Lite kärlek, ska det vara så jävla svårt?

Vissa kvällar blir det mer markant än andra. Kvällarna då man antingen jobbar eller socialiserar sig håller det sig i skymundan, men när ensamheten tränger sig på gör det sig närvarande igen - behovet av kärlek. Hur mycket jag än försöker förneka och ignorrera det kommer det förr eller senare att göra mig bittert medveten om hur det är, att jag har ett behov av bekräftelse som inte är uppfyllt. Var sig jag vill det eller ej. Behovet att få ha någon att rikta känslor mot gör sig mer och mer markant ju mer tiden går. Jag känner mig inte desperat på något sätt, men ändå är den där känslan tillräckligt stark för att jag ska kunna inbilla mig att känslor är större än de egentligen är.

Och efter att under en så lång tid ha haft någon som jag riktat mina känslor emot gör det ännu svårare att veta huruvida jag faktiskt är kär, eller bara kärlekskrank, nu när känslorna börjar ebba ut och försvinna. Envägskommunikation funkar inte i längden, har jag fått erfara. Och när jag väl beslutat att lägga om riktningen på känslorna, då skakas bubblan jag lever i om igen, och vips så slog och sprängde alla känslor ännu en gång.

Tack för den. Nu vet jag återigen ingenting - allt är bara ett virrvarr av tankar, känslor, minnen, blickar, händelser, och över allt en stor längtan efter någon vars hand jag kan krama lite extra hårt när jag kollar på Garden State, en kall kind att värma med mina händer, en röst som lugnar när världen rasar samman, eller bara ett par ögon att möta i en varm blick.

Det går emot att erkänna det, men Polaren Per är faktiskt kärlekskrank, vare sig jag vill det eller ej.

Ohälsosamhet - min fula ovana

Sen jag flyttade har jag blivit ohälsosam. Kanske har jobbet bidragit en del, till rubbad dygnsrytm och ohälsosamma kostvanor, men jag kan knappast beskylla jobbet för allting. Jag har blivit hemskt lat. Jag röker i perioder mer än vad som bara skulle kunna kallas feströka, ofta följer denna kurvan parallellt med den för sinnesstämningen. Min kondition har med allra största säkerhet försämrats, mycket på grund utav att jag lagt av med golfen.

Men matvanorna är nog det som försämrats mest. Klart jag får med mig mycket mackor hem från jobbet, men är man hemma förrän vid halv 12 på kvällen känns det skönt att slippa laga mat. Men dagtid då? Har jag mackor i kylen blir det ju mackor jag äter. Jag kan inte minnas senast jag lagade mat på dagen och åt innan jag stack till jobbet. Dessutom är det ovanligt att jag ens äter frukost alls innan jobbet. Som idag - började jobba vid 14:35, tänkte sova ut, men samtidigt ta mig förbi Vallhamra Torg och hämta ut mina Håkan Hellström-biljetter som ligger i ett rekommenderat kuvert hos Vallhamra Blommor. Men istället sov jag bort snoozen vid 11, och gick istället upp vid kvart i ett, tog en macka (från jobbet) i handen när jag gick, för att i slutändan ändå bli tvungen att springa sista 100 metrarna för att hinna med bussen in till stan. Därefter har jag idag förtärt (i kronologisk ordning) en 33cl cola, en rulle sursaltade vingummin, en Brie Salami-smörgås (från jobbet), en påse nappar, samt en leverpastejsmörgås. (och gissa vart jag fått den ifrån...)

Och det här med dygnsrytmen - jag vet inte varför, men min dygnsrytm har blivit galen. Jag sover halva dagarna, vilket framkallar ångest när man insett att man sovit bort en halv dag med vårsol, och är vaken halva nätterna istället. Det fånigaste av allt är att jag egentligen inte gör något relevant. Bilddagboken, två olika forum, msn, lite poker ibland, tradera då och då. Tidsfördriv snarare än relevanta sysselsättningar. Och när jag känner att jag börjar bli trött, och vet att jag borde gå och lägga mig - då har jag en förmåga att fastna framför Youtube, för att kolla igenom filmer med världsrekord, spektakulära basketdunkar, eller otroliga golfslag. Bara för att. Och när jag sen masat mig i säng - då måste jag först zappa igenom tv'ns alla kanaler för att se om det är något av värde som jag kan se (som jag isf såklart måste titta på) innan jag kan släcka och försöka sova - TVÅNGSBETEENDE - och när jag väl gått igenom denna process är det inte ovanligt att jag blivit pigg igen.

Dock finns det ljus i min tunnel. Mycket på grund av att jag är galen nog för att anmäla mig till Göteborgsvarvet. På grund av, eller som min kropp och min hälsa skulle säga det, tack vare detta kommer såväl kostvanor som dygnsrytm att förändras under de närmaste månaderna. Rökningen kommer förbli ett minne blott, samt att konditionen kommer att få sig en väsentlig kick då jag till mitten av maj trots allt måste ha kondis nog att pressa mig igenom mer än 2 mil springandes.

Jag lovar att bli en sundare och friskare människa under semestern.

Nä. Kanske inte. Men nåt åt det hållet i allafall.

En blogg utan skribent, det är en död blogg

Du kanske har märkt att jag får för mig att återuppliva den här bloggen med jämna mellanrum. Som att jag liksom ger den hjärt- och lungräddning lite då och då, för att den liksom inte ska dö ut. Skriver jag inget här så förblir den ju liksom borttynande, och på ett sätt så känns det som att det vore ganska synd. Den här bloggen betyder mer för mig än jag tror, och jag tror definitivt inte att alla är medvetna om det. I'm strongly emotionally atatched to this blog. Vad skulle då hända om jag helt skulle sluta skriva? Jag skulle nog knappast sprängas och avlida, men skulle det kännas svårt och jobbigt? Sådant är lite svårt att säga, eftersom den inte avlidit än, om än varit på god väg. Liksom varit på spåret till att tyna bort, att sakta men säkert svänga åt sidan och försvinna av vägen, men varje gång har det ryckts i ratten och den har styrt in på rätt spår igen. Men samtidigt vet jag inte hur länge jag orkar hålla den här bloggen vid liv. Visst, den betyder fortfarande väldigt mycket för mig, mer än vad jag egentligen vill erkänna, och den har hjälpt mig i många svåra stunder. Men samtidigt börjar det kännas frustrerande, jag skriver och jag skriver, men sen faller den liksom i glömska. Jag skriver och jag publicerar, det känns tillfredsställande och ger då och då något av en varm känsla i kroppen. Men med tiden börjar det här med envägskommunikation kännas frustrerande. Bloggen ger mig liksom ingenting tillbaka, ingen respons, feedback, eller kommentarer för att jag livar upp den då och då. Och skriver jag ingenting, då klagar den heller inte över att jag är så jävla tyst hela tiden. In fact, den säger ingenting. Om jag skulle strunta i att skriva, och låta den tyna bort - då skulle det alltså inte göra någon skillnad. Det fanns ju faktiskt en tid innan bloggen, och jag överlevde på den tiden med. Maybe I should put my efforts on something else. För en blogg är ju faktiskt bara en blogg, och en metafor blir aldrig mer än en metafor.

The past will never be what the future once was.

Är jag fortfarande så labil? Kan jag fortfarande påverkas så lätt? Fortfarande får jag en klump i magen bara jag märker av människan. Upptäckte efter att jag sett i loggen att hon varit inne på min sida att hon har en blogg, och var inne och läste. Stod inget märkvärdigt precis, men det förhindrar inte att jag låter mig påminnas om relationen jag aldrig klarade av att hantera, hur jag satte upp någon på pidestal, och där sitter hon av någon anledning än idag. Det känns fortfarande som att hon har överläge på mig, att hon sitter uppe på pidestalen (där jag satt henne) och tittar ner på mig. Nedvärderande, mörka blickar. Om hur någon hon redan tyckte sänkt sig till en så låg nivå sänkte sig ännu lägre. Det är i längden väldigt destruktivt att se någon som mycket bättre än en själv. Jag ältar.

I övrigt så lever jag ett ganska luddigt liv just nu. Två helger på hemmaplan i rad gjorde mig mycket gott, gav ny inspiration och energi. Återseende av människor jag inte träffat på månader, och försoning/återförening med en förlorad vän. Men jag behöver ljus nu. Sommar, värme, glädje. Sol i ögonen. Folköl i en park. En promenad i vårsol. Vadsomhelst. Mörker och ensamhet är det sista jag behöver just nu. Sand präglar min tillvaro för stunden känns det som. Saker försvinner där i sanden, och jag gillar det inte. Planer som inte blev som de borde ha blivit, saker som verkar förbli som de alltid varit, och inte växer. Likt en isbit som smälter, från något fysiskt som man (nästan) kunde röra vid, smälter det istället ju mer tiden går. Blir mindre och mindre, tills det till sist bara en våt pöl. En antydan om vad som varit, eller vad som kunde ha blivit.

Men jag har nya planer, visioner. Jag vägrar vissna, låta inspirationen och motivationen försvinna. If there is a will there is a way. Steg två börjar på tisdag.

Osagda ord är bara tankar.

Tystnad.

En röst som inte får höras. Ett eko som viskar saker som aldrig sagts, som aldrig blir sagda.
Ord, från min mun som inte blir sagda, och från rösten som finns där (men ändå inte).
Tankar på ord som vill sägas, men som istället faller i glömska. Önskade ord som aldrig blir sagda, men som heller aldrig blir hörda. Vad ska man med alla dessa ord till om möjligheten aldrig ges att säga dem? Ord i överflöd, till ingen nytta.

Ord som tänkts med aldrig sagts, det är fortfarande bara tankar. Inget mer.

De kommer aldrig att formas till några ord på min tunga, om ingen är där och kan höra dem sägas. För vad gör väl det att man har all världens vackra ord på tungan, varsamt formulerade till genomtänkta meningar, om ingen får höra dem? Då förblir orden osagda.
Bara tankar.
Inget mer.

Det här är ingen årskrönika.

Jag vet inte varför, men förra året var det en baggis att skriva en årskrönika. Att månad för månad plita ner vad som hänt, i kronologisk ordning, hur jag mått, och vilka som funnits i min omgivning. I år känns saker lite svårare. Jag kan inte stapla händelser på varandra och säga exakt vad som hände när, det känns som att jag ibland levt i någon sorts vaacum. Allt är bara en stor röra känns det som.

