Tre år sen sist.

När flytten går mig på nerverna (stressade som fan för att hinna få med mig allt tills sista bussen så jag kunde ta mig till det nya stället. Trots en tapper löpning (i vanlig ordning dessutom bör tilläggas. Dessutom kånkandes på en rullväska samt en liten pirra lastad med skrivare i kartong, högtalare i kartong, samt tält) hann jag se bussen åka iväg från hållplatsen. Jag kunde inte göra annat än att vänta om, och åter tvingas passera tonårstjejerna som satt ute och rökte, och som förväntat fnissade/började garva när jag efter en halv minut kom tillbakagåendes. Hade jag haft ögon i nacken hade jag skämts de ur mig.

Hursomhelst så fastnade jag här efter bussutflykten utan buss, då nästa buss går 05:10. Blir till att trängas med morgonpendlarna istället, festligt värre. Fann alldeles nyss av en slump en glad nyhet. En vän Spotifylänkade till Anna Järvinenes obehagligt sönderspelade Äppelöga, och därefter ledde det ena till det andra. Efter att ha varit inne på Christopher Sanders myspace (ni vet sångaren i Labrador-valpen [ingenting]) för att länka till den riktigt fina versionen av samma låt, då i duettform, kom det fram att J aldrig hört talats om [ingenting], i vilket tidigare nämnda artist varit sångare i. Självklart är jag tvungen att gå in för att länka till dem, och finner mer glädje nyheten att ny skiva (LP?) kommer i september (innan fjortonde, snällasnällasnälla) och att de kommer att göra E N spelning i sommar, och detta på Way Out West. Tack, säger jag.

..och framöver finner ni mig på Kaptensgatan.

Det går bra nu. Känns faktiskt helt okej, trots den intensiva tillvaron, mycket på grund av att jag har sån koll. Känslan jag hade när jag igår förmiddag gick från min kommande resekamrat Sven (hade tidigare på morgonen åstadkommit vaccinering, heja) och drog mot nya lägenheten. Eftersom våra pass för tillfället ligger på det kinesiska konsulatet här i Göteborg var vi oförmögna att ange passnummer och boka tågbiljetten som planerat igår, men vi diskuterade lite annat nyttigt, och löste pengafrågan. Resan är verkligen i högsta grad fysisk och på gång nu, det finns ingen återvändo, 14 september hoppar jag på färjan till Finland och börjar mitt äventyr. Känslan är rätt berusande, men jag gillar tanken.

Igår var en grym kväll, rumlade runt i trakterna runt järntorget för några öl tillsammans med Robin, kändes lagomt och bra. Vi köpte en öl för etthundratjugo kronor som vi delade på, och den kan nog vara en av de godaste öl jag någonsin druckit. Häftigt. Något som också var glädjande efter igår var det faktum om att jag nu har inte mindre än 9 lediga dagar att avnjuta, med ledig helg (inklusive väldigt mycket flytt) följt av en Emmabodafestival från tisdag till söndag. Peppen börjar smyga sig på. Måste bara komma ihåg att fixa sovsäck, annars är alla biffar kirrade. Det löser sig.

Idag stundar så en sväng förbi jobbet för lite fika (med hemgjord tårta!), därefter stundar en planerad visit på Liseberg tillsammans med DSB-folk och några från TC. Och såklart någon öl därpå. Grymt, var ordet.

(och ja, jag har faktiskt lite komplex för min blogg just nu. Jag prioriterar annat, och när jag väl skriver blir det mer igår, idag, imorgon, framöver-uppdateringar. Jag funderar visst på livets komplexitet och större saker än vilken ölsort man ska välja på fredagskvällen, men just nu har jag nog så mycket att tänka på ändå att jag inte riktigt hinner med allt. Men ja. Det kommer roligare blogginlägg bara flytten är över, jag lovar)

Flackbash

Okej, denna bilden fanns i följande artikel om angående en bidragsfuskande "rullstolsbunden" man, som fälldes av försäkringskassan pga en bild där han ses dansande med en Lisebergskanin.

