En blogg utan skribent, det är en död blogg

Du kanske har märkt att jag får för mig att återuppliva den här bloggen med jämna mellanrum. Som att jag liksom ger den hjärt- och lungräddning lite då och då, för att den liksom inte ska dö ut. Skriver jag inget här så förblir den ju liksom borttynande, och på ett sätt så känns det som att det vore ganska synd. Den här bloggen betyder mer för mig än jag tror, och jag tror definitivt inte att alla är medvetna om det. I'm strongly emotionally atatched to this blog. Vad skulle då hända om jag helt skulle sluta skriva? Jag skulle nog knappast sprängas och avlida, men skulle det kännas svårt och jobbigt? Sådant är lite svårt att säga, eftersom den inte avlidit än, om än varit på god väg. Liksom varit på spåret till att tyna bort, att sakta men säkert svänga åt sidan och försvinna av vägen, men varje gång har det ryckts i ratten och den har styrt in på rätt spår igen. Men samtidigt vet jag inte hur länge jag orkar hålla den här bloggen vid liv. Visst, den betyder fortfarande väldigt mycket för mig, mer än vad jag egentligen vill erkänna, och den har hjälpt mig i många svåra stunder. Men samtidigt börjar det kännas frustrerande, jag skriver och jag skriver, men sen faller den liksom i glömska. Jag skriver och jag publicerar, det känns tillfredsställande och ger då och då något av en varm känsla i kroppen. Men med tiden börjar det här med envägskommunikation kännas frustrerande. Bloggen ger mig liksom ingenting tillbaka, ingen respons, feedback, eller kommentarer för att jag livar upp den då och då. Och skriver jag ingenting, då klagar den heller inte över att jag är så jävla tyst hela tiden. In fact, den säger ingenting. Om jag skulle strunta i att skriva, och låta den tyna bort - då skulle det alltså inte göra någon skillnad. Det fanns ju faktiskt en tid innan bloggen, och jag överlevde på den tiden med. Maybe I should put my efforts on something else. För en blogg är ju faktiskt bara en blogg, och en metafor blir aldrig mer än en metafor.

The past will never be what the future once was.

Är jag fortfarande så labil? Kan jag fortfarande påverkas så lätt? Fortfarande får jag en klump i magen bara jag märker av människan. Upptäckte efter att jag sett i loggen att hon varit inne på min sida att hon har en blogg, och var inne och läste. Stod inget märkvärdigt precis, men det förhindrar inte att jag låter mig påminnas om relationen jag aldrig klarade av att hantera, hur jag satte upp någon på pidestal, och där sitter hon av någon anledning än idag. Det känns fortfarande som att hon har överläge på mig, att hon sitter uppe på pidestalen (där jag satt henne) och tittar ner på mig. Nedvärderande, mörka blickar. Om hur någon hon redan tyckte sänkt sig till en så låg nivå sänkte sig ännu lägre. Det är i längden väldigt destruktivt att se någon som mycket bättre än en själv. Jag ältar.

I övrigt så lever jag ett ganska luddigt liv just nu. Två helger på hemmaplan i rad gjorde mig mycket gott, gav ny inspiration och energi. Återseende av människor jag inte träffat på månader, och försoning/återförening med en förlorad vän. Men jag behöver ljus nu. Sommar, värme, glädje. Sol i ögonen. Folköl i en park. En promenad i vårsol. Vadsomhelst. Mörker och ensamhet är det sista jag behöver just nu. Sand präglar min tillvaro för stunden känns det som. Saker försvinner där i sanden, och jag gillar det inte. Planer som inte blev som de borde ha blivit, saker som verkar förbli som de alltid varit, och inte växer. Likt en isbit som smälter, från något fysiskt som man (nästan) kunde röra vid, smälter det istället ju mer tiden går. Blir mindre och mindre, tills det till sist bara en våt pöl. En antydan om vad som varit, eller vad som kunde ha blivit.

Men jag har nya planer, visioner. Jag vägrar vissna, låta inspirationen och motivationen försvinna. If there is a will there is a way. Steg två börjar på tisdag.