Våren (ja, våren, månaderna är ihopblandade i ett stort myller av händelser, tankar och känslor.) var fin (om än stundtals väldigt intensiv pga en nalkande student som hägrade på andra sidan havet av skolarbete), och kan nog bäst beskrivas med bob hund's Upp upp upp ner. Ett humör likt en berg- och dalbana, med ett humör som jag inte riktigt kunde styra över, och som många gånger lät sig påverkas av allt jag hade att göra i skolan. Dock fanns det saker som gjorde min vår glad, och en stor sak var kärleken. Patrick Wolf valde att formulera The Magic Position, och det är nog något sådant man skulle kunna sammanfatta det som. Det var kärlek.

Det blev mars, och det blev april. Jag åkte till London och hälsade på en syster, ett mycket trevligt avbrott mitt i alla tankar som irrade runt i mitt huvud, och all skolstress och tristess (det senare berodde på det första, då det resulterade i sågottsom obefintlig fritid...), vilket också kom att bli titeln på en spellista jag gjorde. Shout out Louds satte ord min frustration med I wish I was dead Pt 2. Efter London vet jag inte om stressen och tristessen hade försvunnit, heller inte tankeverksamheten som gnagde i mitt huvud. Dock visste jag nog för att fatta ett beslut, om än ett jobbigt dito. Det blev som det blev, och kärleken var över. Maia Hirasawa spelade Star again i min ipod, och jag kände mig hemsk.

Helgen därpå åkte jag till Brännö, vilket nog var precis vad jag behövde just då. Få komma bort, umgås med trevliga människor, och bara ha roligt. En bussresa på 8 timmar som blev längre än planerat, och 12 timmar efter att vi åkt från Borlänge anlände jag och Marcus till Göteborg, efter en solig eftermiddag med vändtia och cider i ett soligt (vad annars...) Karlstad. Kvällen därpå var en av de absolut bästa detta året. Slagsmålsklubben spelade Hänt, och jag behövde inte tänka för en kväll.

Det blev sen maj, och Billie the vision and his dancers kom på säsongens sista Klubb PhoneMe. Veckan efter var nog den bästa veckan under detta året, alla kategorier, var studentveckan. 3 års slit kom att få en fantastisk avslutning. En magisk vecka fylld av glädje och fest, och att få göra om det vore värt ett helt år i skolan. Man var bäst och fantastisk för en hel vecka, och fyfan vad vi är bra!

Sen kom jag ner på jorden igen, och nästkommande tisdag infann jag mig på mitt nya jobb - Trafikcaféer i Bergslagen AB. Jag slapp Burger King, och blev gladeligen utbildad i Megadisc på min första dag, och fick istället för att knega gratis på Burger King springa runt på tåg och kränga kaffe. Jag trivdes.

Det blev festival i Borlänge stad, och jag gillar att leva festivalliv inne i centrala Borlänge, frånsett att man ibland träffar människor man önskar bara kunde försvinna. I övrigt var det en trevlig festival, med flera spännande spelningar och en i övrigt trevlig camping. Jag förvaltade min systers lägenhet i ett par dagar under tiden hon var på Roskilde. Mycket trevligt vill jag lova, och Elias and the Whizzkids The Dance blev något av ett soundtrack för de dagarna. Detta eftersom jag köpte EP'n några dagar innan, och det var en av de få låtar jag lyssnade på under tiden jag bodde där.

Jag fortsatte knega, var i Stockholm och vände några gånger, innan jag slutligen begav mig ner till Emmaboda. En väldigt annorlunda vecka, stundtals trevlig, stundtals bara fel. Jag upptäckte att man aldrig upphör att förvånas över hur snabbt människor kan förändras. Billie the vision kom ännu en gång in i mitt musikår, och i efterhand så ångrar jag nästan lite att jag åkte på Emmaboda, även om det stundtals var ganska trevligt.

Det blev augusti, och jag var nere i Göteborg och jobbade en vecka. Jag åkte hem, fortsatte att jobba, och strax efter att jag fått beskedet att jag inte skulle få förlängt efter sommaren på Trafikcaféer i Borlänge tog jag beslutet att istället tacka ja till att jobba i Göteborg för samma företag. Innan dess beslöt jag, Marcus och Bengtsheden-Anna att åka och hälsa på världens bästa Lett-Anna i Lettland. Det var en härlig resa många glada skratt och en väldigt underhållande korpulent balt (eller vart han nu kom ifrån) som raggade upp Anna och bjöd på skumpa, till min och Marcus stora förtjusning. Enda trista var att min iPod numera tillhör en städerska på Tallink, som varit lycklig nog att finna min älskade mp3 i vår kissluktande hytt.

Den fjortonde september satte jag mig på tåget mot Göteborg, en mulen himmel ovanför mig välkomnade mig efter ca 5 timmar på resande fot. Då jag varit dum nog att inte höra av mig innan jag åkte till Riga (var borta 5 dagar och skulle åka två dagar efter hemkomst) hade jag inte längre någonstans att bo, men fick tack och lov husrum hos mina kära proggare i ett par dagar. Jens Lekmans skiva Night falls over Kortedala samt bonus-cdn Kalendervägen 113D blev den enda skivan jag tog med mig till Göteborg. Det kändes liksom bäst så.

I slutet av oktober begav jag mig tillsammans med ett gäng ungdomar och ungdomliga vuxna till Mozambique för att under två veckor möta ungdomar och uppleva kultur. Det blev många spännande och intressanta möten, och definitivt en upplevelse för livet. I mp3'n jag hade med mig (min nybeställda iPod låg och väntade på posten, så jag fick glatt låna min rumsgrannes lilla flashminnesmp3) surrade Postal Service's "The District Sleeps Alone Tonight", och jag fick plötsligt insyn i vad en vän känt för längesen, och kände mig skamsen. Men jag överlevde det också. Jag hade ju trots allt fått minnen för livet.

Jag kom hem, jobbade, jobbade, jobbade. Jag gick och såg Gogol Bordello (själv, men full och glad) på Chalmers, och jobbade. Fick reda på att jag inte skulle få ledigt över jul, fällde en tår inne i bakre förarhytten, ringde mamma, och gick därefter ut och log igen i ett överfullt tåg. Plast, fejk, och konstgjorda leenden är min specialitét. Nina Kinert förgyllde min vardag med hennes vackra Through your eyes, och jag började fundera kring vad det egentligen var som hände inne i mitt bröst. I mitten av december vankades det personalfest, där det blev budget men trevligt, och jag fick min sexualitet prövad och blev nästan upphånglad (nästan för att jag själv vägrade öppna munnen). Jag tycker bara det var roligt, även om jag fortfarande måste klassa mig som heterosexuell.

Julen bestod som väntat av jobb, och på julafton kom jag hem på kvällen i min ensamhet, slog på tvn och tittade på Karl Bertil Jonsson, samtidigt som jag började öppna de julklappar min syster tagit med ner till mig ett par dagar tidigare då hon kommit ner och hälsat på. Kändes väldigt ensamt att inte ha någon hos sig på julafton. I mellandagarna fick jag vackert besök, och murar raserades, och saker kändes bättre än de gjort på väldigt, väldigt länge.

Som väntat var nyår en riktig flopp, men ärligt talat orkar jag inte bry mig. Jag hade inte förväntat mig något annat. Marcus kom ner och hälsade på, det var nog för att göra mig glad. En trevlig nyårsafton blev det ändå, tack vare sällskapet.

Jag har svårt att förutspå hur det kommande året kommer bli, då jag själv inte vet hur mina planer ser ut. Men om allt går som jag vill och tänkt kommer jag att vistas utomlands i ett par månader. På sydliga breddgrader, i trevligt sällskap. Vi får se hur det går med de planerna. Och kärleken - jag vågar inte förutspå hur den kommer se ut. Jag vill inte riskera att bli besviken.
Men jag hoppas.

Nytt år - nytt liv har jag resonerat de senaste åren. Hell no. Nytt år, samma liv, nya möjligheter. Jag tänker ta vara på dem. This is the year.

Det blir ingen jul för mig i år.

Jag har ärligt talat aldrig varit särskilt förtjust i julen. Eller, jag var det en gång, för ganska många år sedan, då det man såg fram emot mest med julen var när tomten skulle komma, efter Kalle Anka, och man skulle få massor av paket. Då jag uppskattade mer att få än att ge. Då jag var ett barn kort och gott. Med åren blev det där med julen inte lika självklart vackert och trevligt och fint och roligt. Systrar som mådde dåligt, skolstress, press, krav, olycklig kärlek, uppbrott med vänner, städning STÄDNING STÄDNING! Städning har blivit något väldigt laddat, svårt att förklara för en utomstående. Men det har iaf blivit något som är lite laddat i min familj, och som får en att känna en otillräcklig och må dåligt. Många omständigheter har tillkommit allteftersom jag blivit äldre, men jag har pga tidigare nämnda anledningar svårt att till fullo uppskatta julen.

Jag har svårt att se det där vackra och magiska, det där mysiga som för mig bara tycks ha varit något naivt och godtyckligt som jag upplevde som barn, som inte alls tycks vara särskilt speciellt längre. Jag har svårt för julmusiken, som liksom tvingas på en likt en tjock, stickig halsduk såfort man passerat genom det varma, blåsiga utrymmet som verkar finnas i varje större butik som har en entré som inte är i en galleria. Det där sliskiga, smöriga, äckligt glada ljudet som försöker sprida budskap om förjdefulla jular, snö som ligger vit, om tomtar som vankas, och om härlig julefrid. Jag vill inte höra på det.

Det enda som kan gå an är Frank Sinatras julskiva, men det beror nog snarare på artisten än musiken i sig. En skiva som jag dock alltid får mig att tänka på julen när jag hör är bob hunds första (självbetitlade) debutalbum från 1994. Jag lånade den skivan på biblioteket (ja, det var mycket så jag började utveckla min musiksmak - innan bredband = nedladdning fanns, innan jag fann andra vägar att finna musik på, innan jag hade råd att köpa skivor. Jag fann en skatt på Borlänges bibliotek, det stora utbudet av skivor.

