Det har med bookswapping ar fantastiskt.

'Would you tell me, please, which way I ought to go from here?'
'That depends a good deal on where you want to get to,' said the Cat.
'I don't much care where -' said Alice.
'Then it doesn't matter which way you go,' said the Cat.
'- so long as I get somewhere,' Alice added as explanation.
'Oh, you're sure to do that,' said the Cat, 'if you only walk long enough.'

..maste bara tillagga...

..att jag imponeras, forundras och framforallt inspireras avfolk pa hemmaplan. Fortranger kanslan av att jag maste prestera, suger at mig istallet. Saker ar sa javla mojliga, och jag for upp ogonen for saker jag tidigare inte ens lagt marke till. Eldsjal, det ar nagot av det finaste jag vet. For mig fungerar en eldsjal som en katalysator, startar och vacker, vrider upp och satter igang. Fortsatt, snalla. Jag lovar, jag ska inspirera tillbaks. Lovar.

Valkommen till varlden.

Fruktansvart vad beroende man kan kanna sig av att fa skriva av sig i det offentliga. Randiga sidor racker liksom inte till, nar det kanns som att man inte skriver annat an minnesanteckningar, och lite nar jag behover satta ord pa kanslor. Men annars, jag har faktiskt saknat blogspot mer an facebook, och det ar sant.

Hamnade efter lite omstandigheter och omvagar i lilla Yangshuo, en fantastisk stad ringa 300000 invanare, med sockertoppar in pa husknuten och landsbygden runt hornet. Hamnade av en slump pa en eco-farm restaurant, som aven den lag ute i gronskan. Och saledes, under intagande av lokala grodor (grödor, inget annat!) med bitter eftersmak tillsammans med himmelskt god hemgjord tofu fick vi av en slump nys om en skola som ljusochlyktade efter volontarande engelsklarande, tackade ja nastan direkt. Plotsliga moten, plotsliga omstallningar.

Har idag rest mellan 06.45-22.30, sa jag ar trott. Man far valdigt mycket tid att tanka sana har dagar, och det ar daligt att man inte skriver ner allt, for det blir en rora i huvudet. Nackdelen med att resa pa oskrivvanliga vagar. Citat som kommer upp, men inte sa mycket mer. Brist pa utlopp, sa det blir for mycket istallet. Pannkaka, so to say. Men en ny etapp pa resan har borjat i allafall, och det kanns bra. Good start.

Otillfredsstallt krigslysten.

Ibland far jag panik over att resa. Livet pa resande fot, som fran andra sidan staketet sag sa naivt problemfritt ut, tycks stundom sakna mening. Att resa och upptacka ar fantastiskt, se och uppleva saker man bara last och sett pa bild likasa, for att inte tala om alla manniskor man moter. Men motiverar det verkligen att ta semester fran det seriosa livet i Sverige, motiverar det att jag branner en smarre formogenhet som ju hade kunnat betyda mycket och sakerligen kunnat ha ett vettigare syfte pa plats hemma i Svedala? Till stor del motiveras det antagligen, men ibland tvivlar jag.

Syftet med denna resan, som fran borjan helt enkelt var att fa semester fran det seriosa livet, semester fran vardagen och tillfalle att gora nagot annat och finna inspiration har med tiden (det har bara gatt en manad, en sjattedel!) omarbetats i mitt huvud, kanske till och med mot min vilja. For det ar just det, nagot jag inte raknade med, att helt plotsligt har man all varldens tid att tanka. Fundera. Tanka igenom. Det raknade jag inte med nar jag i juli bokade biljetter till Transsibiriska, aven om jag saklart raknade med ratt mycket dotid. For aven om man gor saker storre delen av dagarna, haller sig sysselsatt pa ett eller annat satt, traffar folk och umgas och har roligt, sa kommer tankarna smygande nar minst jag anar. Jag borjar att komma till insikt, att malet jag borjade min resa mot kommer att bli ett helt annat an det jag forst tog sikte pa. Men det ar egentligen ganska logiskt nar jag tanker pa det, eftersom det ju ar resan som ar sjalva aventyret, och malet nagot helt annat. Jag vet inte vart det ligger, och har annu bara vaga aningar om vart det kommer ligga.

