Gor om, gor ratt.

Jag ar ingen mordare. Fransett nagon enstaka mygga sysslar liksom inte jag med sant, det ar inte min grej. Insag under min 10-dagars meditationssession att det har med Gud inte ar nagot jag tror pa, vilket jag nog kan komma att diskutera en annan gang. Ar inte belyst av buddhismen heller for den delen. Men i detta fallet ar jag nog mer for reinkarnation, vare sig jag tror pa det eller ej.


Nu far jag ner och far lite beach. Kram fran Bangkok.

Melodiskt och fagert

Horde ryktet om detta under resans gang fran en trevlig medresenar i sodra Laos.

The Black Cab Sessions ar kort sagt ungefar som svenska The Tram Sessions, med skillnaden att den svenska varianten foresprakar kollektivt resande framfor taxi. Oavsett, jag alskar det. Och ryktet om en viss Jens Lekman framforandes Black Cab var helt enkelt oemotstandligt. Gillar enkelheten i framforandet, och givetvis ironin i det hela. Nu nar jag funnit sidan har jag dessutom nagra timmars jobb framover att beta mig igenom samlingen av intressanta framforanden. Gillar. Om en manad far jag dessutom se honom igen. HIIII.

Hade forovrigt postat en san dar kack video i bloggen om vimeo bara gett mig tillatelse, men de tyckte inte jag skulle ha videon har, sa darfor far jag posta en lank istallet. Enjoy.

Forovrigt ar nog detta en av de sista posterna i denna bloggen. Allting har ett slut. Kram.

Julefrid.

Okej, vill inledningsvis be om ursakt for ratt bristfallig uppdatering sen jag gav mig in i mig sjalv. Om det undgatt nagon overlevde jag (mot alla odds, eller, ja, oddsen jag pa forhand forarade mig sjalv med) 10 dagars eftertanke och ett tappert forsok till liv i nuet. Det var sannerligen nagot utover det vanliga, kanske till och med utover det ovanliga. Haftigt, iaf. Aven om det resulterade i att julaftonsplanerna fick omformuleras fran paraplydrinkar och sand mellan tarna till ett par dagar i Bangkok runt juletid. Liksom, vart. Prioriteringar.

Kvallen lar nog bli ratt ojulig, arligt talat. Varmde upp med lite Frank Sinatra-julskiva pa mitt rum (i det sunkiga vandrarhemmet jag kommer att flytta ifran imorgon - det var ju i alla fall billigt). Ett par ol pa det i annu okant sallskap, julstamning har jag fatt ackligt mycket av idag anda genom att vandra i ett stort kopcentra som liksom... var besudlad av alltfor mycket jul. Julskivor pa repeat. Glitter. Tomteluvor. I ett land dar 95% ar buddhister. Eller en ratt schysst minoritet pa 0,5% kristianer. Att leka med tanken pa hur Sverige gar i taket over Ramadan ar liksom latt roande.

Naval, jag fick iaf lite julstamning fran hemmaplan. Ett skypesamtal pa en timma med mor, far och syster (och ev. forhoppningsvis ytterligare ett for att fa hora syster #2's ljuva stamma) var valkommet och underhallande. Schysst nar man kan kommunicera trots nagra tusen kilometer och 6 timmars tidsskillnad.


God jul, kara vanner!

Inresa och franvaro.

Okej, tanken pa att jag under de narmaste dagarna kommer att spendera tid sjalv, inte kommer att kunna lyssna pa musik, inte kommer ha nagra diskussioner, inte kommer lasa, inte kommer skriva, inte kommer att kunna anvanda en dator och inte kommer att kunna ha nagon som helst kontakt med folk som betyder nagot och inte finns vid min sida gor mig livradd. Jag menar, har jag "upptackt mig sjalv" under de tidigare 3 manaderna lar dessa dagar bli... varre.



Men det var ju det har jag skulle gora. 10 dagars meditation ar nog lite vatten over huvudet, men jag ger mig i allafall in i det. Far se hur lange jag klarar. Men fan alltsa. Detta ar seriost laskigt.



Men ja. Det ar i allafall inte lika laskigt som Kopenhamnsmotet. Jag lever med det.
Vi ses pa andra sidan!

2009.

Acceptans. Adressandring. Agressioner. Aha-upplevelse. Alinde. Allvar. Ambitioner. Andas. Antiklimax. Argument. Avsaknad. Avslut. Avsmak. Avund. Backpacking. Badkarsfest. Balkongfrukost. Balkongnatter. Bandspelare. Bararoligt. Beatles. Bekraftelsebehov. Bestamma. Billie. Bjornstammen. Blandband. Blogg. bob. Bortaplan. Brinna. Budget. Battre. Borjan. Cigarr. Citat. City. David. Dekadens. Delilah. Demonstrera. Diffus. Diskussion. Distans. Djupdykning. Datid. Elixir. Emmaboda. Ensam. Ensamhet. Facebook. Famn. Fantastiskt. Farval. Feber. Festival. Finlandsfarja. Finns. Flytt. Flyttloppis. Folkmusik. Fotografera. Framtid. Framat. Fridlund. Frustration. Fragetecken. Frankomst. Franvaro. Funderingar. Fornuft. Fornojelse. Forsoning. Forsvunnen. Forundrad. Forvanansvard. Forandring. Gillar. Givande. Glassplitter. Glomma. Glomska. Gronljus. Goteborg. Goteborgsavslut. Goteborgskalaset. Guesthouse. Goteborgsvarv. Hajen. Halvar. Hammock. Handihand. Hannabola. Har. Harembyxor. Helena. Hemlis. Hets. Hjartslag. Homomanifestation. Hopp. Hyperventilera. Harligt. ICA-kort. Identitet? Idyll. Ignorrans. Imponerad. Ingeforfarad. Insiktsfull. Inspiration. Instinkt. Intensiv. Inventering. Irrelevant. Isak. Iver. Jarvinen. Jensen. Jobb. Javlaranamma. Kaffe. Kaffeplantage. Kamp. Kaptensgatan. Karlstad. Katalysator. Kina. Klarsprak. Klimatkompensering. Klimatkris. Kollektivtrafiksflytt. Kompis. Konstigt. Konstruktiv. Konsumtionsfritt. Kontakt. Kosthallning. Kram. Kriget. Krunegard. Kyla. Kansla. Kopenhamn. Kopenhamnsoro. Landvag. Laos. Le. Livet. Logik. London. Lovisa. Lund. Langresa. Langsiktligt. Magi. Maj. Majvarme. Malmo. Maria. Marcus. Martina. Meningsutbyte. Mensa. Mentalt. Mersmak. Midsommar. Miljoombyte. Minnas. Minnesvard. Minns. Mirja. Miss. Mongoliet. Mono. Motigt. Motivation. Motivering. Musik. Myrorna. Mojligheter. Moten. Motesplats. Naiv. Nanoblogg. Nattlig. Nattsvart. Nedrakning. Nedvarderande. Nerriven. Norrsveden. Nu. Nutid. Nyheter. Nystart. NZ. Naval. Narvaro. Nastan. Objektiv. Oforglomlig. Ofta. Okonkret. Ologiskt. Omformulering. Omplastring. Omprovning. Omstart. Omstallning. Omvalvande. Omvarld. Olkhon. Oplanerat. Ord. Oro. Osalig. Osakerhet. Otalig. Oviss. Panik. Paus. Perfektionism. Periferi. Perspektiv. Picknickfestivalen. Planer. Planandring. Planering. PNL. Pokerkapital. Popdakar. Post. Prioriteringar. Projekt. Provningar. Punkt. Paminns. P3GULD. Regn. Rensning. Reparation. Resdagboken. Retreat. Ringon. Robin. Rotloshet. Rutin. Ryssland. Radsla. Rakmacka. Rodvin. Saknad. Samforstand. Samtid. Samvaro. Sander. Sanna. Satelliter. Selektivitet. Sen. September. Shantaram. Shoestring. Simon. Singularis. Sjalsfrande. Sjalvbild. Sjalvfrande. Sjalvfortroende. Sjalvinsikt. Sjalvklarhet. Sjalvkannedom. Sjalvstandighet. Skenshyttenas. Skivsamling. Skivslappsmiss. Skoldisco. Skovde. Slentrian. Slottskogen. Slanga. Snarig. Soundtrack. Spanning. Sporre. Sparvagn. Stadsdekoration. Starkare. Stjarnklart. Stockholm. Stracklasning. Stravan. Studiefunderingar. Stold. Substans. Svacka. Svartsjuka. Svinflunsa. Synvinkel. Sallskap. Sallsynt. Tankestallare. Tankeverksam. Telefonproblem. Temporarharmoni. Ternheim. Thailand. Tillkomst. Tillkortakommande. Tillvaro. Topp. Tove. Tradera. Transportstracka. Transsibiriska. Trappaner. Trots. Tubing. Tumblr. Tunnelseende. Turnefinal. Twitter. Twitteravslut. Tarta. Taltgrannar. Undvikande. Upplyftande. Uppkop. Trygghet. Ultrarapid. Uppdelning. Upplyftande. Uppsagning. Upptackt. Uppvaknande. Utflyttningsfest. Vaccination. Vandrarhem. Vanesak. Vanor. Vardagstristess. Vattenpipa. Vegetarian. Vegetarisk. Vidare. Vietnam. Vinklad. Vintersol. Visum. Volontararbete. WOW. Varkansla. Varturne. Valgorenhet. Van. Vanskap. Vardefull. Vaxjo. Ytskrap. Angest. Appeloga. Oberg. Ostersund. Overskattad. Overtalning. Overtygad. 21. 365saker. 1900. 2008. 2010.

2010, jag valkomnar dig med oppna armar.