Hursomhelst, för att komma till någon sorts slutsats eller ände på denna långa och utdragna förkastning av julen: Jag kommer inte fira någon jul i år. Jag fick inte ledigt från jobbet, och kommer istället för att vara ledig under jul, åka hem till Borlänge, träffa mina föräldrar och mina kära systrar (varav den ena jag inte träffat sen min student eftersom hon bor i London till vardags) att jobba totalt 73,25 timmar mellan den 22:a december till och med den 30:e december. Eftersom alla utom en sökt ledigt för jul på jobbet var det några som blev tvungna att jobba. Jag var som bekant i Mozambique i två veckor väldigt nyligen, varför jag blev den som fick min ledighetsansökan för jul avslagen. Julafton kommer jag tillbringa jobbandes, mellan 07:25 till 18:35.

Jag struntar i julen i år. Nästan.

Through your eyes

All the time I waited here for you
All the time I stood here
holding dandylions and chocolate for you
Tumbleweeds and fireworks go by

It's hard to keep them still for you to see
But you know that I try
I want to see you watching what I see
Now that you're mine
Through your eyes

Jag lever.

Tro det eller ej men jag lever än, den döda bloggen till trots. Jag har varken funnit motivationen eller inspirationen till att skriva något. Det känns som att jag förlorat mitt sätt att filosofera, orden kommer inte alls till mig på samma sätt som de gjorde en period förut. Som en tandkrämstub som nästan är slut, som man liksom måste vika och pressa tills det ömmar i fingrarna för att få ut det allra sista ur tuben, så känns det ungefär när jag försöker skriva. Som att jag använt alla tankar, och bara har lite bottenskrap kvar, som jag måste klämma fram med all min samlade tankekraft. Något frustrerande om man känner att man vill få ner något här.

Men något som jag inte har några problem att skriva om, det är Mozambique. Var där tillsammans med en grupp ungdomar och vuxna från svenska kyrkan 23:e november till 6:e november. Eller, det var planerat så, men en strapatsrik hemresa som innefattade såväl ett inställt flyg i Johannesburg som hotellnätter i Johannesburg och London, som kom att krönas med 23 förlorade bagage vid ankomst Arlanda, gjorde att vi ankom ca ett dygn efter beräknad och planerad ankomst. Men dessförinnan upplevde jag två helt fantastiska veckor i Mozambique, tillsammans med en grupp människor som kanske inte var fullkomlig, men innehöll flertalet guldkorn. Jag har kommit fram till att jag älskar kontraster, och tyckte det var underbart att få se lite annat än lagoma Sverige, med all stress och pryltokighet och alla krav som finns härhemma. Även om det var ett väldigt intensivt program (vissa dagar hade vi aktiviteter mellan 8-20) så kändes det ändå som en semester, då de saker vi gjorde var roliga, och gav mig personligen väldigt mycket.

Nu är jag tillbaks här hemma igen sen snart två veckor, och det är med kluvna känslor. Det blir mörkt väldigt tidigt tycker jag. Eftermiddag, och det är becksvart. Jag gillar det inte. Jag gillar iofs inte hösten i största allmänhet, men jag försöker göra det bästa av årstiden. Jobbar man mycket så hinner man inte känna sig så liten och ensam. Det funkar ganska bra, faktiskt.

So many people telling me one way
So many people telling me to stay
Never had time to have my mind made up
Caught in a motion that I don't wanna stop

A place called 'home'.

Nu är det klart, nu finns det inga tvivel längre - nu har jag ett ställe, ett rum, som jag kan klassa som mitt eget, som jag kan kalla mitt - idag flyttade jag in. Men tro inte att jag ligger och myser i bäddsoffan/sängen (det är nämnligen samma sak i min nya bostad) för det, nejnej. Jag sitter nere i matsalen på ett litet hotell i Växjö och surfar. Jobbade idag, och smart som jag är tar jag inte tummen ur arslet och packar ihop mitt pick och pack hemma hos proggarna i tid, utan inser på spårvagnen in till stan att jag antingen kommer att bli tvungen att springa från och tillbaks till busshållplatsen på 10 minuter för att hinna till rätt buss och till jobbet i tid. Egentligen är det strax över 5 minuters promenad på samma sträcka egentligen... ALTERNATIVT skulle jag bli tvungen att ta en taxi in till stan. Jag valde det sista. Menmen, jag hann slänga in mitt pickopack, och fick packa upp det viktigaste och slänga i det nödvändiga i jobb-väskan, och slutligen svida om till jobbkläder, så var det bara att fara in till stan igen sen... Och ja, första kvällen när jag äntligen har skaffat mig ett eget kyffe - då sitter jag här, i Växjö, tillsammans med min dator och en uppäten sallad. Spännande värre.

I övrigt känns Göteborg okej, det har tagit emot mig med öppna armar, och några nätter i proggkollektivet var bara trevligt, härligt att ha någon att språka med när man kommit hem efter jobbet. Imorgon eftermiddag kommer jag hem till mitt rum igen, och jag tror ärligt talat att jag inte kommer hitta på såvärst mycket, bara ta det lugna, njuta. Klart det känns lite ensamt här i Göteborg ibland, allt annat vore lögn - men jag är stortsett nöjd, känns bara onödigt att klaga. Göteborg är bra.

I just thought...

Göteborg, dag två. Nu har jag jobbat första arbetspasset, Göteborg-Ängelholm-Mölndal (sista stationen innan Gbg C)-Falkenberg-Göteborg. 14:20-23:05, sparetime oh yes. Äsch, jag trivs med jobbet, det är trevligt. Och nu är det äntligen klart med rum iaf, kommer hyra ett rum för tvåtusen, det jag beskrev och länkade till i förra inlägget. Flyttar in på lördag, ska bli riktigt skönt faktiskt - och självklart jobbar jag och har övernattning i Växjö samma dag, så inte blir det någon första natt i lägenheten inte... Menmen, jag är glad för det. Och saker känns mestadels bra här, om än lite konstigt att inte kunna kalla stället där jag bott i 19 år för hem längre. Nya tider, goda tider. Jag tror jag går mot något bra.

I just thought...
Never mind what I thought.
If I should die, here's what you could do:
sell my things; and the organs too
and buy yourself a ticket to a concert with a band

Bostadssökeri

Jag har hårdbevakat blocket hela dagen, och har varit hemma hos två personer och kollat på rum... Och ja, det verkar som att jag fått tag på ett lämpligt, ett rum som en kille hyr ut i en villa i Östra Göteborg, han hyr ut ett rum i källaren, och två rum på övervåningen, själv bor han på bottenplan. Rummet som var ledigt har snedtak, en bäddsoffa, ett skrivbord samt en liten garderob, jag tror det blir bra.... Läget känns under kontroll iaf. Jag ska ringa imorgon förmiddag och meddela om jag vill ha rummet eller ej. Börjar jobba imorgon eftermiddag, så ja - imorgon vet jag hur det blir. Just nu lutar det åt att jag tackar ja. Eller snarare, såvida inget annat dyker upp så blir det så. To be continued....

D-dagen

Så var den alltså här - dagen då jag för första gången inte klassar mitt föräldrahem som hem. Vad som jag nu kommer att klassa som hem vet jag faktiskt inte, mycket beroende på att jag för stunden inte har något.... Min tillfälliga bostad är hos några trevliga proggare i Göteborg, mina kära kamrater. Menmen, jag hårdbevakar blocket, och har en annons upplagd (igen) på blocket...

Dock känns det jävligt pissigt att jag blev av med min förra lägenhet där jag skulle bo. Klantig som jag är sticker jag till Riga helgen innan jag ska flytta utan att för den sakens skull kontakta hon jag ska bo med (trots att vi inte hörts på ca 1½ vecka, och att jag kommer hem först 2 dagar innan flytt...), och jag sitter ironiskt nog vid en dator och surfar i Riga, fundrar om jag ska logga in på min mail, men struntar i det. När jag kommit hem till Sverige igen kollar jag min mail, och konstaterar att jag fått 3 mail från henne. Först skriver hon "Det börjar dra ihop sig, kanske bra att stämma av så jag vet när du kommer..." fredagen förra veckan. Nästa mail kom 2 dagar senare, då hon skriver att hon kommit på att hon inte har mitt mobilnummer, och att hon behöver komma i kontakt med mig. Och så slutligen i måndags, en timme efter att hon sänt mailet loggar jag in och läser "Så du är inte intresserad längre. Jag kommer hyra ut rummet till en annan. Lycka till! Mvh Linda", efter många försök får jag till sist tag på tjejen ifråga - och då var det för sent. Hon hade redan varit i kontakt med den nya hyresgästen, så mina skepp var nedbrunna och sänkta. Så ja, det är bara att bita i sura äpplet och slåss lite med bostadsmarknaden här i Göteborg. Menmen, ska och kolla på ett rum i östra Gbg imorgon förmiddag, 2000 i månaden lät ganska så överkomligt... Har lagt ut lite krokar här och var, så vi får se vart jag hamnar.



Helgen i Riga var trevlig, trevligt sällskap, billig resa (båten gick på strax över 700, käk, sprit, mat och allt gick på ca 1500, varav jag kommer få tillbaks ca 500 för utlägg och sprithandel), och skönt att komma bort ifrån Borlänge för en helg och hitta på något med Mackan för sågottsom första gången på hela sommaren. Så det var trevligt.















Nu stundar några samtal i eftermiddag, en öl med Albin och Adam ikväll, ett par nätter på soffan, några besök i jakt på bostad, och jobb från imorgon eftermiddag. Trots en jobbigt stor klump i magen på tåget i morse och knappt 3 timmars sömn i natt känner jag mig ganska så positiv - jag har boende tills jag fått tag på något eget, jobb har jag också kirrat, så jag har goda förhoppningar att det kommer lösa sig inom en snar framtid. Göteborg blir nog bra.

Håll ihop.

Dagen D närmar sig skrämmande snabbt. Nyss var det 18 dagar, nu är det knappt en vecka kvar. Jag trodde att det skulle vara lätt att åka, bara sätta sig på ett tåg och sen skulle allt bli bra, men det verkar bli smärtsammare ju närmare jag kommer den tolfte september. Första gången då jag kommer stå på helt egna ben, flytta hemifrån och få leva ett liv själv (eller okej, inte helt själv) i en främmande stad (eller okej, bekant). Det som från börjar verkade vara ett nytt steg ser ut att bli något av en ny våning, eller nåt. Något som jag börjar bli väldigt trött på är i allafall alla "vi hörs, ja, det måste vi göra", "vi måste ta en fika!" och "någon gång i nästa vecka..?", vilket indirekt betyder "orkar du ringa, så visst". Jag insåg det efter studenten, och inser det likväl nu - alltförmånga vänner ser man inte av såvida man inte springer på varandra på en fest, alternativt att jag tar upp kontakten och frågar om de är sugen att döda någon timme framför en kopp kaffe. Too many. Klart, jag är inte guds vackraste barn jag heller när det kommer till att lyfta på luren, men jag försöker iaf att lova vad jag sagt. Och vissa känns det mer smärtsamt att lämna än andra. Folk som jag i många fall träffat alltförlite de senaste månaderna, som jag kommer se ännu mindre efter att jag flyttat.

