Failure

Försöker blogga.


Tappar inspirationen.


Lämnar (det i det närmaste patetiska) inlägget i utkastet, för att kanske en vacker dag väckas.





Fandå.

Sanning som smör smälter i rumstemperatur.

Kände det i luften idag. Började redan i morse. Dis i luften. Fuktig luft, skuggor i fjärran. Kvalmigt. Behagligt regn som rensade på vägen tillbaks från Kph. Regn när jag gick från tåget. Uppklarnande när jag gick från jobbet. Spårvagn.

Plötsligt kom det över mig, helt plötsligt. När jag klev av spårvagnen. Blöt gata. Kylig vind. Gråa moln. Hösten slog mig likt en knytnäve i ansiktet.

Jag har kommit att bli mer och mer kluven inför denna hösten. Mer och mer vet jag inte om jag tycker om den (det jag kommer att hinna uppleva av den) eller om jag föraktar den. Jag har ju verkligen lärt mig att mer och mer uppskatta hösten med allt vad den innebär, men självklart sitter många negativa tankar kvar. Återfall är något jag räknar med, höstens vemod har blivit något jag räknar med och accepterar. Men likväl, aldrig har jag nog varit så kluven till hur jag känner inför hösten som i år, och det min stundande resa till trots.

Antar att det har något att göra med hur jag ser på den kommande tiden, och inte årstiden. Tankarna och medvetenheten om nuet med allt vad det innebär förföljer mig. Jag glömmer bort det ibland, lite med flit. Försöker liksom sopa det under mattan, lämna det därhän, låta hjärnan och själen vila. Men det dröjer inte länge innan det hela kommer över mig, och plötsligt är jag mitt uppe i det hela igen. Man kan inte fly från den tid man lever i, lika lite som jag kan fly från framtiden. Jag kan fly från en fast tillvaro och jag kan fly slentrianen, precis som jag kan fly hösten (även om jag utan att dölja det verkligen hoppas få uppleva lite färgglada höstlandskap genom ett fönster på ett tåg på väg genom Sibirien). Ironiskt nog känns inte tillvaron alls lika präglad av slentrian och vana som när jag i våras bestämde mig för att bege mig ut i världen på äventyr. Eller; jag antar att jag nog har en tillvaro som är rätt vanemässig trots allt, skillnaden är att den inte märks lika mycket.

(Orden har skenat. Detta skulle bli kortfattat och eftertänksamt. Luddigt. Nu blev det istället långt och förvirrat. Heja.)

Om två dagar lämnar större delen av mitt bohag Göteborg. Om åtta dagar jobbar jag ombord på tåg för sista gången på vad jag misstänker är väldigt länge. Om nio dagar jobbar jag mitt sista arbetspass för nu. Om tio dagar lämnar jag Göteborg för en lång, lång tid. Om fjorton dagar överger jag min forna hemstad. Om sjutton dagar lämnar jag Sverige och Stockholm bakom mig, i riktning mot Helsingfors. Tiderna förändras.

Lillebror Tok

Visst är jag nöjd, men i grund och botten tycker jag mest att det hela är komiskt. Festligt som fan, oavsett. Jag är smart på papperet!

En förnimmelse av igår.

...och till sist, en bonus.


De tre avslutande verken är det (mig veterligen) Den Svenska Björnstammen som ligger bakom. Med andra ord är det inte vårt verk, men fint är det sannerligen.

Dagens ord.

Förresten.

När jag söker på genskjuta på Wikipedia finns det ingen egen sida, men alla förslag på artiklar som innehåller ordet är alla i stil med Slaget vid ...
Möta någon efter vägen. Överraska, i allafall i fallet då det gäller krig. Komma ikapp.

I mitt fall gäller det en syster som eventuellt ska genskjuta min resa, någonstans i södra sydostasien. Förhoppningsvis inte överraskande. Men fint.


Inga konstigheter. No strange things.

Nödrimmens furste.

