Tja, det hör väl nästan till att man sammanfattar det gångna året såhär dagarna efter nyårsafton. Jag vet inte riktigt vad jag ska sammanfatta året som gått med, om inte annat än kaos. Kaos vad gäller relationer till vänner, kaos vad gäller relationer till flickvänner, kaos vad gäller skolan, kaos vad gäller mina tankar, kaos vad gäller min sinnesstämning, kaos Kaos KAOS! (Vilket fult ord egentligen...) Det har varit ett stormigt år.
Året började vackert, på nyår träffade jag ingen minde än hon med stort H. Tyvärr var jag inte den enda att lägga märke till denna stjärna. Min vän blev helt betagen vid första ögonkastet, för mig tog det ca 2 veckor att inse vilken stjärnängel det faktiskt var jag mött där på nyårsaftonen. När jag, vid ett inte alltför bra valt tillfälle, talade om detta för min vän, att jag fått känslor för stjärnängeln, orsakade detta en konflikt. Konflikten löstes inte av att jag beklagade mig inför stjärnängeln hur jobbigt det var mellan mig och min vän. Heller inte av att jag trodde att saker skulle lösa sig genom att jag resonerade att "hon hör nog av sig när hon fått lite distans till det, eller nåt..." Tack vare att jag hade stjärnängeln vid min sida, fast ändå långt bort, kändes det lite lättare.
Vinter blev vår. Jag for iväg till Taizé, med ett ultimatum från min vän. Antingen ringer jag till henne, och på något sätt väljer henne, eller så ringer jag inte, och då betyder det att jag istället valt stjärnängeln. Punkt. Jag tillbringade 10 dagar på en underbar resa, med mysiga människor, på ett kloster, på en kulle, på den franska landsbygden. Perfekt om man vill tänka. Jag ringde aldrig när jag kom hem.
Vår blev sommar, jag slutade 2:an, och min Londonsyster kom hem och hälsade på. Min andra syster tog studenten. Själv for jag iväg till Hultsfred, i en alltför liten bil utan stereo, med min festivalbandare i, med låten "Crazy" på mer eller mindre hela vägen ner till Hultsfred. På plats mötte jag återigen stjärnängeln, och tillsammans hade vi en underbar festival. Ej att förglömma är min käre vän Marcus, som tillsammans med mig stod längst fram i mitten på årets bästa spelning (det kan jag faktiskt säga, såhär när jag fått distans på det), Kaizers Orchestra på Atlantis. Heller ej att förglömma, jag stod även längst fram på Gogol Bordello, (bandet som spelade 2 timmar innan, detta för försäkra mig om att verkligen stå längst fram i mitten även på Kaizers) ett band jag vid tidpunkten aldrig hört förut. Mycket speciellt, men angenämt.
Bild från www.rockfoto.nu, tagen på Gogol Bordellos spelning.
En annan speciell konsertupplevelse på Hultsfred var SMK i teaterladan. Jag lovar, man vet inte vad det innebär att svettas förrän man stått inne i en liten lada, med så tjockt med folk runtkring sig att det enda alternativen du har är att antingen stå med armarna rakt upp i luften, eller rakt ner, iförd stuprörsjeans, t-shirt och lammullströja, med hängslen utanpå, på en blipblopkonsert, typ längst fram. Det var varmt.
Hursomhelst, efter Hultsfred bar det hemåt igen, och efter några veckor utan att göra något överdrivet speciellt, stundade Peace and Love-festivalen. Jag campade, och betalade 100 kronor för camping, vilket jag egentligen inte hade behövt göra alls. Suck. Men, trots detta blev det en trevlig festival. Det hanns med både att dricka vin med Marcus och Karin, delta i Borlänges mest högljudda sambafestival någonsin klockan 4 på en söndagmorgon, tokröja till Cardigans, köa i en timme helt i onödan till Peter, Bjorn and John (men det var värt det, hursomhelst), få Håkans spelschema, och mycket mer. Dessutom kom början på slutet under festivalen. Jag pratade med stjärnängeln och konstaterade att jag tagit henne förgivet de senaste veckorna. På söndagen tog jag cykeln hem, med sovsäck, tält, liggunderlag, väska, och bandare med mig. 7 km från stan och hem, PÅ CYKELN - en eloge till mig.
På måndagen bar det av till Stockholm för min och Marcus del, och på tisdagen for vi tillsammans med stjärnängeln mot Arvika. Det blev en festival med gräl, kärlek, och mysiga musikupplevelser. Även här stod jag och Marcus längst fram på Kaizers, dock inte samma extas denna gång tyvärr. The Knife tillsammans med stjärnängeln var en extraordinär upplevelse, definitivt en av de mest spektakulära spelningarna i sommar. På Franz Ferdinand, sista spelningen på Arvika, bandet som fick mig att till sist bestämma mig för att åka till Arvika, var jag så trött att jag somnade. Jag somnade - hoppandes. Hade folk bredvid mig som hoppade, och jag var så trött att jag inte orkade hålla ögonen öppna. Även det en speciell upplevelse. Synd bara att det var på den spelningen.... Whatever.
Jag ringde min vän när jag kom hem från Arvika, efter att ha varit på både P'n'L & Arvika, utan att sagt ett ord till varann, utan att ha mött en blick - och fick höra hur dålig person jag är, dra åt helvete, tack, ha ett bra liv, adjöss. Det var det definitiva slutet.