Påmindes nostalgiskt om det underbara gamla ungdomsprogrammet Bullen, vilka innan varje brevfilm bedyrade att som vanligt så är det inte personen i filmen som skrivit brevet. Vad hände med Bullen egentligen? Trots halvmediokra försök har svt aldrig lyckats överträffa denna 90-talssuccé. Och lär nog inte göra det heller, på rätt länge.

Btw känns det som ett rätt overkill sätt att få en massa bidrag på...

INTENSIV.

Okej, en liten att-göra-lista:

• Ring om vaccinationer
• Ring och säg upp hemförsäkring
• Fixa reseförsäkring
• Fixa visum Ryssland
• Fixa visum Mongoliet
• Fixa visum Kina
• Fixa boende St Petersburg
• Fixa boende Moskva
• Fixa boende + utflykt Irkutsk
• Fixa boende + utflykt Ulan Bator
• Fixa boende + plan för Peking
• Köp ryggsäck
• Betala tradera-faktura
• Sammanställ finanser och fundera på budget
• Maila om PNL-bok
• Skriv ut WOW-biljett
• Inventera tradera-grejer
• Släng upp grejer på tradera
• Kräv tillbaka skulder
• Lägg in/upp/arrangera bilder
• Uppdatera pop.nu

Lägg därtill en flytt med allt vad det innebär, och du får en tillvaro du (trots ansträngningar) inte lyckas beskriva med annat än intensiv.

WOW

..btw tycker jag att det är humoristiskt att jag, ett år då jag bestämt mig för att unna mig att köpa festivalpass och inte jobba som volontär får erbjudande om att vara volontär på Way Out West. Självklart, jag slängde in en ansökan, men det var ju bara att fylla i mailadressen... Inget jag egentligen behövde, men tyckte det inte kunde skada. Men självklart, någon annan får jobba åt mig. Nästa gång jag faktiskt behöver och önskar få volontärjobb lär jag ju knappast ha samma tur...

Funnet i meddelandefältet på ett forum när man vaknar dagen efter

Idag såg jag Tomas ÖbergkUpphsvimmade. Jag försökte verkligen hålla kraken vid liv, men det var svårt vid att slappna aram eller sjir?

Låter väldigt genomtänkt, och åtminstone inledningen. Som bekant såg jag faktiskt Thomas Öberg på stationen igår, och det var roligt. Lagomt proper, tycktes vara vid gott mod och gott humör. Fint. Gårdagen i övrigt bestod av 10,5h jobb, och därefter en oplanerad fylla i Slottskogen, sedan jag hängde med en kollega och slöt upp med hennes vänner. Tacka vettja en öl som redan innehåller alkohol, pga att den jag planerat bruka i afton till stor del gick åt igår...

Ikväll är det som bekant också fest, har jag hört. Festligaste festen i mannaminne (eller åtminstone sen midsommar), man flyttar bara ut en gång. Eller nåt. Hursomhelst - det kommer att bli en grym kväll. Ledig tills på måndag, kan inte bli annat än lyckat. Nu, fortsätta städa!

En liten tribute

Jag kunde bara inte motså frestelsen att credda min gode man Robin såväl som Annie (designer av konstverket) som åstadkommit en tatuering som kan vara den finaste jag sett. Avis. Fint. Vackert.

Sanningen bakom SMK-dissen

Som jag uppmärksammade i gårdagens/nattens inlägg så blev SMK gravt dissade av Dalarnas Tidningars recensent.


Efter att ha postat bilden på SMK-forumet blev jag uppmärksammad om följande quote:

Det enda som drog ner stämningen var en viss Patrik Björn som tydligen var skribent för Dalarnas Tidning. Han satt och sa att Alice in Videoland hade, citat "sugit kuk" och undrade var "spriten låg nedgrävd". Smutskastar man våra vänner får man stå sitt kast, så vi fick honom att dricka kiss ur en ölburk, och när han inte upptäckte detta förrän efter en god och i våra ögon mycket vacker stund, ja, då blev han förstås tokig. Helt tokig. Sprattlade med armarna, helt röd i ansiktet ragglade han iväg från tälten bakom Shangri La-scenen och vrålade att, citat "en jävla etta! jag ska ge er en etta ska jag ge er!".

