Detta skulle kunna vara ett väldigt djupt blogginlägg. Jag hade kunnat skriva om hur komplext jag tycker att allting är, hur komplexiteten liksom omsluter oss och finns i allt vi gör. Att allting känns invecklat, och inte alls så självklart som det borde vara. Jag skulle kunna beskriva hur jag upplever att allt bara känns fejk, en yta, en fasad, som för att dölja att det finns något mer. Att varje leende, varenda artig fras, att allt jag och folk runt omkring mig säger och gör känns på låtsas och tillgjort. Att det känns som en konstruerad värld jag lever i. Jag hade kunnat försökt förklara varför jag fortfarande i svaga stunder ogillar personen jag är, och varför jag har så svårt att släppa det som varit men inte längre är. Varför jag alltförofta brukar dubbelmoral, och inte anstränger mig mer för att förbättra jaget snarare än självbilden. Beskriva hur jag de senaste två åren format det jag som jag lever med idag, prövat mina värderingar och formats som person. Att jag genom mål och prestation, motgångar och misslyckanden med tiden utvecklats och förändrats. Hur jag förändrats till något som jag hoppas är det bättre, till en person som inte är pojken jag möter i spegeln varje morgon som frågar vad jag egentligen gör där. Jag hade kunnat beskriva hur mitt behov av bekräftelse lurat mig många gånger om, vad placebokänslor kan ställa till med, och hur jag har insett hur mycket jag faktiskt påverkas av andras tankar och åsikter. Att tillsynes hopplös kärlek skakat om mig, gett mig kickar, och lämnat mig med ett huvud fyllt av tankar, och frustration nog för att hålla mig vaken en hel natt. Tankar som slår och spränger, längtan efter någon eller något, i största allmänhet eller mer specifikt. Jag hade kunnat förklara min frustration över vänskaper som brutits, på grund av mig, på grund av andra. Saker jag gjort rätt, saker jag gjort fel, saker jag inte gjort alls. Vänskap som lett till tårar, ångest och förfäran, vänskap som runnit ut i sanden, förhoppningar om vänskap som aldrig infriats. Att jag i svaga ögonblick tillåter mig själv att vara naiv och godtrogen, och trotsa mitt sunda förnuft. Jag hade kunnat beskriva, förklara, resonera, försvara, utveckla, inveckla, diskutera eller komplicera något av de tidigare nämnda sakerna som tränger mig, och göra det här till ett djupt blogginlägg.
Men jag har verkligen ingen inspiration.
måndag 24 mars 2008
måndag 17 mars 2008
Lura mig!
Jag förstår mig verkligen inte på denna hysterin. Ett årligt kommande arrangemang som utvecklats till en miljonindustri som man inte kan undgå. Stjärnor som kommer och går, stjärnor som föds, och stjärnor som dör. Jag förstår mig inte på hysterin. Är det inte melodifestivalen så är det idol. Är det inte idol så är det allsång på skansen, eller något annat som tidningarna blåst upp till något relevant och viktigt, något som media fått oss att vilja läsa om. Jag kräks.
Jag vill inte läsa om vem som har decimeterhöga klackar, vem som fick en död mikrofon under repetitionerna, jag vill inte se dessa stjärnor fläka ut sin garderob till allmän beskådan. Jag skiter i schlagern, kort och gott. Kan inte media lägga sin bevakning på något mer relevant än hur BWO blir dissade av Carola känns det som att jag lika gärna kan sluta läsa dagstidningar. Breaking news - my ass.
Min syster kommer att bli kvar i London i två år till, tack vare en befordran. Jättekul att det går bra för henne, även om jag såklart saknar att ha henne på lite mindre avstånd. Känns sjukt att tänka att jag inte träffat henne sen jag tog studenten. Förhoppningsvis ses vi runt midsommar igen, även om det känns som en mindre evighet tills dess, men det lär nog gå ganska fort. Särskilt med tanke på att jag nu bott i Göteborg i mer än ett halvår, det om något känns skrämmande länge. Det var inte alls länge sen jag pendlade Borlänge-Frövi med min kära serveringsvagn, men när jag tänker efter är det mer än 7 månader sen. Tiden flyger iväg, eller så passerar den obemärkt förbi mig.
Samtidigt är jag rädd att tiden tagit ut sin rätt. Att något har liksom sträckts ut från då till nu, likt ett tuggummi som blivit jättelångt, och helt plötsligt har man yttepyttelite under en jättelång
tid, vilket betyder att det i princip är ingenting kvar av det man hade från början. Bra eller synd, jag vet inte vilket som är bäst. Men just nu känns det som att jag önskar att det fanns något där. Det. But you can't live in the past.
Jag vill inte läsa om vem som har decimeterhöga klackar, vem som fick en död mikrofon under repetitionerna, jag vill inte se dessa stjärnor fläka ut sin garderob till allmän beskådan. Jag skiter i schlagern, kort och gott. Kan inte media lägga sin bevakning på något mer relevant än hur BWO blir dissade av Carola känns det som att jag lika gärna kan sluta läsa dagstidningar. Breaking news - my ass.
Min syster kommer att bli kvar i London i två år till, tack vare en befordran. Jättekul att det går bra för henne, även om jag såklart saknar att ha henne på lite mindre avstånd. Känns sjukt att tänka att jag inte träffat henne sen jag tog studenten. Förhoppningsvis ses vi runt midsommar igen, även om det känns som en mindre evighet tills dess, men det lär nog gå ganska fort. Särskilt med tanke på att jag nu bott i Göteborg i mer än ett halvår, det om något känns skrämmande länge. Det var inte alls länge sen jag pendlade Borlänge-Frövi med min kära serveringsvagn, men när jag tänker efter är det mer än 7 månader sen. Tiden flyger iväg, eller så passerar den obemärkt förbi mig.
Samtidigt är jag rädd att tiden tagit ut sin rätt. Att något har liksom sträckts ut från då till nu, likt ett tuggummi som blivit jättelångt, och helt plötsligt har man yttepyttelite under en jättelång
tid, vilket betyder att det i princip är ingenting kvar av det man hade från början. Bra eller synd, jag vet inte vilket som är bäst. Men just nu känns det som att jag önskar att det fanns något där. Det. But you can't live in the past.
söndag 9 mars 2008
Lite kärlek, ska det vara så jävla svårt?
Vissa kvällar blir det mer markant än andra. Kvällarna då man antingen jobbar eller socialiserar sig håller det sig i skymundan, men när ensamheten tränger sig på gör det sig närvarande igen - behovet av kärlek. Hur mycket jag än försöker förneka och ignorrera det kommer det förr eller senare att göra mig bittert medveten om hur det är, att jag har ett behov av bekräftelse som inte är uppfyllt. Var sig jag vill det eller ej. Behovet att få ha någon att rikta känslor mot gör sig mer och mer markant ju mer tiden går. Jag känner mig inte desperat på något sätt, men ändå är den där känslan tillräckligt stark för att jag ska kunna inbilla mig att känslor är större än de egentligen är.
Och efter att under en så lång tid ha haft någon som jag riktat mina känslor emot gör det ännu svårare att veta huruvida jag faktiskt är kär, eller bara kärlekskrank, nu när känslorna börjar ebba ut och försvinna. Envägskommunikation funkar inte i längden, har jag fått erfara. Och när jag väl beslutat att lägga om riktningen på känslorna, då skakas bubblan jag lever i om igen, och vips så slog och sprängde alla känslor ännu en gång.
Tack för den. Nu vet jag återigen ingenting - allt är bara ett virrvarr av tankar, känslor, minnen, blickar, händelser, och över allt en stor längtan efter någon vars hand jag kan krama lite extra hårt när jag kollar på Garden State, en kall kind att värma med mina händer, en röst som lugnar när världen rasar samman, eller bara ett par ögon att möta i en varm blick.
Det går emot att erkänna det, men Polaren Per är faktiskt kärlekskrank, vare sig jag vill det eller ej.
Och efter att under en så lång tid ha haft någon som jag riktat mina känslor emot gör det ännu svårare att veta huruvida jag faktiskt är kär, eller bara kärlekskrank, nu när känslorna börjar ebba ut och försvinna. Envägskommunikation funkar inte i längden, har jag fått erfara. Och när jag väl beslutat att lägga om riktningen på känslorna, då skakas bubblan jag lever i om igen, och vips så slog och sprängde alla känslor ännu en gång.
Tack för den. Nu vet jag återigen ingenting - allt är bara ett virrvarr av tankar, känslor, minnen, blickar, händelser, och över allt en stor längtan efter någon vars hand jag kan krama lite extra hårt när jag kollar på Garden State, en kall kind att värma med mina händer, en röst som lugnar när världen rasar samman, eller bara ett par ögon att möta i en varm blick.
Det går emot att erkänna det, men Polaren Per är faktiskt kärlekskrank, vare sig jag vill det eller ej.
tisdag 4 mars 2008
Ohälsosamhet - min fula ovana
Sen jag flyttade har jag blivit ohälsosam. Kanske har jobbet bidragit en del, till rubbad dygnsrytm och ohälsosamma kostvanor, men jag kan knappast beskylla jobbet för allting. Jag har blivit hemskt lat. Jag röker i perioder mer än vad som bara skulle kunna kallas feströka, ofta följer denna kurvan parallellt med den för sinnesstämningen. Min kondition har med allra största säkerhet försämrats, mycket på grund utav att jag lagt av med golfen.