Lyssnar på Christopher Sander och kom att fundera. Har av någon anledning blivit att förknippa honom med en enda sak, asociationsbanorna bär alla i samma riktning. Känns konstigt, men ändå naturligt. Jag gillar hans stundtals naiva sätt att vara ärlig, blotta sig själv, på gränsen till pinsamma nödrim till trots. Fascineras över hur många låtar han kan nämna Gud i, utan att för den sakens skull velat kommentera sin syn på tron. Gillar att jag såg honom på en Ljummen i gräset, förvånas över att jag kunnat lyssna på Chasing Dorotea så länge utan att reflektera över att det är han som sjunger. Sörjer lite över att [ingenting] på Way Out West var en sån flopp. Förundras över att han väckt till liv Astrid Lindgrens låtskatt och gjort tolkningar på Fattig bonndräng, Kalle Theodor och Mors lilla lathund på nya skivan.

Får intrycket att han i grund och botten är ganska nöjd med vad han har, inte ställer så mycket krav. Åtminstone inbillar jag mig det. Han känns på något sätt verkligt äkta, som inte i onödan anstränger sig för att måla om sanningar till kryptiska metaforer, utan som hellre säger som det är. Svart på vitt. Genuin, sann, äkta. Kravlös.

Jag antar att det nog är därför jag asocierar som jag gör.


vindens sus
och den trasiga
gatlyktans ljus
påminner mig om
att allt det här
också tar slut

I övrigt

blev jag just överlycklig

ty jag såg att [ingenting]s nya skiva

släpps

den nionde september

hurra

Illvilligt regn.

Några öl. Ett set stämplar. En vän. Nybakta bullar. Idésprutning. Agerande. Flumm. Funderande. Klipp, klipp. Plastficka. Munkjackor. Promenad. Spännande. Där. Tejp. Sträck. Fast. Vidare. Busskur. Baksida. Välvald. Spårvagn. Brunnsparken. Tejpande. Foto. Vidare. Scooby. Sällskap. Vidare. Diskret. Folksamling. Tejpande. Obemärkt. Då, villsäga.

Avenyn. http://365saker.se. "Våra trotsa det självklara." Regnigt. Valand. Regnigare. Telefon. Värme. Spring. Spårvagn. Hejdå. Duo. Järntorget. 2a Lång. Spam. Paraply. Klistra. Tejpa. Fastsättning. Stängning. Sejdelnskylten. Lurpassning. Kellysskylten. Svarttaxi. Nejtack. Paraplytak. Järntorget. Tejp. Spårvagnsebb. Promenad. 1a Lång. Spam. Regn. Trött. Blöt. Smile. Gå. Stigbergstorget. Regn. Genomvåt. Kaptensgatan. "Supermaskinen". "Godmorgon, du fagra." Dörr. Övernattning. Godnatt, Robin. Säng.

Klocka. 10:30. 11:00. 12:30. Godmorgon. Frukost? Okej. Sällskap. Sliten. Brunnsparken. Akademibokhandeln. Paketpapper. Hem. Dörrklocka. Hej. Samvete. Frukost.

Disk. Städ. Plock. Tvättvikning. Nu.

Bilder? Ikväll.

De må uppläxa mig för urinering, men de kan inte stoppa det fria ordet.

Imorgon blir det bus. Jag och R ska ut på äventyr i Göteborgsnatten.

It all comes back to Friday.

Igår var fint, som good old qualitytime, catching up och reunion med lika good old K, vilken jag inte sett på alltför länge. Konstaterade att hon blivit en trygg vän sen jag flyttade till Göteborg. Sporadiska träffar till trots kändes det ändå awesome att träffas och diskutera livets jävlighet över en senlunch.

Idag så, dagen hittills har varit en tämligen effektiv dag.

• Ringde och avbeställde SJ Prio Mastercard (impulserbjudande, utan egentliga fördelar)
• Träffade Sven, handlade kuvert, gick till ett låst Mongoliskt Konsulat, postade slutligen passen för visumansökan
• Var till tandläkaren i Högsbo
• Beställde ICA-kort

