Valkommen till Mongoliet.

..och jag svar for mig sjalv, nar du inte ar inne. Inser dock i samma sekund, att klockan ar sex timmar mindre i Sverige an den ar har. Att det snarare ar sunt att du inte sitter som naglad, du vet, gor saker. Du vet. Men det finns stunder da jag onskar jag hade dina ord.

Mongoliet har mott mig med oppna armar, och sa gjorde aven Golden Gobi, vart billiga hostel. Ganska kontrastrikt land Mongoliet, dar tullen ar en del av smugglingen, dar ett par bra horlurar (de forra strok med for nagon vecka sen, och jag har levt med endast en och en glappande oronsnackor sen dess. HU!) kostar mindre an en spritpenna. Har gjort ett uttag pa 300 000 Tukruk. Landet dar tiggare sitter med hogar av sedlar framfor sig. Annu ett land av kontraster, men ett land med destobattre engelskakunskaper, och det kanns verkligen fantastiskt. Livet pa vag borjar bli vad det var tankt att bli.

Tva veckor har forflutit, och det har kants som fruktansvart lang tid. Hur kommer da den narmaste tiden att kannas? Jag vet inte. Det enda jag ar saker pa ar imorgon.

Fran en svajig lina pa en plats langt langt borta, och 7 timmar framat i tiden.

Tanker mzcket pa det som hande
kanske var det nog allra bäst
Vi var nog som fallande stjarnor
Vi foll nar vi brann som mest.

Never mind.

Okej, jag lat ratt deprimerad i det forra inlagget. Tanken var att objektivt reflektera over de senaste dagarnas intryck, och aven ifall jag finner Moskva ratt host-kyligt och inte alltfor gastvanligt har jag inte gatt och blivit gra. Bara lite gra, tagen av stunden, typ. Jag ar vid god vigor och gott mod. Jag ser fram emot att bege mig med taget osterut imorgon, faktum ar att jag fatt min dos av Moskva, trots min korta tid har. Lite for mycket host i luften misstanker jag, lite for nara hemma kanske. Har liksom gatt och taggat for transsibiriska sa lange att jag liksom nu star och hoppar i startblocken, spand pa att fa bege mig pa riktigt. Lar nog inte vara sa storslaget som jag forestaller mig, men jag ar fortfarande valdigt forvantansfull, just eftersom jag inte vet vad jag kan komma att forvanta mig. Ovissheten lockar nog, trots allt.

After all ar det ju helt och hallet pa min sida.

Current position, Moscow

Hej.
Jag ar i Moskva.
Har ar det ganska kallt i luften. Loven borjar bli gula och falla till backen, och folk ler inte sa mycket.
Det ar forhallandevis dyrt, men man ska inte klaga.
Det finns ganska manga hemlosa djur och manniskor, och det ar valdigt manga som roker.
Jag langtar hem ratt mycket.
Jag forsoker att ignorrera hemlangtan, eftersom jag ska vara borta sa lange.
Har under mina 4 dagar i Ryssland hittills hort saval E-type som Scooter, och La isla bonita med Madonna.
De gor reklam for arrangemang med bland annat Eiffel 65 och Gregorian.
Jag ar naturligt vaksam for folksamlingar, och idag pratade vi med en svensk nere i tunnelbanan.
Ytterst fa talar engelska, och det vanligaste folk kan ar att saga priser pa engelska.
Allt star pa ryska, sa aven i tunnelbanan.
Det har gjort mig tacksam over att jag inte ar fargblind.
Om jag kunde skulle jag vrida tillbaks tiden nagra veckor.
Eftersom det ar omojligt forsoker jag se framat nagra veckor.
Jag mar ganska bra, ar bara lite off for kvallen, sa att saga.
Imorgon hoppar jag och Sven pa taget till Irkutsk, och blir saledes inte datatillganglig pa nagra dagar.
Jag har nog fortfarande inte tagit in att jag kommer vara borta i ett halvar, det kanns jattekonstigt.
Jag kanner valdigt mycket.