Men matvanorna är nog det som försämrats mest. Klart jag får med mig mycket mackor hem från jobbet, men är man hemma förrän vid halv 12 på kvällen känns det skönt att slippa laga mat. Men dagtid då? Har jag mackor i kylen blir det ju mackor jag äter. Jag kan inte minnas senast jag lagade mat på dagen och åt innan jag stack till jobbet. Dessutom är det ovanligt att jag ens äter frukost alls innan jobbet. Som idag - började jobba vid 14:35, tänkte sova ut, men samtidigt ta mig förbi Vallhamra Torg och hämta ut mina Håkan Hellström-biljetter som ligger i ett rekommenderat kuvert hos Vallhamra Blommor. Men istället sov jag bort snoozen vid 11, och gick istället upp vid kvart i ett, tog en macka (från jobbet) i handen när jag gick, för att i slutändan ändå bli tvungen att springa sista 100 metrarna för att hinna med bussen in till stan. Därefter har jag idag förtärt (i kronologisk ordning) en 33cl cola, en rulle sursaltade vingummin, en Brie Salami-smörgås (från jobbet), en påse nappar, samt en leverpastejsmörgås. (och gissa vart jag fått den ifrån...)
Och det här med dygnsrytmen - jag vet inte varför, men min dygnsrytm har blivit galen. Jag sover halva dagarna, vilket framkallar ångest när man insett att man sovit bort en halv dag med vårsol, och är vaken halva nätterna istället. Det fånigaste av allt är att jag egentligen inte gör något relevant. Bilddagboken, två olika forum, msn, lite poker ibland, tradera då och då. Tidsfördriv snarare än relevanta sysselsättningar. Och när jag känner att jag börjar bli trött, och vet att jag borde gå och lägga mig - då har jag en förmåga att fastna framför Youtube, för att kolla igenom filmer med världsrekord, spektakulära basketdunkar, eller otroliga golfslag. Bara för att. Och när jag sen masat mig i säng - då måste jag först zappa igenom tv'ns alla kanaler för att se om det är något av värde som jag kan se (som jag isf såklart måste titta på) innan jag kan släcka och försöka sova - TVÅNGSBETEENDE - och när jag väl gått igenom denna process är det inte ovanligt att jag blivit pigg igen.
Dock finns det ljus i min tunnel. Mycket på grund av att jag är galen nog för att anmäla mig till Göteborgsvarvet. På grund av, eller som min kropp och min hälsa skulle säga det, tack vare detta kommer såväl kostvanor som dygnsrytm att förändras under de närmaste månaderna. Rökningen kommer förbli ett minne blott, samt att konditionen kommer att få sig en väsentlig kick då jag till mitten av maj trots allt måste ha kondis nog att pressa mig igenom mer än 2 mil springandes.
Jag lovar att bli en sundare och friskare människa under semestern.
Nä. Kanske inte. Men nåt åt det hållet i allafall.
Men matvanorna är nog det som försämrats mest. Klart jag får med mig mycket mackor hem från jobbet, men är man hemma förrän vid halv 12 på kvällen känns det skönt att slippa laga mat. Men dagtid då? Har jag mackor i kylen blir det ju mackor jag äter. Jag kan inte minnas senast jag lagade mat på dagen och åt innan jag stack till jobbet. Dessutom är det ovanligt att jag ens äter frukost alls innan jobbet. Som idag - började jobba vid 14:35, tänkte sova ut, men samtidigt ta mig förbi Vallhamra Torg och hämta ut mina Håkan Hellström-biljetter som ligger i ett rekommenderat kuvert hos Vallhamra Blommor. Men istället sov jag bort snoozen vid 11, och gick istället upp vid kvart i ett, tog en macka (från jobbet) i handen när jag gick, för att i slutändan ändå bli tvungen att springa sista 100 metrarna för att hinna med bussen in till stan. Därefter har jag idag förtärt (i kronologisk ordning) en 33cl cola, en rulle sursaltade vingummin, en Brie Salami-smörgås (från jobbet), en påse nappar, samt en leverpastejsmörgås. (och gissa vart jag fått den ifrån...)
Och det här med dygnsrytmen - jag vet inte varför, men min dygnsrytm har blivit galen. Jag sover halva dagarna, vilket framkallar ångest när man insett att man sovit bort en halv dag med vårsol, och är vaken halva nätterna istället. Det fånigaste av allt är att jag egentligen inte gör något relevant. Bilddagboken, två olika forum, msn, lite poker ibland, tradera då och då. Tidsfördriv snarare än relevanta sysselsättningar. Och när jag känner att jag börjar bli trött, och vet att jag borde gå och lägga mig - då har jag en förmåga att fastna framför Youtube, för att kolla igenom filmer med världsrekord, spektakulära basketdunkar, eller otroliga golfslag. Bara för att. Och när jag sen masat mig i säng - då måste jag först zappa igenom tv'ns alla kanaler för att se om det är något av värde som jag kan se (som jag isf såklart måste titta på) innan jag kan släcka och försöka sova - TVÅNGSBETEENDE - och när jag väl gått igenom denna process är det inte ovanligt att jag blivit pigg igen.
Dock finns det ljus i min tunnel. Mycket på grund av att jag är galen nog för att anmäla mig till Göteborgsvarvet. På grund av, eller som min kropp och min hälsa skulle säga det, tack vare detta kommer såväl kostvanor som dygnsrytm att förändras under de närmaste månaderna. Rökningen kommer förbli ett minne blott, samt att konditionen kommer att få sig en väsentlig kick då jag till mitten av maj trots allt måste ha kondis nog att pressa mig igenom mer än 2 mil springandes.
Jag lovar att bli en sundare och friskare människa under semestern.
Nä. Kanske inte. Men nåt åt det hållet i allafall.
fredag 29 februari 2008
En blogg utan skribent, det är en död blogg
Du kanske har märkt att jag får för mig att återuppliva den här bloggen med jämna mellanrum. Som att jag liksom ger den hjärt- och lungräddning lite då och då, för att den liksom inte ska dö ut. Skriver jag inget här så förblir den ju liksom borttynande, och på ett sätt så känns det som att det vore ganska synd. Den här bloggen betyder mer för mig än jag tror, och jag tror definitivt inte att alla är medvetna om det. I'm strongly emotionally atatched to this blog. Vad skulle då hända om jag helt skulle sluta skriva? Jag skulle nog knappast sprängas och avlida, men skulle det kännas svårt och jobbigt? Sådant är lite svårt att säga, eftersom den inte avlidit än, om än varit på god väg. Liksom varit på spåret till att tyna bort, att sakta men säkert svänga åt sidan och försvinna av vägen, men varje gång har det ryckts i ratten och den har styrt in på rätt spår igen. Men samtidigt vet jag inte hur länge jag orkar hålla den här bloggen vid liv. Visst, den betyder fortfarande väldigt mycket för mig, mer än vad jag egentligen vill erkänna, och den har hjälpt mig i många svåra stunder. Men samtidigt börjar det kännas frustrerande, jag skriver och jag skriver, men sen faller den liksom i glömska. Jag skriver och jag publicerar, det känns tillfredsställande och ger då och då något av en varm känsla i kroppen. Men med tiden börjar det här med envägskommunikation kännas frustrerande. Bloggen ger mig liksom ingenting tillbaka, ingen respons, feedback, eller kommentarer för att jag livar upp den då och då. Och skriver jag ingenting, då klagar den heller inte över att jag är så jävla tyst hela tiden. In fact, den säger ingenting. Om jag skulle strunta i att skriva, och låta den tyna bort - då skulle det alltså inte göra någon skillnad. Det fanns ju faktiskt en tid innan bloggen, och jag överlevde på den tiden med. Maybe I should put my efforts on something else. För en blogg är ju faktiskt bara en blogg, och en metafor blir aldrig mer än en metafor.
fredag 1 februari 2008
The past will never be what the future once was.
Är jag fortfarande så labil? Kan jag fortfarande påverkas så lätt? Fortfarande får jag en klump i magen bara jag märker av människan. Upptäckte efter att jag sett i loggen att hon varit inne på min sida att hon har en blogg, och var inne och läste. Stod inget märkvärdigt precis, men det förhindrar inte att jag låter mig påminnas om relationen jag aldrig klarade av att hantera, hur jag satte upp någon på pidestal, och där sitter hon av någon anledning än idag. Det känns fortfarande som att hon har överläge på mig, att hon sitter uppe på pidestalen (där jag satt henne) och tittar ner på mig. Nedvärderande, mörka blickar. Om hur någon hon redan tyckte sänkt sig till en så låg nivå sänkte sig ännu lägre. Det är i längden väldigt destruktivt att se någon som mycket bättre än en själv. Jag ältar.
I övrigt så lever jag ett ganska luddigt liv just nu. Två helger på hemmaplan i rad gjorde mig mycket gott, gav ny inspiration och energi. Återseende av människor jag inte träffat på månader, och försoning/återförening med en förlorad vän. Men jag behöver ljus nu. Sommar, värme, glädje. Sol i ögonen. Folköl i en park. En promenad i vårsol. Vadsomhelst. Mörker och ensamhet är det sista jag behöver just nu. Sand präglar min tillvaro för stunden känns det som. Saker försvinner där i sanden, och jag gillar det inte. Planer som inte blev som de borde ha blivit, saker som verkar förbli som de alltid varit, och inte växer. Likt en isbit som smälter, från något fysiskt som man (nästan) kunde röra vid, smälter det istället ju mer tiden går. Blir mindre och mindre, tills det till sist bara en våt pöl. En antydan om vad som varit, eller vad som kunde ha blivit.
Men jag har nya planer, visioner. Jag vägrar vissna, låta inspirationen och motivationen försvinna. If there is a will there is a way. Steg två börjar på tisdag.