..och detta innan klockan ett, effektiviteten slår sannerligen baklängesvolter av rekord. Heja mig! Enda tabben var att jag inte hörde mig för när jag bokade tid hos tandläkaren för en sista rutinkontroll innan resan (här skulle jag kunna skylla på mor som uppmanade mig att ta tag i det hela medan jag fortfarande hade gratis tandvård, men dum som jag var tänkte jag inte på att jag inte längre är skriven i Västra Götalands län, där det är fri tandvård upp till 22, utan numer officiellt bor hos mor och far utanför Borlänge. Jag tar på mig den, men det var några jobbiga minuter när jag väntade på att få betala (FÅ BETALA?! Jag ska bannemig ha betalt för minutrarna av obehag och plackskrapning...) och i mitt huvud hörde henne mumla något om 800. Tack och lov var det bara i mitt huvud.), vilket i slutändan ledde till att jag surt fick punga ut med 480 kronor. BLÄ. Lär bli matlåda och ett fåtal andralångöl de kommande två veckorna.

Satt också uppe till kvart över två i natt och sorterade musikbiblioteket. Igår kväll var jag hos bäste herr M och lånade ca 10gb musik, som för att kompensera det vaacum som ekat i min iPod det senaste halvåret. Kände därför att det var på hög tid att jag fick ordning på bygget, organiserade, rättaggade, omplacerade, malplacerade, slängde. Sagt och gjort. Nu kan mitt musikbibliotek närmast liknas vid det mest skinande blingbling-Mercedesemblem mänsligheten sett. Fattas bara att lägga in musiken jag fick från M, sortera, omtagga, synkronisera, städa i iTunes, tagga rätt, döpa om, slänga dubletter, osv... Perfektionisten inom mig jublar dagar som dessa, nu får den något att bita i igen. Hurra.

Nu väntar något i matväg, och sen en Ängelholmsvända. Efter att jag varit till banken och gett mor en fullmakt åt mitt bankkonto såklart. Effektiviteten vet inga gränser idag.

Ett löfte med en hake.

Lite flopp, sådär.
Åkte på fest igår, fastän jag avböjt pga förhinder. Förhindret var fortfarande, men jag hade jobbat färdigt och därmed avverkat det.

Midnattsloppet i staden, dåliga anslutningar, tror jag precis lyckades missa sista vagnen. Tänkte att det inte kunde skada, det var ju fest.

Åkte ut till Biskopsgården. Bekanta trakter, lång men bekant uppförsbacke. Förbi huset. Över parkeringen. Cykelväg. Ungdomsgäng ("tur att jag pratar i telefon, annars skulle jag blivit rånad och lemlästad"), avtagsväg. På chans. Ljud av bas genom skogen. Rätt. Hejhej, oj, hej. Förvånat och överraskat, 6 överförfriskade. 4 på vift för att röka på. Partytält, vattenpipa med slut folie, kol direkt på tobak. Mobilljus. Reggae jag aldrig hört, slut öl, slut snacks. Log och låtsades trivas.

Kanske skulle börja dra mig... Hejhej. Igen innan jag sticker, självklart. Vi styr upp något. Lång promenad tillbaks. Spårvagn, tänkte jag. Taxi, tänkte bilen som stannade. Förhandling. 150. 120 eller inte alls. 150. Inte alls. Invinkning. Hemma kvart över två.


Försvarsmekanismer, men jag vet inte. Jag vet inte. Känns lättare att låsa om mig och ta nyckeln med mig, hellre än att lämna en dörr på glänt. Inte lova alls hellre än inte hålla saker man lovat. Funderar om jag är hård, eller om jag gör det som är vettigast. Klarspråk. Tydligt och hårt. Samvete.

Tusen saker att göra, tusen saker jag inte gör. Trött, och trött på att aldrig vara utvilad.

Frukost.

Barndomens vokabulär

VARNING FÖR DET KANSKE MEST MENINGSLÖSA INLÄGGET DENNA BLOGGEN HAR SETT.

(så, nu har jag ryggen fri.)

Kom på tåget till Köpenhamn idag att tänka på en grej. Rätt så mycket folk, men det är en rätt lång resa vilket innebär en del tid sittandes, kort och gott - idag var en sån dag då man hade tid att sitta ner, peta naglarna och tänka på triviala saker. Plötsligt, som en obefintlig blixt från en lika obefintlig himmel (blir så när man är inne i ett tåg) kom ett ord till mig - sorgkanter. Kanske väldigt intetsägande ord, och inte särskilt användbart i det stora hela, men likväl är det ett ord som jag minns från min barndom. Smutsiga naglar som mor lade märke till (hey, I was a kid - why would I care??) beskrevs med ordet sorgkanter. De var inte rena, utan hade ett uns av smutsighet under sig (bakteriehärd, måsåvara, men en svart (ja, 99 gånger av hundra är det svart smuts under mina naglar) kant av smuts var det i allafall), alltså sorgkanter.