Resande fotterna ar pa g igen

Nusa. Efter tva natter i St Petersburg stundar nu en resa mot Moskva. Eller, jag tror det blir det, ar inte saker. Jag och Sven skrev upp uppgifterna for det akutella taget, sa hon i kassan fick lasa. Och jag tror vi fick en biljett till Moskva, TROR. Vem vet, jag kanske hamnar i Kiev? Spannande detta, hela livet ar ett aventyr! 8 timmars tagresa, sen vet jag om taget tog mig till Moskva eller ej...

Hela livet ar ett disko.

Across the Universe

OBS!! Under det närmaste halvåret finns jag i huvudsak på www.resdagboken.se på användaren 170. Säg hej!!

I slutet av mars kände jag att det fick vara nog. Slut på tristess och leda, slut på vana. Jag fick idéer och visioner till en resa, något utöver det slentrianmässiga, utan en spikad rutt. En resa för att komma iväg, göra något nytt, något annat, och helt enkelt få lite perspektiv på tillvaron. Efter lite funderande och klurande bestämde jag mig för att kombinera drömmen om Nya Zeeland tillsammans med funderingarna på Transsibiriska, och att knyta ihop det hela med lite Sydostasien. Skrev på backpacking.se och presenterade mina planer. Fick napp. Avnappade. Dissade. Fick något på kroken. Lät det rinna ut i sanden. Till sist fick jag tag på Sven, som skrivit till mig. En renrasig Göteborgare, som hade liknande idéer som mig, frånsett NZ. Vi tog en fika, och beslöt att resa ihop nästkommande höst.

En underbar och fantatisk sommar har förflutit däremellan, lite för mycket kärlek och förälskelse mot vad jag planerat, men det är som det är. Läget just nu är således emotionellt rätt jobbigt just nu. Men dagen D kommer inte som någon överraskning. Det har varit en väldigt fin sommar, och inget som jag önskat bort på något sätt. Jag har verkligen mått genomgående bra denna sommaren, och det beror till allra största delen på en person. Tack för denna sommarn, som City skulle ha sagt det. Kommer på mig själv med att leta textrader, och finner förvånansvärt många rader som stämmer in på detta, på oss. Kliché måsåvara, men det är dig jag har att tacka för att denna sommaren blivit så fruktansvärt bra.

Imorgon vid ett möter jag Sven på stationen, och vid 17:00 är det vi som befinner oss på en färja som kastar loss. Det är nu det börjar. Jag bävar och längtar omvartannat. Lite lätt tom i hjärtat, men ja. Somligt händer utan att verka riktigt verka väldigt smart.

Den där Terminen.

Och jag gick i solen utan att sakna något
och jag gick där mitt i våren den lyckan var kort
för in kom du och var vackrare än vad
jag någonsin sett dig vara

Jag låtsas att jag är på väg till dig
och det här, här är tåget som tar mig hem till dig
det är okej
jag ska bara vara hos dig
du behöver inte titta mot mig
eller säga någonting stort nej

Jag tänkte ta och säga någonting till dig
sluta helst inte titta som du gör på mig
Du verkar kunna göra allting till något
du gör sommaren till saknad och sedan
gör du varje höst till snöstorm i mig

Kom hämta mig här dör jag säkert snart
det måste väl vara uppenbart att
somligt händer utan att verka väldigt smart
och utan att lämna världen som den var

Tack för kaffet, pt.II

Jag antar att jag borde försöka plita ner något närmast poetiskt och tänkvärt här. Om hur förändringens vindar blåser, om att leva för dagen, och om att återvända. Om att möjligheterna är oändliga, om hur absurt hela denna resans existens känns, och om hur jag tänkt mig att mitt närmaste halvår kommer att se ut. Vad jag förväntar mig, att jag kommer att sakna hemlagad mat och ett eget boende. Om hur bortskämd jag är med vardagens faciliteter, om hur min nya meny lär förgyllas av diverse olika smaker nudlar och soppor. Om packning, om glömska, om livet. Om resfeber. Visdom, när den är som bäst och mest talande.