I övrigt så lever jag ett ganska luddigt liv just nu. Två helger på hemmaplan i rad gjorde mig mycket gott, gav ny inspiration och energi. Återseende av människor jag inte träffat på månader, och försoning/återförening med en förlorad vän. Men jag behöver ljus nu. Sommar, värme, glädje. Sol i ögonen. Folköl i en park. En promenad i vårsol. Vadsomhelst. Mörker och ensamhet är det sista jag behöver just nu. Sand präglar min tillvaro för stunden känns det som. Saker försvinner där i sanden, och jag gillar det inte. Planer som inte blev som de borde ha blivit, saker som verkar förbli som de alltid varit, och inte växer. Likt en isbit som smälter, från något fysiskt som man (nästan) kunde röra vid, smälter det istället ju mer tiden går. Blir mindre och mindre, tills det till sist bara en våt pöl. En antydan om vad som varit, eller vad som kunde ha blivit.
Men jag har nya planer, visioner. Jag vägrar vissna, låta inspirationen och motivationen försvinna. If there is a will there is a way. Steg två börjar på tisdag.
måndag 14 januari 2008
Osagda ord är bara tankar.
Tystnad.
En röst som inte får höras. Ett eko som viskar saker som aldrig sagts, som aldrig blir sagda.
Ord, från min mun som inte blir sagda, och från rösten som finns där (men ändå inte).
Tankar på ord som vill sägas, men som istället faller i glömska. Önskade ord som aldrig blir sagda, men som heller aldrig blir hörda. Vad ska man med alla dessa ord till om möjligheten aldrig ges att säga dem? Ord i överflöd, till ingen nytta.
Ord som tänkts med aldrig sagts, det är fortfarande bara tankar. Inget mer.
De kommer aldrig att formas till några ord på min tunga, om ingen är där och kan höra dem sägas. För vad gör väl det att man har all världens vackra ord på tungan, varsamt formulerade till genomtänkta meningar, om ingen får höra dem? Då förblir orden osagda.
Bara tankar.
Inget mer.
En röst som inte får höras. Ett eko som viskar saker som aldrig sagts, som aldrig blir sagda.
Ord, från min mun som inte blir sagda, och från rösten som finns där (men ändå inte).
Tankar på ord som vill sägas, men som istället faller i glömska. Önskade ord som aldrig blir sagda, men som heller aldrig blir hörda. Vad ska man med alla dessa ord till om möjligheten aldrig ges att säga dem? Ord i överflöd, till ingen nytta.
Ord som tänkts med aldrig sagts, det är fortfarande bara tankar. Inget mer.
De kommer aldrig att formas till några ord på min tunga, om ingen är där och kan höra dem sägas. För vad gör väl det att man har all världens vackra ord på tungan, varsamt formulerade till genomtänkta meningar, om ingen får höra dem? Då förblir orden osagda.
Bara tankar.
Inget mer.
onsdag 2 januari 2008
Det här är ingen årskrönika.
Jag vet inte varför, men förra året var det en baggis att skriva en årskrönika. Att månad för månad plita ner vad som hänt, i kronologisk ordning, hur jag mått, och vilka som funnits i min omgivning. I år känns saker lite svårare. Jag kan inte stapla händelser på varandra och säga exakt vad som hände när, det känns som att jag ibland levt i någon sorts vaacum. Allt är bara en stor röra känns det som.
Våren (ja, våren, månaderna är ihopblandade i ett stort myller av händelser, tankar och känslor.) var fin (om än stundtals väldigt intensiv pga en nalkande student som hägrade på andra sidan havet av skolarbete), och kan nog bäst beskrivas med bob hund's Upp upp upp ner. Ett humör likt en berg- och dalbana, med ett humör som jag inte riktigt kunde styra över, och som många gånger lät sig påverkas av allt jag hade att göra i skolan. Dock fanns det saker som gjorde min vår glad, och en stor sak var kärleken. Patrick Wolf valde att formulera The Magic Position, och det är nog något sådant man skulle kunna sammanfatta det som. Det var kärlek.
Det blev mars, och det blev april. Jag åkte till London och hälsade på en syster, ett mycket trevligt avbrott mitt i alla tankar som irrade runt i mitt huvud, och all skolstress och tristess (det senare berodde på det första, då det resulterade i sågottsom obefintlig fritid...), vilket också kom att bli titeln på en spellista jag gjorde. Shout out Louds satte ord min frustration med I wish I was dead Pt 2. Efter London vet jag inte om stressen och tristessen hade försvunnit, heller inte tankeverksamheten som gnagde i mitt huvud. Dock visste jag nog för att fatta ett beslut, om än ett jobbigt dito. Det blev som det blev, och kärleken var över. Maia Hirasawa spelade Star again i min ipod, och jag kände mig hemsk.
Helgen därpå åkte jag till Brännö, vilket nog var precis vad jag behövde just då. Få komma bort, umgås med trevliga människor, och bara ha roligt. En bussresa på 8 timmar som blev längre än planerat, och 12 timmar efter att vi åkt från Borlänge anlände jag och Marcus till Göteborg, efter en solig eftermiddag med vändtia och cider i ett soligt (vad annars...) Karlstad. Kvällen därpå var en av de absolut bästa detta året. Slagsmålsklubben spelade Hänt, och jag behövde inte tänka för en kväll.
Det blev sen maj, och Billie the vision and his dancers kom på säsongens sista Klubb PhoneMe. Veckan efter var nog den bästa veckan under detta året, alla kategorier, var studentveckan. 3 års slit kom att få en fantastisk avslutning. En magisk vecka fylld av glädje och fest, och att få göra om det vore värt ett helt år i skolan. Man var bäst och fantastisk för en hel vecka, och fyfan vad vi är bra!
Sen kom jag ner på jorden igen, och nästkommande tisdag infann jag mig på mitt nya jobb - Trafikcaféer i Bergslagen AB. Jag slapp Burger King, och blev gladeligen utbildad i Megadisc på min första dag, och fick istället för att knega gratis på Burger King springa runt på tåg och kränga kaffe. Jag trivdes.
Det blev festival i Borlänge stad, och jag gillar att leva festivalliv inne i centrala Borlänge, frånsett att man ibland träffar människor man önskar bara kunde försvinna. I övrigt var det en trevlig festival, med flera spännande spelningar och en i övrigt trevlig camping. Jag förvaltade min systers lägenhet i ett par dagar under tiden hon var på Roskilde. Mycket trevligt vill jag lova, och Elias and the Whizzkids The Dance blev något av ett soundtrack för de dagarna. Detta eftersom jag köpte EP'n några dagar innan, och det var en av de få låtar jag lyssnade på under tiden jag bodde där.
Jag fortsatte knega, var i Stockholm och vände några gånger, innan jag slutligen begav mig ner till Emmaboda. En väldigt annorlunda vecka, stundtals trevlig, stundtals bara fel. Jag upptäckte att man aldrig upphör att förvånas över hur snabbt människor kan förändras. Billie the vision kom ännu en gång in i mitt musikår, och i efterhand så ångrar jag nästan lite att jag åkte på Emmaboda, även om det stundtals var ganska trevligt.
Det blev augusti, och jag var nere i Göteborg och jobbade en vecka. Jag åkte hem, fortsatte att jobba, och strax efter att jag fått beskedet att jag inte skulle få förlängt efter sommaren på Trafikcaféer i Borlänge tog jag beslutet att istället tacka ja till att jobba i Göteborg för samma företag. Innan dess beslöt jag, Marcus och Bengtsheden-Anna att åka och hälsa på världens bästa Lett-Anna i Lettland. Det var en härlig resa många glada skratt och en väldigt underhållande korpulent balt (eller vart han nu kom ifrån) som raggade upp Anna och bjöd på skumpa, till min och Marcus stora förtjusning. Enda trista var att min iPod numera tillhör en städerska på Tallink, som varit lycklig nog att finna min älskade mp3 i vår kissluktande hytt.
Den fjortonde september satte jag mig på tåget mot Göteborg, en mulen himmel ovanför mig välkomnade mig efter ca 5 timmar på resande fot. Då jag varit dum nog att inte höra av mig innan jag åkte till Riga (var borta 5 dagar och skulle åka två dagar efter hemkomst) hade jag inte längre någonstans att bo, men fick tack och lov husrum hos mina kära proggare i ett par dagar. Jens Lekmans skiva Night falls over Kortedala samt bonus-cdn Kalendervägen 113D blev den enda skivan jag tog med mig till Göteborg. Det kändes liksom bäst så.
I slutet av oktober begav jag mig tillsammans med ett gäng ungdomar och ungdomliga vuxna till Mozambique för att under två veckor möta ungdomar och uppleva kultur. Det blev många spännande och intressanta möten, och definitivt en upplevelse för livet. I mp3'n jag hade med mig (min nybeställda iPod låg och väntade på posten, så jag fick glatt låna min rumsgrannes lilla flashminnesmp3) surrade Postal Service's "The District Sleeps Alone Tonight", och jag fick plötsligt insyn i vad en vän känt för längesen, och kände mig skamsen. Men jag överlevde det också. Jag hade ju trots allt fått minnen för livet.
Jag kom hem, jobbade, jobbade, jobbade. Jag gick och såg Gogol Bordello (själv, men full och glad) på Chalmers, och jobbade. Fick reda på att jag inte skulle få ledigt över jul, fällde en tår inne i bakre förarhytten, ringde mamma, och gick därefter ut och log igen i ett överfullt tåg. Plast, fejk, och konstgjorda leenden är min specialitét. Nina Kinert förgyllde min vardag med hennes vackra Through your eyes, och jag började fundera kring vad det egentligen var som hände inne i mitt bröst. I mitten av december vankades det personalfest, där det blev budget men trevligt, och jag fick min sexualitet prövad och blev nästan upphånglad (nästan för att jag själv vägrade öppna munnen). Jag tycker bara det var roligt, även om jag fortfarande måste klassa mig som heterosexuell.
