What goes around comes around

Jag sörjer över att jag är så beroende av andra människor. Eller, egentligen är vi alla det egentligen, även om vi har olika sätt att hantera behovet och begäret på. Vissa verkar det som att de inte alls behöver några människor i sin omgivning för att de ska trivas. Andra, jag däribland, upplever den raka motsatsen. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde ströva fritt och vara en lycklig ensamvarg, att kunna reda mig själv och bara vara harmonisk. Men sanningen är dessvärre att jag inombords har ett brinnande behov av bekräftelse, vare sig jag vill erkänna det eller ej. Jag är medveten om det, och har väl (i och med att jag skriver detta) mer eller mindre accepterat det faktum that I depend on you, att jag hyser sådan stor makt till min omgivning rörande min sinnesstämning och min identitet. Ibland inbillar jag mig nästan att jag byggt min egen identitet kring andra, att det är personer i min omgivning, och deras bekräftelse, som är min identitet. Dock har jag tack och lov tillräckligt med självinsikt för att inse att jag faktiskt har ett ego, en person, ett jag som fortfarande kommer att vara jag när jag går själv hem från jobbet.

Jag har sedan länge insett att jag nog är mer kär i kärleken än i själva personen, så har jag i allafall upplevt det. Med ett undantag har jag med perspektiv på det hela förr eller senare insett att det hela är ren egoism. Självklart handlar en relation om att ge och ta, och jag har inga som helst problem med det, tvärt om. Men i grund och botten, om man skall hårddra det hela, handlar det om egoism. Jag söker bekräftelse. Jag får bekräftelse. Jag ger bekräftelse. Jag får mer bekräftelse tillbaks. Jag tycker om att ge komplimanger och att få den jag tycker om att känna sig speciell och bekräftad. Men undermedvetet misstänker jag att det bara är ett spel, att min hjärna har inprogramerat ÄNDAMÅLEN FRÄMJAR MEDLEN. Den har insett att bekräftelse leder till bekräftelse, bekräfta och bli bekräftad, älska och bli älskad. Ge och få. Självklart betyder inte det att jag inte menar de saker jag faktiskt säger, saker jag säger och gör är 100% sanna. Och ärliga, jag menar varje ord. Men ändock.

Troligtvis är det detta som får mig att önska, att drömma, att ständigt söka. Bekräfta mig! Se mig!

Det verkar som om mitt ego utvecklat ett behov av att bli omfamnat.

En doft av svunna tider

En trevlig gårdag. Jobb hem från Malmö, parkhäng med folköl, och Klubb Saturn på kvällen. Efter att ha träffat Å på kvällen på Haket hängde jag med henne vidare till någon variant av rave, alldeles intill "Näckrosdammen" i närheten av Chalmers. Väldigt suspekt, men samtidigt lite mystiskt spännande att kliva av spårvagnen, och följa ett avlägset monotomt beat, för att senare ta sig bort från den upplysta cykelbanan längs mörka stigar. Efter en stunds klättrande och famlande i mörkret, enbart med mobilernas sken som lyste upp vår väg, skymtade vi blinkande ljus bland träden, och hörde ett sorl från människor, och självklart musiken som nu kunde höras med hög volym, fortfarande väldigt monotom. Människor dansade, pratade, rökte (bara legalt röka, vad jag såg) och drack. Någon "sprutade eld" från något som såg ut att vara en brandsläckare, något som såg ut att vara några ihoptejpade, uppblåsta sopsäckar stod invid ett träd. Det var en ganska gemytlig stämning, och även om vi inte stannade så länge så var det mycket trevligt. Vi drog oss hem till Å och åt ostsmörgåsar, och jag sov där.

Idag när jag så drog mig hemöver slogs jag av en doft när jag gick från bussen. Längs med en stig som går från busshållplatsen in mot mitt bostadsområde har någon rensat massor av mossa och lagt i en stor hög alldeles bredvid stigen. Doften som mötte mig kan närmast liknas vid den av nygrävd jord, och jag slogs genast av några tydliga minnen sen min barndom. Jag mindes hur jag inför en av alla dessa fiskeutflykter jag och min morfar gjorde stod invid och studerade hur morfar grävde mask. Den gamla grepen, morfars mörkgröna stövlar, hans grävande i gödselstacken nedanför vår gård, hur jag ivrigt plockade upp de maskar som tidigare legat i den svala jorden. Jag mindes den (jävligt fula) jeanskeps jag brukade använda till vardags, hur det låter när man springer i stövlar, ljudet av högt gräs som slog mot våra stövlar när vi vandrade ner till bäcken där vi alltid brukade meta.

Efter att jag under en millisekund slagits av alla dessa tankar och minnen klarnade minnet igen och jag fortsatte förbi den stora högen av mossa. Jag förundrades över alls minnen jag plötsligt slagits av, hur allting så plötsligt kunde komma upp i mitt huvud. Plötsligt kändes det som att det folk pratar om vid olyckor, hur de sett livet passera i revy framför dem, millisekunder innan olyckan skett, verkade helt logiskt, enkelt och självklart. För mig krävdes det inte mer än en doft för att jag skulle minnas saker jag inte tänkt på under flera år.

Bäst

Få är de gånger jag unnar mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv, att jag öppet talar om för mig själv hur jävla bra jag är. Detta har såklart att göra med att jag har ganska höga krav på mig själv, vilket ofta orsakar prestationsångest och leder till att jag sällan når upp till dem. Inför gårdagens Göteborgsvarv kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag gett mig in i något som jag frisk och kry inte skulle klara av, och i synnerhet inte när jag hade såväl förkylning som nageltrång att bråkas med. Men, jag låtsades att jag hade mer än 10 mil sprungna i kroppen, och log och sade att "jodå, jag ska minsann klara det" till de som tvivlade. Till de som peppade mig log jag också, och sög åt mig all pepp jag kunde få, och kände mig faktiskt ganska taggad inför loppet.