Inte för att jag på något sätt tror att min kära mor låg sömnlös över, ej heller att hon blev genuint deprimerad över mina skitiga naglar (jag hoppas åtminstone inte det), men hon noterade det likväl, och det var säkerligen ett uns av sorg i rösten. Mindes också att jag inte tyckte om att få naglarna klippta (av precis samma anledning som jag t.ex. inte vet en hund som gillar klippa klorna), ej heller att få naglarna rensade. Mor var hårdhänt, och inte alls så försiktig på handen som man borde vara mot ett litet barn.

Tror iofs inte för sekund att mitt liv drastiskt påverkats och präglats av min barndoms nagelansningstrauman, men det förhindrar mig inte att få en flashback.

Och vad ville jag då säga med detta ingående inlägg om något fruktansvärt oviktigt?
Ingenting.

Möjligtvis att jag borde klippa naglarna.

Ångest light

Fick mig en släng av ångest i måndags. Hade en bunt ärenden i och runt Nordstan, noterade ganska snart att en betydande andel av de jag mötte var ungdomar runt min egen ålder. Ingen anmärkningsvärt i sig, men att de flesta gick omkring med nyinvesterade kollegieblock och kalendrar i händerna gjorde mig lite fundersam och tankfull. Skolstart är i faggorna, och det var en rätt delad känsla som mötte mig. Det har kommit att bli en särskild känsla som sköljer över en den här tiden på året, från lågstadiets inköp av ny skolryggsäck till de senare årens inköp av kollegieblock och almanacka. Nu har det ändå gått över två år sen jag sprang ut med min vita mössa, men känslan sitter kvar. Jag upphör aldrig att imponeras och avundas de som samma år de slutat gymnasiet ger sig in på en utbildning modell seriösare, som kort och gott vet vilken riktning de är beredda att hänge sig åt. Jag har haft dessa kval och funderingar många gånger förut, men den här tiden på året blir det verkligen påtagligt.

Diskuterade detta med käre D i förrgår kväll, då jag lite spontant styrt upp med lite matlagning och vattenpipa på Kaptensgatan efter jobbet. Han är en som gjort precis det, börjat plugga direkt efterföljande höst från det att han slutade gymnasiet. Något som dock gör att jag kan identifiera mig med situationen och nästan se mig själv i D's sits är att det inte är en såpass nischad utbildning att han pluggar. Därmed kan han både ändra sig och bestämma allteftersom vilken inriktning han ska studera, och därmed har han möjlighet att gå ifrån den ursprungliga plan han hade när han började plugga.

Själv har jag har aldrig riktigt känt paniken att jag måste plugga för att inte komma efter på arbetsmarknaden, och fenomenet att plugga bara för att är inget som någonsin tilltalat mig. Den dagen jag känner att jag vill plugga, och vet vad jag plugga, då pluggar jag helt enkelt. Därför känns det åtminstone sett till den aspekten helt lugnt att ge mig ut och resa i ett halvår.

Passen har nu kommit tillbaks från den finska resebyrån, och nu återstår endast att lämna in dem till det Mongoliska konsulatet här i Göteborg, sen är de färdigstämplade. Då har vi fått visumen vi behöver, och Nya Zeeland kommer jag inte behöva något visum till såvida jag inte stannar längre än 3 månader. Ju mer jag tänker på det och ju närmare jag kommer, desto mer konstigt (för att inte säga fel...) känns det att åka, samtidigt som jag ser fram emot det något enormt. Det är så kluvet alltihop, även om jag är övertygad om att jag i grund och botten är glad att jag åker, att jag faktiskt gjorde verkstad av snacket. Nu eller aldrig.

(här; en random bild på en bajamajasmiley.)

(..och här; en random bild på en karl i klänning.)