Julen bestod som väntat av jobb, och på julafton kom jag hem på kvällen i min ensamhet, slog på tvn och tittade på Karl Bertil Jonsson, samtidigt som jag började öppna de julklappar min syster tagit med ner till mig ett par dagar tidigare då hon kommit ner och hälsat på. Kändes väldigt ensamt att inte ha någon hos sig på julafton. I mellandagarna fick jag vackert besök, och murar raserades, och saker kändes bättre än de gjort på väldigt, väldigt länge.
Som väntat var nyår en riktig flopp, men ärligt talat orkar jag inte bry mig. Jag hade inte förväntat mig något annat. Marcus kom ner och hälsade på, det var nog för att göra mig glad. En trevlig nyårsafton blev det ändå, tack vare sällskapet.
Jag har svårt att förutspå hur det kommande året kommer bli, då jag själv inte vet hur mina planer ser ut. Men om allt går som jag vill och tänkt kommer jag att vistas utomlands i ett par månader. På sydliga breddgrader, i trevligt sällskap. Vi får se hur det går med de planerna. Och kärleken - jag vågar inte förutspå hur den kommer se ut. Jag vill inte riskera att bli besviken.
Men jag hoppas.
Våren (ja, våren, månaderna är ihopblandade i ett stort myller av händelser, tankar och känslor.) var fin (om än stundtals väldigt intensiv pga en nalkande student som hägrade på andra sidan havet av skolarbete), och kan nog bäst beskrivas med bob hund's Upp upp upp ner. Ett humör likt en berg- och dalbana, med ett humör som jag inte riktigt kunde styra över, och som många gånger lät sig påverkas av allt jag hade att göra i skolan. Dock fanns det saker som gjorde min vår glad, och en stor sak var kärleken. Patrick Wolf valde att formulera The Magic Position, och det är nog något sådant man skulle kunna sammanfatta det som. Det var kärlek.
Det blev mars, och det blev april. Jag åkte till London och hälsade på en syster, ett mycket trevligt avbrott mitt i alla tankar som irrade runt i mitt huvud, och all skolstress och tristess (det senare berodde på det första, då det resulterade i sågottsom obefintlig fritid...), vilket också kom att bli titeln på en spellista jag gjorde. Shout out Louds satte ord min frustration med I wish I was dead Pt 2. Efter London vet jag inte om stressen och tristessen hade försvunnit, heller inte tankeverksamheten som gnagde i mitt huvud. Dock visste jag nog för att fatta ett beslut, om än ett jobbigt dito. Det blev som det blev, och kärleken var över. Maia Hirasawa spelade Star again i min ipod, och jag kände mig hemsk.
Helgen därpå åkte jag till Brännö, vilket nog var precis vad jag behövde just då. Få komma bort, umgås med trevliga människor, och bara ha roligt. En bussresa på 8 timmar som blev längre än planerat, och 12 timmar efter att vi åkt från Borlänge anlände jag och Marcus till Göteborg, efter en solig eftermiddag med vändtia och cider i ett soligt (vad annars...) Karlstad. Kvällen därpå var en av de absolut bästa detta året. Slagsmålsklubben spelade Hänt, och jag behövde inte tänka för en kväll.
Det blev sen maj, och Billie the vision and his dancers kom på säsongens sista Klubb PhoneMe. Veckan efter var nog den bästa veckan under detta året, alla kategorier, var studentveckan. 3 års slit kom att få en fantastisk avslutning. En magisk vecka fylld av glädje och fest, och att få göra om det vore värt ett helt år i skolan. Man var bäst och fantastisk för en hel vecka, och fyfan vad vi är bra!
Sen kom jag ner på jorden igen, och nästkommande tisdag infann jag mig på mitt nya jobb - Trafikcaféer i Bergslagen AB. Jag slapp Burger King, och blev gladeligen utbildad i Megadisc på min första dag, och fick istället för att knega gratis på Burger King springa runt på tåg och kränga kaffe. Jag trivdes.
Det blev festival i Borlänge stad, och jag gillar att leva festivalliv inne i centrala Borlänge, frånsett att man ibland träffar människor man önskar bara kunde försvinna. I övrigt var det en trevlig festival, med flera spännande spelningar och en i övrigt trevlig camping. Jag förvaltade min systers lägenhet i ett par dagar under tiden hon var på Roskilde. Mycket trevligt vill jag lova, och Elias and the Whizzkids The Dance blev något av ett soundtrack för de dagarna. Detta eftersom jag köpte EP'n några dagar innan, och det var en av de få låtar jag lyssnade på under tiden jag bodde där.
Jag fortsatte knega, var i Stockholm och vände några gånger, innan jag slutligen begav mig ner till Emmaboda. En väldigt annorlunda vecka, stundtals trevlig, stundtals bara fel. Jag upptäckte att man aldrig upphör att förvånas över hur snabbt människor kan förändras. Billie the vision kom ännu en gång in i mitt musikår, och i efterhand så ångrar jag nästan lite att jag åkte på Emmaboda, även om det stundtals var ganska trevligt.
Det blev augusti, och jag var nere i Göteborg och jobbade en vecka. Jag åkte hem, fortsatte att jobba, och strax efter att jag fått beskedet att jag inte skulle få förlängt efter sommaren på Trafikcaféer i Borlänge tog jag beslutet att istället tacka ja till att jobba i Göteborg för samma företag. Innan dess beslöt jag, Marcus och Bengtsheden-Anna att åka och hälsa på världens bästa Lett-Anna i Lettland. Det var en härlig resa många glada skratt och en väldigt underhållande korpulent balt (eller vart han nu kom ifrån) som raggade upp Anna och bjöd på skumpa, till min och Marcus stora förtjusning. Enda trista var att min iPod numera tillhör en städerska på Tallink, som varit lycklig nog att finna min älskade mp3 i vår kissluktande hytt.
Den fjortonde september satte jag mig på tåget mot Göteborg, en mulen himmel ovanför mig välkomnade mig efter ca 5 timmar på resande fot. Då jag varit dum nog att inte höra av mig innan jag åkte till Riga (var borta 5 dagar och skulle åka två dagar efter hemkomst) hade jag inte längre någonstans att bo, men fick tack och lov husrum hos mina kära proggare i ett par dagar. Jens Lekmans skiva Night falls over Kortedala samt bonus-cdn Kalendervägen 113D blev den enda skivan jag tog med mig till Göteborg. Det kändes liksom bäst så.
I slutet av oktober begav jag mig tillsammans med ett gäng ungdomar och ungdomliga vuxna till Mozambique för att under två veckor möta ungdomar och uppleva kultur. Det blev många spännande och intressanta möten, och definitivt en upplevelse för livet. I mp3'n jag hade med mig (min nybeställda iPod låg och väntade på posten, så jag fick glatt låna min rumsgrannes lilla flashminnesmp3) surrade Postal Service's "The District Sleeps Alone Tonight", och jag fick plötsligt insyn i vad en vän känt för längesen, och kände mig skamsen. Men jag överlevde det också. Jag hade ju trots allt fått minnen för livet.
Jag kom hem, jobbade, jobbade, jobbade. Jag gick och såg Gogol Bordello (själv, men full och glad) på Chalmers, och jobbade. Fick reda på att jag inte skulle få ledigt över jul, fällde en tår inne i bakre förarhytten, ringde mamma, och gick därefter ut och log igen i ett överfullt tåg. Plast, fejk, och konstgjorda leenden är min specialitét. Nina Kinert förgyllde min vardag med hennes vackra Through your eyes, och jag började fundera kring vad det egentligen var som hände inne i mitt bröst. I mitten av december vankades det personalfest, där det blev budget men trevligt, och jag fick min sexualitet prövad och blev nästan upphånglad (nästan för att jag själv vägrade öppna munnen). Jag tycker bara det var roligt, även om jag fortfarande måste klassa mig som heterosexuell.
Julen bestod som väntat av jobb, och på julafton kom jag hem på kvällen i min ensamhet, slog på tvn och tittade på Karl Bertil Jonsson, samtidigt som jag började öppna de julklappar min syster tagit med ner till mig ett par dagar tidigare då hon kommit ner och hälsat på. Kändes väldigt ensamt att inte ha någon hos sig på julafton. I mellandagarna fick jag vackert besök, och murar raserades, och saker kändes bättre än de gjort på väldigt, väldigt länge.
Som väntat var nyår en riktig flopp, men ärligt talat orkar jag inte bry mig. Jag hade inte förväntat mig något annat. Marcus kom ner och hälsade på, det var nog för att göra mig glad. En trevlig nyårsafton blev det ändå, tack vare sällskapet.
Jag har svårt att förutspå hur det kommande året kommer bli, då jag själv inte vet hur mina planer ser ut. Men om allt går som jag vill och tänkt kommer jag att vistas utomlands i ett par månader. På sydliga breddgrader, i trevligt sällskap. Vi får se hur det går med de planerna. Och kärleken - jag vågar inte förutspå hur den kommer se ut. Jag vill inte riskera att bli besviken.
Men jag hoppas.
Nytt år - nytt liv har jag resonerat de senaste åren. Hell no. Nytt år, samma liv, nya möjligheter. Jag tänker ta vara på dem. This is the year.
måndag 3 december 2007
Det blir ingen jul för mig i år.