Nyheten jag typ indirekt och outtalat vantat pa

Ankommer till Auckland den 22:a. Nastan lite for bra planerat for att vara sant.

Vian Vieng

Ena sekunden knyter det sig i magen. Nasta tar jag ett djupt andetag, och liksom frammanar tunnelseendet. Det positiva ditot. Javligt udda att mota en f.d. klasskamrat i en bar nagra km norrut i Luang Prabang i norra Laos, en person man visserligen aldrig varit nara van med men anda haft nagorlunda koll pa. Ett javligt trevligt om an ovantat sallskap.

Det gar liksom, framat. Fortsatter i samma ostadiga ett steg bakat, tva steg framat-process. Ser framat. Gor upp planer, satter punkter pa en karta. Bade logistiskt och mentalt, fett.

Tiden har stannat. Det ar jag som gar framat.

"Mja, det ar nanting som inte riktigt stammer"

Det ar nar jag ser sant har som till och med jag, med min knappa nyhetsuppdatering om landet i Sverige, blir riktigt, riktigt orolig. Jag hoppas verkligen att klimatmotet i Kopenhamn mot alla forhandsprognoser kommer fram med nagot langsiktligt och hallbart som faktiskt kan funka.

Det har ar ditt nu, Reinfeldt

Jag har inte sarskilt stor koll. Jag ar mycket mindre palast an jag onskar att jag vore. Men inte ens jag kan se nagon logik i detta.

Nu kor vi.

Nu slapper jag handerna fran relingen och tar over rodret. Den har ganger ar det jag som styr skutan.

Kriget.

Det tar att standigt slass. Hur konstigt det an ma lata blir jag fysiskt trott av att fundera, sa ar det just det jag upplever. En utmattning. Fysisk anstrangning, anledning till att jag tillater att vissa dagar mer eller mindre forblir tankelosa. Liksom, helg, ledig dag. (en impuls far mig att bara vilja skriva LOL har, men jag star emot. Inte.)

Vissa dagar ter sig allt sa sjalvklart, en annan dag kan allt vara raka motsatsen. Insag igar att jag onskade att jag last filosofi pa gymnasiet. Funderar pa det nar jag bladdrar i Lunds pdf-katalog over framtiden. Lund eller Uppsala. Eller Goteborg. Framtiden ar oviss, men jag har hort att det ovissa ar pa min sida, sa det gor liksom inget. Eller jo, det vore javligt skont att ha den dar spikade vagen och veta allt, men om jag hade vetat vilken vag det vore skulle jag sakerligen redan befinna mig pa den. Istallet finner jag mig mitt i ett aventyr, pa jakt efter nasta. Standigt vidare, standigt nanting nytt.

Finner mina egna ord genom andras. Edith Soderstrom. Ani Difranco. Lewis Carrol's "Alice i underlandet", Gregory David Roberts' "Shantaram". Den senare stracklaste jag, 940 sidor pa 7 dagar. Fruktansvart bra bok, ska lasa igen.

Men jag fann Scandinavian Bakery har i Vientianne, och aven om jag inte visste att jag saknat det kande jag mig verkligen varm inombords nar jag avslutade dagens lyxfrunch med en lussebulle. Pa battringsvagen, typ frisk. Aker norrut om tva dagar nar jag fatt mitt Thailandska visum. Nagot nytt.

Sjalvrannsakan - temat for helgen v.48

SJALVBILD.
Bara ordet i sig ar angestframkallande, och framkallar nagon obehagligt psykologiskt sjalvrannsakande kansla, en kansla av nagot obekvamt. Lite som min sjalvbild, alltsa. Den har med allra storsta sakerhet inte stamt med verkligheten, eftersom jag mer eller mindre medvetet tycks vinkla det hela till min nackdel. Liksom, lagga fokus pa fel saker.

For det ar sa, jag har skrivit en hel uppsats om mig sjalv, om det som ar jag och det satt jag ser pa mig sjalv, och insett att jag faktiskt vrider saker till min nackdel, ser saker och ser saker pa ett annat satt an manniskor i min omgivning skulle gora. Har manga ganger tankt att anledningen till att folk upplever mig pa ett visst fordelaktigt satt ar for att de inte kanner mig, att de helt enkelt kanner for manga bra sidor av mig jamfort med de daliga. Insag nar jag satte orden pa papper att det var pure bullshit. Att faktumet snarare ar att de sidor jag kanner hos mig sjalv som jag ser som daliga sidor, baksidor, det finstilta, det marks inte. Anledningen till att min omgivning inte tycks "ha lart kanna" sidorna ar antingen att de forekommer sa sallsynt och anonymt, alternativt att dess betydelse ar sa ringa att det inte ar nagot att reflektera over. Har insett att jag endast har tre alternativ for hur jag kan hantera daliga sidor:

• Gora mig av med densamma
• Gor om densamma
• Acceptera densamma

Ingen ar felfri. Kanns sa komiskt att den svaraste personen i varlden att leva tillsammans med ar ens eget jag.

Jag har insett att min osakerhet (ja, jag upplever fortfarande mig sjalv som osaker, vare sig det marks eller ej) grundar sig i en stravan att vara nagot mer, nagot battre. En kansla som framkallar en nedvarderande kansla gentemot jaget titt som tatt. Men det ar liksom, ju mer jag blir medveten om att graset kan vara gronare, desto blekare tycks mitt eget. Darav den standiga jakten efter nagot, som jag sa ofta upplevt och konstaterat. Men det behover inte nodvandigtvis vara ett problem, eftersom jag uppskattar den dar stravan, som i grund och botten ar positiv. Vad jag kan forandra ar mitt satt att se pa det hela, och sattet jag hanterar det. Efter flera ars "ettstegbakochtvastegfram" borjar jag antligen narma mig nagon sorts inre balans. Jag har lyckats omvandla en kansla som en gang uttryckte sig i avund och att uppleva mig som samre, till att istallet kunna inspireras och jamfora med mig sjalv, pa ett konstruktivt satt. Men jag upplever fortfarande att jag har svart att stundtals omvandla det hela fran konstaterande till inspirerande.

Det ar en konstant stravan mot nagot battre, men efter snart 21,5 ar levda borde jag sannerligen kanna mig sjalv battre an att behova bryta ner mig sjalv totalt och omformulera det som jag valjer att befatta mig med som jag, jag borde inte behova gora det annu en gang. Anda finner jag mig i samma sits annu en gang, men denna gangen ar det nagot som kanns annorlunda. Kanske ar det faktum att jag for forsta gangen verkligen brot med allt, forsta gangen jag verkligen har mojligheten att rannsaka mig sjalv utan nagra forbehall. Jag vet inte vad det ar som ar annorlunda, jag kan bara ana. Men kanslan skvallrar om en sjalvinsikt jag inte upplevt pa samma satt tidigare, aven om jag upplever att det fortfande ar saker som kanns jobbigt ovissa ar jag liksom mer medveten den har gangen.

Det kanns som att mitt satt ar okej nar allt kommer ikring. Graset blir inte gronare pa andra sidan om du inte vet om det, precis som det faktiskt blir gronare nar du hor om detsamma. Ju mer jag konstaterar, ju mer inser jag att det finns att konstatera. Det kanns som en omojlig utopi, det dar perfekta jaget som bara finns i mitt huvud. Men det ar nagot att strava efter, det ar en stravan jag inser jag mar bra av, eftersom jag inser att den alltid leder till nagot battre. En vagran att noja mig med nuet, att standigt blicka framat.

Och nar allt kommer ikring, om inte jag kanner mig sjalv, vem fan ska da gora det?

I'll lift your arm and you'll lifte mine
and in a communist state of mind
We're not worth more than anyone else
bu surely not worth less

Lat oss saga som sa

Okej, jag skulle kunna snoa in mig i ytterligare en kryptisk formulering. Jag skriver valdigt mycket, och plitar ofta ner citat som jag slas av. Jag reser och ser sa javla mycket som ar sa javla langt borta fran det som i Sverige och av mig skulle benamnas som vardag. Lat oss saga som sa, att jag verkligen befinner mig i den dromvarld som jag dromskt gick och fantiserade om for ungefar ett ar sen vid den har tiden, da tankar pa att gora nanting annat sakta men sakert planterade sig i mitt huvud. Lat oss saga som sa.

Vi kan saga som sa, att det liksom inte ar lont att snurra in mig i ytterligare en formulering, i allafall inte i det har inlagget. Inte nar jag liksom vet i mitt inre vilka tankar jag tanker, hur mina tankegangar gar och hur mitt sinne kanns. Hur jag liksom inte behover luddighet for att forklara nagot konkret. Som att sprida askan i luften nar roken slutligen skringrats, bara for att det hela ska forbli vagt och diffust. Den har gangen behovs ingen smart formulering for att sammanfatta mitt sinne. Alla dagar ar inte bra dagar, och jag finner det inte alltid njutningsfullt att aka fran plats till plats och mota nya manniskor. Pa ett satt ar det valdigt uppfriskande, till allra storsta del och oftast bor tillaggas. Men ibland kanns det som att jag liksom inte orkar, pa ett satt sa tar det att fran stalle till stalle skapa nya band och kontakter, beratta hela historien igen. Det har sin charm, men det har aven sin baksida.

Det gar over sager de, och jag tror dem. Jag har hort det forut, och jag tror dem. Men i mitt innersta sinne langtar jag just nu efter mansklig kontakt fran nagon som kanner mig, ett mote med en kar van. Liksom, pa ett satt gar det liksom inte att forneka att aven denna sjalvvalda ensamhet far en att kanna sig - ensam. Och det kan tyckas otacksamt, och pa ett satt skams jag nastan for att jag kanner som jag gor. Vem ar jag att komma har och vara ensam, nar jag sjalv tagit beslutet att vandra ivag alena. Det motsager liksom all logik, att det som jag investerat stora pengar i skulle bli till nagot jobbigt. Jag ser fram emot att mota en del bekanta i Thailand, och att tillbringa en manad i en bil pa NZ i gott sallskap.

