Osagda ord är bara tankar.

Tystnad.

En röst som inte får höras. Ett eko som viskar saker som aldrig sagts, som aldrig blir sagda.
Ord, från min mun som inte blir sagda, och från rösten som finns där (men ändå inte).
Tankar på ord som vill sägas, men som istället faller i glömska. Önskade ord som aldrig blir sagda, men som heller aldrig blir hörda. Vad ska man med alla dessa ord till om möjligheten aldrig ges att säga dem? Ord i överflöd, till ingen nytta.

Ord som tänkts med aldrig sagts, det är fortfarande bara tankar. Inget mer.

De kommer aldrig att formas till några ord på min tunga, om ingen är där och kan höra dem sägas. För vad gör väl det att man har all världens vackra ord på tungan, varsamt formulerade till genomtänkta meningar, om ingen får höra dem? Då förblir orden osagda.
Bara tankar.
Inget mer.

Det här är ingen årskrönika.

Jag vet inte varför, men förra året var det en baggis att skriva en årskrönika. Att månad för månad plita ner vad som hänt, i kronologisk ordning, hur jag mått, och vilka som funnits i min omgivning. I år känns saker lite svårare. Jag kan inte stapla händelser på varandra och säga exakt vad som hände när, det känns som att jag ibland levt i någon sorts vaacum. Allt är bara en stor röra känns det som.

Våren (ja, våren, månaderna är ihopblandade i ett stort myller av händelser, tankar och känslor.) var fin (om än stundtals väldigt intensiv pga en nalkande student som hägrade på andra sidan havet av skolarbete), och kan nog bäst beskrivas med bob hund's Upp upp upp ner. Ett humör likt en berg- och dalbana, med ett humör som jag inte riktigt kunde styra över, och som många gånger lät sig påverkas av allt jag hade att göra i skolan. Dock fanns det saker som gjorde min vår glad, och en stor sak var kärleken. Patrick Wolf valde att formulera The Magic Position, och det är nog något sådant man skulle kunna sammanfatta det som. Det var kärlek.

Det blev mars, och det blev april. Jag åkte till London och hälsade på en syster, ett mycket trevligt avbrott mitt i alla tankar som irrade runt i mitt huvud, och all skolstress och tristess (det senare berodde på det första, då det resulterade i sågottsom obefintlig fritid...), vilket också kom att bli titeln på en spellista jag gjorde. Shout out Louds satte ord min frustration med I wish I was dead Pt 2. Efter London vet jag inte om stressen och tristessen hade försvunnit, heller inte tankeverksamheten som gnagde i mitt huvud. Dock visste jag nog för att fatta ett beslut, om än ett jobbigt dito. Det blev som det blev, och kärleken var över. Maia Hirasawa spelade Star again i min ipod, och jag kände mig hemsk.

Helgen därpå åkte jag till Brännö, vilket nog var precis vad jag behövde just då. Få komma bort, umgås med trevliga människor, och bara ha roligt. En bussresa på 8 timmar som blev längre än planerat, och 12 timmar efter att vi åkt från Borlänge anlände jag och Marcus till Göteborg, efter en solig eftermiddag med vändtia och cider i ett soligt (vad annars...) Karlstad. Kvällen därpå var en av de absolut bästa detta året. Slagsmålsklubben spelade Hänt, och jag behövde inte tänka för en kväll.

Det blev sen maj, och Billie the vision and his dancers kom på säsongens sista Klubb PhoneMe. Veckan efter var nog den bästa veckan under detta året, alla kategorier, var studentveckan. 3 års slit kom att få en fantastisk avslutning. En magisk vecka fylld av glädje och fest, och att få göra om det vore värt ett helt år i skolan. Man var bäst och fantastisk för en hel vecka, och fyfan vad vi är bra!

Sen kom jag ner på jorden igen, och nästkommande tisdag infann jag mig på mitt nya jobb - Trafikcaféer i Bergslagen AB. Jag slapp Burger King, och blev gladeligen utbildad i Megadisc på min första dag, och fick istället för att knega gratis på Burger King springa runt på tåg och kränga kaffe. Jag trivdes.

Det blev festival i Borlänge stad, och jag gillar att leva festivalliv inne i centrala Borlänge, frånsett att man ibland träffar människor man önskar bara kunde försvinna. I övrigt var det en trevlig festival, med flera spännande spelningar och en i övrigt trevlig camping. Jag förvaltade min systers lägenhet i ett par dagar under tiden hon var på Roskilde. Mycket trevligt vill jag lova, och Elias and the Whizzkids The Dance blev något av ett soundtrack för de dagarna. Detta eftersom jag köpte EP'n några dagar innan, och det var en av de få låtar jag lyssnade på under tiden jag bodde där.