Jag har ärligt talat aldrig varit särskilt förtjust i julen. Eller, jag var det en gång, för ganska många år sedan, då det man såg fram emot mest med julen var när tomten skulle komma, efter Kalle Anka, och man skulle få massor av paket. Då jag uppskattade mer att få än att ge. Då jag var ett barn kort och gott. Med åren blev det där med julen inte lika självklart vackert och trevligt och fint och roligt. Systrar som mådde dåligt, skolstress, press, krav, olycklig kärlek, uppbrott med vänner, städning STÄDNING STÄDNING! Städning har blivit något väldigt laddat, svårt att förklara för en utomstående. Men det har iaf blivit något som är lite laddat i min familj, och som får en att känna en otillräcklig och må dåligt. Många omständigheter har tillkommit allteftersom jag blivit äldre, men jag har pga tidigare nämnda anledningar svårt att till fullo uppskatta julen.
Jag har svårt att se det där vackra och magiska, det där mysiga som för mig bara tycks ha varit något naivt och godtyckligt som jag upplevde som barn, som inte alls tycks vara särskilt speciellt längre. Jag har svårt för julmusiken, som liksom tvingas på en likt en tjock, stickig halsduk såfort man passerat genom det varma, blåsiga utrymmet som verkar finnas i varje större butik som har en entré som inte är i en galleria. Det där sliskiga, smöriga, äckligt glada ljudet som försöker sprida budskap om förjdefulla jular, snö som ligger vit, om tomtar som vankas, och om härlig julefrid. Jag vill inte höra på det.
Det enda som kan gå an är Frank Sinatras julskiva, men det beror nog snarare på artisten än musiken i sig. En skiva som jag dock alltid får mig att tänka på julen när jag hör är bob hunds första (självbetitlade) debutalbum från 1994. Jag lånade den skivan på biblioteket (ja, det var mycket så jag började utveckla min musiksmak - innan bredband = nedladdning fanns, innan jag fann andra vägar att finna musik på, innan jag hade råd att köpa skivor. Jag fann en skatt på Borlänges bibliotek, det stora utbudet av skivor.
Hursomhelst, för att komma till någon sorts slutsats eller ände på denna långa och utdragna förkastning av julen: Jag kommer inte fira någon jul i år. Jag fick inte ledigt från jobbet, och kommer istället för att vara ledig under jul, åka hem till Borlänge, träffa mina föräldrar och mina kära systrar (varav den ena jag inte träffat sen min student eftersom hon bor i London till vardags) att jobba totalt 73,25 timmar mellan den 22:a december till och med den 30:e december. Eftersom alla utom en sökt ledigt för jul på jobbet var det några som blev tvungna att jobba. Jag var som bekant i Mozambique i två veckor väldigt nyligen, varför jag blev den som fick min ledighetsansökan för jul avslagen. Julafton kommer jag tillbringa jobbandes, mellan 07:25 till 18:35.
Jag struntar i julen i år. Nästan.
Jag har svårt att se det där vackra och magiska, det där mysiga som för mig bara tycks ha varit något naivt och godtyckligt som jag upplevde som barn, som inte alls tycks vara särskilt speciellt längre. Jag har svårt för julmusiken, som liksom tvingas på en likt en tjock, stickig halsduk såfort man passerat genom det varma, blåsiga utrymmet som verkar finnas i varje större butik som har en entré som inte är i en galleria. Det där sliskiga, smöriga, äckligt glada ljudet som försöker sprida budskap om förjdefulla jular, snö som ligger vit, om tomtar som vankas, och om härlig julefrid. Jag vill inte höra på det.
Det enda som kan gå an är Frank Sinatras julskiva, men det beror nog snarare på artisten än musiken i sig. En skiva som jag dock alltid får mig att tänka på julen när jag hör är bob hunds första (självbetitlade) debutalbum från 1994. Jag lånade den skivan på biblioteket (ja, det var mycket så jag började utveckla min musiksmak - innan bredband = nedladdning fanns, innan jag fann andra vägar att finna musik på, innan jag hade råd att köpa skivor. Jag fann en skatt på Borlänges bibliotek, det stora utbudet av skivor.
Hursomhelst, för att komma till någon sorts slutsats eller ände på denna långa och utdragna förkastning av julen: Jag kommer inte fira någon jul i år. Jag fick inte ledigt från jobbet, och kommer istället för att vara ledig under jul, åka hem till Borlänge, träffa mina föräldrar och mina kära systrar (varav den ena jag inte träffat sen min student eftersom hon bor i London till vardags) att jobba totalt 73,25 timmar mellan den 22:a december till och med den 30:e december. Eftersom alla utom en sökt ledigt för jul på jobbet var det några som blev tvungna att jobba. Jag var som bekant i Mozambique i två veckor väldigt nyligen, varför jag blev den som fick min ledighetsansökan för jul avslagen. Julafton kommer jag tillbringa jobbandes, mellan 07:25 till 18:35.
Jag struntar i julen i år. Nästan.
tisdag 27 november 2007
Through your eyes
All the time I waited here for you
All the time I stood here
holding dandylions and chocolate for you
Tumbleweeds and fireworks go by
It's hard to keep them still for you to see
But you know that I try
I want to see you watching what I see
Now that you're mine
Through your eyes
All the time I stood here
holding dandylions and chocolate for you
Tumbleweeds and fireworks go by
It's hard to keep them still for you to see
But you know that I try
I want to see you watching what I see
Now that you're mine
Through your eyes
måndag 19 november 2007
Jag lever.
Tro det eller ej men jag lever än, den döda bloggen till trots. Jag har varken funnit motivationen eller inspirationen till att skriva något. Det känns som att jag förlorat mitt sätt att filosofera, orden kommer inte alls till mig på samma sätt som de gjorde en period förut. Som en tandkrämstub som nästan är slut, som man liksom måste vika och pressa tills det ömmar i fingrarna för att få ut det allra sista ur tuben, så känns det ungefär när jag försöker skriva. Som att jag använt alla tankar, och bara har lite bottenskrap kvar, som jag måste klämma fram med all min samlade tankekraft. Något frustrerande om man känner att man vill få ner något här.
Men något som jag inte har några problem att skriva om, det är Mozambique. Var där tillsammans med en grupp ungdomar och vuxna från svenska kyrkan 23:e november till 6:e november. Eller, det var planerat så, men en strapatsrik hemresa som innefattade såväl ett inställt flyg i Johannesburg som hotellnätter i Johannesburg och London, som kom att krönas med 23 förlorade bagage vid ankomst Arlanda, gjorde att vi ankom ca ett dygn efter beräknad och planerad ankomst. Men dessförinnan upplevde jag två helt fantastiska veckor i Mozambique, tillsammans med en grupp människor som kanske inte var fullkomlig, men innehöll flertalet guldkorn. Jag har kommit fram till att jag älskar kontraster, och tyckte det var underbart att få se lite annat än lagoma Sverige, med all stress och pryltokighet och alla krav som finns härhemma. Även om det var ett väldigt intensivt program (vissa dagar hade vi aktiviteter mellan 8-20) så kändes det ändå som en semester, då de saker vi gjorde var roliga, och gav mig personligen väldigt mycket.
Nu är jag tillbaks här hemma igen sen snart två veckor, och det är med kluvna känslor. Det blir mörkt väldigt tidigt tycker jag. Eftermiddag, och det är becksvart. Jag gillar det inte. Jag gillar iofs inte hösten i största allmänhet, men jag försöker göra det bästa av årstiden. Jobbar man mycket så hinner man inte känna sig så liten och ensam. Det funkar ganska bra, faktiskt.
So many people telling me one way
So many people telling me to stay
Never had time to have my mind made up
Caught in a motion that I don't wanna stop
Men något som jag inte har några problem att skriva om, det är Mozambique. Var där tillsammans med en grupp ungdomar och vuxna från svenska kyrkan 23:e november till 6:e november. Eller, det var planerat så, men en strapatsrik hemresa som innefattade såväl ett inställt flyg i Johannesburg som hotellnätter i Johannesburg och London, som kom att krönas med 23 förlorade bagage vid ankomst Arlanda, gjorde att vi ankom ca ett dygn efter beräknad och planerad ankomst. Men dessförinnan upplevde jag två helt fantastiska veckor i Mozambique, tillsammans med en grupp människor som kanske inte var fullkomlig, men innehöll flertalet guldkorn. Jag har kommit fram till att jag älskar kontraster, och tyckte det var underbart att få se lite annat än lagoma Sverige, med all stress och pryltokighet och alla krav som finns härhemma. Även om det var ett väldigt intensivt program (vissa dagar hade vi aktiviteter mellan 8-20) så kändes det ändå som en semester, då de saker vi gjorde var roliga, och gav mig personligen väldigt mycket.
Nu är jag tillbaks här hemma igen sen snart två veckor, och det är med kluvna känslor. Det blir mörkt väldigt tidigt tycker jag. Eftermiddag, och det är becksvart. Jag gillar det inte. Jag gillar iofs inte hösten i största allmänhet, men jag försöker göra det bästa av årstiden. Jobbar man mycket så hinner man inte känna sig så liten och ensam. Det funkar ganska bra, faktiskt.
So many people telling me one way
So many people telling me to stay
Never had time to have my mind made up
Caught in a motion that I don't wanna stop
lördag 15 september 2007
A place called 'home'.
