Wind of change

När jag vaknade dagen efter fanns känslan kvar, den där som fick mig att frenetiskt printa ner ytterligare ett långt blogginlägg, fullt av frustration och irritation. Irritation över vad jag är, och vad/vem jag blivit. Hur jag är, vem jag är. Tankarna har malt i huvudet sen dess, för att mer försöka specificera vad det är jag vantrivs med, och vad det är jag känner sån vilja över att förändra. Fortfarande ligger frustrationen kvar, känslan av att vantrivas med ens bästa/värsta själv, jaget. Jag har fortfarande inte kommit underfund med allt som jag ogillar, jag vet bara att.

Känslan av att ha ett tråkigt liv. Jag klarar inte av det.


Dock fick jag när jag vandrade hem i Stockholmsnatten igår kväll (slutade vid halv elva, men efter några timmars dödad tid framför en dator på SJ tillsammans med en Café au lait var klockan plötsligt två), den fuktiga Stockholmsluften som mötte mig när jag klev ut genom dörrarna från Centralstationen var överväldigande. Något sorts lugn fyllde mig, och jag mindes nostalgiskt den där Stockholmsnatten i december, jag och en vän, omkringvandrandes i Stockholm. Timo Räisänen på Debaser, därefter - dödande av tid i ett kyligt Stockholm city, neonljus. Denna gången var det inte kallt, utan snarare behagligt svalt. Doft av regn på asfalt en stund efter en regnskur. Wish you were there, pal. Färden tillbaks till hotellet var behaglig, med Billie som soundtrack till min promenad.



Nu är jag åter hemma igen efter 1½ veckas jobb, och jag kan inte beskriva det som annat än skönt. Jag vet inte hur min höst kommer bli, just nu verkar den mer oviss än någonsin. Mocambique är det enda jag vet. Jobb har jag ingen aning om faktiskt. Borlänge? Borlänge, med turer lite här och var? Göteborg? Jag har ingen aning, faktiskt. Framtiden är oviss.