Åh Doktorn, kan du ge mig någonting så jag blir sjuk?

Detta skulle kunna vara ett väldigt djupt blogginlägg. Jag hade kunnat skriva om hur komplext jag tycker att allting är, hur komplexiteten liksom omsluter oss och finns i allt vi gör. Att allting känns invecklat, och inte alls så självklart som det borde vara. Jag skulle kunna beskriva hur jag upplever att allt bara känns fejk, en yta, en fasad, som för att dölja att det finns något mer. Att varje leende, varenda artig fras, att allt jag och folk runt omkring mig säger och gör känns på låtsas och tillgjort. Att det känns som en konstruerad värld jag lever i. Jag hade kunnat försökt förklara varför jag fortfarande i svaga stunder ogillar personen jag är, och varför jag har så svårt att släppa det som varit men inte längre är. Varför jag alltförofta brukar dubbelmoral, och inte anstränger mig mer för att förbättra jaget snarare än självbilden. Beskriva hur jag de senaste två åren format det jag som jag lever med idag, prövat mina värderingar och formats som person. Att jag genom mål och prestation, motgångar och misslyckanden med tiden utvecklats och förändrats. Hur jag förändrats till något som jag hoppas är det bättre, till en person som inte är pojken jag möter i spegeln varje morgon som frågar vad jag egentligen gör där. Jag hade kunnat beskriva hur mitt behov av bekräftelse lurat mig många gånger om, vad placebokänslor kan ställa till med, och hur jag har insett hur mycket jag faktiskt påverkas av andras tankar och åsikter. Att tillsynes hopplös kärlek skakat om mig, gett mig kickar, och lämnat mig med ett huvud fyllt av tankar, och frustration nog för att hålla mig vaken en hel natt. Tankar som slår och spränger, längtan efter någon eller något, i största allmänhet eller mer specifikt. Jag hade kunnat förklara min frustration över vänskaper som brutits, på grund av mig, på grund av andra. Saker jag gjort rätt, saker jag gjort fel, saker jag inte gjort alls. Vänskap som lett till tårar, ångest och förfäran, vänskap som runnit ut i sanden, förhoppningar om vänskap som aldrig infriats. Att jag i svaga ögonblick tillåter mig själv att vara naiv och godtrogen, och trotsa mitt sunda förnuft. Jag hade kunnat beskriva, förklara, resonera, försvara, utveckla, inveckla, diskutera eller komplicera något av de tidigare nämnda sakerna som tränger mig, och göra det här till ett djupt blogginlägg.

Men jag har verkligen ingen inspiration.

Lura mig!

Jag förstår mig verkligen inte på denna hysterin. Ett årligt kommande arrangemang som utvecklats till en miljonindustri som man inte kan undgå. Stjärnor som kommer och går, stjärnor som föds, och stjärnor som dör. Jag förstår mig inte på hysterin. Är det inte melodifestivalen så är det idol. Är det inte idol så är det allsång på skansen, eller något annat som tidningarna blåst upp till något relevant och viktigt, något som media fått oss att vilja läsa om. Jag kräks.

Jag vill inte läsa om vem som har decimeterhöga klackar, vem som fick en död mikrofon under repetitionerna, jag vill inte se dessa stjärnor fläka ut sin garderob till allmän beskådan. Jag skiter i schlagern, kort och gott. Kan inte media lägga sin bevakning på något mer relevant än hur BWO blir dissade av Carola känns det som att jag lika gärna kan sluta läsa dagstidningar. Breaking news - my ass.


Min syster kommer att bli kvar i London i två år till, tack vare en befordran. Jättekul att det går bra för henne, även om jag såklart saknar att ha henne på lite mindre avstånd. Känns sjukt att tänka att jag inte träffat henne sen jag tog studenten. Förhoppningsvis ses vi runt midsommar igen, även om det känns som en mindre evighet tills dess, men det lär nog gå ganska fort. Särskilt med tanke på att jag nu bott i Göteborg i mer än ett halvår, det om något känns skrämmande länge. Det var inte alls länge sen jag pendlade Borlänge-Frövi med min kära serveringsvagn, men när jag tänker efter är det mer än 7 månader sen. Tiden flyger iväg, eller så passerar den obemärkt förbi mig.

Samtidigt är jag rädd att tiden tagit ut sin rätt. Att något har liksom sträckts ut från då till nu, likt ett tuggummi som blivit jättelångt, och helt plötsligt har man yttepyttelite under en jättelång
tid, vilket betyder att det i princip är ingenting kvar av det man hade från början. Bra eller synd, jag vet inte vilket som är bäst. Men just nu känns det som att jag önskar att det fanns något där. Det. But you can't live in the past.

Lite kärlek, ska det vara så jävla svårt?