Nu är det klart, nu finns det inga tvivel längre - nu har jag ett ställe, ett rum, som jag kan klassa som mitt eget, som jag kan kalla mitt - idag flyttade jag in. Men tro inte att jag ligger och myser i bäddsoffan/sängen (det är nämnligen samma sak i min nya bostad) för det, nejnej. Jag sitter nere i matsalen på ett litet hotell i Växjö och surfar. Jobbade idag, och smart som jag är tar jag inte tummen ur arslet och packar ihop mitt pick och pack hemma hos proggarna i tid, utan inser på spårvagnen in till stan att jag antingen kommer att bli tvungen att springa från och tillbaks till busshållplatsen på 10 minuter för att hinna till rätt buss och till jobbet i tid. Egentligen är det strax över 5 minuters promenad på samma sträcka egentligen... ALTERNATIVT skulle jag bli tvungen att ta en taxi in till stan. Jag valde det sista. Menmen, jag hann slänga in mitt pickopack, och fick packa upp det viktigaste och slänga i det nödvändiga i jobb-väskan, och slutligen svida om till jobbkläder, så var det bara att fara in till stan igen sen... Och ja, första kvällen när jag äntligen har skaffat mig ett eget kyffe - då sitter jag här, i Växjö, tillsammans med min dator och en uppäten sallad. Spännande värre.
I övrigt känns Göteborg okej, det har tagit emot mig med öppna armar, och några nätter i proggkollektivet var bara trevligt, härligt att ha någon att språka med när man kommit hem efter jobbet. Imorgon eftermiddag kommer jag hem till mitt rum igen, och jag tror ärligt talat att jag inte kommer hitta på såvärst mycket, bara ta det lugna, njuta. Klart det känns lite ensamt här i Göteborg ibland, allt annat vore lögn - men jag är stortsett nöjd, känns bara onödigt att klaga. Göteborg är bra.
I övrigt känns Göteborg okej, det har tagit emot mig med öppna armar, och några nätter i proggkollektivet var bara trevligt, härligt att ha någon att språka med när man kommit hem efter jobbet. Imorgon eftermiddag kommer jag hem till mitt rum igen, och jag tror ärligt talat att jag inte kommer hitta på såvärst mycket, bara ta det lugna, njuta. Klart det känns lite ensamt här i Göteborg ibland, allt annat vore lögn - men jag är stortsett nöjd, känns bara onödigt att klaga. Göteborg är bra.
torsdag 13 september 2007
I just thought...
Göteborg, dag två. Nu har jag jobbat första arbetspasset, Göteborg-Ängelholm-Mölndal (sista stationen innan Gbg C)-Falkenberg-Göteborg. 14:20-23:05, sparetime oh yes. Äsch, jag trivs med jobbet, det är trevligt. Och nu är det äntligen klart med rum iaf, kommer hyra ett rum för tvåtusen, det jag beskrev och länkade till i förra inlägget. Flyttar in på lördag, ska bli riktigt skönt faktiskt - och självklart jobbar jag och har övernattning i Växjö samma dag, så inte blir det någon första natt i lägenheten inte... Menmen, jag är glad för det. Och saker känns mestadels bra här, om än lite konstigt att inte kunna kalla stället där jag bott i 19 år för hem längre. Nya tider, goda tider. Jag tror jag går mot något bra.
I just thought...
Never mind what I thought.
If I should die, here's what you could do:
sell my things; and the organs too
and buy yourself a ticket to a concert with a band
I just thought...
Never mind what I thought.
If I should die, here's what you could do:
sell my things; and the organs too
and buy yourself a ticket to a concert with a band
onsdag 12 september 2007
Bostadssökeri
Jag har hårdbevakat blocket hela dagen, och har varit hemma hos två personer och kollat på rum... Och ja, det verkar som att jag fått tag på ett lämpligt, ett rum som en kille hyr ut i en villa i Östra Göteborg, han hyr ut ett rum i källaren, och två rum på övervåningen, själv bor han på bottenplan. Rummet som var ledigt har snedtak, en bäddsoffa, ett skrivbord samt en liten garderob, jag tror det blir bra.... Läget känns under kontroll iaf. Jag ska ringa imorgon förmiddag och meddela om jag vill ha rummet eller ej. Börjar jobba imorgon eftermiddag, så ja - imorgon vet jag hur det blir. Just nu lutar det åt att jag tackar ja. Eller snarare, såvida inget annat dyker upp så blir det så. To be continued....
D-dagen
Så var den alltså här - dagen då jag för första gången inte klassar mitt föräldrahem som hem. Vad som jag nu kommer att klassa som hem vet jag faktiskt inte, mycket beroende på att jag för stunden inte har något.... Min tillfälliga bostad är hos några trevliga proggare i Göteborg, mina kära kamrater. Menmen, jag hårdbevakar blocket, och har en annons upplagd (igen) på blocket...
Dock känns det jävligt pissigt att jag blev av med min förra lägenhet där jag skulle bo. Klantig som jag är sticker jag till Riga helgen innan jag ska flytta utan att för den sakens skull kontakta hon jag ska bo med (trots att vi inte hörts på ca 1½ vecka, och att jag kommer hem först 2 dagar innan flytt...), och jag sitter ironiskt nog vid en dator och surfar i Riga, fundrar om jag ska logga in på min mail, men struntar i det. När jag kommit hem till Sverige igen kollar jag min mail, och konstaterar att jag fått 3 mail från henne. Först skriver hon "Det börjar dra ihop sig, kanske bra att stämma av så jag vet när du kommer..." fredagen förra veckan. Nästa mail kom 2 dagar senare, då hon skriver att hon kommit på att hon inte har mitt mobilnummer, och att hon behöver komma i kontakt med mig. Och så slutligen i måndags, en timme efter att hon sänt mailet loggar jag in och läser "Så du är inte intresserad längre. Jag kommer hyra ut rummet till en annan. Lycka till! Mvh Linda", efter många försök får jag till sist tag på tjejen ifråga - och då var det för sent. Hon hade redan varit i kontakt med den nya hyresgästen, så mina skepp var nedbrunna och sänkta. Så ja, det är bara att bita i sura äpplet och slåss lite med bostadsmarknaden här i Göteborg. Menmen, ska och kolla på ett rum i östra Gbg imorgon förmiddag, 2000 i månaden lät ganska så överkomligt... Har lagt ut lite krokar här och var, så vi får se vart jag hamnar.
Helgen i Riga var trevlig, trevligt sällskap, billig resa (båten gick på strax över 700, käk, sprit, mat och allt gick på ca 1500, varav jag kommer få tillbaks ca 500 för utlägg och sprithandel), och skönt att komma bort ifrån Borlänge för en helg och hitta på något med Mackan för sågottsom första gången på hela sommaren. Så det var trevligt.
Nu stundar några samtal i eftermiddag, en öl med Albin och Adam ikväll, ett par nätter på soffan, några besök i jakt på bostad, och jobb från imorgon eftermiddag. Trots en jobbigt stor klump i magen på tåget i morse och knappt 3 timmars sömn i natt känner jag mig ganska så positiv - jag har boende tills jag fått tag på något eget, jobb har jag också kirrat, så jag har goda förhoppningar att det kommer lösa sig inom en snar framtid. Göteborg blir nog bra.
Dock känns det jävligt pissigt att jag blev av med min förra lägenhet där jag skulle bo. Klantig som jag är sticker jag till Riga helgen innan jag ska flytta utan att för den sakens skull kontakta hon jag ska bo med (trots att vi inte hörts på ca 1½ vecka, och att jag kommer hem först 2 dagar innan flytt...), och jag sitter ironiskt nog vid en dator och surfar i Riga, fundrar om jag ska logga in på min mail, men struntar i det. När jag kommit hem till Sverige igen kollar jag min mail, och konstaterar att jag fått 3 mail från henne. Först skriver hon "Det börjar dra ihop sig, kanske bra att stämma av så jag vet när du kommer..." fredagen förra veckan. Nästa mail kom 2 dagar senare, då hon skriver att hon kommit på att hon inte har mitt mobilnummer, och att hon behöver komma i kontakt med mig. Och så slutligen i måndags, en timme efter att hon sänt mailet loggar jag in och läser "Så du är inte intresserad längre. Jag kommer hyra ut rummet till en annan. Lycka till! Mvh Linda", efter många försök får jag till sist tag på tjejen ifråga - och då var det för sent. Hon hade redan varit i kontakt med den nya hyresgästen, så mina skepp var nedbrunna och sänkta. Så ja, det är bara att bita i sura äpplet och slåss lite med bostadsmarknaden här i Göteborg. Menmen, ska och kolla på ett rum i östra Gbg imorgon förmiddag, 2000 i månaden lät ganska så överkomligt... Har lagt ut lite krokar här och var, så vi får se vart jag hamnar.
Helgen i Riga var trevlig, trevligt sällskap, billig resa (båten gick på strax över 700, käk, sprit, mat och allt gick på ca 1500, varav jag kommer få tillbaks ca 500 för utlägg och sprithandel), och skönt att komma bort ifrån Borlänge för en helg och hitta på något med Mackan för sågottsom första gången på hela sommaren. Så det var trevligt.
Nu stundar några samtal i eftermiddag, en öl med Albin och Adam ikväll, ett par nätter på soffan, några besök i jakt på bostad, och jobb från imorgon eftermiddag. Trots en jobbigt stor klump i magen på tåget i morse och knappt 3 timmars sömn i natt känner jag mig ganska så positiv - jag har boende tills jag fått tag på något eget, jobb har jag också kirrat, så jag har goda förhoppningar att det kommer lösa sig inom en snar framtid. Göteborg blir nog bra.
onsdag 5 september 2007
Håll ihop.
