Osagda ord är bara tankar.

Tystnad.

En röst som inte får höras. Ett eko som viskar saker som aldrig sagts, som aldrig blir sagda.
Ord, från min mun som inte blir sagda, och från rösten som finns där (men ändå inte).
Tankar på ord som vill sägas, men som istället faller i glömska. Önskade ord som aldrig blir sagda, men som heller aldrig blir hörda. Vad ska man med alla dessa ord till om möjligheten aldrig ges att säga dem? Ord i överflöd, till ingen nytta.

Ord som tänkts med aldrig sagts, det är fortfarande bara tankar. Inget mer.

De kommer aldrig att formas till några ord på min tunga, om ingen är där och kan höra dem sägas. För vad gör väl det att man har all världens vackra ord på tungan, varsamt formulerade till genomtänkta meningar, om ingen får höra dem? Då förblir orden osagda.
Bara tankar.
Inget mer.