Efter att ha träffat L, en gammal kär bekantskap jag inte sett på 1½ år på stan för lite kvalitéts-göra-ingenting-tid kändes det helt okej i kroppen, och jag anlände lite väl sent till Slottskogsvallen då man var rekommenderad att vara på plats minst en halvtimme innan start. 15:45 skulle min starttid vara, och jag anlände knappt 25 minuter före start, och då jag insåg hur mycket jävla publik det var kändes det lite smått oroande. Men jag skyndade mig snabbt igenom folkmassan, i takt med att de första löparna sprang i mål, och jag lämnade in väska och värdesaker. När väl det var gjort kände jag mig äntligen lugn, då jag hade en kvart på mig tills starten skulle gå. Jag joggade lite och värmde upp så gott det gick, och rörde mig bort mot den sista startgruppen, grupp 16, där jag skulle starta. Väl på plats infann sig en väldigt mysig känsla i kroppen, en känsla jag inte känt sedan föregående sommar, då jag sist spelade en golftävling. Den där pepp-känslan i magen, den som säger "Nu jävlar!" och taggar en. Jag visste att jag var förkyld och att jag hade nageltrång, men skit samma - nu jävlar ska jag klara detta. Jag har satt ett mål, att klara mig igenom Göteborgsvarvet springandes, sagt och gjort. Jag skulle klara det, så var det bara.

Starten gick, och efter lite trängsel och lunkande första 200 metrarna så kunde man till sist börja ta sig fram springandes. I början tänkte jag mycket på de råd jag fått innan, spring i din egen takt, att inte följa strömmen alltförmycket och springa fort bara för att det gick helt okej sådär i början, utan försökte köra samma hastighet genom hela loppet. Jag kände mig ganska nöjd med mitt val, solen sken och publiken hejade, och jag insåg plötsligt att jag sprang där och fånlog för mig själv. Detta var ju kul. Berusade åskådare utanför ett bostadshus hade satt upp skyltar som löd "Ge upp, det är inte värt det! Ta en öl istället!", och satt själva och skrålade snapsvisor. Själv satte jag igång mp3'n på telefonen och satte igång playlisten jag förberett inför loppet. bob hund. Daft Punk. Kaizers. Jens Lekman. ABX. Ja, väldigt blandat, men väldigt rofylld och peppande. Jag är glad att jag after all tog med mig mp3'n.

Väl uppe på Älvsborgsbron blåste det rejält, och det var lite kyligt, även fast solen sken. Ändå var det en frihetskänsla som mötte mig, lite mer än 6 km avklarade, och detta gick ju som en dans. Nästa år måste jag utmana någon, tänkte jag för mig själv. Efter en lång nedförslöpning ner från bron väntade en låååååång och tråkig sträcka i hamnen på Hisingen. Industriområde, bostadsområde, industriområde, industriområde. SJUKT trist sträcka! Men till sist hägrade den bortanför några bostadshus - Göta Älvsbron. Efter knappt 20 minuters ytterligare löpning, och efter att ha sprungit mer än halva loppet ("Nu har jag sprungit hälften, nu kan jag bara inte ge upp!) nådde jag fram till den kilometerlånga stigningen upp till Göta Älvsbrons topp. Jag mindes rådet jag fått från en tågvärd som sprungit loppet några gånger, spring i din egen takt så du orkar löpa hela vägen upp, många som springer förbi dig i början kommer du sen att jogga förbi när ni kommit längre upp, sagt och gjort.

Efter en behaglig nedförslöpning väntade Avenyn. Fördel: Mycket publik som peppar. Nackdel: Låååååång. Raaaaaaak. Svagt uppför hela vägen upp, och en liten nedförslöpning därefter, men den sög på krafterna. Likaså löpningen upp mot Vasaplatsen och vidare. Det var då det riktigt började bli jobbigt. 5 km kvar. Man liksom bara gick och väntade på nästa skylt. Efter en evighet kom den, och då var det 4 kilometer kvar. FYRA! Åh, det måste ha varit de längsta kilometer jag tagit mig igenom någonsin. Precis då kommer Kaizers Orchestra - Evig pint på i lurarna. Åh. Jag vet hur det känns. Lite sista vatten vid sista vattenkontrollen, sen var det bara slutsträckan kvar.

När jag passerat 20km-skylten kändes det som att jag ville ge upp. Bara lägga av. Men har man tagit sig igenom 20 jävla fucking kilometer kan jag bara inte lägga av. Jag gjorde väl inte så mycket annat än att fortsätta springa. Eller, jogga. Långsamt, men envist. När sen den sista stigningen var avklarad, och tre broar skulle springas under innan jag slutligen skulle komma inspringandes på Slottskogsvallen kändes det som en stor lättnad. Jag räknade broarna. När jag till sist kom in på löparbanan kändes allt lätt. På något sätt fick jag till och med krafter nog att spurta. Jag passerade in i målfållan, kunde inte tro det jag just klarat. Benen pumpade av adrenalin, och jag kände mig utmattad som aldrig förr. Men jag var nöjd. Jävlar vad nöjd jag var.

För en dag unnade jag mig själv att känna mig bäst.

Fysiskt disciplinstraff

Jag tror inte min kropp vill att jag ska springa den där halvmaran imorgon. Med drygt ett halvt dygn återstående så sitter jag här med en förkylning (som hängt med mig i 3-4 månader...) och en obehagligt smärtande nageltrång på höger stortå. När jag av en impuls anmälde mig till Göteborgsvarvet i slutet av januari tyckte jag att det lät som en kul grej, en motivation och sporre för att jag skulle komma igång med träningen.

Jävlar, vad jag har tränat.

Nåväl, imorgon är dagen D, som jag faktiskt ser fram emot snarare än bävar inför, och jag kommer definitivt att gå in i loppet med samma målsättning jag haft sen jag anmälde mig - att ta mig runt Göteborgsvarvet springande. Att jag sen fortfarande som längst sprungit halva sträckan sammanhängande, dvs drygt en mil, det ignorrerar jag. Jag är förvånansvärt taggad, och kommer att klara detta. Fyfan vad jag är bra.

. ______________________ .