Källa: http://slagsmalsklubben.blogspot.com/2009/06/peac-and-love.html

Med tanke på att jag själv tyckte att recensionen var oförtjänt sågande kändes den plötsligt mer logisk, beskrivningen av händelseloppet dessförinnan att döma. DD däremot, de gav istället SLK en munter 4/5.

Rättelse, eventuellt

Jag är inte helt säker på att personen i min familj (se inlägget nedan) är Kicki Danielsson. Det kan mycket väl vara Lill-Babs som nästlat sig in i min familj. Viss reservering över det hela med andra ord, men vi kan slå fast att det är Kicki Danielsson, för den goda sakens skull.

Undrar vem/vad hon är. Syster, mor, morfar, husdjur? Vem vet? (troligtvis jag, när jag var 4 år)

Tänk på döden.

Jag funderar mycket kring denna bloggens mening, dess funktion och min syn på den hela. Jag antar att den är högst (för att inte säga till hundra procent) personlig, den är ändå jag. Men oavsett, hur nöjd jag kan tänkas vara med ett inlägg så sneglar jag alltid över axeln på min bordsgranne, avundas och inspireras. Jag önskar jag kunde skriva lika kortfattat som Simon, lika underhållande som Isak, lika genomtänkt som Sanna, kunna bildblogga som Mirja, formulera mig lika målande träffsäkert som Linnea, lika flummigt som Martina, lika underhållande som könsmogen, och såklart - inspirera som Navid Modiri. För att nämna några. Inspiration, avund och intresse i en enda stor röra.

Livet tycks fortlöpa i sedvanlig ultrarapid, varje dag har jag 2-3-5 saker som måste avverkas. Har till och med gjort en lista med alla saker jag har som måste göras, för att kunna komma ihåg allt och för att försöka få lite struktur på tillvaron. Jobbar långa pass, men är istället oftast ledig på helger. För och nackdelar, horisonten känns fortfarande avlägsen, om än alltmer konkret. Träffade åter min reskamrat Sven i fredags och gjorde idéer till planer, och klart är nu att vi kommer att påbörja den makalösa resan den 14e september - skriv upp det. Kommer enligt nuvarande plan att nå Peking ganska precis 2 veckor senare, men det beror på om vi ska stanna en eller flera nätter i Ulan Bator, Mongoliets huvudstad. Har tydligen hört sjusärdeles gott om de trakterna, och det vore ju synd att i princip bara åka igenom Mongoliet... Vi får se, helt enkelt.

Min telefon (som jag reklamerade för någon månad sen, och fick reparerad) har åter blivit skärmdöd, och det hela underlättas inte av att kvittot finns hemma i Borlänge. Tacka vettja posten och övriga kommunikationsmedel.


Föregående helg var ett enda stort utropstecken. Solsken, värme och regn omvartannat, men långhelgen lämnade mig med en varm känsla på måndagskvällen. Jag är övertygad om att glädje ökar livslängden, och därmed inkasserar jag glatt två extra levnadsveckor på livskontot. Förvånansvärt hur mycket man kan komma till klarhet med genom att bara tvingas sätta ord på tankar. Självbilden må flacka, men den har onekligen fått sig en knuff i rätt riktning. Insikten om att jag för tillfället fyller mitt liv och min tillvaro med för lite meningsfulla saker, konstruktivitet och saker jag mår bra av spelar stor roll när det gäller sättet jag ser på mig själv. Om man kunnat sätta ord och specificera problemet är det avsevärt lättare att börja bena i det hela. Och jag är på god väg. Tumme upp.



Avslutningsvis kommer här en himla massa bilder jag varit för lat för att göra något med, dvs lägga upp på min nästan döda bilddagbok eller min nyfödda Facebook eller på min blogg. Tills nu.

Kvällen före midsommar, tillsammans med "gubbarna i byn"

Midsommar i Storsund, komplett med folkdräkter, midsommarstång och spelmanslag

En moderatpirat.