Fan, jag är trött på att så ofta känna mig påträngande och stalkande, för att jag hör av mig, för att någon annan inte gör det. Ni som läser detta som ännu inte tagit studenten - vårda de relationer som ni vill ha kvar efter studenten väl, lär känna de ni gillar bättre, så slipper ni vara bittra över att man glider ifrån varann. Veckorna före studenten var det bästa - efter skoljobbet, före utspringet - det bästa i år.

Imorgon åker jag, Marcus och Anna och hälsar på Anna i Riga, jävlar vad kul det kommer bli. Kommer typ bli sista grejen på länge som jag och Marcus gör tillsammans - känns faktiskt lite vemodigt, även om vi kommer ha jävligt kul.

När jag läser igenom det jag skrivit inser jag att jag låter riktigt bitter - jag är egentligen inte bitter, inte så bitter i allafall. Snarare sorgsen, för vänner jag kommer lämna, relationer som kommer ställas på prov. Vi får se vad dessa band håller för. Jag håller - håller du?

The countdown is on - 18 days until takeoff.

Nu är det definitivt, bestämt, beslutat och slutgiltigt - jag kommer att flytta till Göteborg den 11:e september. (Det slog mig idag vilket väl valt datum jag bestämt mig för...) Tack och lov planerar jag att åka tåg. Anyways. Dagarna har börjat ticka ner, nitton dagar kvar tills jag står där på stationen i Borlänge, med två fullpackade väskor, ett vemodigt leende på mina läppar, men samtidigt med en spänd förväntan, likt ett barn på julafton. Jag vet ärligt talat inte om jag ser fram emot det, eller jo, det gör jag, men känslan är kluven. Samtidigt som jag börjar något nytt, en resa med ett obestämt och ännu ganska osäkert mål, så avslutar jag något. Nu vill jag verkligen tona ner ordet avslut, då det inte är menar som ett avslut av relationer, djup vänskap, och fina minnen. Det är tvärt om dessa saker som håller mig kvar hemma, och inte avslutar helt. Som får mig att vilja stanna, på något konstigt sätt.

Början på en ny period i mitt liv, något helt nytt, då jag för första gången står helt på egna ben, utan någon som lagar mat åt mig, utan någon som skjutsar mig till bussen, utan någon som tjatar på att jag inte städat, utan någon som säger till mig att ta på mig varmare skor. Början på en förhoppningsvis lättare, och gladare tid. I en stad där jag kan andas, där jag kan vistas utan att behöva bry mig om vem jag möter (eller vem jag hoppas slippa möta), där man åker med olika människor i kollektivtrafiken, och slipper se samma ansikten dag efter dag när jag kliver på bussen. I en stad där jag knappt känner någon alls, och kan lära känna människor. Göteborg. Känslan säger mig att jag skulle kunna trivas där. Hursomhelst vet jag att jag kommer trivas så sjukt mycket bättre än det som nu är mitt hem, Borlänge, ytlighetens stad. Staden jag längtat bort från sen de första dagarna i högstadiet, staden som lärde mig hur jag skulle vara. Eller, borde vara. Den skrämde bort mig helt, först till Falun, där jag trivts betydligt mer än i min hemstad, och nu till Göteborg.

Jag avslutar en period i mitt liv som lärt mig att jag bör hålla fast i de vänner jag har när det blåser som hårdast, att de hårdaste band kan brista över en natt. Som har talat om för mig om natten hur viktigt det är att le och se glad ut. Men också en period som lärt mig vad kärlek är, såväl till vänner som i relationer. Som fått mig att förstå att även jag betyder saker, att jag är viktig och behövs. Men också den period i mitt liv som jag om 10, 20, 50 år kommer minnas som tiden då jag började förstå vem och vad jag var. Klart jag fortfarande är osäker på vem eller vad jag är för någonting, men samtidigt har jag sett saker efter vägen, tvingats välja väg. Och förhoppningsvis leder denna vägen mig in på någonting bra. Den leder till Göteborg.

This is not the end
This is not even the beginning of the end
But it might be the end of the beginning.

Wind of change

När jag vaknade dagen efter fanns känslan kvar, den där som fick mig att frenetiskt printa ner ytterligare ett långt blogginlägg, fullt av frustration och irritation. Irritation över vad jag är, och vad/vem jag blivit. Hur jag är, vem jag är. Tankarna har malt i huvudet sen dess, för att mer försöka specificera vad det är jag vantrivs med, och vad det är jag känner sån vilja över att förändra. Fortfarande ligger frustrationen kvar, känslan av att vantrivas med ens bästa/värsta själv, jaget. Jag har fortfarande inte kommit underfund med allt som jag ogillar, jag vet bara att.

Känslan av att ha ett tråkigt liv. Jag klarar inte av det.


Dock fick jag när jag vandrade hem i Stockholmsnatten igår kväll (slutade vid halv elva, men efter några timmars dödad tid framför en dator på SJ tillsammans med en Café au lait var klockan plötsligt två), den fuktiga Stockholmsluften som mötte mig när jag klev ut genom dörrarna från Centralstationen var överväldigande. Något sorts lugn fyllde mig, och jag mindes nostalgiskt den där Stockholmsnatten i december, jag och en vän, omkringvandrandes i Stockholm. Timo Räisänen på Debaser, därefter - dödande av tid i ett kyligt Stockholm city, neonljus. Denna gången var det inte kallt, utan snarare behagligt svalt. Doft av regn på asfalt en stund efter en regnskur. Wish you were there, pal. Färden tillbaks till hotellet var behaglig, med Billie som soundtrack till min promenad.



Nu är jag åter hemma igen efter 1½ veckas jobb, och jag kan inte beskriva det som annat än skönt. Jag vet inte hur min höst kommer bli, just nu verkar den mer oviss än någonsin. Mocambique är det enda jag vet. Jobb har jag ingen aning om faktiskt. Borlänge? Borlänge, med turer lite här och var? Göteborg? Jag har ingen aning, faktiskt. Framtiden är oviss.

I don't want another life that's killing me.

Alltså, jag känner för att skriva någon typ av manifest. Ju mer jag är själv, deståmer biter sig tankarna fast. I don't like what I am, what I've been, what I'll become(?). Hade det varit nyår hade jag gjort en lista med alla dumma saker hos mig själv som jag inte gillar som jag skulle ändra på, men nu hoppar jag det. Jag känner bara att jag vantrivs med allt just nu. Staden. Livet. Sysselsättningar. Familj. Personliga egenskaper. Folk. Jag. Mig själv. Det finns så mycket jag tänker om mig själv som jag önskar, "..jag borde..", men vafan, ska det vara så svårt? Ingenting blir bättre för att jag säger att jag borde vara mer principfast, ingenting löser sig för att jag känner att jag borde bete mig annorlunda mot mina vänner, eller att jag upprepar att jag borde fokusera på andra saker. Live present, not in the past. Jag ältar gamla saker som hänt, och det är bara negativt. Sure, live and learn förfan, men det lär ju ha sina gränser. Lär av misstagen du gör, men glöm inte att sätta punkt, eller gå vidare.

Ibland undrar jag hur och vem jag varit om jag för 2½ år sedan varit vad jag kallar principfast, fokuserat mer på andra än på jaget, men samtidigt försökt att göra saker som utvecklar mig som person. Som att läst mer. Jag mår bra av det, men tar mig aldrig tiden. Skrivit mer - det rensar skallen och är nyttigt att kunna "analysera" vad jag tänkt och tyckt i vissa situationer. Om jag för 2½ år sedan satsat på att vattna de relationer jag hade, istället för att så nya frön här och var. (Vilket leder mig in på någonting som jag ogillar hos mig själv just nu på gott och ont, jag sår så mycket nya frön att jag ofta glömmer att vattna och relationerna vissnar, I hate it)

Jag ska fan skriva ett manifest, om så inte här så iaf på svart papper. Analysera mig själv, ta reda på vem jag är en gång för alla, och sluta säga att jag borde göra saker. Jag ska göra saker jag mår bra av. Carpe diem förhelvete, lev idag och nu som om du aldrig gjort annat, och sluta vara sån jävla sucker som hänger upp sig på det förflutna, det som varit och som inte går att förändra. Jag lever idag, och imorgon (och enligt mina beräkningar kommer jag nog leva dagarna därefter också, även om de inte finns med i mina spekulationer just nu) och det är bara idag och imorgon (och därefter följande dagar) som jag kan påverka vem och vad och hur jag är, inte hur jag var.

From now on. Det låter som en jävla kliché, men I don't want another life that's killing me. Jag vill kunna se på mig själv som person och vara nöjd. Uppskatta och - framför allt - gilla killen som står på andra sidan spegeln. Så jävla mycket jag har bestämt mig nu. This is it. Jag är full av inspiration, om så hälften av den runnit av mig till imorgon så kommer saker att förändras. Till det bättre. Nu har jag bestämt mig. Turning point. (nej, jag kommer inte bli en annan person, men förhoppningsvis en bättre dito i mina ögon. I don't want another situation killing me.)

Kvällens soundtrack är Loney, Dear - The City, the Airport.
Kolla själv: http://www.myspace.com/loneydear

Nu ska jag sova.

1½ år senare.

Jag blir så arg över att jag låter mig påverkas så lätt. Igår kväll var det det enda jag tänkte på, och tankarna var med ens ett enda brus i mitt huvud. Det har gått över ett år sen jag talade med henne öga mot öga, och över 1½ år sen vi var vänner. Ändå hänger jag fortfarande upp mig på det ibland.