Dagen D närmar sig skrämmande snabbt. Nyss var det 18 dagar, nu är det knappt en vecka kvar. Jag trodde att det skulle vara lätt att åka, bara sätta sig på ett tåg och sen skulle allt bli bra, men det verkar bli smärtsammare ju närmare jag kommer den tolfte september. Första gången då jag kommer stå på helt egna ben, flytta hemifrån och få leva ett liv själv (eller okej, inte helt själv) i en främmande stad (eller okej, bekant). Det som från börjar verkade vara ett nytt steg ser ut att bli något av en ny våning, eller nåt. Något som jag börjar bli väldigt trött på är i allafall alla "vi hörs, ja, det måste vi göra", "vi måste ta en fika!" och "någon gång i nästa vecka..?", vilket indirekt betyder "orkar du ringa, så visst". Jag insåg det efter studenten, och inser det likväl nu - alltförmånga vänner ser man inte av såvida man inte springer på varandra på en fest, alternativt att jag tar upp kontakten och frågar om de är sugen att döda någon timme framför en kopp kaffe. Too many. Klart, jag är inte guds vackraste barn jag heller när det kommer till att lyfta på luren, men jag försöker iaf att lova vad jag sagt. Och vissa känns det mer smärtsamt att lämna än andra. Folk som jag i många fall träffat alltförlite de senaste månaderna, som jag kommer se ännu mindre efter att jag flyttat.
Fan, jag är trött på att så ofta känna mig påträngande och stalkande, för att jag hör av mig, för att någon annan inte gör det. Ni som läser detta som ännu inte tagit studenten - vårda de relationer som ni vill ha kvar efter studenten väl, lär känna de ni gillar bättre, så slipper ni vara bittra över att man glider ifrån varann. Veckorna före studenten var det bästa - efter skoljobbet, före utspringet - det bästa i år.
Imorgon åker jag, Marcus och Anna och hälsar på Anna i Riga, jävlar vad kul det kommer bli. Kommer typ bli sista grejen på länge som jag och Marcus gör tillsammans - känns faktiskt lite vemodigt, även om vi kommer ha jävligt kul.
När jag läser igenom det jag skrivit inser jag att jag låter riktigt bitter - jag är egentligen inte bitter, inte så bitter i allafall. Snarare sorgsen, för vänner jag kommer lämna, relationer som kommer ställas på prov. Vi får se vad dessa band håller för. Jag håller - håller du?
Fan, jag är trött på att så ofta känna mig påträngande och stalkande, för att jag hör av mig, för att någon annan inte gör det. Ni som läser detta som ännu inte tagit studenten - vårda de relationer som ni vill ha kvar efter studenten väl, lär känna de ni gillar bättre, så slipper ni vara bittra över att man glider ifrån varann. Veckorna före studenten var det bästa - efter skoljobbet, före utspringet - det bästa i år.
Imorgon åker jag, Marcus och Anna och hälsar på Anna i Riga, jävlar vad kul det kommer bli. Kommer typ bli sista grejen på länge som jag och Marcus gör tillsammans - känns faktiskt lite vemodigt, även om vi kommer ha jävligt kul.
När jag läser igenom det jag skrivit inser jag att jag låter riktigt bitter - jag är egentligen inte bitter, inte så bitter i allafall. Snarare sorgsen, för vänner jag kommer lämna, relationer som kommer ställas på prov. Vi får se vad dessa band håller för. Jag håller - håller du?
söndag 19 augusti 2007
The countdown is on - 18 days until takeoff.
Nu är det definitivt, bestämt, beslutat och slutgiltigt - jag kommer att flytta till Göteborg den 11:e september. (Det slog mig idag vilket väl valt datum jag bestämt mig för...) Tack och lov planerar jag att åka tåg. Anyways. Dagarna har börjat ticka ner, nitton dagar kvar tills jag står där på stationen i Borlänge, med två fullpackade väskor, ett vemodigt leende på mina läppar, men samtidigt med en spänd förväntan, likt ett barn på julafton. Jag vet ärligt talat inte om jag ser fram emot det, eller jo, det gör jag, men känslan är kluven. Samtidigt som jag börjar något nytt, en resa med ett obestämt och ännu ganska osäkert mål, så avslutar jag något. Nu vill jag verkligen tona ner ordet avslut, då det inte är menar som ett avslut av relationer, djup vänskap, och fina minnen. Det är tvärt om dessa saker som håller mig kvar hemma, och inte avslutar helt. Som får mig att vilja stanna, på något konstigt sätt.
Början på en ny period i mitt liv, något helt nytt, då jag för första gången står helt på egna ben, utan någon som lagar mat åt mig, utan någon som skjutsar mig till bussen, utan någon som tjatar på att jag inte städat, utan någon som säger till mig att ta på mig varmare skor. Början på en förhoppningsvis lättare, och gladare tid. I en stad där jag kan andas, där jag kan vistas utan att behöva bry mig om vem jag möter (eller vem jag hoppas slippa möta), där man åker med olika människor i kollektivtrafiken, och slipper se samma ansikten dag efter dag när jag kliver på bussen. I en stad där jag knappt känner någon alls, och kan lära känna människor. Göteborg. Känslan säger mig att jag skulle kunna trivas där. Hursomhelst vet jag att jag kommer trivas så sjukt mycket bättre än det som nu är mitt hem, Borlänge, ytlighetens stad. Staden jag längtat bort från sen de första dagarna i högstadiet, staden som lärde mig hur jag skulle vara. Eller, borde vara. Den skrämde bort mig helt, först till Falun, där jag trivts betydligt mer än i min hemstad, och nu till Göteborg.
Jag avslutar en period i mitt liv som lärt mig att jag bör hålla fast i de vänner jag har när det blåser som hårdast, att de hårdaste band kan brista över en natt. Som har talat om för mig om natten hur viktigt det är att le och se glad ut. Men också en period som lärt mig vad kärlek är, såväl till vänner som i relationer. Som fått mig att förstå att även jag betyder saker, att jag är viktig och behövs. Men också den period i mitt liv som jag om 10, 20, 50 år kommer minnas som tiden då jag började förstå vem och vad jag var. Klart jag fortfarande är osäker på vem eller vad jag är för någonting, men samtidigt har jag sett saker efter vägen, tvingats välja väg. Och förhoppningsvis leder denna vägen mig in på någonting bra. Den leder till Göteborg.
This is not the end
This is not even the beginning of the end
But it might be the end of the beginning.
Början på en ny period i mitt liv, något helt nytt, då jag för första gången står helt på egna ben, utan någon som lagar mat åt mig, utan någon som skjutsar mig till bussen, utan någon som tjatar på att jag inte städat, utan någon som säger till mig att ta på mig varmare skor. Början på en förhoppningsvis lättare, och gladare tid. I en stad där jag kan andas, där jag kan vistas utan att behöva bry mig om vem jag möter (eller vem jag hoppas slippa möta), där man åker med olika människor i kollektivtrafiken, och slipper se samma ansikten dag efter dag när jag kliver på bussen. I en stad där jag knappt känner någon alls, och kan lära känna människor. Göteborg. Känslan säger mig att jag skulle kunna trivas där. Hursomhelst vet jag att jag kommer trivas så sjukt mycket bättre än det som nu är mitt hem, Borlänge, ytlighetens stad. Staden jag längtat bort från sen de första dagarna i högstadiet, staden som lärde mig hur jag skulle vara. Eller, borde vara. Den skrämde bort mig helt, först till Falun, där jag trivts betydligt mer än i min hemstad, och nu till Göteborg.
Jag avslutar en period i mitt liv som lärt mig att jag bör hålla fast i de vänner jag har när det blåser som hårdast, att de hårdaste band kan brista över en natt. Som har talat om för mig om natten hur viktigt det är att le och se glad ut. Men också en period som lärt mig vad kärlek är, såväl till vänner som i relationer. Som fått mig att förstå att även jag betyder saker, att jag är viktig och behövs. Men också den period i mitt liv som jag om 10, 20, 50 år kommer minnas som tiden då jag började förstå vem och vad jag var. Klart jag fortfarande är osäker på vem eller vad jag är för någonting, men samtidigt har jag sett saker efter vägen, tvingats välja väg. Och förhoppningsvis leder denna vägen mig in på någonting bra. Den leder till Göteborg.
This is not the end
This is not even the beginning of the end
But it might be the end of the beginning.
måndag 13 augusti 2007
Wind of change
När jag vaknade dagen efter fanns känslan kvar, den där som fick mig att frenetiskt printa ner ytterligare ett långt blogginlägg, fullt av frustration och irritation. Irritation över vad jag är, och vad/vem jag blivit. Hur jag är, vem jag är. Tankarna har malt i huvudet sen dess, för att mer försöka specificera vad det är jag vantrivs med, och vad det är jag känner sån vilja över att förändra. Fortfarande ligger frustrationen kvar, känslan av att vantrivas med ens bästa/värsta själv, jaget. Jag har fortfarande inte kommit underfund med allt som jag ogillar, jag vet bara att.
Känslan av att ha ett tråkigt liv. Jag klarar inte av det.
Dock fick jag när jag vandrade hem i Stockholmsnatten igår kväll (slutade vid halv elva, men efter några timmars dödad tid framför en dator på SJ tillsammans med en Café au lait var klockan plötsligt två), den fuktiga Stockholmsluften som mötte mig när jag klev ut genom dörrarna från Centralstationen var överväldigande. Något sorts lugn fyllde mig, och jag mindes nostalgiskt den där Stockholmsnatten i december, jag och en vän, omkringvandrandes i Stockholm. Timo Räisänen på Debaser, därefter - dödande av tid i ett kyligt Stockholm city, neonljus. Denna gången var det inte kallt, utan snarare behagligt svalt. Doft av regn på asfalt en stund efter en regnskur. Wish you were there, pal. Färden tillbaks till hotellet var behaglig, med Billie som soundtrack till min promenad.