En förnimmelse av ett pojkrum

"Min familj" (när jag var fyra år och gick på kyrkans barntimmar. Min familj inkluderade då, konstverket att döma, ett antal katter, hundar, två kvinnor, en liten pojke samt Kicki Danielsson)

Inventering ibland gamla kassetter

Gårdsloppis

Gårdsloppis

Gårdsloppis

En garderobsdörr

Idyllen vid mor och fars nya permanenta bofäste

PNL & ett kärt återseende

En diss

En hiss (och troligtvis den bästa konserten på PNL - för min del)

Vägskyltslycka strax söder om Båstad

Registreringsskyltsextremism

(och ja, rubriken - jag misstänker att det var ungefär så kyrkan formulerade Carpe Diem för 100 år sen. För jag upplever att jag just nu fångar dagen, eller åtminstone lever i nuet, rätt så bra)

Intensiv frånvaro.

Mitt liv spinner på i fortsatt ultrarapid, trots att semestern (som nog aldrig riktigt blev någon semester i dess rätta mening) är över och jag åter lägrat min plats invid vagnen på tågen. Dagarna nuförtiden är mestadels rätt lugna, nästan för lugna. Är man lite småtrött och har det lugnt ombord, dvs det blir mycket tid att stå still - då kan det vara farligt uttröttande. Jobbigt, eftersom jag såklart vill hålla sig pigg, glad, munter och trevlig jobbtid. Liten kamp mot tröttheten varje dag, brukar övervinnas efter någon kopp kaffe.

Såhär med en veckas distans till det hela har jag nog tagit in det hela med husförsäljningen känns det som, jag tycker det känns rätt naturligt och bra, tänker inte så mycket på det. Har en egen flytt att tänka på (mindre än tre veckor kvar, HU) och en stundande resa som för stunden rör mig och min tillvaro destomer. Har varit tvungen att göra en lista på allt som måste göras om dagarna, vet vad jag ska göra varje dag i veckan, och vad som ska skjutas åt framtiden. För varje grej som jag checkar av slås jag av två nya. Vips så var det inte till att njuta av ännu en avklarad måste-grej, utan jag måste istället komma ihåg att säga upp min hemförsäkring, och så måste jag skaffa ICA-kort, adressändring, budget, bokning, tågbiljetter, Emmaboda, planering, planering, förvirring... Tillvaron rullar på i en faslig hastighet.

I söndags träffade jag åtminstone killen jag tänkte resa med i höst. Har aldrig träffat personen förut, utan kom i kontakt med honom genom Backpacking där han skrev till mig. Vi stämde träff på Stigbergstorget i lördags, sågs och tog en fick, och vi kunde konstatera att det inte var något freak vi planerade att resa med. Vackert så.


Har av någon anledning börjat brottas med min självbild också. Vet inte riktigt vad det är som plötsligt hänt, men någonting inom mig försöker övertala mig att jag inte alls är så sjukt bra som jag vill ge sken av. Jag vet ju att jag i grund och botten är en rätt vettig person (tycker jag själv i allafall), och jag har nog aldrig haft särskilt svårt att tro på mig själv. Men plötsligt är det som att det där självförtroendet veckopendlar till Kungsbacka, medan jag själv fortsätter på samma långa sträckor som alltid. Det hänger liksom inte med, närvarar inte alls i den mån jag vill. Övertalar mig att detta är något temporärt, en tillfällig svacka, det finns ju där egentligen. Handlar för stunden bara om rätt tänk, att tänka rätt tankar när jag har en dålig dag. Hålla huvudet högt fastän benen viker sig under mig.

Jag borde nog ta ett allvarligt snack med mig själv i spegeln någon kväll. Visa vem det är som bestämmer i den här kroppen, att ingen ska kunna kommer här och sticka upp. Inom mig.

Jag vet det är trasigt, men för mig är det ändå helt
- fantastiskt

Bli aldrig som oss - bli värre!