Men innerst inne vet jag att det inte bara ror sig om vanlig ensamhet, utan att det ar en form av process. Det ar sa manga tankar och intryck som blandas att det liksom ar en latt panikartad kansla som nar mig, som sticker i magen och som retar mina ogon. En blandad kansla av rotloshet, frustration, stress (hur javla dubbelt det nu kan lata), angest, vemarjag. Med flera. Och det kanns frustrerande pa ett satt att kanna mig sa avskarmad, att vara oformogen att delta. Sverige finns kvar nar jag kommer hem, det ar jag saker pa. Men vad finns kvar? Var finns kvar? Vem finns kvar? Och mitt i alltihop, var finns jag? With plenty of time to think (som mitt huvud formulerade, engelskan gor intrang i mina tankar) finns det massvis med tankar som tycks ha vaknat till liv, processer som maste bearbetas. Fick en ljus ide igar och borjade skriva ner ledord pa saker jag tanker pa ofta. Amnen, som jag liksom ett efter ett ska skriva en kort uppsats kring, med ordflodet som resultat, och om 4 manader som diskussion. Liksom, svaret finns dar, nagonstans. Jag behover bara fa ner det pa prant, lasa igenom vad jag faktiskt skrivit, och ta stallning till det hela. Analysera, ga igenom. Fan, hela jag kanns som en process just nu, och skulle ma valdigt bra av en kram just nu.

Jag njuter av att resa, och jag ar javligt stolt over att jag till sist tog mig ivag, gjorde verkstad av snacket. Jag kunde bara for mitt liv inte forsta att denna flod av tankar lag fordamd langre upp i mitt sinnes strida strom. Lat floden komma, sa att saga, forhoppningsvis ruvar nagra ljuva hemligheter pa botten. En dag blir allt som forut, och nar jag glommer framtiden kanns nuet inte sa javla illa anda.

For att trotsa det givna temat.

Ibland, eller for att saga javligt ofta, slas jag av hur trangsynta en del ar. Jag vill inte lata som en besserwisser, jag ar sjalv en del av denna turistskaran. Men nar nagon precis anlant med bat till en 16*8 km stor o, precis ska checka in pa guesthouset invig farjelaget, och yppar en kommentar i stil med "I've heard this island should be amazing, but it doesn't seem to be quite much" blir till och med jag bitter. For att generalisera ar det oftast amerikanare. Europeer ar ocksa ratt vanligt. Jag har hort folk som prutar for vatten i ett stand pa gatan (8000? (=ca 2,5 SEK) I give you 4000.) Jag har hort en fransman ilsket skalla ut en servitris for att hon inte kunde fixa en espresso. Kom i kontakt med ett schweiziskt par som over en middag beskrev varfor "Green Discovery", ett foretag inriktat pa s.k. eco-tourism och som ar lite dyrare an medelpriset for upplevelseutflykter har i Laos, var en dalig ide. De ar dyrare an "medelagenturen", men istallet ser de till att lokala kaffeodlare, chaufforer och byar som erbjuder "home staying" i deras hus far en del av den ekonomiska kakan. Tydligen var det daligt, eftersom det skapade ett valstand och ekonomisk frihet hos de berorda parterna som var alltfor olik ovriga invanare i trakten. Kort sagt, battre att agenturen var billigare och inte lamnade nagot over till "de exotiska byborna".

Detta ar givetvis ett undantag och endast nagra promille av de man moter, men de ger dessvarre en ett bestaende intryck. Givetvis forstar jag att man aven i ett land dar man ar gast och betalar vill kunna stalla vissa krav, och sjalvklart kan det ibland vara irriterande nar saker inte alltid blir som man planerar. Men nar det marks att en person verkligen forvantar sig att saker ska vara precis som de ar hemma i ..., att personen bara for att den rakar ha pengar kan stalla orimliga krav, att det nastan ar synd om person for att dessa manniskor inte vet hur service stavas, lart sig ata med kniv och gaffel, an mindre talar flackfri engelska - da blir till och med jag arg. Aven om jag sjalv ar en turist precis som honom eller henne sa hyser jag anda en respekt som detta typexempel tycks sakna. For det ar inget unikt, jag har traffat flera efter vagen. Vissa anser att pengar ger en mer rattigheter, oavsett vart man ar. Man har ratten att bete sig hur man vill. Ratten att krava. Krav, mojligtvis. Men jag ser inget pris pa vanlighet, och jag ser heller ingen prislapp pa ratten att bete sig illa. For det ar ingen rattighet.

Tack for kaffet.

Fraga mig inte varfor, men det har var det jag dromde for ungefar en vecka sen.

Jag dromde jag att jag plotsligt kommit hem igen.
Att jag vaknade upp och insag att jag var i Sverige igen.
Att jag gatt tillbaks till mitt gamla jobb, och insag att en klasskamrat fatt en befordran jag egentligen inte ville ha.
Att min systers pojkvan hjalpte pappa som hade problem med datorn.
Att min syster blev glad att se mig.
Jag hade Obama som granne.
Vi hyrde ut ett rum till honom pa var gamla gard.
Han hade inget varmvatten, men han klagade inte.
Jag visade honom en bastu han kunde satta igang nar han fros.
Han blev glad.
Han var trevlig.
Du fanns i periferin.

Javla orden.

Har precis skrivit det kanske jobbigaste mail jag nagonsin skrivit. Mar lite illa. Ska sova pa saken.

Godnatt Sverige.

Lat orden komma.

Det kanns lite motstravigt nar man efter veckors funderande till sist bokar flygbiljetter, kanner sig javligt nojd, och anda i slutandan nagon vecka senare borjar fundera pa om det var sa javla smart det dar egentligen, de dar datumen. Men biljetterna ar liksom bokade, det finns ingen atervando. Och det ar fortfarande sticktotheoriginalplan som ar planen, och jag kommer verkligen att kanna mig javligt nojd nar jag kommer hem. Och jag ar verkligen, verkligen inte den som ska vara den som kommer har och ar den. Det kanns liksom javligt i-land over det, och jag gillar inte sant. Jag har sjalv gjort valet. Forfan. Sa jag dissar den iden. Laget ar spikat, och sa lange laget ar spikat tanker jag verkligen gora det absolut basta av mina dagar den har sidan jordklotet. LIVET var faktiskt inte meningen att skrivas med versaler, men det blev liksom sa. Jag later det vara, eftersom det verkligen ar med versaler det ska vara, valdigt mycket, och valdigt... livligt. Jag vill inte angra nagot. Man angrar bara det man aldrig gjorde. Sa jag reser vidare, imorgon mot ett nytt land, och jag overtygar mig sjalv om att detta verkligen ar livet. For det ar det. Och jag rycker upp mig. Laxar upp min daliga sjalvkansla. Talar om att jag faktiskt ar javligt bra, vad jag an forsoker inbilla mig. For det ar jag, vad jag an sager. Jag jobbar pa den. Och nu later jag bara javligt forvirrad och ostrukturerad, men jag antar att det far vara sa ibland, nar man later orden floda fritt. Det finns faktiskt substans i strommen ocksa, aven om den bara rakar vara lite mer utspadd.

Det har ar bara spontana ord som jag var tvungen att fa ur mina fingrar, och imorgon tanker jag fara till Laos. Godnatt.
(och grattis som fan, Sanna!)

Sammanfattning av nagra dagars anteckningar.

Reser vidare, ryggen mot staden och nasan i riktning mot nasta aventyr. Har vagen klar och utstakad, men snitslarna gar igenom okand terrang. Trodde aldrig jag skulle kanna den isande kylan pa dessa sydliga breddgrader, men den ar pataglig. Ingen Gore-Tex som skyddar.

Jag kande kanslan, jag svar. Ostadiga hander. Har sett filmen alltfor manga ganger, en kamera som snurrar runt, runt, riktad mot centrum. Byter perspektiv, forsoker se saker fran en annan vinkel. Samma film.

Skadar satelliter som fortsatter sin bana, planeterna langs sin konstanta vag runt solen. Samma himmel ovanfor. Foljer strommen, go with the flow, i det stora hela liknar det anda mest en smekning.

Låter gåtorna förklara,
som att viska hemlisar under anförandet.
Pusselbitarna bildar ett mönster.

Reflektion: tillvaro.

Kanns som att man har det ratt bra nar man kan aka till andra sidan jorden bara for att fundera lite over sig sjalv. Inte for att det kommer som nagon blixt fran klar himmel, men man ser och upplever saker dagligen som far en att ifragasatta hur det egentligen ar stallt med det har med rattvisa. Hor sa fruktansvart sjuka siffror pa hur skevt fordelat allt ar.

Stalls infor dilemman dagligen, da nagon kommer fram till en och ber om pengar eller vill salja saker man inte alls vill ha, samtidigt som man vet att personens levebrod mer eller mindre star och faller pa det dar man sa nonchalant nekar. Men till slut gar det bara inte. Jag ar aldrig otrevlig, bara - kall. Efter ett tag ids man inte ens lagga pa det dar ursaktande Nothankyou-leendet, utan man skakar bara latt pa huvudet och gar forbi. Men det blir en form av spontan, selektiv valgorenhet, vissa kanner man for att dela med sig till, andra tittar man bort fran. Och den kanns inte bra den heller. Det ar liksom... Jag har det javligt bra. Ofortjant bra. Att leva i en kravlos tillvaro kan stundom kannas valdigt jobbigt, men nar man tanker efter vilka mojligheter man har, att man kan valja vad ens tillvaro ska besta av - det ar ett privilegium.