Men jag skiter i det.

Jag känner mig ganska färdig just nu, vilket känns sjukt. Har suttit med mitt iTunes i kanske 12 timmar totalt de senaste 4 dygnen. Redigerat, taggat, taggat om, och tagit bort. Putsat, filat, maxat. Blev klar för ungefär en halvtimme, och sitter nu förnöjt och ser iPoden uppdatera fil 482/3319. Väskan står färdigpackad i hallen. Gick läskigt bra att packa, och jag landade på ringa 15 kilo packning, vilket också är sjukt. Vafan har jag glömt, så lätt som det hela blev?? Bankkortet kom också (mot all förmodan!) idag. Återstår bara att vänta på koden till detsamma, som lär komma typ närsomhelst. Ska kolla upp lite mer info kring just ICA-banken imorgon, men sen så. Sen kan jag åka, typ. På måndag. Men jag lämnar Borlänge imorgon, och det känns lite overkligt. Som hela denna resan.

Måndag eftermiddag, 17:00. Då går båten till Helsingfors. Då smäller det. Då jävlar. Därefter kan mitt äventyr följas på http://www.backpacking.se/ med användaren 170. Jag lär säkerligen skriva och tjata om det igen, men skriv upp det, det är viktigt.


Här hade jag också kunnat avrunda med några visa ord från någon artist (som ju som bekant har en förmåga att sätta ord på sånt man själv inte alltid är kapabel att göra), men jag skippar det. Inte nu, inte i natt. Jag har en himla massa tid på tåg att komma på något smart att säga själv. Lovar att återkomma med något smart och genomtänkt en annan dag. Tummis, jag lovar. Tack, och godnatt.

ROTFL, LOL FTW, L33T-CPU!

Satt med datorn i knät. Blicken fastnade på något, struntade i det. Har haft den i ganska exakt två år nu, finns knappast något nytt att upptäcka på den liksom. Eller, nej. Blicken fastnade. Väntanu... Jo! Visst! DÄR!!! HUMOR!

..Mongoliet my ass, jag vill ha nya skivan!

Okej, jag vet att jag nog inte har så värst stor anledning att klaga. Jag vet. Jag har en hel del på plussidan av agendan, ett jävla äventyr, jag vet. Men likväl, jag kan inte undgå att bli lätt bitter och frustrerad när Kings of Convenience, som inte släppt något på 4 år, plötsligt bestämmer sig för att släppa nytt 2 veckor efter att jag lämnat Sverige. 2 oktober släpps nya skivan Declaration of Dependence, och jag vill ha, vill ha, vill ha. Blev uppmärksammad på detta genom startsidan, som glatt deklarerade att låten Boat Behind minsann var ny i Spotifyfamiljen. [ingenting] (som nu finns med 2 låtar på Spotify, HURRA!) behagade ju åtminstone släppa skivan på rätt sida av marginalerna. Fasen då.

Andra saker som jag i smyg (och lite utanför parantesens ramar as well, jag är inte så hemlighetsfull med min bitterhet) gnäller över att jag kommer att missa/få vänta alltför länge med att ta del av är exempelvis

• Emil Jensens höstturné
• bob hunds höstturné
• Retrospektivt: MARTIN KANN - en utställning som belyser den symbiotiska relationen mellan en svensk rockgrupp och deras formgivare.
• Nya lokalerna på (numer) gamla jobbet
• Fint folk

..och åtta saker jag inte kan komma på just nu. Självklart, jag är inte genomgående surbitter, mer - men åhhhh... - snarare än verkligen genomgående sur. Uppoffringar har jag hört är något att räkna med. Jag räknar med uppoffringar, har jag hört. Och tre dagar är snart. Och sex dagar är inte lika snart, men fortfarande - om SEX dagar är jag i full färd att bege mig abroad. Jag tycker på riktigt att den tanken är lite läskig, och kittlande spännande. Fast mest läskig just nu.