Men det som irriterar mig mest, det är att jag fortfarande ser henne som bättre. Allt som hon gör, allt som hon är, det är på något sätt mer värt, och jag avskyr det. Troligtvis skulle personen ifråga bara bli nöjd över att se detta, att se att jag fortfarande stampar kvar på (sågottsom) samma plats, nu som då. Jag har satt upp henne på en pidestal. Av någon orsak ser jag henne fortfarande som bättre, men jag vill inte det! Jag vill bara strunta i henne, och gå vidare. Jag vet att jag gjorde ett riktigt bittert misstag, och jag ångrar det. Men jag kan inte göra annat än att ta lärdom av det, och gå vidare. Svårare än så är det inte. Eller?

Fortfarande, efter 1½ år, hänger jag upp mig på en sån sak. Jag blir så arg över mig själv, jag vill bara kunna strunta i henne, men det känns fortfarande som att jag ligger i underläge, samma känsla jag alltid haft. Även om jag föraktar henne, obefogat eller ej, så ser jag henne som bättre än mig.

Jag hoppas verkligen att det är ett obefogat rykte jag hört att hon ska på Emmaboda.

The loneliest people were the one's who spoke the truth

Ännu en gång har en vän varit nära att försvinna från mig, försvinna över huvud taget. Det känns jobbigt när man i efterhand får höra vad som skett, att det trots allt gick bra, men att man är känner sig så maktlös. So far away, and I can do nothing. I've got my own troubled mind to fight. Fast, just nu är saker bättre än vad de varit på månader, så jag ska nog egentligen inte klaga. Men ändå gör jag det. Man är liksom aldrig nöjd. Men jag vet inte riktigt, jag har svårt att känna den här känslan att man är nöjd med livet och bara är. Det där gråa molnet finns liksom alltid där, hur glad man än är. Det där gråa molnet som påminnner om en svunnen tid, om hur mitt liv förändrades över en natt.

Men jag vet inte, just nu känns saker okej, så jag borde egentligen inte klaga. Jag har tagit studenten och har hela livet framför mig (hur kul nu det känns villsäga...), jag har ett bra jobb, har börjat hitta tillbaks dit jag en gång var med en vän, en annan har jag kommit överrens om att vi ska ge varann några månader och bara strunta i allt, eftersom det för stunden troligtvis är det bästa. Jag åker till Mocambique 2 veckor månadsskiftet oktober-november, och åker troligtvis till London i början av nästa år. Ändå är jag inte överrens med mig själv.

Bitter? No, I just love to complain.

En sak som känns sådär för stunden är alla vänner som försvunnit. Kanske inte försvunnit på det vänskapliga planet, utan snarare logistiskt. En har stuckit till Norge och jobbar på tivoli, 2 är i Norge och städar hotell. En fjärde är ute och åker färja 2 veckor och är hemma två veckor osv, och en femte har åkt till sin fader i Lettland på obestämd tid. Den fjärde och en sjätte åker till Namibia i höst, och här är vi som blev kvar och det var ju inte så roligt alls, för när de personer man umgåtts med de senaste månaderna försvinner bort, långt bort, vilka ska man då döda ensamheten och tristessen med? Sen när folk kommer tillbaks, då har man glidit ifrån varann, och så värdefull var den vänskapen, och jag har tänkt på dig med, men det blev tyvärr inte mer än såhär. Jag har iaf en studentmössa full med lyckönskningar, vemod är ordet, vemod och separationsångest. Fan, det trodde jag inte att jag skulle göra, men jag saknar skolan, den svunna tiden.

if your world is mine
and if your words are mine
and if your blood is mine
- how could I ever leave it behind?

Coffee keeps me alive.

2 dagar kvar har plötsligt blivit 3. Jävla Ma D-Integraler-prov idag, kändes som att jag hade koll på det - hade inte en uppgift rätt. Fredag förmiddag får jag göra om det, och klarar jag inte G då, då blir det mentalt sammanbrott.



Avslutade iaf Psykologi B idag, det var skönt. Nu kvarstår endast en 5-minuters redovisning i Datakunskapen, ett mastodontbiologiprov, samt två matteprov. Det är ju en baggis. Särskilt då jag är sån stjärna på matten.... Äsch, jag ska inte gnälla, bara för att jag är lite koffeinstinn.



Imorgon blir en bra dag. Det känner jag på mig. Every step I take. En dag avklarad, en dag mindre kvar. Nu återstår endast 3 dagar, vilket känns skumt, trots en extra arbetsdag. 3 dagar, sen kan jag säga att jag är klar med gymnasiet. I allafall vad det gäller skolarbete. Det känns avlägset, men väldigt, väldigt lockande. Jag ska bara över 3 berg, så får vi se hurpass väl jag klarat mig....



Nej, om man kanske skulle ta kaffekopp nummer 3 medan man ändå är inne i ruset..?



Äsch. Muskelvävnad och mykleider. Screw'em.



Emmaboda?

Planer för ledigheten

Torsdag

• Matte - 8001-8019
• Biologi - läs s.58-107
• Biologi - Nedbrytning av proteiner (få bakgrund från Amaru, skriv diskussion, lämna in)
• Kemi/Biologi - DNA (bakgrund)

Fredag

• Matte - 8020-8047
• Biologi - läs s.108-158
• Kemi/Biologi - DNA (bakgrund, diskussion)

Lördag

• Matte - 8048-8058
• Biologi - Gå igenom de olika punkterna och anteckna
• Kemi/Biologi - DNA (diskussion, sammanställ, lämna in)
• Psykologi B - Mål 2-4-6 - om psykiska problem, tex schitzofreni (läs grundläggande)

Söndag

• Matte - 8059-8077
• Biologi - Gå igenom de olika punkterna och anteckna/repetera
• Biologi - Mikrobiologi (Agarplattor) Diskussion
• Biologi - Rätta labbrapport osmos
• Psykologi B - Mål 2-4-6 - om psykiska problem, tex schitzofreni (anteckna och förbered diskussionsunderlag)

Don't I just love school. Torsdag nästa vecka ska allt vara klart, förhoppningsvis utan fler IG'n än Programmering A. I will have to struggle more then ever before. Men jag ska klara det.

Pga eventuella restaurangjobb i sommar (intervju på fredag...) kan dessa vara ett minne blott. Jorden går inte under, men separationsångesten är svår. Must - let - go.... Awwh.

Tankar mitt uppe i manganhalten

Kemin får mig att duka under. Nästan, iaf. Gah. Mitt uppe i kvällsskrivandet spelas en låt. En låt jag lyssnat på minst 10 gånger tidigare bara idag, men som ändå väcker tankar. Tankar om var jag var för ungefär ett år sen, hur mitt liv såg ut då, var jag var på väg, vad som hände. Tankar om. Om hur mitt liv hade varit idag, om. Om huruvida jag skulle varit samma person idag, om. Antagligen inte. Men jag antar att det var ett nödvändigt ont det som hände (eller kanske som jag lät hända?). Ett must let go. Jag vet inte. Det var liksom meningen att jag skulle, men det blev bara inte så. Jag vågade inte. Eller så ville jag inte. Jag vet inte. Det bara blev inte så.

I meant to call, But I didn’t call you, Yes I didn’t call at all.
If I would say something like that, If I would say it right would you take me back?
If I would turn it upside down, It would give everybody something to talk about.
And if I made a promise like that, And if kept it right would you take me back?
But if I broke a promise like that, It would give everybody something to talk about.
I meant to call, But I didn’t call.
No, I didn’t call at all.

Ville jag inte ringa? Jag vet inte. Idag vill jag inte det. Och jag tänker inte älta det här en gång till. Nu sätter jag punkt för det. .

Shout out louds - I meant to call är skiten.

I won't let go.

I won't. Du är värdefull. Du betyder. Stannar du så stannar jag.






Nu åker jag till Göteborg.
http://www.festprinsen.info.se är skiten.

En syster.

En reskamrat.

Regn.

Regn från himlen. Droppar som faller, mot marken, mot huset, mot slutet.
Splash. En droppe träffar min kind. Mulet. Moln. Jag har tappat mina ord.

Jag känner tristess. Menlöshet. Värdelöst. Varför blev det som det blev? Jag vet inte. Men det känns sorgligt, det var inte såhär jag ville att det skulle bli. Jag ville inte att vi skulle end up behind. Någonting stort, och tryggt, som plötsligt blir ett sår som bara gör ont. Som ett kliande, svidande skavsår. Men jag klarar det bara inte längre.

I wish i did'nt have to warn you
I wish i did'nt have to let you know
I never wanted you to notice
I always try to hide it but it shows

You don't wanna know me
when i'm lonely
You don't wanna know me
when i'm small

Frågan är vilket som är värst - ovissheten att inte veta, eller att få det man fruktade bekräftat?

Nej, minsann.

Nu far jag till England för några dagars avkoppling, hur mycket man nu kan koppla av i en stad som London. Jag tänker för mycket ibland, och det känns inte bra. Inte att tänka så mycket. Jag blir bara konstig av att tänka för mycket. Ibland är det skönt att inte känna, inte tänka, inte fundera, inte reflektera, ingenting. Medvetet eller omedvetet, hälsosamt eller icke.
Emotionell censur.

Detta stod iaf i Metro dagen tillära. (Hejdå, nu sticker jag till London)

Upp upp upp ner

Här och nu
upphör allmän väg
gå in på egen risk
En person leker fågel
mittemellan eller fisk

hi-hi ner
hi-hi ner
upp, upp, upp, upp
ner

En person klipper upp
sina dåliga tankar
som ett stängsel
strax därpå
ett problem lämnar kroppen
och all trängsel

Önskningar som slår in
det sker för sällan
det blir nånting
mittemellan

hi-hi ner
hi-hi ner
upp, upp, upp, upp
ner

hi-hi ner
hi-hi ner
upp, upp, upp, upp
ner...

Maia, min Maia.

Stenen sjunker medans ringarna på vattnet ebbar ut.

I would say I'm sorry
If I thought that it would change your mind
But I know that this time
I've said too much
Been too unkind

I would break down at your feet
And beg forgiveness
Plead with you
But I know that It's too late
And now there's nothing I can do

Misjudged your limits
Pushed you too far
Took you for granted

Hiding the tears in my eyes
'cause boys don't cry

I don't know what's happening, help me!