Upptäckte också idag, till min stora förtjusning, att The Umbilical Brothers kommer till Lorensbergsteatern måndagen den 26:e maj. Glädjen har hållt i sig genom en lång arbetsdag, och det kommer bli sjukt kul att se "Speedmouse" live. Göteborg är en bra stad.

Du sa att jag doftade kamomill. Remember?

Som att glömma en timme som passerade under en eftermiddag. Som att se tillbaka på en dag och någon säger "Åh, vad jag tyckte om det vi gjorde då!", och man förskräckt tittar upp, med ett ögonbryn uppe i pannan och en blick som signalerar förvirring, och man är helt oförstående. Va? Den timmen? Vad gjorde vi? Jag minns klart och tydligt vad jag hittat på idag, men jag har minsann inget minne av det som skedde under den timmen. Men det har alltså hänt? Eller har det det?

Att irra bort sig själv när förvirringen tar fart, och jag försöker att påminna mig om saker som skett, men ändå inte. Minns man inte så finns det inte. Har aldrig hänt. Eller har det det?

Förälska dig ofta, förlova dig sällan, och gift dig aldrig är några väl valda visdomsord som finns yppade i en låt av en välbekant svensk artist, och det låter som någonting som jag skulle kunna leva efter.

. _______________________ .

Var och kollade på en lägenhet idag. En ljus och luftig 3:a med kök inte långt från Wieselgrensplatsen, och med fönster åt tre väderstreck. 5500-6000 i månader känns rimligt, även om jag blivit naturligt snål av mig sedan jag betalar 2000 i månaden som det är nu... En djungel, detta med att leta bostad. Men som det är nu verkar det som att något är på kroken, och det lutar åt att det är on the Hising Island som min nya bostad kommer att ligga.

Summer of 2008

Följande finns publicerat på bob hunds myspace:

09 maj 2008, 00:00

Gigs ... Message in Swedish

Hej

Sprid gärna vidare detta till alla ni känner (och om ni har kontakter inom media så kör iväg ett meddelade till dom också)

bob hund spelar på HELSINGBORGSFESTIVALEN 26/7

Dessutom gör vi två spelningar till

Mer info kommer när det blir officiellt

Här är ny pressbild : http://download.yousendit.com/1FDDA3EB675C3BDC

MVH

Marcus och bob hund

_____ . _____

Lycka och eufori är det nya svarta. Denna sommaren är det jag som kommer stå i Helsingborg och skråla om hur jag har kvar ett kort av far, hur jag tycker att väntan börjar bli lång, och att jag trodde att det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag. Sommaren 2008 kommer vara sommaren då jag för första gången fått se bandet vars storhet jag upptäckte den där vårterminen i nian, då de lägligt nog bestämt sig för att sadla om och börja sjunga på engelska under nytt bandnamn. Mina sommarplaner kommer att styras efter dessa spelningar, och jag kan inte låta bli att lite i smyg spekulera och hoppas på att de andra två spelningarna kommer att äga rum på Way out west respektive Roskilde.


Jag tycker att väntan börjar bli lång. Sommaren har bara börjat, men som den börjat!

_____ . _____

Imorgon kväll är det popklubb med bob hund-tema på Klubb Saturn mellan 21-02, och självklart jobbar jag till 22:50. Menmen. Den som väntar på något gott.

Nu ska jag gå och lägga mig, låta detta sjunka in, och vakna leende imorgon. Ja, så får det bli.

Jag borde gå vilse oftare.

Dagen D närmar sig med stormsteg. Jag pressar mig själv att röra mig mer och mer, motionera i alla dess former, med tanke på det stundande Göteborgsvarvet om drygt en vecka, då jag för första gången ska springa längre än jag någonsin gjort. Närmare bestämt 21097,5 meter för att vara exakt, ett halvmaraton. Jag är sjuk i huvudet. Inte nog med att jag frivilligt väljer att utsätta mig för denna prövning - jag betalar för det. Men samtidigt kittlar tanken mig. Jag gillar utmaningen, att verkligen visa för de som skrattat och sagt att jag är sjuk i huvudet (jag sällar mig till dessa) att jag kan. Jag har ett mål, det kommer bli jobbigt som fan och jag kommer vara mör som en välhängd rådjursfiol efteråt - men jag ska klara det.

Lägligt nog har jag en förkylning som omsluter mig likt en grå dimma, men min fostran trogen gör jag mitt bästa för att äta frukt, ta C-vitaminbrus och knapra Esberitox för glatta livet. Allt för att bli av med sjukan. Det jobbigaste är att jag inte kan springa som jag önskar. Eller, jag borde i allafall inte göra det, och jag är inte 100%-igt i form för att kunna göra det.

I förrgår kände jag ett stort behov att röra på mig, då jag för första dagen på länge var ledig och sov så länge jag kände för (vilket var till klockan 10, lagom och bra - sen vände jag på mig och sov till 2...). Då allt jag åstadkommit under eftermiddagen var att hänga en tvättmaskin samt gå och handla mat kände jag ett stort behov av att ut och ta en rask promenad, i brist på hälsa nog för att springa. Jag begav mig ut, längs de vägar jag mestadels sprungit längs tidigare, lyssnandes på senaste pod-avsnitten av P3 Populär. Det kändes bra, fastän klockan var strax efter tio och det började mörkna beslöt jag att fortsätta då det trots allt bara var upplysta motionsspår jag gick efter.
Då jag kom till ett vägskäl där jag tidigare svängt av när jag sprungit fick jag nu impulsen att fortsätta rakt fram och gå en väg jag inte följt tidigare. Den var till en början lång och rak, och följdes därefter av en lite kurva med ytterligare en efterföljande raka. Jag gick och gick, funderade kring när vägen jag följde skulle börja svänga mer, för att till sist möta vägen jag en gång kommit ifrån - alla vet ju att elljusspår har slingor som leder tillbaks därifrån man en gång började. Jag fortsatte, gick längs med en sjö (som jag senare lärt mig kallas Delsjön), följde vägen som ledde längs med strandkanten. Vägen ledde in mot skogen igen, och jag följde den - nu började det bli riktigt mörkt, och jag kände inte för att lämna den upplysta väg som jag så länge följt.
Tankarna började segla iväg, även om detta med "vilse" fanns i bakhuvudet kändes det avlägset och absurt, jag följde ju trots allt upplysta stigar. Få var de löpare, hundägare och stavgångare jag mötte - vettigt folk ger sig helt enkelt inte ut i motionsspår när klockan passerat tio, med all rätt. Stigen delade på sig, jag följde en asfalterad väg. Kom upp till en klubbstuga, vände och gick tillbaks. Fortsatte längs motionsspåret, vägen delade sig igen, jag gick höger. Lysena slocknade efter några hundra meter, så jag fann det klokast att vända och följa den belysta vägen istället igen. Ignorrerade känslan av att känna mig ensam och vilse. Jag fortsatte följa den upplysta grusvägen, efter några hundra meter såg jag fler lysen skymta genom träden, kände ett litet hopp om att till sist börja hamna någonstans där jag kunde rekognisera mig. Jag gick över parkeringen, och till sist skymtade jag ett vägskäl jag alltid passerar i början av mina löprundor. Ett stort leende spreds över mina läppar, och jag gick med raska steg hemåt igen.
Till sist kom jag hem igen, 1 timme och 45 minuter efter att jag gått. Ganska nöjd var jag ändå, jag hade trots allt avverkat nästan en mil gåendes.