Det kanns verkligen som ett valfardsproblem att inte veta svart pa vitt vad man vill gora med sitt liv, an mindre vart jag ska ta vagen. Och det kanske underligaste av allt, jag kan aka till andra sidan jorden bara for att forsoka komma underfund med det. Lite perspektiv pa tillvaron, sadar.

Flerdimensionell resplan.

Ena dagen finner jag mig harmonisk med livet och tillvaron.
Andra dagen tanker jag att jag var lite val optimistisk nar jag planerar restid.
Tredje dagen gillar jag sallskap och ar ratt tillfreds med livet.
Fjarde dagen undrar jag vad det var som fick mig att tanka sa stort.
Femte dagen gor jag upp en lista pa allt jag ska gora och astadkomma nar jag kommit hem.
Sjatte dagen skriver jag ett brev om saknad.
Sjunde dagen tanker jag pa den forflutna veckan, och funderar pa vad som komma skall under de narmaste dagarna.
Attonde dagen diskuterar jag livets komplexitet med en framling over en kopp kaffe.
Nionde dagen dricker jag billig ol och diskuterar hur enkel tillvaron pa resande fot ar.
Tionde dagen gor jag upp planer.
Elfte dagen ar jag forsjunken i min ipod och med min skrivbok.
Tolfte dagen traffar jag nytt ressallskap och omformulerar mina planer for de narmaste dagarna.
Trettonde dagen aker jag pa utflykt, och funderar pa ekonomin.
Fjortonde dagen befinner jag mig forsjunken i funderingar pa hur mycket pengar som gatt at under den senaste veckan.
Femtonde dagen sover jag lite for lange, och gar vilse i gamla kvarter i en frammande stad.
Sextonde dagen ater jag lite dyrare an planerat i underhallande sallskap, och byter hostel.
Sjuttonde dagen tanker jag.
Artonde dagen lurar jag mig sjalv, och kanner mig valdigt nojd.
Nittonde dagen funderar jag pa hur jag bast, billigast och mest upplever landet.
Tjugonde dagen skriver jag mail.
Tjugoforsta dagen ar en resdag.
Tjugoandra dagen utforskar jag en ny stad, och finner den jag just lamnat monstruost stor i jamforelse.
Tjugotredje dagen slutar jag tanka pa vad jag egentligen gor, forsoker ta saker lite som de kommer, och inser att det har faktiskt ar nuet, och att nuet faktiskt ar javligt fett nar jag tanker pa det. Jag kommer pa mig sjalv med djupa tankar, skriver ner tankarna pa papper, stanger boken och tar mig i kragen. Det blir sannerligen en flerdimensionell resa nar man reser mer an till destinationer. Det ar valdigt pafrestande pa samma gang, men det ar anda nagot som jag vill. Jag kanner ett behov, och det ar liksom inget jag sjalv kan paverka, saledes ar det bara att go with the flow. Jag spelar svar, men det kanske inte bara ar spelat, nar man upplever sig sjalv for svar for en sjalv att forsta. Go with the flow. Gilla laget, njut av nuet. Imorgon ar en ny dag. The best is yet to come. Jag tror jag lever i en klyscha. Men jag tror jag gillar det.

Lat det krossade glaset yra.

Kvallens kombinationserbjudande:
Paradisforsvunnen omvarldskontakt i samklang med en klump i magen, omslutet av en patrangande kansla av att vilja krakas. Alltsammans serveras tillsammans med billig ol som bast avnjuts pa plaststolar i valtrafikerad vagkorsning.
Alltsammans till priset av endast nagra timmars patrangande tankeverk.
Passa pa, endast idag!


Kanslan av att vilja krakas, som jag vet inte alls ar sa illa, egentligen. Det ar inte olen. Det ar inte en san kvall.

Kanske ar det just det faktum att det ar forpassat till periferin som gor marks sa val. Imma pa rutan. Ur fokus. Vener och artarer som pumpar mer an bara blod, kanslan ungefar som efter for manga koppar kaffe. Koppla bort, koppla av, oformogen att disconnecta. Gar inte att varja sig.


Att balansera pa en knivsegg, men att finna sig. Att bestamma sig for att dansa tills fotterna bloder, for att finna att allt som finns under fotterna ar krossat glas. Fortsatt dansa sa pumpar adrenalinet, fortsatt annu mer sa domnar fotterna. Langsamt. Kanske inte sa javla smart. Men jag vill ju dansa.
Och kisar jag ser jag stjarnor bland kristallerna.

Dissar fornuftet, det som skvallrar om samtiden. Det ar inte langre sunt. Fran och med nu kor vi pa kansla.

Det har med bookswapping ar fantastiskt.

'Would you tell me, please, which way I ought to go from here?'
'That depends a good deal on where you want to get to,' said the Cat.
'I don't much care where -' said Alice.
'Then it doesn't matter which way you go,' said the Cat.
'- so long as I get somewhere,' Alice added as explanation.
'Oh, you're sure to do that,' said the Cat, 'if you only walk long enough.'

..maste bara tillagga...

..att jag imponeras, forundras och framforallt inspireras avfolk pa hemmaplan. Fortranger kanslan av att jag maste prestera, suger at mig istallet. Saker ar sa javla mojliga, och jag for upp ogonen for saker jag tidigare inte ens lagt marke till. Eldsjal, det ar nagot av det finaste jag vet. For mig fungerar en eldsjal som en katalysator, startar och vacker, vrider upp och satter igang. Fortsatt, snalla. Jag lovar, jag ska inspirera tillbaks. Lovar.

Valkommen till varlden.

Fruktansvart vad beroende man kan kanna sig av att fa skriva av sig i det offentliga. Randiga sidor racker liksom inte till, nar det kanns som att man inte skriver annat an minnesanteckningar, och lite nar jag behover satta ord pa kanslor. Men annars, jag har faktiskt saknat blogspot mer an facebook, och det ar sant.

Hamnade efter lite omstandigheter och omvagar i lilla Yangshuo, en fantastisk stad ringa 300000 invanare, med sockertoppar in pa husknuten och landsbygden runt hornet. Hamnade av en slump pa en eco-farm restaurant, som aven den lag ute i gronskan. Och saledes, under intagande av lokala grodor (grödor, inget annat!) med bitter eftersmak tillsammans med himmelskt god hemgjord tofu fick vi av en slump nys om en skola som ljusochlyktade efter volontarande engelsklarande, tackade ja nastan direkt. Plotsliga moten, plotsliga omstallningar.

Har idag rest mellan 06.45-22.30, sa jag ar trott. Man far valdigt mycket tid att tanka sana har dagar, och det ar daligt att man inte skriver ner allt, for det blir en rora i huvudet. Nackdelen med att resa pa oskrivvanliga vagar. Citat som kommer upp, men inte sa mycket mer. Brist pa utlopp, sa det blir for mycket istallet. Pannkaka, so to say. Men en ny etapp pa resan har borjat i allafall, och det kanns bra. Good start.

Otillfredsstallt krigslysten.

Ibland far jag panik over att resa. Livet pa resande fot, som fran andra sidan staketet sag sa naivt problemfritt ut, tycks stundom sakna mening. Att resa och upptacka ar fantastiskt, se och uppleva saker man bara last och sett pa bild likasa, for att inte tala om alla manniskor man moter. Men motiverar det verkligen att ta semester fran det seriosa livet i Sverige, motiverar det att jag branner en smarre formogenhet som ju hade kunnat betyda mycket och sakerligen kunnat ha ett vettigare syfte pa plats hemma i Svedala? Till stor del motiveras det antagligen, men ibland tvivlar jag.

Syftet med denna resan, som fran borjan helt enkelt var att fa semester fran det seriosa livet, semester fran vardagen och tillfalle att gora nagot annat och finna inspiration har med tiden (det har bara gatt en manad, en sjattedel!) omarbetats i mitt huvud, kanske till och med mot min vilja. For det ar just det, nagot jag inte raknade med, att helt plotsligt har man all varldens tid att tanka. Fundera. Tanka igenom. Det raknade jag inte med nar jag i juli bokade biljetter till Transsibiriska, aven om jag saklart raknade med ratt mycket dotid. For aven om man gor saker storre delen av dagarna, haller sig sysselsatt pa ett eller annat satt, traffar folk och umgas och har roligt, sa kommer tankarna smygande nar minst jag anar. Jag borjar att komma till insikt, att malet jag borjade min resa mot kommer att bli ett helt annat an det jag forst tog sikte pa. Men det ar egentligen ganska logiskt nar jag tanker pa det, eftersom det ju ar resan som ar sjalva aventyret, och malet nagot helt annat. Jag vet inte vart det ligger, och har annu bara vaga aningar om vart det kommer ligga.

Har konstaterat att livet, vardagen, handlar mycket om strider. Konsten att brinna. Om det sa handlar om att fa toppbetyg, ratten till att studera, att overleva dagen, ratten for andra att overleva, demokratiska rattigheter, att fa sig ett ligg med hem fran krogen, ratten till karlek - allt tycks i grund och botten handla om strider. Nagonting man ger sig fan pa, en overtygelse, nagonting man sjalv brinner for och tror pa tillfullo. Och jag har insett under resan hittills, och hade mina aningar hemma i Sverige ocksa, att det ar nagot jag kanner att jag saknar och som jag inte ar helt tillfreds med. Jag har minsann haft, och har sakerligen mina strider jag ocksa. Strid for ett bra jobb, strid for att halla relationer vid liv, strid for karlek, strid mot och med mig sjalv. Men det ar inte det som tranger mig.