Jag fortsatte knega, var i Stockholm och vände några gånger, innan jag slutligen begav mig ner till Emmaboda. En väldigt annorlunda vecka, stundtals trevlig, stundtals bara fel. Jag upptäckte att man aldrig upphör att förvånas över hur snabbt människor kan förändras. Billie the vision kom ännu en gång in i mitt musikår, och i efterhand så ångrar jag nästan lite att jag åkte på Emmaboda, även om det stundtals var ganska trevligt.

Det blev augusti, och jag var nere i Göteborg och jobbade en vecka. Jag åkte hem, fortsatte att jobba, och strax efter att jag fått beskedet att jag inte skulle få förlängt efter sommaren på Trafikcaféer i Borlänge tog jag beslutet att istället tacka ja till att jobba i Göteborg för samma företag. Innan dess beslöt jag, Marcus och Bengtsheden-Anna att åka och hälsa på världens bästa Lett-Anna i Lettland. Det var en härlig resa många glada skratt och en väldigt underhållande korpulent balt (eller vart han nu kom ifrån) som raggade upp Anna och bjöd på skumpa, till min och Marcus stora förtjusning. Enda trista var att min iPod numera tillhör en städerska på Tallink, som varit lycklig nog att finna min älskade mp3 i vår kissluktande hytt.

Den fjortonde september satte jag mig på tåget mot Göteborg, en mulen himmel ovanför mig välkomnade mig efter ca 5 timmar på resande fot. Då jag varit dum nog att inte höra av mig innan jag åkte till Riga (var borta 5 dagar och skulle åka två dagar efter hemkomst) hade jag inte längre någonstans att bo, men fick tack och lov husrum hos mina kära proggare i ett par dagar. Jens Lekmans skiva Night falls over Kortedala samt bonus-cdn Kalendervägen 113D blev den enda skivan jag tog med mig till Göteborg. Det kändes liksom bäst så.

I slutet av oktober begav jag mig tillsammans med ett gäng ungdomar och ungdomliga vuxna till Mozambique för att under två veckor möta ungdomar och uppleva kultur. Det blev många spännande och intressanta möten, och definitivt en upplevelse för livet. I mp3'n jag hade med mig (min nybeställda iPod låg och väntade på posten, så jag fick glatt låna min rumsgrannes lilla flashminnesmp3) surrade Postal Service's "The District Sleeps Alone Tonight", och jag fick plötsligt insyn i vad en vän känt för längesen, och kände mig skamsen. Men jag överlevde det också. Jag hade ju trots allt fått minnen för livet.

Jag kom hem, jobbade, jobbade, jobbade. Jag gick och såg Gogol Bordello (själv, men full och glad) på Chalmers, och jobbade. Fick reda på att jag inte skulle få ledigt över jul, fällde en tår inne i bakre förarhytten, ringde mamma, och gick därefter ut och log igen i ett överfullt tåg. Plast, fejk, och konstgjorda leenden är min specialitét. Nina Kinert förgyllde min vardag med hennes vackra Through your eyes, och jag började fundera kring vad det egentligen var som hände inne i mitt bröst. I mitten av december vankades det personalfest, där det blev budget men trevligt, och jag fick min sexualitet prövad och blev nästan upphånglad (nästan för att jag själv vägrade öppna munnen). Jag tycker bara det var roligt, även om jag fortfarande måste klassa mig som heterosexuell.

Julen bestod som väntat av jobb, och på julafton kom jag hem på kvällen i min ensamhet, slog på tvn och tittade på Karl Bertil Jonsson, samtidigt som jag började öppna de julklappar min syster tagit med ner till mig ett par dagar tidigare då hon kommit ner och hälsat på. Kändes väldigt ensamt att inte ha någon hos sig på julafton. I mellandagarna fick jag vackert besök, och murar raserades, och saker kändes bättre än de gjort på väldigt, väldigt länge.

Som väntat var nyår en riktig flopp, men ärligt talat orkar jag inte bry mig. Jag hade inte förväntat mig något annat. Marcus kom ner och hälsade på, det var nog för att göra mig glad. En trevlig nyårsafton blev det ändå, tack vare sällskapet.

Jag har svårt att förutspå hur det kommande året kommer bli, då jag själv inte vet hur mina planer ser ut. Men om allt går som jag vill och tänkt kommer jag att vistas utomlands i ett par månader. På sydliga breddgrader, i trevligt sällskap. Vi får se hur det går med de planerna. Och kärleken - jag vågar inte förutspå hur den kommer se ut. Jag vill inte riskera att bli besviken.
Men jag hoppas.

Nytt år - nytt liv har jag resonerat de senaste åren. Hell no. Nytt år, samma liv, nya möjligheter. Jag tänker ta vara på dem. This is the year.