När orden inte räcker till

Det finns så mycket som har sagts, saker som borde ha sagts, saker som kunde ha sagts, och saker som sägs. Men just nu känns det som att orden inte räcker till, och därför låter jag bilderna tala. Jag må vara usel på att varva bilder och text (Som sig bör i en snygg och prydlig blogg, har jag hört. Tack och lov klassar jag inte min blogg som snygg och prydlig, varför jag inte behöver ha dåligt samvete.), men ibland kompenserar jag med att istället slänga upp en hel drös, så också nu. Har tagit uppåt 500 bilder föregående vecka, och har sållat bort en fjärdedel. Här kommer en del random, lite mer folk-bilder (samt mer konsertbilder och andra bilder as well, såklart) kommer att uppkomma under morgondag på facebook, men dessa kändes som att de hamnade bäst här.

Så varsågod, eller - ja. Random bilder från föregående vecka.

Frukost.

Tjejen som matchade.

Förfriskade gänget.

Andrum.

Trädklättrad Snusmumrik.

Knappt.

Vaccinationstrubbel.

Finlir.

Timo.

Ett finger.

Fint folk.

Glada killarna som lyckades öppna den avstängda bajamajan.

Alltför långa killen som ställde sig alltför alldeles framför oss.

Röyksopp.

Chrystal Antlers.

Monotonix.

Den absolut.

Sjukaste spelningen.

Jag varit på.

Alla kategorier.

Badkarsfest.

En visit på Bengans.

...kort sagt; en galet fin vecka.

Bin Over

Justja. Kom på det jag kom på när jag tänkte på förra inlägget, att jag kom på att jag skulle komma ihåg att skriva med en låt. Har börjat lyssna in mig mer närmare på Bon Iver, vilken ju kommer att närvara på Way Out West nästa vecka. Har tidigare bara lyssnat intensivt på Skinny Love och re:stacks, vilka i sig är fina låtar, men det känns rätt lame att se fram emot en konsert och knappt ha lyssnat in sig på artisten ifråga.

Idag lyssnade jag heller inte aktivt, verkligen i bakgrunden och passivt, men när partiet 3:08 in i denna låten kom blev jag verkligen betagen. Vackert, Babys.

Förövrigt så saknar jag redan känslan av att gå runt med bandspelaren sådär lagomt nonchalant på snedden.

Jag tycker om att läsa smarta saker. Genomtänkta saker, slående och talande saker. Saker som är lätta att ta till sig, känns lagomt avancerade. I synnerhet i bloggar, hade jag fler bloggar jag slaviskt följer skulle jag kunna frossa dagarna i ända i smarta, underfundiga och genomtänkta inlägg. Dessvärre är det allt för sällan jag själv som komponerat dem. Jag vet inte riktigt varför, jag tänker också, för att inte säga väldigt mycket. Skillnaden är att jag för tillfället känner mig lite lätt fastnad i dagboksträsket. Känns som en varningslampa när man läser sin blogg in inser att man utan problem kunnat flika in ett

kära dagbok...

i början av vartannat inlägg. Hint hint, skriv något av värde, som gör att andra än den närmsta vänkretsen kan ta till sig av det du skriver. Men skriver jag igår-idag-imorgon-inlägg så behöver jag inte ha någon egentlig idé eller genomtänkt hypotes innan jag skriver. Jag slipper föra ett genomtänkt resonemang, och jag besparas också mödan att komma med ett resultat av prövningen av hypotesen. Men det känns i grund och botten rätt trist.

Jag skulle kunna krypa till korset och be dig, kära bloggläsare, om ursäkt för mitt triviala nedpräntande, ty du som läsare gör ändå ett val när du sätter dig och plöjer igenom det jag skriver. Trist eller ej. Genomtänkt eller inte. Tvärdjupt eller ytskrap.