Nu är jag åter hemma igen efter 1½ veckas jobb, och jag kan inte beskriva det som annat än skönt. Jag vet inte hur min höst kommer bli, just nu verkar den mer oviss än någonsin. Mocambique är det enda jag vet. Jobb har jag ingen aning om faktiskt. Borlänge? Borlänge, med turer lite här och var? Göteborg? Jag har ingen aning, faktiskt. Framtiden är oviss.
Känslan av att ha ett tråkigt liv. Jag klarar inte av det.
Dock fick jag när jag vandrade hem i Stockholmsnatten igår kväll (slutade vid halv elva, men efter några timmars dödad tid framför en dator på SJ tillsammans med en Café au lait var klockan plötsligt två), den fuktiga Stockholmsluften som mötte mig när jag klev ut genom dörrarna från Centralstationen var överväldigande. Något sorts lugn fyllde mig, och jag mindes nostalgiskt den där Stockholmsnatten i december, jag och en vän, omkringvandrandes i Stockholm. Timo Räisänen på Debaser, därefter - dödande av tid i ett kyligt Stockholm city, neonljus. Denna gången var det inte kallt, utan snarare behagligt svalt. Doft av regn på asfalt en stund efter en regnskur. Wish you were there, pal. Färden tillbaks till hotellet var behaglig, med Billie som soundtrack till min promenad.
Nu är jag åter hemma igen efter 1½ veckas jobb, och jag kan inte beskriva det som annat än skönt. Jag vet inte hur min höst kommer bli, just nu verkar den mer oviss än någonsin. Mocambique är det enda jag vet. Jobb har jag ingen aning om faktiskt. Borlänge? Borlänge, med turer lite här och var? Göteborg? Jag har ingen aning, faktiskt. Framtiden är oviss.
lördag 11 augusti 2007
I don't want another life that's killing me.
Alltså, jag känner för att skriva någon typ av manifest. Ju mer jag är själv, deståmer biter sig tankarna fast. I don't like what I am, what I've been, what I'll become(?). Hade det varit nyår hade jag gjort en lista med alla dumma saker hos mig själv som jag inte gillar som jag skulle ändra på, men nu hoppar jag det. Jag känner bara att jag vantrivs med allt just nu. Staden. Livet. Sysselsättningar. Familj. Personliga egenskaper. Folk. Jag. Mig själv. Det finns så mycket jag tänker om mig själv som jag önskar, "..jag borde..", men vafan, ska det vara så svårt? Ingenting blir bättre för att jag säger att jag borde vara mer principfast, ingenting löser sig för att jag känner att jag borde bete mig annorlunda mot mina vänner, eller att jag upprepar att jag borde fokusera på andra saker. Live present, not in the past. Jag ältar gamla saker som hänt, och det är bara negativt. Sure, live and learn förfan, men det lär ju ha sina gränser. Lär av misstagen du gör, men glöm inte att sätta punkt, eller gå vidare.
Ibland undrar jag hur och vem jag varit om jag för 2½ år sedan varit vad jag kallar principfast, fokuserat mer på andra än på jaget, men samtidigt försökt att göra saker som utvecklar mig som person. Som att läst mer. Jag mår bra av det, men tar mig aldrig tiden. Skrivit mer - det rensar skallen och är nyttigt att kunna "analysera" vad jag tänkt och tyckt i vissa situationer. Om jag för 2½ år sedan satsat på att vattna de relationer jag hade, istället för att så nya frön här och var. (Vilket leder mig in på någonting som jag ogillar hos mig själv just nu på gott och ont, jag sår så mycket nya frön att jag ofta glömmer att vattna och relationerna vissnar, I hate it)
Jag ska fan skriva ett manifest, om så inte här så iaf på svart papper. Analysera mig själv, ta reda på vem jag är en gång för alla, och sluta säga att jag borde göra saker. Jag ska göra saker jag mår bra av. Carpe diem förhelvete, lev idag och nu som om du aldrig gjort annat, och sluta vara sån jävla sucker som hänger upp sig på det förflutna, det som varit och som inte går att förändra. Jag lever idag, och imorgon (och enligt mina beräkningar kommer jag nog leva dagarna därefter också, även om de inte finns med i mina spekulationer just nu) och det är bara idag och imorgon (och därefter följande dagar) som jag kan påverka vem och vad och hur jag är, inte hur jag var.
From now on. Det låter som en jävla kliché, men I don't want another life that's killing me. Jag vill kunna se på mig själv som person och vara nöjd. Uppskatta och - framför allt - gilla killen som står på andra sidan spegeln. Så jävla mycket jag har bestämt mig nu. This is it. Jag är full av inspiration, om så hälften av den runnit av mig till imorgon så kommer saker att förändras. Till det bättre. Nu har jag bestämt mig. Turning point. (nej, jag kommer inte bli en annan person, men förhoppningsvis en bättre dito i mina ögon. I don't want another situation killing me.)
Kvällens soundtrack är Loney, Dear - The City, the Airport.
Kolla själv: http://www.myspace.com/loneydear
Nu ska jag sova.
Ibland undrar jag hur och vem jag varit om jag för 2½ år sedan varit vad jag kallar principfast, fokuserat mer på andra än på jaget, men samtidigt försökt att göra saker som utvecklar mig som person. Som att läst mer. Jag mår bra av det, men tar mig aldrig tiden. Skrivit mer - det rensar skallen och är nyttigt att kunna "analysera" vad jag tänkt och tyckt i vissa situationer. Om jag för 2½ år sedan satsat på att vattna de relationer jag hade, istället för att så nya frön här och var. (Vilket leder mig in på någonting som jag ogillar hos mig själv just nu på gott och ont, jag sår så mycket nya frön att jag ofta glömmer att vattna och relationerna vissnar, I hate it)
Jag ska fan skriva ett manifest, om så inte här så iaf på svart papper. Analysera mig själv, ta reda på vem jag är en gång för alla, och sluta säga att jag borde göra saker. Jag ska göra saker jag mår bra av. Carpe diem förhelvete, lev idag och nu som om du aldrig gjort annat, och sluta vara sån jävla sucker som hänger upp sig på det förflutna, det som varit och som inte går att förändra. Jag lever idag, och imorgon (och enligt mina beräkningar kommer jag nog leva dagarna därefter också, även om de inte finns med i mina spekulationer just nu) och det är bara idag och imorgon (och därefter följande dagar) som jag kan påverka vem och vad och hur jag är, inte hur jag var.
From now on. Det låter som en jävla kliché, men I don't want another life that's killing me. Jag vill kunna se på mig själv som person och vara nöjd. Uppskatta och - framför allt - gilla killen som står på andra sidan spegeln. Så jävla mycket jag har bestämt mig nu. This is it. Jag är full av inspiration, om så hälften av den runnit av mig till imorgon så kommer saker att förändras. Till det bättre. Nu har jag bestämt mig. Turning point. (nej, jag kommer inte bli en annan person, men förhoppningsvis en bättre dito i mina ögon. I don't want another situation killing me.)
Kvällens soundtrack är Loney, Dear - The City, the Airport.
Kolla själv: http://www.myspace.com/loneydear
Nu ska jag sova.
tisdag 17 juli 2007
1½ år senare.
Jag blir så arg över att jag låter mig påverkas så lätt. Igår kväll var det det enda jag tänkte på, och tankarna var med ens ett enda brus i mitt huvud. Det har gått över ett år sen jag talade med henne öga mot öga, och över 1½ år sen vi var vänner. Ändå hänger jag fortfarande upp mig på det ibland.
Men det som irriterar mig mest, det är att jag fortfarande ser henne som bättre. Allt som hon gör, allt som hon är, det är på något sätt mer värt, och jag avskyr det. Troligtvis skulle personen ifråga bara bli nöjd över att se detta, att se att jag fortfarande stampar kvar på (sågottsom) samma plats, nu som då. Jag har satt upp henne på en pidestal. Av någon orsak ser jag henne fortfarande som bättre, men jag vill inte det! Jag vill bara strunta i henne, och gå vidare. Jag vet att jag gjorde ett riktigt bittert misstag, och jag ångrar det. Men jag kan inte göra annat än att ta lärdom av det, och gå vidare. Svårare än så är det inte. Eller?
Fortfarande, efter 1½ år, hänger jag upp mig på en sån sak. Jag blir så arg över mig själv, jag vill bara kunna strunta i henne, men det känns fortfarande som att jag ligger i underläge, samma känsla jag alltid haft. Även om jag föraktar henne, obefogat eller ej, så ser jag henne som bättre än mig.
Jag hoppas verkligen att det är ett obefogat rykte jag hört att hon ska på Emmaboda.
Men det som irriterar mig mest, det är att jag fortfarande ser henne som bättre. Allt som hon gör, allt som hon är, det är på något sätt mer värt, och jag avskyr det. Troligtvis skulle personen ifråga bara bli nöjd över att se detta, att se att jag fortfarande stampar kvar på (sågottsom) samma plats, nu som då. Jag har satt upp henne på en pidestal. Av någon orsak ser jag henne fortfarande som bättre, men jag vill inte det! Jag vill bara strunta i henne, och gå vidare. Jag vet att jag gjorde ett riktigt bittert misstag, och jag ångrar det. Men jag kan inte göra annat än att ta lärdom av det, och gå vidare. Svårare än så är det inte. Eller?
Fortfarande, efter 1½ år, hänger jag upp mig på en sån sak. Jag blir så arg över mig själv, jag vill bara kunna strunta i henne, men det känns fortfarande som att jag ligger i underläge, samma känsla jag alltid haft. Även om jag föraktar henne, obefogat eller ej, så ser jag henne som bättre än mig.
Jag hoppas verkligen att det är ett obefogat rykte jag hört att hon ska på Emmaboda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