En diskussion med min vän i vått och torrt, min trotjänare, följeslagare och bundis för sommaren. Att höra orden han skriver, läsa hans reflektioner och tankar, gör stundtals ont. Tårarna tar sig förbi ögonlocken, och jag läser, och lyssnar på musik. Det här är en sån där kväll när man skulle kunna säga vad som helst åt mig, och jag skulle bara nicka, försiktigt men instämmande, hålla med och falla längre ner i värdighetens djupa avgrund. Jag minns mig tillbaka till sommaren, och läser en gammal msn-logg från en forna vän. Läser, minns och saknar. Den djupa vänskapsrelation vi hade förut, hur vi förstod varann, och stod varann i princip så nära som två människor kan komma utan att ha en kärleksrelation med varann.

I de 3 fall där jag inom ett halvår förlorat 3 väldigt nära vänner finns det i samtliga relationer en person jag avundas såhär i efterhand, som fortfarande har kvar relationen med personen, som står den nära. 3 personer som jag (i allafall i två av fallen) är väldigt nära vän med. Det är frustrerande, att saker förändras för mig, men att jag samtidigt blir påmind var dag om hur det var förut bara genom att se personen jag avundas umgås med min forna vän. Samtidigt så oerhört förbannat bittert medveten om who to blame. Jag kan inte klandra någon. Jag kan inte fösa över mina agressioner, frustrationer, min bitterhet eller min sorg på någon annan. Det finns bara en person att klandra.

I'm the one to blame.
The one to blame.

Jag flyr in i mitt skal igen. Väck mig när de ljusare tiderna är här igen.
Det här är en sån där kväll.

>_<

I tried to reproduce a feeling never born

and guide myself beyond my bellyache

and worries

now that you've got me

how can you love me?

when ever I fall down

Never a bottom

but there are days, moments, years

-you never want to see them again

all things you fear

-you never want to see them again...

I gave you time, more time than I had

in my hands

for you to come down from

whatever place you'd been

-now that I've got you

how can I love you?

If ever you fall down,

I'll fall with you to the bottom

and there are names, faces, roads

-you never want to see them again

just everything, you know

-you never want to see them again...

and you know

if this story should end in trouble

just like it always does

when they tie me to this place

and lease me

I don't know if I'll get up again.

I don't know if I'll get up again

the funeral is over and everybody's gone

I waited long, I waited too long

now you'll forget me

you'll never get me

and every time I fall down

I can't see the bottom without you

Post från Tyskland

200 spänn, javisst, men en medium som var lite väl stor var väl sådär... = / Men jag är glad för min tröja, faktiskt. Bosshoss, ffs! ^^, Tröjan är förresten slutsåld, upptäckte jag nu. Jag passade på vid rätt tillfälle.

Och det här är en dålig dag, och nu ska jag gå och lägga mig.

Dagens låt:
Kraa - Fröken rök (se http://www.myspace.com/kraakraa)

Vårens glädjeämnen (förutom kärleken till en flicka)

Som såofta förut förknippar jag tider, epoker, årstider och minnen med musik.
Hösten 2005 minns jag mycket Franz Ferdinand, Cardigans och Suburban kids with biblical names. Samtliga släppte skivor då.
Vintern var väldigt mycket Anna Ternheim.
Våren 06 var våren då jag upptäckte David and the Citizens på riktigt.
Kaizers Orchestra var också mycket vår och sommar, också vad gäller konserter.
Sommaren och hösten har tillägnats Jens Lekman, vilken jag helt missat tidigare, något jag nästan skäms över.
Denna höst har förutom Jens varit mycket The Plan, Anna Ternheim (såklart, med hennes brillianta skiva) och Maia Hirasawa, höstens största upptäckt. Hon har spelat ett tag tillsammans med Annika Norlin, Ms. Hello Saferide, och är inte direkt ny. Annika brukar inleda deras konserter tillsammans med just Maia, där Maia står för sången i ett par låtar, som någon sort förbandsarrangemang. Jag gick och bad Maia efter spelningen med Hello Saferide på Storan i Gbg i höstas att få köpa hennes ep, och jag fick köpa en vackert hemmagjord demo, med blått papper med en massa krusiduller, samt "Till Per från Maia Hirasawa" skrivet på. Det kom att bli min musikkärlek från denna hösten, förutom Jens.

Hon ligger, trots det faktum att jag inte har mer än 6 låtar med henne, på en hedrande femtondeplats på min last.fm med totalt 188 lyssningar. Lyssnar i detta nu på hennes nya låt "And I found this boy" (på http://www.myspace.com/maiahirasawa), vilket inte är en fullt så avskalad låt som det tidigare materialet, men en mycket bra sång med mycket fart i. Den tjugoförsta mars är datumet som gäller, då släpper hon sin fullängdare, och jag tänker lägga beslag på den. Sådeså. På sistone har jag spelat mycket både vad det gäller Orup och Patrick Wolf, den senare vars skiva släpps imorgon.

Detta är några av de viktigaste skivsläppen enligt mig under den kommande tiden:

• 24/1 Shins - Wincing the night away
• 26/2 Patrick Wolf - The Magic Position
• 05/3 Slagsmålsklubben - Malmö Beach Night Party (singel)
• 07/3 Maia Hirasawa - And I found this boy (singel)
• 21/3 Maia Hirasawa - Though, I'm just me
• 02/4 The Concretes - Hey Trouble
• 11/4 Slagsmålsklubben - Boss for Leader
• Typ augusti - Kent - [okänd titel]

Shins skiva:http://www.megastore.se/template/next%2CProduct.vm?itemid=1634833
Patrick Wolf:http://www.megastore.se/template/next%2CProduct.vm?itemid=1655657
SMK singel: http://www.megastore.se/template/next%2CProduct.vm?itemid=1662652
Maia singel:http://www.megastore.se/template/next%2CProduct.vm?itemid=1656114
Maia album:http://www.megastore.se/template/next%2CProduct.vm?itemid=1657212
Concretes: [sida saknas]
SMK album: [sida saknas]

Vad gäller konserter under det kommande året har jag inte den blekaste. Det enda jag vet nu är Laleh i Borlänge fredag nästa vecka, irriterar mig fortfarande på att jag missade the Plan i fredags i Blge. Var tydligen en bra konsert... Annars stundar klubb PhoneMe i slutet av månaden med någon kass elektronisk akt.

Veckans bästa.

Veckans....

...artist:
Orup.

Måsåvara att folk tycker att han är sjukt överskattad, men kan man annat än älska killen efter denna videon (från Allsång på Skansen i somras, såg det när det sändes)

...låt:

Orup - Någon måste ha lagt nåt i min drink

Nya skivan är faktiskt riktigt bra, och jag gillar denna låt starkt. Är en av de lite mer rockiga låtarna. Denna ekar i mitt huvud i detta nu...

...radioprogram:

Sveriges radio P1:s 'På minuten'.

Ett program med många år på nacken, vilket är sjukt underhållande. En berättarstafett där deltagarna på en minut ska snacka om ett visst ämne i stil med "Därför drar jag vapen varje gång någon ger mig en komplimang", utan att upprepa sig, staka sig, tveka, flamsa till det eller lämna ämnet eller rummet. Sänds i P1 lördagar 15:03, och söndagar 8:30.

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=1307

...lättnad:

Torsdag, 04:45 - inlämning av projektarbetet. Jävlar vad nöjd jag var. Nu väntar bara opponering och redigering så ska det lämnas in slutgiltigt i nästa vecka.

...nyhet (sorgebesked):

David and the Citizens har splittrats.

http://www.davidandthecitizens.com

...tradera:

http://www.tradera.com/auction/auction.aspx?aid=39512640 - Me want.

...YouTube:

De Involverte - Bris. Ett coverband på Kaizers Orchestra på deras första spelning. Måsåvara att de nästan överansträngt sig för att likna originalbandet, men jag tycker faktiskt det är mycket snyggt gjort.

...tidsfördriv:
http://onlinespel.nu/alfabetet.html

Jag suger på detta, men fanken vad det går att fastna i det...

Det var allt för denna veckan, nu sticker jag till Rättvik på konfirmationsläger. Trevlig helg!

Kreativiteten flödar.

Igår kväll:
Inatt: 04:45 - jag lämnade in mitt projektarbete. Lättnad.

Ikväll: (bilden ser konstig ut, det är ingen handväska, den är dubbelt så lång som bred)

...men jag tycker ändå att det är jävligt osympatiskt att åka till Åre när jag är kär.

Tack.

Tretton till tretton.

En månad har känts som en vecka. <3

Barndomsminnen.

Sveriges genom tiderna bästa barnprogram. Jag var rädd för Ika när jag var liten, men har kommit över det sen länge. Helt sjukt bra program.




(denna länk kunde inte visas i fönstret, men klicka på den för att se den underbara skelettdansen)
http://www.youtube.com/watch?v=6svXfpjRMGY
Jag överväger seriöst att göra en skelettdräkt, lära mig skelettdansen, samt springa runt med introlåten i bandaren på en festival i sommar. Jag är galen, jag vet. Men ack så roligt det vore.

Ett tidsfördriv.

Go to the music player of your choice and put it on shuffle. Say the following questions aloud and press play. Use the song titles as your answers.

How does the world see me?
Kristian Anttila - Åtminsone musik

Will I have a happy life?
Kent - Ingen kommer att tro dig

What do my friends really think of me?
Billie the Vision and the Dancers - I'm Pablo

Do people secretly lust after me?
Scissor sisters - Lovers in the backseat (Jaså det är där de håller till...)

How can I make myself happy?
Elliott Smith - Condor Ave.

What should I do with my life?
Lars Winnerbäck - Varning för ras (live)

Why should life be full of so much pain?
Peter, Bjorn and John - Tailormade

How can I maximize my pleasure during sex?
Orup - Indiedrottning (Det lär ju knappast vara en slump att Orup kommer upp här...)

Will I ever have children?
Iron & Wine - Promising light

Will I die happy?
Slagsmålsklubben - Kölhalning pågår (Åh, lyckligt alltså... Eh...)