Det jag inser ar att jag inte funnit min strid annu. Det kanns inte tillrackligt motiverat och inspirerat, det kanns inte tillrackligt. Kanske ar jag helt enkelt inte valdsam av naturen, kanske ar jag helt enkelt for nojd. Men jag kanner mig inte nojd. Jag kanske helt enkelt inte har vackt den dar javeln inom mig, den valdsamma. Jag har helt enkelt inte funnit min strid annu. Och jag kanner att det ar en strid som saknas mig, for att jag ska kunna kanna mig tillfreds med tillvaron och livet hemma i Sverige. Darfor fortsatter jag tankarna rulla, darfor finner jag ett storre syfte med min resa an semester. Vad vet jag inte annu pa langa vagar, men jag har nagra manader pa mig. Kanske vet jag inte nar jag kommer hem heller. Kanske gor jag. Den som lever far se.

Ater pa utomkinesiskt och blogspotvanligt territorium.

Farval till skottar i Shanghai. Tagresa. Musik. Myggbett. Svider. Somnlos, somnless, less. Vaggad till somns.

Hong Kong idag. Smog, kvalmigt. Saharabreddgrader. Mer stadskrubb an rum. Inget fonster. Billigt. Promenad.

Sparvagn i 27 graders lutning. Kvall. Utsikt. Kamerastativ. Vackert. Iskaffe. Dator. Omvarld. Omvalvd.

Tillfallighet, tillfalle. Fall till. Tillfallen. Fallenhet. Falla. Till?

Avsaknad, saknad, saknad av.

Varmt ar det i allafall.

Vietnam ca 25 oktober.

Skrivet i Kina, dar blogspot inte ar bra nog.

Forvanansvart hur mycket man kan sakna hosten. Jag har som bekant aldrig varit mycket for host med allt vad den innebar. Bara vetskapen om att man gar mot morkare tider, att the best is yet to come, javisst, men att det minsann ar en hel bergskedja som ska passeras dessforinnan. Bah. Hosten har och kommer nog alltid pa ett eller annat satt att forknippas av mig som en nedgang. Mot nagot samre, morkare, mindre varmt, obekvamt. Som en troja som skaver, fast den sag sa fin ut dar den satt i skyltfonstret. Jag har kort sagt for denna arstiden, och det ar nog troligtvis den arstid jag haft svarast for. Nar jag sen, for forsta gangen i mitt liv, liksom hoppar over en, nastan tva arstider, da ar det som att laget ar helt annorlunda. Slogs nyss av en ny typ av hostangest., en angest over att missa hosten, hur konstigt det an ma lata. Trots regn pa vag hem fran bussen, trots karlek som aldrig tycks vilja falla pa plats, trots motiga dagar pa jobbet, trots trots. Plotsligt saknar jag de fina delarna av hosten. Jag saknar kanslan av att krypa ner under en filt, dricka te. Jag saknar att ta en promenad under farggranna trad och diskutera livet i sallskap av en kar van. Jag saknar kanslan av att komma in efter att ha varit ute i hostrusk. Man saknar inte kon forran baset ar tomt, som det ju hueter, och ack, ack. Det stammer ju forfasen. Det kvittar hur gront man far sitt eget gras, man blir aldrig nojd. Alltid ar det nagons gras som ar gronare, aven om man sjalv haft det.

Valkommen till Mongoliet.

..och jag svar for mig sjalv, nar du inte ar inne. Inser dock i samma sekund, att klockan ar sex timmar mindre i Sverige an den ar har. Att det snarare ar sunt att du inte sitter som naglad, du vet, gor saker. Du vet. Men det finns stunder da jag onskar jag hade dina ord.

Mongoliet har mott mig med oppna armar, och sa gjorde aven Golden Gobi, vart billiga hostel. Ganska kontrastrikt land Mongoliet, dar tullen ar en del av smugglingen, dar ett par bra horlurar (de forra strok med for nagon vecka sen, och jag har levt med endast en och en glappande oronsnackor sen dess. HU!) kostar mindre an en spritpenna. Har gjort ett uttag pa 300 000 Tukruk. Landet dar tiggare sitter med hogar av sedlar framfor sig. Annu ett land av kontraster, men ett land med destobattre engelskakunskaper, och det kanns verkligen fantastiskt. Livet pa vag borjar bli vad det var tankt att bli.

Tva veckor har forflutit, och det har kants som fruktansvart lang tid. Hur kommer da den narmaste tiden att kannas? Jag vet inte. Det enda jag ar saker pa ar imorgon.

Fran en svajig lina pa en plats langt langt borta, och 7 timmar framat i tiden.

Tanker mzcket pa det som hande
kanske var det nog allra bäst
Vi var nog som fallande stjarnor
Vi foll nar vi brann som mest.

Never mind.

Okej, jag lat ratt deprimerad i det forra inlagget. Tanken var att objektivt reflektera over de senaste dagarnas intryck, och aven ifall jag finner Moskva ratt host-kyligt och inte alltfor gastvanligt har jag inte gatt och blivit gra. Bara lite gra, tagen av stunden, typ. Jag ar vid god vigor och gott mod. Jag ser fram emot att bege mig med taget osterut imorgon, faktum ar att jag fatt min dos av Moskva, trots min korta tid har. Lite for mycket host i luften misstanker jag, lite for nara hemma kanske. Har liksom gatt och taggat for transsibiriska sa lange att jag liksom nu star och hoppar i startblocken, spand pa att fa bege mig pa riktigt. Lar nog inte vara sa storslaget som jag forestaller mig, men jag ar fortfarande valdigt forvantansfull, just eftersom jag inte vet vad jag kan komma att forvanta mig. Ovissheten lockar nog, trots allt.

After all ar det ju helt och hallet pa min sida.

Current position, Moscow

Hej.
Jag ar i Moskva.
Har ar det ganska kallt i luften. Loven borjar bli gula och falla till backen, och folk ler inte sa mycket.
Det ar forhallandevis dyrt, men man ska inte klaga.
Det finns ganska manga hemlosa djur och manniskor, och det ar valdigt manga som roker.
Jag langtar hem ratt mycket.
Jag forsoker att ignorrera hemlangtan, eftersom jag ska vara borta sa lange.
Har under mina 4 dagar i Ryssland hittills hort saval E-type som Scooter, och La isla bonita med Madonna.
De gor reklam for arrangemang med bland annat Eiffel 65 och Gregorian.
Jag ar naturligt vaksam for folksamlingar, och idag pratade vi med en svensk nere i tunnelbanan.
Ytterst fa talar engelska, och det vanligaste folk kan ar att saga priser pa engelska.
Allt star pa ryska, sa aven i tunnelbanan.
Det har gjort mig tacksam over att jag inte ar fargblind.
Om jag kunde skulle jag vrida tillbaks tiden nagra veckor.
Eftersom det ar omojligt forsoker jag se framat nagra veckor.
Jag mar ganska bra, ar bara lite off for kvallen, sa att saga.
Imorgon hoppar jag och Sven pa taget till Irkutsk, och blir saledes inte datatillganglig pa nagra dagar.
Jag har nog fortfarande inte tagit in att jag kommer vara borta i ett halvar, det kanns jattekonstigt.
Jag kanner valdigt mycket.

Resande fotterna ar pa g igen

Nusa. Efter tva natter i St Petersburg stundar nu en resa mot Moskva. Eller, jag tror det blir det, ar inte saker. Jag och Sven skrev upp uppgifterna for det akutella taget, sa hon i kassan fick lasa. Och jag tror vi fick en biljett till Moskva, TROR. Vem vet, jag kanske hamnar i Kiev? Spannande detta, hela livet ar ett aventyr! 8 timmars tagresa, sen vet jag om taget tog mig till Moskva eller ej...

Hela livet ar ett disko.

Across the Universe

OBS!! Under det närmaste halvåret finns jag i huvudsak på www.resdagboken.se på användaren 170. Säg hej!!

I slutet av mars kände jag att det fick vara nog. Slut på tristess och leda, slut på vana. Jag fick idéer och visioner till en resa, något utöver det slentrianmässiga, utan en spikad rutt. En resa för att komma iväg, göra något nytt, något annat, och helt enkelt få lite perspektiv på tillvaron. Efter lite funderande och klurande bestämde jag mig för att kombinera drömmen om Nya Zeeland tillsammans med funderingarna på Transsibiriska, och att knyta ihop det hela med lite Sydostasien. Skrev på backpacking.se och presenterade mina planer. Fick napp. Avnappade. Dissade. Fick något på kroken. Lät det rinna ut i sanden. Till sist fick jag tag på Sven, som skrivit till mig. En renrasig Göteborgare, som hade liknande idéer som mig, frånsett NZ. Vi tog en fika, och beslöt att resa ihop nästkommande höst.

En underbar och fantatisk sommar har förflutit däremellan, lite för mycket kärlek och förälskelse mot vad jag planerat, men det är som det är. Läget just nu är således emotionellt rätt jobbigt just nu. Men dagen D kommer inte som någon överraskning. Det har varit en väldigt fin sommar, och inget som jag önskat bort på något sätt. Jag har verkligen mått genomgående bra denna sommaren, och det beror till allra största delen på en person. Tack för denna sommarn, som City skulle ha sagt det. Kommer på mig själv med att leta textrader, och finner förvånansvärt många rader som stämmer in på detta, på oss. Kliché måsåvara, men det är dig jag har att tacka för att denna sommaren blivit så fruktansvärt bra.

Imorgon vid ett möter jag Sven på stationen, och vid 17:00 är det vi som befinner oss på en färja som kastar loss. Det är nu det börjar. Jag bävar och längtar omvartannat. Lite lätt tom i hjärtat, men ja. Somligt händer utan att verka riktigt verka väldigt smart.

Den där Terminen.

