Ännu en gång har en vän varit nära att försvinna från mig, försvinna över huvud taget. Det känns jobbigt när man i efterhand får höra vad som skett, att det trots allt gick bra, men att man är känner sig så maktlös. So far away, and I can do nothing. I've got my own troubled mind to fight. Fast, just nu är saker bättre än vad de varit på månader, så jag ska nog egentligen inte klaga. Men ändå gör jag det. Man är liksom aldrig nöjd. Men jag vet inte riktigt, jag har svårt att känna den här känslan att man är nöjd med livet och bara är. Det där gråa molnet finns liksom alltid där, hur glad man än är. Det där gråa molnet som påminnner om en svunnen tid, om hur mitt liv förändrades över en natt.
Men jag vet inte, just nu känns saker okej, så jag borde egentligen inte klaga. Jag har tagit studenten och har hela livet framför mig (hur kul nu det känns villsäga...), jag har ett bra jobb, har börjat hitta tillbaks dit jag en gång var med en vän, en annan har jag kommit överrens om att vi ska ge varann några månader och bara strunta i allt, eftersom det för stunden troligtvis är det bästa. Jag åker till Mocambique 2 veckor månadsskiftet oktober-november, och åker troligtvis till London i början av nästa år. Ändå är jag inte överrens med mig själv.
Bitter? No, I just love to complain.
En sak som känns sådär för stunden är alla vänner som försvunnit. Kanske inte försvunnit på det vänskapliga planet, utan snarare logistiskt. En har stuckit till Norge och jobbar på tivoli, 2 är i Norge och städar hotell. En fjärde är ute och åker färja 2 veckor och är hemma två veckor osv, och en femte har åkt till sin fader i Lettland på obestämd tid. Den fjärde och en sjätte åker till Namibia i höst, och här är vi som blev kvar och det var ju inte så roligt alls, för när de personer man umgåtts med de senaste månaderna försvinner bort, långt bort, vilka ska man då döda ensamheten och tristessen med? Sen när folk kommer tillbaks, då har man glidit ifrån varann, och så värdefull var den vänskapen, och jag har tänkt på dig med, men det blev tyvärr inte mer än såhär. Jag har iaf en studentmössa full med lyckönskningar, vemod är ordet, vemod och separationsångest. Fan, det trodde jag inte att jag skulle göra, men jag saknar skolan, den svunna tiden.
if your world is mine
and if your words are mine
and if your blood is mine
- how could I ever leave it behind?
lördag 23 juni 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)