Ibland känner jag att jag har mina ljuspunkter, men de känns sällsynta. När jag i skrivande stund bläddrade bakåt i bloggen för att hitta något som hade lite mer innehåll än det sedvanliga dagboksuppdaterandet dröjde det ända till ett inlägg från 25 maj med lite reflektioner kring fotbollshuliganism. (Fann btw också en komplimang från M (vars kommentar jag totalt glömt) med lite credd kring det jag skrev - "Alltså Per, du borde ha en sida i en tidning någonstans. Fler borde läsa det du skriver, för det är bra. Du skriver bra." - TACK, det hade jag glömt.) Men likväl är känslan som lämnar mig att jag bara skrapar på ytan, om ens det. Samtidigt slås jag av insikten att det är svårt att skriva brinnande om saker man inte brinner för. Antingen så är jag för stunden inte tillräckligt insatt / engagerad / brinnande i det jag önskar skriva om för att kunna författa något annat än ytskrap (högst troligt), alternativt ligger förmågan och gror någonstans i det dunkla, redo den dagen jag plötsligt brinner. Dagen då jag blir och är överväldigad av något/någon, som får orden att flöda likt det vildaste vattenfall. Jag vet att jag ruvar på det någonstans inombords, jag känner att jag har kapaciteten. Det handlar bara om att få fram en glöd. En eld uppstår inte ur intet, och det är inget man tvingar fram.

Självklart är detta inget jag ligger sömnlös över. En blogg är bara en blogg. Men känslan av att känna att man smashat det där klockrena inlägget, det fulländade, det genomtänkta och innehållsrika, med en grundtanke, ett logiskt och någorlunda djupt resonemang, och en slutsats på ett eller annat sätt - den känslan slår det mesta.

Föregående helg och kommande vecka kommer till största delen att präglas av musik. Såväl skönsång som falsksång, inramat av ljuv musik. Jag gillar helheten som fan, och räknar med en grym vecka. Och detta utan några som helst genomtänkta blogginlägg.

Eftermiddagsmorgon.

Detta är vad som går varmt innanför väggarna och inuti mitt huvud i dessa tider.

Christopher Sander - Sann kärlek hittar dig till slut
Simon Norrsveden - Ok baby det är dags att vi ska vinna allt - Kristian Anttila remix
[ingenting] - Halleluja!
Christopher Sander - Hjärtat slår sällsynta slag
Plain White T's - Hey there Delilah
Tom Waits - Martha
Ed Harcourt - She fell into my arms
Final Fantasy - Adventure.exe
Hajen - Scapegoat
City - Tack för denna sommaren
Noah and the Whale - 5 years time
Iron & Wine - Sacred Vision
The Libertines - Can't stand me now
(och Martina, din landsförrädare, jag berodrar dig att gå in och lyssna på minst hälften, annars blir jag ilsken.)

Fortfarande seg efter en alltför lång natt. Var inte kallt över huvudtaget igår, varför jag efter att L gått satt kvar på balkongen med datorn i knät fram till efter tre. Grymt illa i grund och botten, men något jag antar att man får och kan unna sig med gott samvete efter två tiotimmarsdagar och ett jobbpass idag som börjar på eftermiddagen. Nu stundar 5 timmars jobb idag, och efter 7 (peppar peppar, inte en minut mer, tack!) imorgon återstår det nästan bara en gräddfil fram till nästa veckas ledighet. Intensivt eller ej, det är ändå rätt okej just nu.

Avslutningsvis måste jag ju yppa en hemlighet. Pssst!

Tankar om livet (och omständigheter därtill)

Man vet att det är en bra dag när den avrundas av ett (för andra kvällen i rad) spontanbesök av en vän, som tillsammans med en avnjuter några timmars skitsnack om världen och dagen och livet. Fint att bo lite mer tillgängligt (ja, Kaptensgatan där jag bor nu är endast kanske 50 stenkast från Järntorget, och därmed mycket mer spontanbesökvänligt än Högsbohöjd), likaså att ha två nära vänner inom 5 stenkasts avstånd. Gillar.

Jag börjar misstänka att det här med ultrarapid, 15 sekunder av allt konstant och intensivt är ord som kommer att prägla min tillvaro ända fram till 14 september, då jag inte längre kommer ha möjlighet att göra 23 saker samtidigt som jag jobbar heltid och försöker umgås med fint folk så gott det går. Jag försöker helt enkelt så gott det går att finna mig i tillvaron, och eftersom den flyter på vare sig jag vill det eller ej så lär jag väl klassa det hela som att jag lyckats på ett eller annat sätt. Betalade oavsett vilket pengar för Transsibiriska-biljetterna åt mig och Sven nu i morse, och så var ännu ett steg närmare resan taget. Läskigt att inse att det nu rör sig om fem, 5, ynka veckor tills det bär av nu. Känslan är så tvedelad att jag inte ids beskriva den, allt är vare sig svart, vitt eller grått.