Alltså - åh. Lite freakad, rätt galen, väldigt udda, nästan skrämmande - men jag kan verkligen inte låta bli att gilla den.

Den definitiva dagen

Så var dagen äntligen här, dagen D - Utendal 11 tillhör inte längre min familj. Efter en halvårs flytt, igenomgång och slängande av grejer, flyttloppis och överfulla billass dagligen de senaste veckorna har 1 juli slutligen kommit. Mamma och pappa var inne på banken idag och skrev köpekontrakt, och några signaturer senare är de helt plötsligt skuldfria och med bara ett "hem" i ägorna. Känns konstigt, vemodigt, skönt och härligt på samma gång. Firade tillsammans med mor och far med ett glas mousserande till kvällen, och det var nästan så man blev tårögd. Väldigt skönt som helhet, med tanke på omständigheterna (eller kanske omständligheterna?). Sen vad hem kommer att bli för mig fortsättningsvis, det återstår att se. Lär nog leva med inställningen att hemma, det är där man är i ett år framöver.

Senaste två veckorna har verkligen varit galet ohälsosamt intensiva. Hem till Borlänge morgonen före midsommar, flyttpackstäd, midsommar i Storsund (galet, galet roligt, trots det faktum att jag morgonen efter när jag vaknade i tältet varken visste vart vare sig telefon, plånbok, kamera, cykelnyckel (till den låsta cykeln, var det ens jag som låste den?) samt bandare. Tack och lov kom allt tillrätta i takt med att jag plockade ihop grejerna, enda kruxet var att bandspelaren återfanns inuti en låst bil vars ägare för mig var okänd. Spännande) flyttpackstäd, på måndagen stundade samma visa tills på kvällen, då jag begav mig in till P&L-campingen för att slå upp tält. En baggis tänkte jag, åkte in vid sex för att planera hemfärd inom två timmar - bah. En kvarts kö för armband, en och en halvtimmes kö till att komma in på campingen. Därefter en timmas kö till att få tältplats, innan mitt sällskap slutligen trängde oss ur kön och tog oss in på ett nyss öppnat område. Rullade hem strax efter tio.

Återstoden av veckan förflöt halv 8-eftermiddag i Utendal/Skenshyttenäs (dit det flyttats), medan kvälls och nattetid spenderades på campingen. Under senare delen av veckan märktes sömnbristen alltmer markant, och när flyttloppis stundade dagtid lördag och söndag var jag mer eller mindre död. Likväl, några grymma festivaldagar hade nått sin ända, och jag kan knappt bärga mig till Emmaboda om lite mer än tre veckor.

En Martina har övergett mig, Sverige och verkligheten för några veckor framöver, och det känns grymt konstigt att veta att vi inte kommer att ses på mer än ett halvår, förmodligen mer. Fick tack och lov några vackra timmar i fint sällskap på föregående helgs festival, vackert så. Men även där, visst vemod. Vad är det egentligen för fel på gamla Svedala? Åtminstone sålänge jag härjar i krokarna...


Nu på lördag stundar återkomsten i Göteborg igen - kommer faktiskt bli rätt skönt, eftersom "semestern" här inte riktigt varit någon semester. Bara att börja räkna ner till nästa semestervecka i slutet av juli - 26 återstående dagar.


Avslutningsvis vill jag bara påpeka det jag just läste, Jens Lekman har fått svininfluensa. Ingen fara på taket precis, han är satt i karantän i 10 dagar, men det var inte utan att jag drog lite på smilbanden över hans fantastiska formulering.
I was crossing the Atlantic when things started getting really bad, the fever was hallucinogenic and shaking me like a leaf and I grabbed the sleeve of the Air France steward. "I'm not feeling well, I should see a doctor" I said and the reply came as a brilliant mix of death anxiety and french rudeness: "Uh, yes... Terminal D... go there maybe... when we land". After that the stewards and stewardesses took long detours. A ring of empty seats formed around me. Peoples eyes were kind but determined, they read "Poor you, I really wish you all the best but if you come near me or my kid I will have to stab you with this plastic fork". I got up and went to the bathroom where I fainted.