Mellanlandning mellan hem och resande fot

11:00 satte jag så åter fötterna på perrongen i välbekanta Borlänge. Kändes rätt skumt, men samtidigt väldigt skönt att känna att jag överlevt resan med 3 stycken övertunga väskor. Lite ironiskt eftersom jag själv gång på gång svurit över dessa människor som "flyttar på tåg", när jag själv end up doing the same thing. Men hey - jag jobbar inte längre på tåg, så vem är jag att gnälla?? På tal om det är känslan och vetskapen om att jag inte ska jobba på ett halvår väldigt avlägsen, för att inte säga skrämmande. I ärlighetens helgade namn är nog ekonomin det jag är mest nojjig för inför resan, hur jag ska få pengarna att räcka, hur länge pengarna kommer att räcka, samt hur det kommer att lösa sig med betalkort och grejer... Min kära mor glömde att öppna ett kuvert som överenskommet, vilket innebar att ansökan till ICA-kortet kom iväg väldigt för sent, och således är det en riktig nagelbitare ifall jag kommer att hinna få mitt Mastercard innan jag åker. Jävla äventyr redan, och då åker jag inte först om en vecka.

Rörigt, mycket på samma gång. Ska redigera musik, träffa människor, äta hemlagad mat och packa och handla och köpa två skivor och lägga in musik igen och i slutändan glömma 23 saker jag borde tagit med. Tänkte försöka fota lite också, har blivit riktig höst här uppe. Kyligare än bara blåsigt (som i Götet), och gulnade löv och höstig känsla överallt. Smygande ångest, ignorreras bigtime.

Rörigt? Ja. Mycket att göra? Jo. Stressad? Lite. Sinnesstämning? Konstigt positiv. Överut.

Avsked är för töntar.

- Kära vän, betyder det här att det är slut nu? Är det över?
Han vände sig om i tamburen. Stirrade inåt igen, in i mörkret. Försökte fokusera blicken, men lyckades inte fästa den på något. Han började gå ut igen.
- Är det över nu?
Åter vände han sig om. Den röda ryggsäcken vägde tungt mot hans rygg, och de stora svarta resväskorna var tunga. Han ställde ner dem igen.
- Nej, min vän, suckade han in i den tomma lägenheten. Det är inte slut nu. Vi behöver bara en paus från varann. En tillfällig separation, tillfälle och andas.
Lägenheten ekade tyst. Det ven genom ett fönster, en bil åkte förbi på gatan nedanför.
- Jag behöver komma bort ett slag. Åka iväg, få något annat att tänka på. Behöver få tid att göra ingenting, ta dagen som den kommer. Bort från rutiner och vanor, bort från det jag idag kallar vardag. Till en plats där jag kan känna mig främmande, en gäst, någonstans som inte är hemma. Att tillfullo kunna leva efter måttot att hemma, det är där man är. Jag behöver det här just nu.
Det var åter tyst i lägenheten.
- Jag måste åka. Jag kommer ångra mig om jag stannar, och skulle du verkligen velat ha på ditt samvete att du hindrat mig från att göra någonting jag längtat efter?
Tystnad.
- Nej, tänkte väl det.
Han vände sig om, lyfte upp väskorna, och gick ut genom dörren. Ställde ifrån sig väskorna, och greppade dörren för att stänga.
..men du kommer väl tillbaka? hördes rösten igen.
Han log.
- Givetvis, Göteborg. Du ligger mig alldeles för varmt om hjärtat för att jag inte ska återvända. Därför lämnar jag dörren olåst.

Triss i bra musik.

Tre stycken skivsläpp jag ser fram emot (och troligtvis kommer att köpa skiva med) innan jag sticker:

1: Theodor Jensen - Tough Love
Bara att lyssna på Songbird gör mig lätt lyrisk, som han skriver själv är detta ett steg ifrån hans vision om The Plan. Ändå känns det precis som ett steg i rätt riktning. Från att ha varit ett band till att ha blivit en duo, till att på Walk for gold vara bara Theodor Jensen är detta den slutgiltiga frigörelsen och solodebuten, mer eller mindre. Släpps idag, 2/9.