Tankar finns det gott om just nu dessutom, jag upplever att jag har mer att tänka på i detta nu än jag haft totalt under hela förra året, känns det som. Funderingar om livet, tillhörigheten, jaget, det lilla, det varma, det stora, det självklara (som inte alls är självklart, och jag vet inte ens vad det är som åsyftas specifikt i denna parentesen, eftersom jag inte längre vet vad det är som är självklart. WAH!), det logiska, det djupa, det intensiva, identiteten, moralen, det nya, det som var förut, det som kommer bli, och det som aldrig varit. I ärlighetens namn finns det nog om jag tänker efter minst 50 saker som jag kan innefatta i alla dessa substantiv och adjektiv, och många kan innefatta minst hälften av dem. Mycket av allt, eller lite av inget. Samma sak.

Den här sommaren bokstavligt talat rinner mellan mina fingrar. Inte för att jag på något sätt försummat eller gått miste om den, snarare att jag det är så mycket som händer att jag inte riktigt upplever att jag tillfullo kan uppskatta och njuta. Stanna till vid vägkanten, gå ut på ängen och lägga mig för att dofta på blommorna. Mer ta ett kort i förbifarten, för att ha något att minnas.

Jag funderar mycket på, att minnas, att komma ihåg. Hur kommer min stundande resa egentligen att bli? Kommer det att bli en ny resa, något helt främmande äventyrligt nytt, eller kommer det att bli en transportsträcka längre och längre bort från verkligheten? För det känns verkligen abstrakt alltihop, diffust, underligt och overkligt. Svårt att greppa och förstå, svårt att tillfullo ta in orden jag nästan dagligen upprepar, med det där tonläget som om jag aldrig förr fått frågan.

- Ptja, Transsibiriska, Sydostasien, Nya Zeeland. Ett halvår, 9 månader, vi får se. Ligger ännu väldigt öppet, vi får se helt enkelt. Inget bestämt, beror mycket på hur jag trivs och vad jag känner för.

Det är abstrakt, och finns inte annat än i tanken ännu. Inte för mig, fastän det bara är 5 veckor tills det psykiska blir fysiskt.

Något som däremot i högsta grad, om något, är fysiskt och mer definitivt är nästa vecka. Kulturkalas varvat med häng med en massa fina människor, nya som gamla bekantskaper, samt en avslutande helg med festival i Slottskogen. Jag tror det blir grymt, utan att spä på några förväntningar. Känslan av att göra saker, åka och gå på festivaler, blir så mycket finare när man inom sig vet att det egentligen kvittar vilka band som spelar. Man läser gästböcker som till bredden fylls med jubel och önskeakter. Superlativ och uttryck som exklusiv Sverigespelning, skivaktuell och liknande uttryck står som spön i backen, och en själv reflekterar knappt längre. Det känns uppriktigt sagt irrelevant, det är fint och trevligt, men min sommar är redan toppad. Även om bob hund skulle få för sig att ljuda huvudet (nytt verb? Någonsin hör någon bli sönderljudad? Styckljudad? Kanske blir förljudet?) av Poseidon med en vit vägkon, om så Hajen skulle sjunga taket av Annedalskyrkan. Om [ingenting] skulle återutleva sina punkdrömmar och inse att världen faktiskt räcker till, ifall Christopher Sander skulle få hjärtat att börja slå regelbundet.

Det spelar verkligen ingen roll längre.

Denna sommaren har gett mig så mycket redan, att jag inte känner att jag med gott samvete kan, eller vågar, förvänta mig så mycket mer. Även om jag vill, och troligtvis borde. Kanske är det så, att saker blir som bäst när man skippar förväntningarna. Inte hoppas ihjäl sig, inte hämmar sina förhoppningar. Släpper allt, flyter med och låter saker vara, komma och gå bäst de vill. Saker tycks uppenbarligen bli som bäst då.