Och jag gick i solen utan att sakna något
och jag gick där mitt i våren den lyckan var kort
för in kom du och var vackrare än vad
jag någonsin sett dig vara

Jag låtsas att jag är på väg till dig
och det här, här är tåget som tar mig hem till dig
det är okej
jag ska bara vara hos dig
du behöver inte titta mot mig
eller säga någonting stort nej

Jag tänkte ta och säga någonting till dig
sluta helst inte titta som du gör på mig
Du verkar kunna göra allting till något
du gör sommaren till saknad och sedan
gör du varje höst till snöstorm i mig

Kom hämta mig här dör jag säkert snart
det måste väl vara uppenbart att
somligt händer utan att verka väldigt smart
och utan att lämna världen som den var

Tack för kaffet, pt.II

Jag antar att jag borde försöka plita ner något närmast poetiskt och tänkvärt här. Om hur förändringens vindar blåser, om att leva för dagen, och om att återvända. Om att möjligheterna är oändliga, om hur absurt hela denna resans existens känns, och om hur jag tänkt mig att mitt närmaste halvår kommer att se ut. Vad jag förväntar mig, att jag kommer att sakna hemlagad mat och ett eget boende. Om hur bortskämd jag är med vardagens faciliteter, om hur min nya meny lär förgyllas av diverse olika smaker nudlar och soppor. Om packning, om glömska, om livet. Om resfeber. Visdom, när den är som bäst och mest talande.

Men jag skiter i det.

Jag känner mig ganska färdig just nu, vilket känns sjukt. Har suttit med mitt iTunes i kanske 12 timmar totalt de senaste 4 dygnen. Redigerat, taggat, taggat om, och tagit bort. Putsat, filat, maxat. Blev klar för ungefär en halvtimme, och sitter nu förnöjt och ser iPoden uppdatera fil 482/3319. Väskan står färdigpackad i hallen. Gick läskigt bra att packa, och jag landade på ringa 15 kilo packning, vilket också är sjukt. Vafan har jag glömt, så lätt som det hela blev?? Bankkortet kom också (mot all förmodan!) idag. Återstår bara att vänta på koden till detsamma, som lär komma typ närsomhelst. Ska kolla upp lite mer info kring just ICA-banken imorgon, men sen så. Sen kan jag åka, typ. På måndag. Men jag lämnar Borlänge imorgon, och det känns lite overkligt. Som hela denna resan.

Måndag eftermiddag, 17:00. Då går båten till Helsingfors. Då smäller det. Då jävlar. Därefter kan mitt äventyr följas på http://www.backpacking.se/ med användaren 170. Jag lär säkerligen skriva och tjata om det igen, men skriv upp det, det är viktigt.


Här hade jag också kunnat avrunda med några visa ord från någon artist (som ju som bekant har en förmåga att sätta ord på sånt man själv inte alltid är kapabel att göra), men jag skippar det. Inte nu, inte i natt. Jag har en himla massa tid på tåg att komma på något smart att säga själv. Lovar att återkomma med något smart och genomtänkt en annan dag. Tummis, jag lovar. Tack, och godnatt.

ROTFL, LOL FTW, L33T-CPU!

Satt med datorn i knät. Blicken fastnade på något, struntade i det. Har haft den i ganska exakt två år nu, finns knappast något nytt att upptäcka på den liksom. Eller, nej. Blicken fastnade. Väntanu... Jo! Visst! DÄR!!! HUMOR!

..Mongoliet my ass, jag vill ha nya skivan!

Okej, jag vet att jag nog inte har så värst stor anledning att klaga. Jag vet. Jag har en hel del på plussidan av agendan, ett jävla äventyr, jag vet. Men likväl, jag kan inte undgå att bli lätt bitter och frustrerad när Kings of Convenience, som inte släppt något på 4 år, plötsligt bestämmer sig för att släppa nytt 2 veckor efter att jag lämnat Sverige. 2 oktober släpps nya skivan Declaration of Dependence, och jag vill ha, vill ha, vill ha. Blev uppmärksammad på detta genom startsidan, som glatt deklarerade att låten Boat Behind minsann var ny i Spotifyfamiljen. [ingenting] (som nu finns med 2 låtar på Spotify, HURRA!) behagade ju åtminstone släppa skivan på rätt sida av marginalerna. Fasen då.

Andra saker som jag i smyg (och lite utanför parantesens ramar as well, jag är inte så hemlighetsfull med min bitterhet) gnäller över att jag kommer att missa/få vänta alltför länge med att ta del av är exempelvis

• Emil Jensens höstturné
• bob hunds höstturné
• Retrospektivt: MARTIN KANN - en utställning som belyser den symbiotiska relationen mellan en svensk rockgrupp och deras formgivare.
• Nya lokalerna på (numer) gamla jobbet
• Fint folk

..och åtta saker jag inte kan komma på just nu. Självklart, jag är inte genomgående surbitter, mer - men åhhhh... - snarare än verkligen genomgående sur. Uppoffringar har jag hört är något att räkna med. Jag räknar med uppoffringar, har jag hört. Och tre dagar är snart. Och sex dagar är inte lika snart, men fortfarande - om SEX dagar är jag i full färd att bege mig abroad. Jag tycker på riktigt att den tanken är lite läskig, och kittlande spännande. Fast mest läskig just nu.

Mellanlandning mellan hem och resande fot

11:00 satte jag så åter fötterna på perrongen i välbekanta Borlänge. Kändes rätt skumt, men samtidigt väldigt skönt att känna att jag överlevt resan med 3 stycken övertunga väskor. Lite ironiskt eftersom jag själv gång på gång svurit över dessa människor som "flyttar på tåg", när jag själv end up doing the same thing. Men hey - jag jobbar inte längre på tåg, så vem är jag att gnälla?? På tal om det är känslan och vetskapen om att jag inte ska jobba på ett halvår väldigt avlägsen, för att inte säga skrämmande. I ärlighetens helgade namn är nog ekonomin det jag är mest nojjig för inför resan, hur jag ska få pengarna att räcka, hur länge pengarna kommer att räcka, samt hur det kommer att lösa sig med betalkort och grejer... Min kära mor glömde att öppna ett kuvert som överenskommet, vilket innebar att ansökan till ICA-kortet kom iväg väldigt för sent, och således är det en riktig nagelbitare ifall jag kommer att hinna få mitt Mastercard innan jag åker. Jävla äventyr redan, och då åker jag inte först om en vecka.

Rörigt, mycket på samma gång. Ska redigera musik, träffa människor, äta hemlagad mat och packa och handla och köpa två skivor och lägga in musik igen och i slutändan glömma 23 saker jag borde tagit med. Tänkte försöka fota lite också, har blivit riktig höst här uppe. Kyligare än bara blåsigt (som i Götet), och gulnade löv och höstig känsla överallt. Smygande ångest, ignorreras bigtime.

Rörigt? Ja. Mycket att göra? Jo. Stressad? Lite. Sinnesstämning? Konstigt positiv. Överut.

Avsked är för töntar.

- Kära vän, betyder det här att det är slut nu? Är det över?
Han vände sig om i tamburen. Stirrade inåt igen, in i mörkret. Försökte fokusera blicken, men lyckades inte fästa den på något. Han började gå ut igen.
- Är det över nu?
Åter vände han sig om. Den röda ryggsäcken vägde tungt mot hans rygg, och de stora svarta resväskorna var tunga. Han ställde ner dem igen.
- Nej, min vän, suckade han in i den tomma lägenheten. Det är inte slut nu. Vi behöver bara en paus från varann. En tillfällig separation, tillfälle och andas.
Lägenheten ekade tyst. Det ven genom ett fönster, en bil åkte förbi på gatan nedanför.
- Jag behöver komma bort ett slag. Åka iväg, få något annat att tänka på. Behöver få tid att göra ingenting, ta dagen som den kommer. Bort från rutiner och vanor, bort från det jag idag kallar vardag. Till en plats där jag kan känna mig främmande, en gäst, någonstans som inte är hemma. Att tillfullo kunna leva efter måttot att hemma, det är där man är. Jag behöver det här just nu.
Det var åter tyst i lägenheten.
- Jag måste åka. Jag kommer ångra mig om jag stannar, och skulle du verkligen velat ha på ditt samvete att du hindrat mig från att göra någonting jag längtat efter?
Tystnad.
- Nej, tänkte väl det.
Han vände sig om, lyfte upp väskorna, och gick ut genom dörren. Ställde ifrån sig väskorna, och greppade dörren för att stänga.
..men du kommer väl tillbaka? hördes rösten igen.
Han log.
- Givetvis, Göteborg. Du ligger mig alldeles för varmt om hjärtat för att jag inte ska återvända. Därför lämnar jag dörren olåst.

Triss i bra musik.

Tre stycken skivsläpp jag ser fram emot (och troligtvis kommer att köpa skiva med) innan jag sticker:

1: Theodor Jensen - Tough Love
Bara att lyssna på Songbird gör mig lätt lyrisk, som han skriver själv är detta ett steg ifrån hans vision om The Plan. Ändå känns det precis som ett steg i rätt riktning. Från att ha varit ett band till att ha blivit en duo, till att på Walk for gold vara bara Theodor Jensen är detta den slutgiltiga frigörelsen och solodebuten, mer eller mindre. Släpps idag, 2/9.

2: Fibes, oh Fibes! - 1987
Blev mer eller mindre betagen när jag först hörde This City's Got No Boulevards 2004, den sommaren, alla minnen. Liksom Deportees Arrest Me 'til It Hurts har den blivit något av ett signum för den sommaren. Första festivalbesöken, sommaren innan gymnasiet, och allt vad det innebar. Det var då. Nu gör Lovechild mig glad, och de andra låtarna som trillat upp på bandets myspace gör att jag knappt kan bärga mig tills jag får komma hem och förhoppningsvis upptäcka skivan på Spotify. Släpps idag, 2/9.