På ett sätt var den där känslan kittlande, precis som denna jag har inför min stora utmaning. Känslan av att inte veta vart jag fann mig, att i mörker ströva på vägar jag ej tidigare beträtt, var ganska rofylld, på något underligt sätt. Det var behagligt. Jag log för mig själv när jag kommit hem, nöjd över att till sist ha funnit vägen tillbaka igen. Jag skulle nog inte ha särskilt mycket emot att låta det hända igen, gärna i sällskap. Om det är något som verkar vara mysigt, så är det att gå vilse tillsammans. Det står numer uppskrivet på "Att göra"-listan.

Simons 120 dagar

Jag brukar vara ytterst dålig på att läsa böcker, trots att jag verkligen anstränger mig, men när böckerna består av serier i sin allra ädlaste form så kan inte ens problembarnet jag låta bli att plöja igenom en bok. Simons 120 dagar handlar om hur Simon Gärdenfors, serietecknare och tillika sångare i Las Palmas, för ungefär ett år sedan hyrde ut sin lägenhet i 4 månader, och begav sig på en resa runt i Sverige där han bodde och åt hos vänner, bekanta, och fullkomliga främlingar. Mycket hände under resan, och allt finns dokumenterat i denna bok.

60 spänn är inget att tala om, det är billigt. Så köp den, få dig några goda skratt, och stöd Simon Gärdenfors fortsatta överlevnad som serietecknare.

http://www.ordfront.se/Galago/galagoforbestall.aspx

Försvenskningen av oss alla för oss ned i fördärvet

De senaste veckornas solsken har lyft mitt humör och mestadels hållt mig på den gladare halvan av humörskalan. Vår och grönt, doften av växter som väcks till liv igen efter en lång och kall vinter får mina mungipor att reagagera, och jag gillar det. Sommaren är på väg, och vintern kommer inte att göra sig påmind på mer än ett halvår, jag kan inte vara annat än glad.

Sista april tillbringades i sällskap av en trevlig Karin, till en början vid Vasaplatsen i väntan på att Cortégen (och inte studentkortegen som jag ville få det till...) skulle passera. Detta ägde rum för 99:e året i rad, då Avenyn och vissa kringliggande gator stängs av för att lastbilsekipage med diverse dekorerade och uppyntade flak (som ska påminna oss om uppmärksammade händelser som skedde under förra året) lastade med chalmerister skall kunna köra i en lång parad. Lite småroligt, men segt i längden. Det faktum att jag sovit 8 timmar på två nätter bör nog också ha spelat in lite, lägg på det en förkylning samt vetskapen om att det dagen efter stundade 14 timmars arbete. Efter cortégen drog vi oss vidare hem till J, där jag drack danskt 28-kronorsvin som gav valuta för pengarna med råge. Och under en rökpaus gjorde jag det alla drömt om (I bet you do), men som ingen gjort - jag klappade en hare. Jajjemen, yess indeed. En hare som sprang runt ett hörn och satte sig och tryckte bakom ett knippe brännässlor, kröp jag sakta fram till den och strök den två gånger över öronen och ryggen, kände dess frenetiskt bultande hjärta, innan den förskräckt sprang iväg. Jag var exalterad. Några glas vatten på det, så mådde jag som en prins morgonen och hela dagen efter.

Igår stundade Popadelica, och jag och Emma drog oss ner till Jönköping där vi huserade i en lånad lägenhet fredag-söndag, mycket angenämt. Själva festivalen i sig var trevlig, jag såg alla band jag tänkte se, stämningen var god och gemytlig, och jag träffade flertalet människor jag inte sett på längde. Vad som dock inte var lika trevligt var publiken. Man vet att det är någonting som är fel när det är mer röj på Lasse Lindhs konsert än på Hidden Cameras. Affischnamnet. Frälsarna från Kanada, som kommit för att upprätthålla hedern, trots Kings of Convenience's närvaros frånvaro på grund av en bruten arm. Efter en stunds försening och en stunds väntan sprang vi så in i teaterladan några minuter över midnatt, peppade för kvällens konsert. Dock blev den tyvärr inte så bra som vi hoppats, då de som stod framför oss (längst framme vid kravallstaketet) betedde sig ungefär som om de aldrig hört bandet förut. Och förvånansvärt många runt omkring oss också. Man började klappa i takt, några enstaka runt om oss hängde på, men klappningen var död mindre än en halv minut senare. Kanske är det för mycket begärt av ett sömnigt Husqvarna, men det är trist när man känner att man skäms för publiken man står i. Framåt slutet verkade folk i allafall vakna till liv, och det räddade någotsånär spelningen, även om det stort sett kändes mest lamt, även om de kanadensiska kamerorna gjorde sitt allra bästa för att liva upp stämningen.