What is some good advice for me?
Kent - 400 slag

What is happiness?
Bergman rock - Crack of dawn

What is my favourite fetish?
Vapnet - Kalla mig

How will I be remembered?
Kings of Convenience - I don't know what I can save you from

Livet. (det där som susar förbi medan man gör annat)

Det stämmer bannemig. Man har fanken inte tid att njuta av livet här inte. Man är alltid påväg någonstans. Upp ur sängen, ner för trappen, ner till bussen, in till stan, bort till Falun, över torget, bort till skolan, till lektioner, till rummet, till lunchen, från lunchen, tillbaks till skolan, till rummet, till lektioner, till rummet, stressa till bussen (trots att det går en jäkel var tionde minut), till Borlänge, över gatan, vänta på bussen, åka hem, gå från bussen, ända hem, in till datorn - sätt dig och skriv, förfan.
Närfan ska man ha tid att njuta? Jag sover, det är den lediga tid jag får. På helger får jag dessutom lite välbehövlig kvalitetstid med hon med stort H. Det är sånt bränsle som behövs. Men ändå, med en vecka kvar för deadline för inlämning av projektarbete, och jag har kanske gjort vadå - en tredjedel? Jag har brutalt mycket att göra, och skjuter undan allt annat tillsvidare, matten tar jag i sista perioden, programmeringen sen 2:an får göras nån helg i tidiga maj, planering, engagering, aktivering - degradering frå sjåfør til passasjer.

Om en vecka ska bannemig det där jävla projektarbetet vara färdigt för opponering, och då är det jag som skrattar. Då ska jag bannemig skratta hela vägen till banken.

Sommaren då? Jaadu, jag börjar inse att mina odds för Norge-jobben är små. Väldigt små. Självklart får jag hoppa in som extraarbetare på HL Display dagen efter att jag skickat in mitt CV och ansökan till Diplomis Norge - en viktig referens som jag inte kunde tillgodose mig.
_____

Och det här är en sån där dag.
Jag råkar slinka in på X's helgon, hoppsan, åh, har min vän skrivit till henne. Läser vad X har skrivit. Åhå. Ska du flytta hemifrån? Minsann. Var är jag i livet? Hur hade saker varit om X fortfarande funnits kvar?
Hon med litet h som jag möter i skolan flera gånger i veckan, som jag inte vill möta, som jag inte pratat med irl sen slutet av juli, då vi tog en frukost på McDonalds och diskuterade livet. Hon som av någon oförklarlig anledning ser sådär mörk ut i ögonen, mörka blickar, både till mig och andra. Möts blickarna är det mörkt mörker jag ser. Självklart sätter vi oss inne på mitt rum i 10 minuter och pratar med min vän. Så kul. Fuck.
Glider in på min gode väns helgon. Happ. X har skrivit att hon vill ha kalas nästa gång de ses. Jag missunnar inte, tvärt om. Men ändå.

Bitter? No, I just love to complain.

Kan inte tiden bara gå och det blir vår och jag och Marcus åker (förhoppningsvis) till London, det blir sommar och vår och varmt och jag slipper klagomål på dåliga skor och sockor i skorna och motorvärmare och sommar och studenten<3 och Norge och de stora pengarna och förhoppningsvis Roskildefestivalen och förhoppningsvis P&L och kärlek och värme och glädje och bort från lilla pittoreska Borlänge, och musiken finns där hela tiden och en vår av skivsläpp med Jenny Wilson och Patrick Wolf och Slagsmålsklubben och Laleh i Borlänge och besök från Afrika och ett FN-rollspel som planeras men typ riskerar att bli sådär och...

Fanken, jag vill ha sommar, jag vill ha tid att njuta av livet, fotografera. Föreviga.

Og når du har tapt kan ingen hjelpa deg
Når du har tapt, då står du for deg sjøl

I will follow you into the dark

Love of mine
some day you will die
But I'll be close behind
I'll follow you into the dark

No blinding light
or tunnels to gates of white
Just our hands clasped so tight
Waiting for the hint of a spark

If heaven and hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the no's on their vacancy signs
If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark

Nej, jag har helt plötsligt inte blivit en man av stora ord.
Men denna låten är bra. Väldigt bra.
Som vi.

Jag vet fortfarande inte om jag vågar hoppas. Ja, jag har lurat mig själv för många gånger nu. Men den här gången känns det. Mycket. Mysigt. Mer. Bra. Det känns väldigt bra, och jag kan inte låta bli att hoppas, för just nu vill jag inget hellre. När jag är med dig, känns det som att allting kvittar. Du får mig lugn, varm och glad. Det är allt jag behöver. Jag samlar mod, och snart hoppas jag kunna ta steget ut. Flyga på gemensamma vingar. Säga oss, och inte du och jag. Jag hoppas, jag hoppas så innerligt, och ser framåt. Siktar man mot stjärnorna kanske man kan når trädtopparna.
Vill du sträcka dig efter stjärnorna med mig?

Måtte det vara på riktigt den här gången...

Följdfråga.

"vadå, är ni kära??"








Det kanske man är.
Faktiskt.

Någon sorts likgiltighet.

Jag orkar verkligen inte bry mig om skolarbete just nu. I allafall inte mitt eget. FN-rollspelet är jag gladeligen med och planerar, likaså besöket av Namibianer till detsamma. Men projektarbete? Matte? Tiskenarbetet? Psykologi? Jag orkar verkligen inte bry mig. Det drabbar ingen annan, därför blir det prio två. Ser allting bra på utan, ingen annan behöver lida, då är allt jättebra. Men det är det inte.... Jag känner mig apatisk till allt vad skolarbete heter, och orkar inte ta tag i någonting som inte rör någon annan en mig. Har jag en tydlig deadline, ett slutdatum då jag vet att det måste vara inne, då gör jag skiten.
Men som projektarbete - jag har en månad kvar - men jag har ingen motivation alls! Det känns bara jobbigt och tråkigt. Usch. Jag får ingenting gjort, och jag är bara likgiltig och apatisk och villa bara göra någonting annat, komma bort, inte tänka på skolan, inte tänka på matte, projektarbete eller Tisken. Usch. Jag har haft bättre kvällar.

Evig pint.

Jag gillar den här bilden. Den är Namibia.
(det är bra att det faktiskt finns människor i min vardag som gör det gråa mindre grått, och för att inte säga färgglatt. Tack. <3)

Beat this.

Jag och Gudrun.

Av någon anledning känns mina steg lite lättare.

Är jag glad? Ja, det är jag. Jag är glad.

Och varm.

Typ handlingsförlamninghet

Gosh. Fick reda på så sent som igår att jag har ca en månad på mig att göra klart mitt projektarbete, ett projektarbete jag knappt börjat på, känns det som. Eller, jag har suttit bra många kvällar och skrivit in intervjuer i ett dokument i datorn. Sju hela sidor i word, utan mellanrum, utan någon särskild ordning. Rakt av. Gosh, det var jobbigt.

MEN, nu ska jag börja analysera grejen också... Det kommer iofs bli lite intressant, men ändock - sånt jäkla arbete... Parallellt med mitt vanliga skolarbete. Suck. Jag tar mig inte tid för att djupdyka ner i saker. Jag skrapar bara på ytan känns det som, har så mycket att göra att jag inte känner att jag har tid att riktigt sätta mig in i saker. Som med matten, till exempel. Gah.

Och så kom den till sist - the cold swedish winter. Får se hur länge den här snön ligger kvar då?

Jag har tänkt tanken så många gånger - hur hade mitt liv varit idag om det inte hade hänt? Vem hade jag varit? Vad hade jag haft för värderingar? Jag vet faktiskt inte. Dock vet jag att saker och ting hade varit många gånger enklare. Jag hade haft kvar 2 väldigt nära vänner, jag hade obesvärat kunna stå mer rakryggad, istället för att ständigt gå med svansen mellan benen. Jag hade kunnat stå fullt ut för den jag är/var. Men samtidigt; om det inte hade hänt hade jag antagligen inte förändrats så mycket som jag faktiskt gjort under hösten. Kanske hade den jag var då likadan idag? Istället för att som nu, bryta ner mig själv och sen långsamt igen bygga upp mig själv igen, med en väldigt tung ryggsäck på ryggen, som är med mig vart jag än går.

Jag har fått ett hem,
Jag har fallit på plats
Jag har satt ihop mig själv
som en plastbyggsats
Men jag blyg inför ämnet,
därför ger jag mig av
Simulerar ett skäl
för att slippa alla krav

just när jag tror jag förstår


Äh.
Varför kan ingenting bli som man vill att det ska bli? Fanken.

En sorts tristess.

Jag har mentalt julljov.
Det är ganska jobbigt, med tanke på att skolan är igång sen två dagar tillbaka.
Jag har berg med saker att göra, men jag tar mig inte till att göra något, känns det som. Det är 3 berg som jag måste ta mig över, och några småkullar: Projektarbetesberget, Matte C-toppen och Matte D-fjället. Samt lite programmering, lite engelska, lite tisken-projektet-rapport, fotografisk bild, etc etc. Gosh, jag tyar inte längre.

Och ett FN-rollspel som jag vill, men inte vet om jag kan vara med på.
Och jobb som jag hoppas att jag kan få jobba på, men jag inte vet om jag har tid med.
Och saker som jag vill göra i sommar, men som jag inte vet om jag har tid och råd med.
Och planer för efter gymnasiet som jag inte vet hur de ser ut.
Och jobb i Norge, som jag inte vet om jag kan få.
Och en resa till London, som jag hoppas jag får tid och råd med.
Och ett värdskap för en Namibian under minst en vecka, som jag måste göra något bra av.
OCH en jävla massa skolarbete.

Vad kommer hända med mitt liv? Jag vet inte. Men just nu känns den åttonde juni väldigt långt bort.

Mentalt jullov.

Suck.

Deltar i en exklusiv gratispokerturnering, med endast 364 startande, och 45 prisplatser.
Plats 45 får 30€, sen går det bara uppåt ju längre man kommer.

Gissa vem som kommer 48:a, om inte jag.

Jag blir så bitter. FAN.

Jag bara skrattar.

Grattis!

Du kom på 3:e - 10:e plats i vår PRO-tävling med Mando Diao.
Priset är en T-shirt + DVD (värde ca 300 SEK)

Vi kommer att skicka dina uppgifter du angett vid tävlingstillfället,
vidare till våra samarbetspartners EMI, som kommer att distrubuera priserna.

Grattis ännu en gång!

Vänliga hälsningar LunarCrew

Någon sorts årskrönika.

Tja, det hör väl nästan till att man sammanfattar det gångna året såhär dagarna efter nyårsafton. Jag vet inte riktigt vad jag ska sammanfatta året som gått med, om inte annat än kaos. Kaos vad gäller relationer till vänner, kaos vad gäller relationer till flickvänner, kaos vad gäller skolan, kaos vad gäller mina tankar, kaos vad gäller min sinnesstämning, kaos Kaos KAOS! (Vilket fult ord egentligen...) Det har varit ett stormigt år.