2: Fibes, oh Fibes! - 1987
Blev mer eller mindre betagen när jag först hörde This City's Got No Boulevards 2004, den sommaren, alla minnen. Liksom Deportees Arrest Me 'til It Hurts har den blivit något av ett signum för den sommaren. Första festivalbesöken, sommaren innan gymnasiet, och allt vad det innebar. Det var då. Nu gör Lovechild mig glad, och de andra låtarna som trillat upp på bandets myspace gör att jag knappt kan bärga mig tills jag får komma hem och förhoppningsvis upptäcka skivan på Spotify. Släpps idag, 2/9.

3: [ingenting] - Tomhet, Idel Tomhet
Efter att ha närapå hyllat sönder och överskattat Christopher Sander och [ingenting] kändes det väl inte mer än befogat att totalsåga spelningen på WOW. Den som lyste mest på scenen var inte med i bandet, och det kanske säger en del. Men oavsett hur trist ett band kan vara så kan jag inte låta bli att fortfarande gilla [ingenting] lika mycket för det, det är ärligt, naket, naivt och sant. Inte bara tomma ord skriven för en radioagenda, utan verkligen ord från hjärtat, om gud (eller?), osunt leverne och livet och kärleken och alltet. Förövrigt omöjligt att hitta på Myspace, såvida man inte går via Christopher Sander. Jag menar, nadazipp? Släpps 9/9.

Om jag ändå förstod mig på spanska.

Ett band jag fann i ett musikbyrån för några år sedan är Ventilader. Laddade hem en låt, gillade. Försökte köpa skiva, gick inte. Spansk sida, ospansk kunskap. Mexikansk fraktgräns, omexikansk postadress. Men de är bra för det, och jag gillar. Fastän jag inte förstår ett ord.


Video musical de Ventilader, Banda de Rock Indie mexicana

Radbrytning. Ord som flödar.

Jag anar gissel.
Värk inombords, längre längtan. Vill egentligen, riktigt. Klokt?
Likt ingenting genom ett någonting.
Iver, något galet, envist, trots.

Hjärtat, egendomligt, längtan.
Löven, regnet, egendomlighet.
Ändå; nej. Antagligen tankfullt töntig, varför annars reagera alls.


Mycket egendomligt.

Det dagliga intetsägande gör det under[ligt/bart].
Ändå rätt lätt i kombination, som om man liksom inte tänker efter.
Fåordiga önskemål, riktigt beundransvärda.

Riktiga, allvarliga, för övrigt rätt abstrakta.

Teologiskt trängd, beslutsamhets. Absurd resa, abstrakt återkomst. Kanske. Alternativet slår inombords, försöker relativt återskapa något.

Egentligen, trots trots.

Helt allvarligt, lite väl återkommande rättesnören.

Diverse undertryckta funderingar,

över rätt sällsynta tillbud.

Åter, rättesnören - vad annars.

Du, jag, alla.
Gråter, men enas när allt raseras.
Ja, alla.

Glöm slagen,
allt kan närapå alltid räddas då inget gäller.

En röra av en massa tid

Ännu ett blogginlägg
med djupare tankar och visioner
än bara ytskrap
lämnad åt utkastet

Varför fastnar inte orden?
Blir less
Känner för att skriva, har orden, försöker skriva, förlorar orden.

Funderar mycket just nu
Omvälvande
Förändrande
Degraderande
Ettstegframochtretillbaka.


Regn utanför, öppet fönster
Välbehag. Svalt.
Duggregn på själen.
Obehag. Kyligt.


Ordflödet har sinat, känns det som.
Samma tankeverksamhet, lika intensiv tillvaro, lika stort behov av ventilering.
Orden glesnar. Inget nytt utlopp. Emotionell pyspunka?

Osammanhängande ord, sporadiska sammanhang.

Och det här, det här, känns just nu mest patetiskt.