Imorgon hade jag, om jag inte hade jobbat villsäga, med nöje sett på Kobra OCH Fotbollskväll, 21:30 på ettan respektive tvåan. Inte just för att jag är sånt särskilt stort fan av fotboll, men eftersom programledarna för en kväll kommer att byta program. Kristofer Lundström kommer att prata fotboll i tvåan, medan Mats Nyström kommer att vara mer kulturell. Jag får se programmen på webbtv när jag kommit hem istället. Ni får titta åt mig istället.

Konsten att förgylla sin tillvaro

Då och då unnar jag mig en dag i Danmark. Det tycker jag att jag är värd.

Sälj din själ, men gör det snyggt.

Jag är lite fascinerad över uttrycket Sell out. Vanligen används uttrycket när en artist eller ett band gör något oväntat kommersiellt, som exempelvis hävdades flitigt i höstas vid lanseringen av kents nya skiva. De ingick då i ett kontrakt med Sony Ericsson i samband med släppet av "Tillbaka till Samtiden", där de fick ett antal miljoner på kontot mot att Sony Ericsson fick släppa en speciell "Kent edition" av sin telefon W910. Denna innehöll nya skivan samt lite bilder och teman med bandet. På kents forum blev det något av ett ramaskri hos många, och en del hävdade att allt de uppfattat att kent stod för blivit motbevisat. Kent själva försvarade sig naturligt med att "Samma kids som laddar ned skivan gnäller på att man försöker få in pengar på annat håll. Men sluta ladda ner skivorna då för fan, så gör vi inte såna här grejer. Vi gör det ju för att kunna fortsätta med det här. Den där mobilen säkrar en Kent-skiva till." enligt en intervju i NT.

De senaste 40 åren har debatten rasat med jämna mellanrum och hur olika artister "sålt sig" på ett eller annat sätt blivit för kommersiella. Jag slogs själv av känslan idag när jag i en reklampaus under Sanningens Ögonblick möttes av denna reklamfilm:



3 har släppt en ny reklam för sitt bärbara bredband, och något jag direkt reagerade på var att jag kände igen låten. Jag funderade, tills det slog mig att det tonerna som ljöd var de i Jens Lekmans The Opposite of Hallelujah (se fotnot vid botten av inlägget). Genast började jag tänka på sell out, att han sålt sig och blivit jättekommersiell, och till 3 av alla företag dessutom.
Samtidigt slogs jag av tanken varför jag kände så. Vad det i sånafall är för fel att han ingått ett avtal som gör att han kan försörja sig, och kan producera mer musik, som jag vill ha. Var problemet att det var just 3 han ingått avtal med? Eller att det låter honom få en bredare publik, och jag tvingas trängas med fans som "inte är lika äkta" på konserter med honom och som bara kan skråla med i reklam-låten?

Det finns något av en allmän ovilja bland fans att artister man gillar ska bli stora, ska bli kända. Att sälja skivor och officiell bandmerch, det är en självklarhet. Men att sätta sin musik i andra sammanhang tycks vara känsligt. Som när José González (till The Knifes stora förtret) sålde sin själ till Sony Bravia, där han lanserade tv-apparater med hjälp av studsande färgglada bollar, och på köpet gjorde sig väletablerad i USA. Skillnaden då var att jag fascinerades över vilken vacker reklam det var, och därför relaterade jag inte alls till sell out på samma sätt som om han skulle ha bidragit med musiken till exempelvis en reklam för McDonalds nya burgare.

Jag fascineras över hur man över lag, och jag likaså, anser att det är fel när en artist exploaterar sig, och finner nya vägar för att kunna försörja sig på det man gör. Men med sjunkande skivförsäljning är detta ett nödvändigt ont för att kunna försörja sig på det man gör, sell out eller ej. Jag jobbar med att göra min egna inställning till det hela mer positiv, men är av åsikten att det är bra sålänge det är på artistens villkor, och det görs på ett snyggt sätt.

Sony Bravia vs. José González - JAVISST, det var riktigt snyggt gjort. Jens Lekman vs. 3 - NEJTACK, 3 har aldrig fallit mig i smaken, plus att det bara var ytterligare en 3-polerad datakreation med en äckligt glad kvinnoröst som vill kränga på mig ett bredband jag inte vill ha. Ändamålen främjar medlen heter det ju, men om ett behov av pengar ska främja medverkan i en reklam av till exempel 3, så bör behovet vara väldigt stort om du frågar mig.

Det är okej att sälja sin själ, sålänge man gör det snyggt.





FOTNOT: Jag konstaterade själv efter andra genomlyssningen att det såklart inte är Jens Lekman som är med i reklamen, utan det i själva verket är det gamla soulbandet Chairmen of the board med låten Give me just a little more time, vilket låter slående lik herr Lekmans The Opposite of Hallelujah. Anledningen till att jag blandade ihop dessa är att Jens själv mixat in denna låten i slutet av TOOH, avslutningslåten på hans konsert i Istanbul på alla hjärtans dag tidigare i våras.

Hemstadsångest och stora ord över en takeawaykaffe

Jag börjar få ångest av att åka hem till Borlänge. Efter 4 dagar, tre hotellnätter, tre jobbdagar och två utekvällar känner jag att jag fått min Borlängedos för den här gången. Med råge. Har varit hemma och jobbat i ett par dagar nu, och det känns som att det uppriktigt ska bli riktigt skönt att få komma tillbaks till stora Göteborg, anonymitetens stad (iaf för mig) där man är okänd. Självklart träffar man mycket gamla nära och kära när man är hemma såhär, och det blir många "jag måste vidare, vi får höras!", och sen blir det tyst tills man stöter på varann nästa gång. Men självklart träffar man människor man helst önskar att man sluppit stöta på. Det är kluvet, det där. Samtidigt som jag kan sakna lugnet och vännerna hemma i Borlänge så tycker jag ångesten, som på sistone sköljt över mig när jag vandrat ut från Borlänges stationshus, blivit mer och mer intensiv. Jag gillar inte känslan av att få ångest av att besöka sin hemstad. Det är nog som Karin så fint beskrev det, jag har nog fått perspektiv.

Tack och lov för det.