3: [ingenting] - Tomhet, Idel Tomhet
Efter att ha närapå hyllat sönder och överskattat Christopher Sander och [ingenting] kändes det väl inte mer än befogat att totalsåga spelningen på WOW. Den som lyste mest på scenen var inte med i bandet, och det kanske säger en del. Men oavsett hur trist ett band kan vara så kan jag inte låta bli att fortfarande gilla [ingenting] lika mycket för det, det är ärligt, naket, naivt och sant. Inte bara tomma ord skriven för en radioagenda, utan verkligen ord från hjärtat, om gud (eller?), osunt leverne och livet och kärleken och alltet. Förövrigt omöjligt att hitta på Myspace, såvida man inte går via Christopher Sander. Jag menar, nadazipp? Släpps 9/9.

Om jag ändå förstod mig på spanska.

Ett band jag fann i ett musikbyrån för några år sedan är Ventilader. Laddade hem en låt, gillade. Försökte köpa skiva, gick inte. Spansk sida, ospansk kunskap. Mexikansk fraktgräns, omexikansk postadress. Men de är bra för det, och jag gillar. Fastän jag inte förstår ett ord.


Video musical de Ventilader, Banda de Rock Indie mexicana

Radbrytning. Ord som flödar.

Jag anar gissel.
Värk inombords, längre längtan. Vill egentligen, riktigt. Klokt?
Likt ingenting genom ett någonting.
Iver, något galet, envist, trots.

Hjärtat, egendomligt, längtan.
Löven, regnet, egendomlighet.
Ändå; nej. Antagligen tankfullt töntig, varför annars reagera alls.


Mycket egendomligt.

Det dagliga intetsägande gör det under[ligt/bart].
Ändå rätt lätt i kombination, som om man liksom inte tänker efter.
Fåordiga önskemål, riktigt beundransvärda.

Riktiga, allvarliga, för övrigt rätt abstrakta.

Teologiskt trängd, beslutsamhets. Absurd resa, abstrakt återkomst. Kanske. Alternativet slår inombords, försöker relativt återskapa något.

Egentligen, trots trots.

Helt allvarligt, lite väl återkommande rättesnören.

Diverse undertryckta funderingar,

över rätt sällsynta tillbud.

Åter, rättesnören - vad annars.

Du, jag, alla.
Gråter, men enas när allt raseras.
Ja, alla.

Glöm slagen,
allt kan närapå alltid räddas då inget gäller.

En röra av en massa tid

Ännu ett blogginlägg
med djupare tankar och visioner
än bara ytskrap
lämnad åt utkastet

Varför fastnar inte orden?
Blir less
Känner för att skriva, har orden, försöker skriva, förlorar orden.

Funderar mycket just nu
Omvälvande
Förändrande
Degraderande
Ettstegframochtretillbaka.


Regn utanför, öppet fönster
Välbehag. Svalt.
Duggregn på själen.
Obehag. Kyligt.


Ordflödet har sinat, känns det som.
Samma tankeverksamhet, lika intensiv tillvaro, lika stort behov av ventilering.
Orden glesnar. Inget nytt utlopp. Emotionell pyspunka?

Osammanhängande ord, sporadiska sammanhang.

Och det här, det här, känns just nu mest patetiskt.

Failure

Försöker blogga.


Tappar inspirationen.


Lämnar (det i det närmaste patetiska) inlägget i utkastet, för att kanske en vacker dag väckas.





Fandå.

Sanning som smör smälter i rumstemperatur.

Kände det i luften idag. Började redan i morse. Dis i luften. Fuktig luft, skuggor i fjärran. Kvalmigt. Behagligt regn som rensade på vägen tillbaks från Kph. Regn när jag gick från tåget. Uppklarnande när jag gick från jobbet. Spårvagn.

Plötsligt kom det över mig, helt plötsligt. När jag klev av spårvagnen. Blöt gata. Kylig vind. Gråa moln. Hösten slog mig likt en knytnäve i ansiktet.

Jag har kommit att bli mer och mer kluven inför denna hösten. Mer och mer vet jag inte om jag tycker om den (det jag kommer att hinna uppleva av den) eller om jag föraktar den. Jag har ju verkligen lärt mig att mer och mer uppskatta hösten med allt vad den innebär, men självklart sitter många negativa tankar kvar. Återfall är något jag räknar med, höstens vemod har blivit något jag räknar med och accepterar. Men likväl, aldrig har jag nog varit så kluven till hur jag känner inför hösten som i år, och det min stundande resa till trots.

Antar att det har något att göra med hur jag ser på den kommande tiden, och inte årstiden. Tankarna och medvetenheten om nuet med allt vad det innebär förföljer mig. Jag glömmer bort det ibland, lite med flit. Försöker liksom sopa det under mattan, lämna det därhän, låta hjärnan och själen vila. Men det dröjer inte länge innan det hela kommer över mig, och plötsligt är jag mitt uppe i det hela igen. Man kan inte fly från den tid man lever i, lika lite som jag kan fly från framtiden. Jag kan fly från en fast tillvaro och jag kan fly slentrianen, precis som jag kan fly hösten (även om jag utan att dölja det verkligen hoppas få uppleva lite färgglada höstlandskap genom ett fönster på ett tåg på väg genom Sibirien). Ironiskt nog känns inte tillvaron alls lika präglad av slentrian och vana som när jag i våras bestämde mig för att bege mig ut i världen på äventyr. Eller; jag antar att jag nog har en tillvaro som är rätt vanemässig trots allt, skillnaden är att den inte märks lika mycket.

(Orden har skenat. Detta skulle bli kortfattat och eftertänksamt. Luddigt. Nu blev det istället långt och förvirrat. Heja.)

Om två dagar lämnar större delen av mitt bohag Göteborg. Om åtta dagar jobbar jag ombord på tåg för sista gången på vad jag misstänker är väldigt länge. Om nio dagar jobbar jag mitt sista arbetspass för nu. Om tio dagar lämnar jag Göteborg för en lång, lång tid. Om fjorton dagar överger jag min forna hemstad. Om sjutton dagar lämnar jag Sverige och Stockholm bakom mig, i riktning mot Helsingfors. Tiderna förändras.

Lillebror Tok

Visst är jag nöjd, men i grund och botten tycker jag mest att det hela är komiskt. Festligt som fan, oavsett. Jag är smart på papperet!

En förnimmelse av igår.

...och till sist, en bonus.


De tre avslutande verken är det (mig veterligen) Den Svenska Björnstammen som ligger bakom. Med andra ord är det inte vårt verk, men fint är det sannerligen.

Dagens ord.

Förresten.

När jag söker på genskjuta på Wikipedia finns det ingen egen sida, men alla förslag på artiklar som innehåller ordet är alla i stil med Slaget vid ...
Möta någon efter vägen. Överraska, i allafall i fallet då det gäller krig. Komma ikapp.

I mitt fall gäller det en syster som eventuellt ska genskjuta min resa, någonstans i södra sydostasien. Förhoppningsvis inte överraskande. Men fint.


Inga konstigheter. No strange things.

Nödrimmens furste.

Lyssnar på Christopher Sander och kom att fundera. Har av någon anledning blivit att förknippa honom med en enda sak, asociationsbanorna bär alla i samma riktning. Känns konstigt, men ändå naturligt. Jag gillar hans stundtals naiva sätt att vara ärlig, blotta sig själv, på gränsen till pinsamma nödrim till trots. Fascineras över hur många låtar han kan nämna Gud i, utan att för den sakens skull velat kommentera sin syn på tron. Gillar att jag såg honom på en Ljummen i gräset, förvånas över att jag kunnat lyssna på Chasing Dorotea så länge utan att reflektera över att det är han som sjunger. Sörjer lite över att [ingenting] på Way Out West var en sån flopp. Förundras över att han väckt till liv Astrid Lindgrens låtskatt och gjort tolkningar på Fattig bonndräng, Kalle Theodor och Mors lilla lathund på nya skivan.

Får intrycket att han i grund och botten är ganska nöjd med vad han har, inte ställer så mycket krav. Åtminstone inbillar jag mig det. Han känns på något sätt verkligt äkta, som inte i onödan anstränger sig för att måla om sanningar till kryptiska metaforer, utan som hellre säger som det är. Svart på vitt. Genuin, sann, äkta. Kravlös.

Jag antar att det nog är därför jag asocierar som jag gör.


vindens sus
och den trasiga
gatlyktans ljus
påminner mig om
att allt det här
också tar slut

I övrigt

blev jag just överlycklig

ty jag såg att [ingenting]s nya skiva

släpps

den nionde september

hurra

Illvilligt regn.

Några öl. Ett set stämplar. En vän. Nybakta bullar. Idésprutning. Agerande. Flumm. Funderande. Klipp, klipp. Plastficka. Munkjackor. Promenad. Spännande. Där. Tejp. Sträck. Fast. Vidare. Busskur. Baksida. Välvald. Spårvagn. Brunnsparken. Tejpande. Foto. Vidare. Scooby. Sällskap. Vidare. Diskret. Folksamling. Tejpande. Obemärkt. Då, villsäga.

Avenyn. http://365saker.se. "Våra trotsa det självklara." Regnigt. Valand. Regnigare. Telefon. Värme. Spring. Spårvagn. Hejdå. Duo. Järntorget. 2a Lång. Spam. Paraply. Klistra. Tejpa. Fastsättning. Stängning. Sejdelnskylten. Lurpassning. Kellysskylten. Svarttaxi. Nejtack. Paraplytak. Järntorget. Tejp. Spårvagnsebb. Promenad. 1a Lång. Spam. Regn. Trött. Blöt. Smile. Gå. Stigbergstorget. Regn. Genomvåt. Kaptensgatan. "Supermaskinen". "Godmorgon, du fagra." Dörr. Övernattning. Godnatt, Robin. Säng.