Vissa kvällar blir det mer markant än andra. Kvällarna då man antingen jobbar eller socialiserar sig håller det sig i skymundan, men när ensamheten tränger sig på gör det sig närvarande igen - behovet av kärlek. Hur mycket jag än försöker förneka och ignorrera det kommer det förr eller senare att göra mig bittert medveten om hur det är, att jag har ett behov av bekräftelse som inte är uppfyllt. Var sig jag vill det eller ej. Behovet att få ha någon att rikta känslor mot gör sig mer och mer markant ju mer tiden går. Jag känner mig inte desperat på något sätt, men ändå är den där känslan tillräckligt stark för att jag ska kunna inbilla mig att känslor är större än de egentligen är.

Och efter att under en så lång tid ha haft någon som jag riktat mina känslor emot gör det ännu svårare att veta huruvida jag faktiskt är kär, eller bara kärlekskrank, nu när känslorna börjar ebba ut och försvinna. Envägskommunikation funkar inte i längden, har jag fått erfara. Och när jag väl beslutat att lägga om riktningen på känslorna, då skakas bubblan jag lever i om igen, och vips så slog och sprängde alla känslor ännu en gång.

Tack för den. Nu vet jag återigen ingenting - allt är bara ett virrvarr av tankar, känslor, minnen, blickar, händelser, och över allt en stor längtan efter någon vars hand jag kan krama lite extra hårt när jag kollar på Garden State, en kall kind att värma med mina händer, en röst som lugnar när världen rasar samman, eller bara ett par ögon att möta i en varm blick.

Det går emot att erkänna det, men Polaren Per är faktiskt kärlekskrank, vare sig jag vill det eller ej.

Ohälsosamhet - min fula ovana

Sen jag flyttade har jag blivit ohälsosam. Kanske har jobbet bidragit en del, till rubbad dygnsrytm och ohälsosamma kostvanor, men jag kan knappast beskylla jobbet för allting. Jag har blivit hemskt lat. Jag röker i perioder mer än vad som bara skulle kunna kallas feströka, ofta följer denna kurvan parallellt med den för sinnesstämningen. Min kondition har med allra största säkerhet försämrats, mycket på grund utav att jag lagt av med golfen.

Men matvanorna är nog det som försämrats mest. Klart jag får med mig mycket mackor hem från jobbet, men är man hemma förrän vid halv 12 på kvällen känns det skönt att slippa laga mat. Men dagtid då? Har jag mackor i kylen blir det ju mackor jag äter. Jag kan inte minnas senast jag lagade mat på dagen och åt innan jag stack till jobbet. Dessutom är det ovanligt att jag ens äter frukost alls innan jobbet. Som idag - började jobba vid 14:35, tänkte sova ut, men samtidigt ta mig förbi Vallhamra Torg och hämta ut mina Håkan Hellström-biljetter som ligger i ett rekommenderat kuvert hos Vallhamra Blommor. Men istället sov jag bort snoozen vid 11, och gick istället upp vid kvart i ett, tog en macka (från jobbet) i handen när jag gick, för att i slutändan ändå bli tvungen att springa sista 100 metrarna för att hinna med bussen in till stan. Därefter har jag idag förtärt (i kronologisk ordning) en 33cl cola, en rulle sursaltade vingummin, en Brie Salami-smörgås (från jobbet), en påse nappar, samt en leverpastejsmörgås. (och gissa vart jag fått den ifrån...)

Och det här med dygnsrytmen - jag vet inte varför, men min dygnsrytm har blivit galen. Jag sover halva dagarna, vilket framkallar ångest när man insett att man sovit bort en halv dag med vårsol, och är vaken halva nätterna istället. Det fånigaste av allt är att jag egentligen inte gör något relevant. Bilddagboken, två olika forum, msn, lite poker ibland, tradera då och då. Tidsfördriv snarare än relevanta sysselsättningar. Och när jag känner att jag börjar bli trött, och vet att jag borde gå och lägga mig - då har jag en förmåga att fastna framför Youtube, för att kolla igenom filmer med världsrekord, spektakulära basketdunkar, eller otroliga golfslag. Bara för att. Och när jag sen masat mig i säng - då måste jag först zappa igenom tv'ns alla kanaler för att se om det är något av värde som jag kan se (som jag isf såklart måste titta på) innan jag kan släcka och försöka sova - TVÅNGSBETEENDE - och när jag väl gått igenom denna process är det inte ovanligt att jag blivit pigg igen.

Dock finns det ljus i min tunnel. Mycket på grund av att jag är galen nog för att anmäla mig till Göteborgsvarvet. På grund av, eller som min kropp och min hälsa skulle säga det, tack vare detta kommer såväl kostvanor som dygnsrytm att förändras under de närmaste månaderna. Rökningen kommer förbli ett minne blott, samt att konditionen kommer att få sig en väsentlig kick då jag till mitten av maj trots allt måste ha kondis nog att pressa mig igenom mer än 2 mil springandes.

Jag lovar att bli en sundare och friskare människa under semestern.

Nä. Kanske inte. Men nåt åt det hållet i allafall.