Current: Springtime

Dagarna går väldigt fort just nu. Nätterna är dock lite längre, då jag skaffat mig en vana att sova väldigt lite. Måsåvara att det funkar en vecka eller två, men när man haft en störd dygnsrytm i ett halvår känns det som att varningsklockorna börjar ringa. Ganska destruktivt om man kombinerar sena utekvällar med jobb och lite sömn. Samtidigt känns det som att jag kan leva med det, då jag mestadels har väldigt roligt när jag väl är ute, oftast i sällskap av trevliga arbetskamrater. Och vilka arbetskamrater sen - anledningen till varför det kommer kännas väldigt tråkigt att sluta på mitt nuvarande jobb en vacker dag är just dem. De är en väldigt stor del av mitt sociala nätverk, och förgyller mina dagar. Utan många dem skulle jag nog ärligt talat känna mig väldigt ensam i stora vida Göteborg. Sorgligt nog har de en efter en börjat försvinna vidare av förklarliga skäl, och det är ju något en självklar "process", men likväl känns det sorgligt för det.

En sak som är väldigt glädjande är i allafall att våren snart verkar ha kommit för att stanna. Den ena soliga dagen avlöser den andra, och med ett fåtal undantag (snöfall igår morse, morr) verkar det som att vintern äntligen tagit slut, och värmen börjar infinna sig mer regelbundet. Flera after work-glassar/öl har det blivit, och när nästa lön kommit ska jag och Emma på jobbet köpa oss en varsin long board. LONGBOARD! Jag tror knappt detta om mig själv, men jag tror det kommer bli riktigt schysst. Jag ska glida runt och känna mig häftig i vårsolen.

Dock har jag börjat känna mig mer och mer irriterad på stämningen som liksom omsluter en såfort man beger sig ut på krogen under helger. Inte den glada och uppsluppna stämningen som finns på många av Göteborgs små guldkorn till uteställen, utan den tjocka dimman som tycks leta sig in på varenda bar i staden.

"Den allmäna inställningen".

Köttmarknaden.

Ibland känns det som att den enda anledningen till att folk medvetet dricker sig berusade är för att de ska våga stöta på folk, våga bryta sig igenom de svenska oskrivna lagarna. De som säger att det är förbjudet att sitta bredvid en främling på bussen såvida du absolut inte måste, lagarna som förbjuder dig att se folk i ögonen utan anledning, de som tvingar fram den pinsamma tystnaden som infinner sig när några för varandra okända människor tvingas dela på en mindre yta i något sammanhang. Inkräkta på varandras outtalade, min likväl medvetna inpinkade revir. Den personliga sfären. Det känns som att hela anledningen till att många går ut för för att delta i tävlingen, racet. Alla som går hem själva på natten är losers. Vinnarna får liggas. Det där det allt verkar handla om. Tävlingen. Loppet. Att vinna, att kunna lägra någon för en natt, och att kunna titta nedlåtande på de andra på spårvagnen, de som sitter med ett ledigt säte bredvid sig.

Jag har verkligen tröttnat på köttmarknaden. Inte krogen i sig, som en plats att umgås. Snarare har jag blivit led på att allt känns ytligt och tillfälligt. Jag vill inte tävla. Jag vill inte delta i racet. Jag känner att jag jagar efter något mer långsiktligt och mysigt. Någon att trivas med, längre än några berusade timmar under en natt. Game over, before it even started.

Måste jag gå med i UNF för att kunna träffa någon med större intentioner än dåligt fyllesex?

Snälla någon, ta mig bort från köttmarknaden!

Åh Doktorn, kan du ge mig någonting så jag blir sjuk?

Detta skulle kunna vara ett väldigt djupt blogginlägg. Jag hade kunnat skriva om hur komplext jag tycker att allting är, hur komplexiteten liksom omsluter oss och finns i allt vi gör. Att allting känns invecklat, och inte alls så självklart som det borde vara. Jag skulle kunna beskriva hur jag upplever att allt bara känns fejk, en yta, en fasad, som för att dölja att det finns något mer. Att varje leende, varenda artig fras, att allt jag och folk runt omkring mig säger och gör känns på låtsas och tillgjort. Att det känns som en konstruerad värld jag lever i. Jag hade kunnat försökt förklara varför jag fortfarande i svaga stunder ogillar personen jag är, och varför jag har så svårt att släppa det som varit men inte längre är. Varför jag alltförofta brukar dubbelmoral, och inte anstränger mig mer för att förbättra jaget snarare än självbilden. Beskriva hur jag de senaste två åren format det jag som jag lever med idag, prövat mina värderingar och formats som person. Att jag genom mål och prestation, motgångar och misslyckanden med tiden utvecklats och förändrats. Hur jag förändrats till något som jag hoppas är det bättre, till en person som inte är pojken jag möter i spegeln varje morgon som frågar vad jag egentligen gör där. Jag hade kunnat beskriva hur mitt behov av bekräftelse lurat mig många gånger om, vad placebokänslor kan ställa till med, och hur jag har insett hur mycket jag faktiskt påverkas av andras tankar och åsikter. Att tillsynes hopplös kärlek skakat om mig, gett mig kickar, och lämnat mig med ett huvud fyllt av tankar, och frustration nog för att hålla mig vaken en hel natt. Tankar som slår och spränger, längtan efter någon eller något, i största allmänhet eller mer specifikt. Jag hade kunnat förklara min frustration över vänskaper som brutits, på grund av mig, på grund av andra. Saker jag gjort rätt, saker jag gjort fel, saker jag inte gjort alls. Vänskap som lett till tårar, ångest och förfäran, vänskap som runnit ut i sanden, förhoppningar om vänskap som aldrig infriats. Att jag i svaga ögonblick tillåter mig själv att vara naiv och godtrogen, och trotsa mitt sunda förnuft. Jag hade kunnat beskriva, förklara, resonera, försvara, utveckla, inveckla, diskutera eller komplicera något av de tidigare nämnda sakerna som tränger mig, och göra det här till ett djupt blogginlägg.

Men jag har verkligen ingen inspiration.

Lura mig!