Året började vackert, på nyår träffade jag ingen minde än hon med stort H. Tyvärr var jag inte den enda att lägga märke till denna stjärna. Min vän blev helt betagen vid första ögonkastet, för mig tog det ca 2 veckor att inse vilken stjärnängel det faktiskt var jag mött där på nyårsaftonen. När jag, vid ett inte alltför bra valt tillfälle, talade om detta för min vän, att jag fått känslor för stjärnängeln, orsakade detta en konflikt. Konflikten löstes inte av att jag beklagade mig inför stjärnängeln hur jobbigt det var mellan mig och min vän. Heller inte av att jag trodde att saker skulle lösa sig genom att jag resonerade att "hon hör nog av sig när hon fått lite distans till det, eller nåt..." Tack vare att jag hade stjärnängeln vid min sida, fast ändå långt bort, kändes det lite lättare.

Vinter blev vår. Jag for iväg till Taizé, med ett ultimatum från min vän. Antingen ringer jag till henne, och på något sätt väljer henne, eller så ringer jag inte, och då betyder det att jag istället valt stjärnängeln. Punkt. Jag tillbringade 10 dagar på en underbar resa, med mysiga människor, på ett kloster, på en kulle, på den franska landsbygden. Perfekt om man vill tänka. Jag ringde aldrig när jag kom hem.

Vår blev sommar, jag slutade 2:an, och min Londonsyster kom hem och hälsade på. Min andra syster tog studenten. Själv for jag iväg till Hultsfred, i en alltför liten bil utan stereo, med min festivalbandare i, med låten "Crazy" på mer eller mindre hela vägen ner till Hultsfred. På plats mötte jag återigen stjärnängeln, och tillsammans hade vi en underbar festival. Ej att förglömma är min käre vän Marcus, som tillsammans med mig stod längst fram i mitten på årets bästa spelning (det kan jag faktiskt säga, såhär när jag fått distans på det), Kaizers Orchestra på Atlantis. Heller ej att förglömma, jag stod även längst fram på Gogol Bordello, (bandet som spelade 2 timmar innan, detta för försäkra mig om att verkligen stå längst fram i mitten även på Kaizers) ett band jag vid tidpunkten aldrig hört förut. Mycket speciellt, men angenämt.

Bild från www.rockfoto.nu, tagen på Gogol Bordellos spelning.

En annan speciell konsertupplevelse på Hultsfred var SMK i teaterladan. Jag lovar, man vet inte vad det innebär att svettas förrän man stått inne i en liten lada, med så tjockt med folk runtkring sig att det enda alternativen du har är att antingen stå med armarna rakt upp i luften, eller rakt ner, iförd stuprörsjeans, t-shirt och lammullströja, med hängslen utanpå, på en blipblopkonsert, typ längst fram. Det var varmt.

Hursomhelst, efter Hultsfred bar det hemåt igen, och efter några veckor utan att göra något överdrivet speciellt, stundade Peace and Love-festivalen. Jag campade, och betalade 100 kronor för camping, vilket jag egentligen inte hade behövt göra alls. Suck. Men, trots detta blev det en trevlig festival. Det hanns med både att dricka vin med Marcus och Karin, delta i Borlänges mest högljudda sambafestival någonsin klockan 4 på en söndagmorgon, tokröja till Cardigans, köa i en timme helt i onödan till Peter, Bjorn and John (men det var värt det, hursomhelst), få Håkans spelschema, och mycket mer. Dessutom kom början på slutet under festivalen. Jag pratade med stjärnängeln och konstaterade att jag tagit henne förgivet de senaste veckorna. På söndagen tog jag cykeln hem, med sovsäck, tält, liggunderlag, väska, och bandare med mig. 7 km från stan och hem, PÅ CYKELN - en eloge till mig.

På måndagen bar det av till Stockholm för min och Marcus del, och på tisdagen for vi tillsammans med stjärnängeln mot Arvika. Det blev en festival med gräl, kärlek, och mysiga musikupplevelser. Även här stod jag och Marcus längst fram på Kaizers, dock inte samma extas denna gång tyvärr. The Knife tillsammans med stjärnängeln var en extraordinär upplevelse, definitivt en av de mest spektakulära spelningarna i sommar. På Franz Ferdinand, sista spelningen på Arvika, bandet som fick mig att till sist bestämma mig för att åka till Arvika, var jag så trött att jag somnade. Jag somnade - hoppandes. Hade folk bredvid mig som hoppade, och jag var så trött att jag inte orkade hålla ögonen öppna. Även det en speciell upplevelse. Synd bara att det var på den spelningen.... Whatever.

Jag ringde min vän när jag kom hem från Arvika, efter att ha varit på både P'n'L & Arvika, utan att sagt ett ord till varann, utan att ha mött en blick - och fick höra hur dålig person jag är, dra åt helvete, tack, ha ett bra liv, adjöss. Det var det definitiva slutet.

Sen fyllde jag 18, 2 dagar senare beslöt jag och stjärnängeln att ta ett uppehåll. Jag grät. När hon åkte iväg med tåget, visste jag att det var över. Efter 4 härliga dagar åkte hon. Vad jag inte visste då var att det var sista gången vi skiljdes åt som vänner.

2 veckor senare stundade Winnerbäcks turnéfinal på Zinkensdamm. En underbar konsert, underbart sällskap med vänner och stjärnängeln, och en efterfest som slutade i kaos - svart.

Sen blev ingenting vad det förr varit. Jag började gå hos kurator, ett uppbrott med min absolut närmaste vän, parallellt med uppbrottet med stjärnängeln, och såklart det min vän som jag brytit upp med ca en månad tidigare blev bara för mycket. Jag är glad att min mor ringde till Ungdomsmottagningen så jag fick komma dit och prata, dit jag går än idag, dit jag ska på torsdag.

Jag åkte till Namibia med några människor som kom att bli nära och fina vänner. Vi har många gånger svurit på att vi måste fortsätta hitta på saker, hur härlig grupp vi är, vilken tur det var att vi åkte till Namibia, hur mycket närmare vi kom varann i och med resan, etc etc. Det var också där jag, för första gången sen det blev svart, kunde känna saker. Fick känslor, för en person. Det var en skön känsla, att åter ha fått tillbaks förmågan att kunna känna.

Väl hemma igen blev det platt fall. Upplyft av Namibiresan, platt fall hemma i Sverige igen. Skoljobb skoljobb, mörker, tankar, etc. Jag förklarade dagen innan lovet för hon som jag lyckades känna saker för hur jag kände för henne, att jag var kär. Hon blev förvånad, och förmodligen smickrad, men konfunderad. Det var jobbigt att inte höra någonting från henne under hela lovet. Först på söndagen, då jag satt och beklagade mig inför min kära vän Frida att det kändes jobbigt att inte ha pratat med henne på hela lovet, öppnades en chat, och vi började prata, bara rent allmänt. Men det kändes bra.

Efter ett tag visade det sig att både hon och en annan nära vän som varit med till Namibia inte kände att de mådde bra i min närvaro, att de kände obehag. Det kändes jobbigt att bli av med ytterligare två vänner, efter denna sommaren, kände jag. Men, jag gillade läget, och gick vidare. Pratade med folk som stod mig nära, höll mig på avstånd jag inte borde/kunde prata med. Det gick ganska bra.

Sen blev det december, och beskedet att jag inte kom med i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd, att jag blivit en av 3 bortvalda, av 7 sökande, slog hårt. Kändes trist. Men; jag kunde inte göra annat än att gilla läget, gå vidare, kämpa med skolan. Julstädningen väntade hemma, berg av skolarbete fanns i skolan. Och vännerna. Tyvärr fick jag inte tillräckligt med skolarbete gjort, men det struntade jag i. För jag ville vara glad, klara julen.

Jag vann 2 biljetter till Timo Räisänen på Debaser via Lunarstorm, och tog med mig Marcus spontant ner till Stockholm och gick på Timos spelning där. Schysst, fast lite för mycket små-folk. Sen såg man Lars Winnerbäck uppe i baren också, det var lite roligt. Efter en lång och kall natt i Stockholm city neonljus utan någonstans att ta vägen kom vi äntligen på ett tåg hem, trötta men glada.

Faktiskt gjorde jag det. Jag överlevde julen, och på julaftons morgon när vi satt hela familjen i soffan, i ett rum upplyst av en julgran, med var sitt paket i handen, kände jag faktiskt en gnutta julkänsla i magen. Jag blev glad, och denna höll i sig hela dagen. Jag fick min julstämning till sist, och det var så skönt. Juldagskvällen blev inte riktigt som jag tänkt mig, men den blev bra ändå. Det blev ingen utgång, istället blev det utgång i Torsång, på en tvåtimmars promenad. Efter många långa och trevliga timmar åkte jag hem, halv 5 på morgonen, med ett léende på läpparna.

Nyår var mysig. Lagom mycket folk, rätt folk, bra stämning, bra musik, bra fylla, bra fyllesnack - jag saknade ingenting. Eller jo, det skulle i sånafall varit den lilla tjut-raketen som låg kvar på mitt golv när jag åkte till festen. Men det var överkomligt. Mina två vänner som kände obehag i min närvaro verkar ha kommit över det, och även om vi inte är världens närmaste vänner så kan vi utan problem umgås när vi väl ses. Underbart att få höra detta.

Det nya året då, hur kommer det bli? Jag vet faktiskt inte, men har du lyckats läsa dig ända hit är du jävligt duktig. Annars, hoppas jag på mer "lagomt" festande, dvs lagoma fyllor, något jag äntligen tycks ha lärt mig. Också mer trevligt umgänge med vänner. Och så tänker jag fortsätta att tänka efter 2 gånger, särskilt på fyllan. Har man gjort sitt livs misstag ska man fan lära av det också. Sådeså.

Jag kommer ta studenten i år, och hur det kommer bli, ja det blir spännande att se. Vad gör jag sen? Vad händer med folk? Vart tar vi vägen? Jag vet inte. Jag väntar med spänning.

Och vänner - Tack för att ni finns.

Nu tänker i allafall jag sova.

Månen er full igjen
Den er like kvit og full som
meg og min bestevenn
Han snakker meg aldri mot
Det har alltid vært oss to
Me har stabil kommunikasjon
For han gjer meg en drøm
Han gjer meg aldri mareritt
Så husk å ikkje blås meg ensom
Blås med meg, min kvite russer