Klocka. 10:30. 11:00. 12:30. Godmorgon. Frukost? Okej. Sällskap. Sliten. Brunnsparken. Akademibokhandeln. Paketpapper. Hem. Dörrklocka. Hej. Samvete. Frukost.

Disk. Städ. Plock. Tvättvikning. Nu.

Bilder? Ikväll.

De må uppläxa mig för urinering, men de kan inte stoppa det fria ordet.

Imorgon blir det bus. Jag och R ska ut på äventyr i Göteborgsnatten.

It all comes back to Friday.

Igår var fint, som good old qualitytime, catching up och reunion med lika good old K, vilken jag inte sett på alltför länge. Konstaterade att hon blivit en trygg vän sen jag flyttade till Göteborg. Sporadiska träffar till trots kändes det ändå awesome att träffas och diskutera livets jävlighet över en senlunch.

Idag så, dagen hittills har varit en tämligen effektiv dag.

• Ringde och avbeställde SJ Prio Mastercard (impulserbjudande, utan egentliga fördelar)
• Träffade Sven, handlade kuvert, gick till ett låst Mongoliskt Konsulat, postade slutligen passen för visumansökan
• Var till tandläkaren i Högsbo
• Beställde ICA-kort

..och detta innan klockan ett, effektiviteten slår sannerligen baklängesvolter av rekord. Heja mig! Enda tabben var att jag inte hörde mig för när jag bokade tid hos tandläkaren för en sista rutinkontroll innan resan (här skulle jag kunna skylla på mor som uppmanade mig att ta tag i det hela medan jag fortfarande hade gratis tandvård, men dum som jag var tänkte jag inte på att jag inte längre är skriven i Västra Götalands län, där det är fri tandvård upp till 22, utan numer officiellt bor hos mor och far utanför Borlänge. Jag tar på mig den, men det var några jobbiga minuter när jag väntade på att få betala (FÅ BETALA?! Jag ska bannemig ha betalt för minutrarna av obehag och plackskrapning...) och i mitt huvud hörde henne mumla något om 800. Tack och lov var det bara i mitt huvud.), vilket i slutändan ledde till att jag surt fick punga ut med 480 kronor. BLÄ. Lär bli matlåda och ett fåtal andralångöl de kommande två veckorna.

Satt också uppe till kvart över två i natt och sorterade musikbiblioteket. Igår kväll var jag hos bäste herr M och lånade ca 10gb musik, som för att kompensera det vaacum som ekat i min iPod det senaste halvåret. Kände därför att det var på hög tid att jag fick ordning på bygget, organiserade, rättaggade, omplacerade, malplacerade, slängde. Sagt och gjort. Nu kan mitt musikbibliotek närmast liknas vid det mest skinande blingbling-Mercedesemblem mänsligheten sett. Fattas bara att lägga in musiken jag fick från M, sortera, omtagga, synkronisera, städa i iTunes, tagga rätt, döpa om, slänga dubletter, osv... Perfektionisten inom mig jublar dagar som dessa, nu får den något att bita i igen. Hurra.

Nu väntar något i matväg, och sen en Ängelholmsvända. Efter att jag varit till banken och gett mor en fullmakt åt mitt bankkonto såklart. Effektiviteten vet inga gränser idag.

Ett löfte med en hake.

Lite flopp, sådär.
Åkte på fest igår, fastän jag avböjt pga förhinder. Förhindret var fortfarande, men jag hade jobbat färdigt och därmed avverkat det.

Midnattsloppet i staden, dåliga anslutningar, tror jag precis lyckades missa sista vagnen. Tänkte att det inte kunde skada, det var ju fest.

Åkte ut till Biskopsgården. Bekanta trakter, lång men bekant uppförsbacke. Förbi huset. Över parkeringen. Cykelväg. Ungdomsgäng ("tur att jag pratar i telefon, annars skulle jag blivit rånad och lemlästad"), avtagsväg. På chans. Ljud av bas genom skogen. Rätt. Hejhej, oj, hej. Förvånat och överraskat, 6 överförfriskade. 4 på vift för att röka på. Partytält, vattenpipa med slut folie, kol direkt på tobak. Mobilljus. Reggae jag aldrig hört, slut öl, slut snacks. Log och låtsades trivas.

Kanske skulle börja dra mig... Hejhej. Igen innan jag sticker, självklart. Vi styr upp något. Lång promenad tillbaks. Spårvagn, tänkte jag. Taxi, tänkte bilen som stannade. Förhandling. 150. 120 eller inte alls. 150. Inte alls. Invinkning. Hemma kvart över två.


Försvarsmekanismer, men jag vet inte. Jag vet inte. Känns lättare att låsa om mig och ta nyckeln med mig, hellre än att lämna en dörr på glänt. Inte lova alls hellre än inte hålla saker man lovat. Funderar om jag är hård, eller om jag gör det som är vettigast. Klarspråk. Tydligt och hårt. Samvete.

Tusen saker att göra, tusen saker jag inte gör. Trött, och trött på att aldrig vara utvilad.

Frukost.

Barndomens vokabulär

VARNING FÖR DET KANSKE MEST MENINGSLÖSA INLÄGGET DENNA BLOGGEN HAR SETT.

(så, nu har jag ryggen fri.)

Kom på tåget till Köpenhamn idag att tänka på en grej. Rätt så mycket folk, men det är en rätt lång resa vilket innebär en del tid sittandes, kort och gott - idag var en sån dag då man hade tid att sitta ner, peta naglarna och tänka på triviala saker. Plötsligt, som en obefintlig blixt från en lika obefintlig himmel (blir så när man är inne i ett tåg) kom ett ord till mig - sorgkanter. Kanske väldigt intetsägande ord, och inte särskilt användbart i det stora hela, men likväl är det ett ord som jag minns från min barndom. Smutsiga naglar som mor lade märke till (hey, I was a kid - why would I care??) beskrevs med ordet sorgkanter. De var inte rena, utan hade ett uns av smutsighet under sig (bakteriehärd, måsåvara, men en svart (ja, 99 gånger av hundra är det svart smuts under mina naglar) kant av smuts var det i allafall), alltså sorgkanter.

Inte för att jag på något sätt tror att min kära mor låg sömnlös över, ej heller att hon blev genuint deprimerad över mina skitiga naglar (jag hoppas åtminstone inte det), men hon noterade det likväl, och det var säkerligen ett uns av sorg i rösten. Mindes också att jag inte tyckte om att få naglarna klippta (av precis samma anledning som jag t.ex. inte vet en hund som gillar klippa klorna), ej heller att få naglarna rensade. Mor var hårdhänt, och inte alls så försiktig på handen som man borde vara mot ett litet barn.

Tror iofs inte för sekund att mitt liv drastiskt påverkats och präglats av min barndoms nagelansningstrauman, men det förhindrar mig inte att få en flashback.

Och vad ville jag då säga med detta ingående inlägg om något fruktansvärt oviktigt?
Ingenting.

Möjligtvis att jag borde klippa naglarna.

Ångest light

Fick mig en släng av ångest i måndags. Hade en bunt ärenden i och runt Nordstan, noterade ganska snart att en betydande andel av de jag mötte var ungdomar runt min egen ålder. Ingen anmärkningsvärt i sig, men att de flesta gick omkring med nyinvesterade kollegieblock och kalendrar i händerna gjorde mig lite fundersam och tankfull. Skolstart är i faggorna, och det var en rätt delad känsla som mötte mig. Det har kommit att bli en särskild känsla som sköljer över en den här tiden på året, från lågstadiets inköp av ny skolryggsäck till de senare årens inköp av kollegieblock och almanacka. Nu har det ändå gått över två år sen jag sprang ut med min vita mössa, men känslan sitter kvar. Jag upphör aldrig att imponeras och avundas de som samma år de slutat gymnasiet ger sig in på en utbildning modell seriösare, som kort och gott vet vilken riktning de är beredda att hänge sig åt. Jag har haft dessa kval och funderingar många gånger förut, men den här tiden på året blir det verkligen påtagligt.

Diskuterade detta med käre D i förrgår kväll, då jag lite spontant styrt upp med lite matlagning och vattenpipa på Kaptensgatan efter jobbet. Han är en som gjort precis det, börjat plugga direkt efterföljande höst från det att han slutade gymnasiet. Något som dock gör att jag kan identifiera mig med situationen och nästan se mig själv i D's sits är att det inte är en såpass nischad utbildning att han pluggar. Därmed kan han både ändra sig och bestämma allteftersom vilken inriktning han ska studera, och därmed har han möjlighet att gå ifrån den ursprungliga plan han hade när han började plugga.

Själv har jag har aldrig riktigt känt paniken att jag måste plugga för att inte komma efter på arbetsmarknaden, och fenomenet att plugga bara för att är inget som någonsin tilltalat mig. Den dagen jag känner att jag vill plugga, och vet vad jag plugga, då pluggar jag helt enkelt. Därför känns det åtminstone sett till den aspekten helt lugnt att ge mig ut och resa i ett halvår.

Passen har nu kommit tillbaks från den finska resebyrån, och nu återstår endast att lämna in dem till det Mongoliska konsulatet här i Göteborg, sen är de färdigstämplade. Då har vi fått visumen vi behöver, och Nya Zeeland kommer jag inte behöva något visum till såvida jag inte stannar längre än 3 månader. Ju mer jag tänker på det och ju närmare jag kommer, desto mer konstigt (för att inte säga fel...) känns det att åka, samtidigt som jag ser fram emot det något enormt. Det är så kluvet alltihop, även om jag är övertygad om att jag i grund och botten är glad att jag åker, att jag faktiskt gjorde verkstad av snacket. Nu eller aldrig.

(här; en random bild på en bajamajasmiley.)

(..och här; en random bild på en karl i klänning.)