Jag förstår mig verkligen inte på denna hysterin. Ett årligt kommande arrangemang som utvecklats till en miljonindustri som man inte kan undgå. Stjärnor som kommer och går, stjärnor som föds, och stjärnor som dör. Jag förstår mig inte på hysterin. Är det inte melodifestivalen så är det idol. Är det inte idol så är det allsång på skansen, eller något annat som tidningarna blåst upp till något relevant och viktigt, något som media fått oss att vilja läsa om. Jag kräks.

Jag vill inte läsa om vem som har decimeterhöga klackar, vem som fick en död mikrofon under repetitionerna, jag vill inte se dessa stjärnor fläka ut sin garderob till allmän beskådan. Jag skiter i schlagern, kort och gott. Kan inte media lägga sin bevakning på något mer relevant än hur BWO blir dissade av Carola känns det som att jag lika gärna kan sluta läsa dagstidningar. Breaking news - my ass.


Min syster kommer att bli kvar i London i två år till, tack vare en befordran. Jättekul att det går bra för henne, även om jag såklart saknar att ha henne på lite mindre avstånd. Känns sjukt att tänka att jag inte träffat henne sen jag tog studenten. Förhoppningsvis ses vi runt midsommar igen, även om det känns som en mindre evighet tills dess, men det lär nog gå ganska fort. Särskilt med tanke på att jag nu bott i Göteborg i mer än ett halvår, det om något känns skrämmande länge. Det var inte alls länge sen jag pendlade Borlänge-Frövi med min kära serveringsvagn, men när jag tänker efter är det mer än 7 månader sen. Tiden flyger iväg, eller så passerar den obemärkt förbi mig.

Samtidigt är jag rädd att tiden tagit ut sin rätt. Att något har liksom sträckts ut från då till nu, likt ett tuggummi som blivit jättelångt, och helt plötsligt har man yttepyttelite under en jättelång
tid, vilket betyder att det i princip är ingenting kvar av det man hade från början. Bra eller synd, jag vet inte vilket som är bäst. Men just nu känns det som att jag önskar att det fanns något där. Det. But you can't live in the past.

Lite kärlek, ska det vara så jävla svårt?

Vissa kvällar blir det mer markant än andra. Kvällarna då man antingen jobbar eller socialiserar sig håller det sig i skymundan, men när ensamheten tränger sig på gör det sig närvarande igen - behovet av kärlek. Hur mycket jag än försöker förneka och ignorrera det kommer det förr eller senare att göra mig bittert medveten om hur det är, att jag har ett behov av bekräftelse som inte är uppfyllt. Var sig jag vill det eller ej. Behovet att få ha någon att rikta känslor mot gör sig mer och mer markant ju mer tiden går. Jag känner mig inte desperat på något sätt, men ändå är den där känslan tillräckligt stark för att jag ska kunna inbilla mig att känslor är större än de egentligen är.

Och efter att under en så lång tid ha haft någon som jag riktat mina känslor emot gör det ännu svårare att veta huruvida jag faktiskt är kär, eller bara kärlekskrank, nu när känslorna börjar ebba ut och försvinna. Envägskommunikation funkar inte i längden, har jag fått erfara. Och när jag väl beslutat att lägga om riktningen på känslorna, då skakas bubblan jag lever i om igen, och vips så slog och sprängde alla känslor ännu en gång.

Tack för den. Nu vet jag återigen ingenting - allt är bara ett virrvarr av tankar, känslor, minnen, blickar, händelser, och över allt en stor längtan efter någon vars hand jag kan krama lite extra hårt när jag kollar på Garden State, en kall kind att värma med mina händer, en röst som lugnar när världen rasar samman, eller bara ett par ögon att möta i en varm blick.

Det går emot att erkänna det, men Polaren Per är faktiskt kärlekskrank, vare sig jag vill det eller ej.

Ohälsosamhet - min fula ovana

Sen jag flyttade har jag blivit ohälsosam. Kanske har jobbet bidragit en del, till rubbad dygnsrytm och ohälsosamma kostvanor, men jag kan knappast beskylla jobbet för allting. Jag har blivit hemskt lat. Jag röker i perioder mer än vad som bara skulle kunna kallas feströka, ofta följer denna kurvan parallellt med den för sinnesstämningen. Min kondition har med allra största säkerhet försämrats, mycket på grund utav att jag lagt av med golfen.

Men matvanorna är nog det som försämrats mest. Klart jag får med mig mycket mackor hem från jobbet, men är man hemma förrän vid halv 12 på kvällen känns det skönt att slippa laga mat. Men dagtid då? Har jag mackor i kylen blir det ju mackor jag äter. Jag kan inte minnas senast jag lagade mat på dagen och åt innan jag stack till jobbet. Dessutom är det ovanligt att jag ens äter frukost alls innan jobbet. Som idag - började jobba vid 14:35, tänkte sova ut, men samtidigt ta mig förbi Vallhamra Torg och hämta ut mina Håkan Hellström-biljetter som ligger i ett rekommenderat kuvert hos Vallhamra Blommor. Men istället sov jag bort snoozen vid 11, och gick istället upp vid kvart i ett, tog en macka (från jobbet) i handen när jag gick, för att i slutändan ändå bli tvungen att springa sista 100 metrarna för att hinna med bussen in till stan. Därefter har jag idag förtärt (i kronologisk ordning) en 33cl cola, en rulle sursaltade vingummin, en Brie Salami-smörgås (från jobbet), en påse nappar, samt en leverpastejsmörgås. (och gissa vart jag fått den ifrån...)

Och det här med dygnsrytmen - jag vet inte varför, men min dygnsrytm har blivit galen. Jag sover halva dagarna, vilket framkallar ångest när man insett att man sovit bort en halv dag med vårsol, och är vaken halva nätterna istället. Det fånigaste av allt är att jag egentligen inte gör något relevant. Bilddagboken, två olika forum, msn, lite poker ibland, tradera då och då. Tidsfördriv snarare än relevanta sysselsättningar. Och när jag känner att jag börjar bli trött, och vet att jag borde gå och lägga mig - då har jag en förmåga att fastna framför Youtube, för att kolla igenom filmer med världsrekord, spektakulära basketdunkar, eller otroliga golfslag. Bara för att. Och när jag sen masat mig i säng - då måste jag först zappa igenom tv'ns alla kanaler för att se om det är något av värde som jag kan se (som jag isf såklart måste titta på) innan jag kan släcka och försöka sova - TVÅNGSBETEENDE - och när jag väl gått igenom denna process är det inte ovanligt att jag blivit pigg igen.