Har konstaterat att livet, vardagen, handlar mycket om strider. Konsten att brinna. Om det sa handlar om att fa toppbetyg, ratten till att studera, att overleva dagen, ratten for andra att overleva, demokratiska rattigheter, att fa sig ett ligg med hem fran krogen, ratten till karlek - allt tycks i grund och botten handla om strider. Nagonting man ger sig fan pa, en overtygelse, nagonting man sjalv brinner for och tror pa tillfullo. Och jag har insett under resan hittills, och hade mina aningar hemma i Sverige ocksa, att det ar nagot jag kanner att jag saknar och som jag inte ar helt tillfreds med. Jag har minsann haft, och har sakerligen mina strider jag ocksa. Strid for ett bra jobb, strid for att halla relationer vid liv, strid for karlek, strid mot och med mig sjalv. Men det ar inte det som tranger mig.

Det jag inser ar att jag inte funnit min strid annu. Det kanns inte tillrackligt motiverat och inspirerat, det kanns inte tillrackligt. Kanske ar jag helt enkelt inte valdsam av naturen, kanske ar jag helt enkelt for nojd. Men jag kanner mig inte nojd. Jag kanske helt enkelt inte har vackt den dar javeln inom mig, den valdsamma. Jag har helt enkelt inte funnit min strid annu. Och jag kanner att det ar en strid som saknas mig, for att jag ska kunna kanna mig tillfreds med tillvaron och livet hemma i Sverige. Darfor fortsatter jag tankarna rulla, darfor finner jag ett storre syfte med min resa an semester. Vad vet jag inte annu pa langa vagar, men jag har nagra manader pa mig. Kanske vet jag inte nar jag kommer hem heller. Kanske gor jag. Den som lever far se.

Ater pa utomkinesiskt och blogspotvanligt territorium.

Farval till skottar i Shanghai. Tagresa. Musik. Myggbett. Svider. Somnlos, somnless, less. Vaggad till somns.

Hong Kong idag. Smog, kvalmigt. Saharabreddgrader. Mer stadskrubb an rum. Inget fonster. Billigt. Promenad.

Sparvagn i 27 graders lutning. Kvall. Utsikt. Kamerastativ. Vackert. Iskaffe. Dator. Omvarld. Omvalvd.

Tillfallighet, tillfalle. Fall till. Tillfallen. Fallenhet. Falla. Till?

Avsaknad, saknad, saknad av.

Varmt ar det i allafall.

Vietnam ca 25 oktober.

Skrivet i Kina, dar blogspot inte ar bra nog.

Forvanansvart hur mycket man kan sakna hosten. Jag har som bekant aldrig varit mycket for host med allt vad den innebar. Bara vetskapen om att man gar mot morkare tider, att the best is yet to come, javisst, men att det minsann ar en hel bergskedja som ska passeras dessforinnan. Bah. Hosten har och kommer nog alltid pa ett eller annat satt att forknippas av mig som en nedgang. Mot nagot samre, morkare, mindre varmt, obekvamt. Som en troja som skaver, fast den sag sa fin ut dar den satt i skyltfonstret. Jag har kort sagt for denna arstiden, och det ar nog troligtvis den arstid jag haft svarast for. Nar jag sen, for forsta gangen i mitt liv, liksom hoppar over en, nastan tva arstider, da ar det som att laget ar helt annorlunda. Slogs nyss av en ny typ av hostangest., en angest over att missa hosten, hur konstigt det an ma lata. Trots regn pa vag hem fran bussen, trots karlek som aldrig tycks vilja falla pa plats, trots motiga dagar pa jobbet, trots trots. Plotsligt saknar jag de fina delarna av hosten. Jag saknar kanslan av att krypa ner under en filt, dricka te. Jag saknar att ta en promenad under farggranna trad och diskutera livet i sallskap av en kar van. Jag saknar kanslan av att komma in efter att ha varit ute i hostrusk. Man saknar inte kon forran baset ar tomt, som det ju hueter, och ack, ack. Det stammer ju forfasen. Det kvittar hur gront man far sitt eget gras, man blir aldrig nojd. Alltid ar det nagons gras som ar gronare, aven om man sjalv haft det.