Sen fyllde jag 18, 2 dagar senare beslöt jag och stjärnängeln att ta ett uppehåll. Jag grät. När hon åkte iväg med tåget, visste jag att det var över. Efter 4 härliga dagar åkte hon. Vad jag inte visste då var att det var sista gången vi skiljdes åt som vänner.
2 veckor senare stundade Winnerbäcks turnéfinal på Zinkensdamm. En underbar konsert, underbart sällskap med vänner och stjärnängeln, och en efterfest som slutade i kaos - svart.
Sen blev ingenting vad det förr varit. Jag började gå hos kurator, ett uppbrott med min absolut närmaste vän, parallellt med uppbrottet med stjärnängeln, och såklart det min vän som jag brytit upp med ca en månad tidigare blev bara för mycket. Jag är glad att min mor ringde till Ungdomsmottagningen så jag fick komma dit och prata, dit jag går än idag, dit jag ska på torsdag.
Jag åkte till Namibia med några människor som kom att bli nära och fina vänner. Vi har många gånger svurit på att vi måste fortsätta hitta på saker, hur härlig grupp vi är, vilken tur det var att vi åkte till Namibia, hur mycket närmare vi kom varann i och med resan, etc etc. Det var också där jag, för första gången sen det blev svart, kunde känna saker. Fick känslor, för en person. Det var en skön känsla, att åter ha fått tillbaks förmågan att kunna känna.
Väl hemma igen blev det platt fall. Upplyft av Namibiresan, platt fall hemma i Sverige igen. Skoljobb skoljobb, mörker, tankar, etc. Jag förklarade dagen innan lovet för hon som jag lyckades känna saker för hur jag kände för henne, att jag var kär. Hon blev förvånad, och förmodligen smickrad, men konfunderad. Det var jobbigt att inte höra någonting från henne under hela lovet. Först på söndagen, då jag satt och beklagade mig inför min kära vän Frida att det kändes jobbigt att inte ha pratat med henne på hela lovet, öppnades en chat, och vi började prata, bara rent allmänt. Men det kändes bra.
Efter ett tag visade det sig att både hon och en annan nära vän som varit med till Namibia inte kände att de mådde bra i min närvaro, att de kände obehag. Det kändes jobbigt att bli av med ytterligare två vänner, efter denna sommaren, kände jag. Men, jag gillade läget, och gick vidare. Pratade med folk som stod mig nära, höll mig på avstånd jag inte borde/kunde prata med. Det gick ganska bra.
Sen blev det december, och beskedet att jag inte kom med i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd, att jag blivit en av 3 bortvalda, av 7 sökande, slog hårt. Kändes trist. Men; jag kunde inte göra annat än att gilla läget, gå vidare, kämpa med skolan. Julstädningen väntade hemma, berg av skolarbete fanns i skolan. Och vännerna. Tyvärr fick jag inte tillräckligt med skolarbete gjort, men det struntade jag i. För jag ville vara glad, klara julen.
Jag vann 2 biljetter till Timo Räisänen på Debaser via Lunarstorm, och tog med mig Marcus spontant ner till Stockholm och gick på Timos spelning där. Schysst, fast lite för mycket små-folk. Sen såg man Lars Winnerbäck uppe i baren också, det var lite roligt. Efter en lång och kall natt i Stockholm city neonljus utan någonstans att ta vägen kom vi äntligen på ett tåg hem, trötta men glada.
Faktiskt gjorde jag det. Jag överlevde julen, och på julaftons morgon när vi satt hela familjen i soffan, i ett rum upplyst av en julgran, med var sitt paket i handen, kände jag faktiskt en gnutta julkänsla i magen. Jag blev glad, och denna höll i sig hela dagen. Jag fick min julstämning till sist, och det var så skönt. Juldagskvällen blev inte riktigt som jag tänkt mig, men den blev bra ändå. Det blev ingen utgång, istället blev det utgång i Torsång, på en tvåtimmars promenad. Efter många långa och trevliga timmar åkte jag hem, halv 5 på morgonen, med ett léende på läpparna.
Nyår var mysig. Lagom mycket folk, rätt folk, bra stämning, bra musik, bra fylla, bra fyllesnack - jag saknade ingenting. Eller jo, det skulle i sånafall varit den lilla tjut-raketen som låg kvar på mitt golv när jag åkte till festen. Men det var överkomligt. Mina två vänner som kände obehag i min närvaro verkar ha kommit över det, och även om vi inte är världens närmaste vänner så kan vi utan problem umgås när vi väl ses. Underbart att få höra detta.
Det nya året då, hur kommer det bli? Jag vet faktiskt inte, men har du lyckats läsa dig ända hit är du jävligt duktig. Annars, hoppas jag på mer "lagomt" festande, dvs lagoma fyllor, något jag äntligen tycks ha lärt mig. Också mer trevligt umgänge med vänner. Och så tänker jag fortsätta att tänka efter 2 gånger, särskilt på fyllan. Har man gjort sitt livs misstag ska man fan lära av det också. Sådeså.
Jag kommer ta studenten i år, och hur det kommer bli, ja det blir spännande att se. Vad gör jag sen? Vad händer med folk? Vart tar vi vägen? Jag vet inte. Jag väntar med spänning.
Och vänner - Tack för att ni finns.
Nu tänker i allafall jag sova.
Månen er full igjen
Den er like kvit og full som
meg og min bestevenn
Han snakker meg aldri mot
Det har alltid vært oss to
Me har stabil kommunikasjon
For han gjer meg en drøm
Han gjer meg aldri mareritt
Så husk å ikkje blås meg ensom
Blås med meg, min kvite russer