Dock finns det ljus i min tunnel. Mycket på grund av att jag är galen nog för att anmäla mig till Göteborgsvarvet. På grund av, eller som min kropp och min hälsa skulle säga det, tack vare detta kommer såväl kostvanor som dygnsrytm att förändras under de närmaste månaderna. Rökningen kommer förbli ett minne blott, samt att konditionen kommer att få sig en väsentlig kick då jag till mitten av maj trots allt måste ha kondis nog att pressa mig igenom mer än 2 mil springandes.

Jag lovar att bli en sundare och friskare människa under semestern.

Nä. Kanske inte. Men nåt åt det hållet i allafall.

En blogg utan skribent, det är en död blogg

Du kanske har märkt att jag får för mig att återuppliva den här bloggen med jämna mellanrum. Som att jag liksom ger den hjärt- och lungräddning lite då och då, för att den liksom inte ska dö ut. Skriver jag inget här så förblir den ju liksom borttynande, och på ett sätt så känns det som att det vore ganska synd. Den här bloggen betyder mer för mig än jag tror, och jag tror definitivt inte att alla är medvetna om det. I'm strongly emotionally atatched to this blog. Vad skulle då hända om jag helt skulle sluta skriva? Jag skulle nog knappast sprängas och avlida, men skulle det kännas svårt och jobbigt? Sådant är lite svårt att säga, eftersom den inte avlidit än, om än varit på god väg. Liksom varit på spåret till att tyna bort, att sakta men säkert svänga åt sidan och försvinna av vägen, men varje gång har det ryckts i ratten och den har styrt in på rätt spår igen. Men samtidigt vet jag inte hur länge jag orkar hålla den här bloggen vid liv. Visst, den betyder fortfarande väldigt mycket för mig, mer än vad jag egentligen vill erkänna, och den har hjälpt mig i många svåra stunder. Men samtidigt börjar det kännas frustrerande, jag skriver och jag skriver, men sen faller den liksom i glömska. Jag skriver och jag publicerar, det känns tillfredsställande och ger då och då något av en varm känsla i kroppen. Men med tiden börjar det här med envägskommunikation kännas frustrerande. Bloggen ger mig liksom ingenting tillbaka, ingen respons, feedback, eller kommentarer för att jag livar upp den då och då. Och skriver jag ingenting, då klagar den heller inte över att jag är så jävla tyst hela tiden. In fact, den säger ingenting. Om jag skulle strunta i att skriva, och låta den tyna bort - då skulle det alltså inte göra någon skillnad. Det fanns ju faktiskt en tid innan bloggen, och jag överlevde på den tiden med. Maybe I should put my efforts on something else. För en blogg är ju faktiskt bara en blogg, och en metafor blir aldrig mer än en metafor.

The past will never be what the future once was.

Är jag fortfarande så labil? Kan jag fortfarande påverkas så lätt? Fortfarande får jag en klump i magen bara jag märker av människan. Upptäckte efter att jag sett i loggen att hon varit inne på min sida att hon har en blogg, och var inne och läste. Stod inget märkvärdigt precis, men det förhindrar inte att jag låter mig påminnas om relationen jag aldrig klarade av att hantera, hur jag satte upp någon på pidestal, och där sitter hon av någon anledning än idag. Det känns fortfarande som att hon har överläge på mig, att hon sitter uppe på pidestalen (där jag satt henne) och tittar ner på mig. Nedvärderande, mörka blickar. Om hur någon hon redan tyckte sänkt sig till en så låg nivå sänkte sig ännu lägre. Det är i längden väldigt destruktivt att se någon som mycket bättre än en själv. Jag ältar.

I övrigt så lever jag ett ganska luddigt liv just nu. Två helger på hemmaplan i rad gjorde mig mycket gott, gav ny inspiration och energi. Återseende av människor jag inte träffat på månader, och försoning/återförening med en förlorad vän. Men jag behöver ljus nu. Sommar, värme, glädje. Sol i ögonen. Folköl i en park. En promenad i vårsol. Vadsomhelst. Mörker och ensamhet är det sista jag behöver just nu. Sand präglar min tillvaro för stunden känns det som. Saker försvinner där i sanden, och jag gillar det inte. Planer som inte blev som de borde ha blivit, saker som verkar förbli som de alltid varit, och inte växer. Likt en isbit som smälter, från något fysiskt som man (nästan) kunde röra vid, smälter det istället ju mer tiden går. Blir mindre och mindre, tills det till sist bara en våt pöl. En antydan om vad som varit, eller vad som kunde ha blivit.

Men jag har nya planer, visioner. Jag vägrar vissna, låta inspirationen och motivationen försvinna. If there is a will there is a way. Steg två börjar på tisdag.

Osagda ord är bara tankar.

Tystnad.

En röst som inte får höras. Ett eko som viskar saker som aldrig sagts, som aldrig blir sagda.
Ord, från min mun som inte blir sagda, och från rösten som finns där (men ändå inte).
Tankar på ord som vill sägas, men som istället faller i glömska. Önskade ord som aldrig blir sagda, men som heller aldrig blir hörda. Vad ska man med alla dessa ord till om möjligheten aldrig ges att säga dem? Ord i överflöd, till ingen nytta.

Ord som tänkts med aldrig sagts, det är fortfarande bara tankar. Inget mer.

De kommer aldrig att formas till några ord på min tunga, om ingen är där och kan höra dem sägas. För vad gör väl det att man har all världens vackra ord på tungan, varsamt formulerade till genomtänkta meningar, om ingen får höra dem? Då förblir orden osagda.
Bara tankar.
Inget mer.