Hårt godis, mjuka paket

Så blev det alltså julafton till sist även i år, föga oväntat. Denna julen har gått ovanligt fort, julstämningen har inte varit överdrivet närvarande i ett regnigt och blåsigt Göteborg, men under tågresan hem igår var det någonting bekant som vaknade till liv. Någonstans mellan Uppsala och Avesta Krylbo där grönbrun åkermark började ersättas av ett frostigt och kallt, på sina håll snöigt landskap kände jag hur den välbekanta julkänslan yppade sig. Det var skönt att få komma hem, och att få komma hem till snö. I längden blir det väldigt mörkt och tråkigt med bara regn och blåst, lite snö som lyser upp tackar jag mer än gärna ja till.

De som troget följer min bilddagbok har nog inte lyckats undgå att ta del av min egen lilla variant av julkalender, där jag varje dag under december månad laddat upp mitt Soundtrack of 2008. Det består av 24 låtar som på ett eller annat sätt präglat mitt år, (av enkelhet) fördelat på tvåveckorsintervaller. Vissa låtar har jag lyssnat mycket på pga att de finns på nysläppta alster av diverse artister jag gillar, andra är gamla godingar med många år på nacken som jag för en period lyssnat intensivt på. Gemensamt för alla denna musik är i allafall att den präglat mitt år, och därmed kommit med på soundtracket för mitt år.


Som av en händelse så har jag, dels för att jag gillar blandband, och dels för att jag anser att bra musik är för bra för att inte dela med sig av, sammanställt till en blandskiva. Den ligger nu "ihoppackad" och tillgängliggjord för kära vänner, bekanta och avlägsna trevliga prickar att ta del av på denna sida. För att spara, gå in på länken och klicka dig fram till "ladda ner", därefter "spara mål som" där du efter eget huvud anger plats du vill att filen skall hamna på. Använd sedan Winzip, Winrar el. dyl. för att packa upp och ta del av min julklapp till er!

En liten bonus för detta soundtracket är fem stycken extra limited rare bonus tracks som inte finns med bland låtarna i min bilddagbok. Dessa låtar har pga hård konkurrens blivit bortprioriterade för respektive månad, men här unnade jag dem att vara med.

Kära vänner, nu ska jag slå in paket, lacka och rimma. Jag önskar eder alla en fröjdefull jul!

...min natt artar sig inte bättre...

..än att jag upptäcker att jag missat denna auktionen, som jag så glatt upptäckte häromdagen, med en kär (sedan LÄNGE) utgången Jens Lekman-cdr som nog hör till topp 50-skivor alla kategorier jag vill ha i min skivsamling. Självklart gick den retsamt lågt, och jag suckar uppgivet.


Jag tröstar mig med min f.d. skolkamrat Amanda Bergman som gick två år över mig på Falufri när jag började där. Hennes alter ego Hajen gör mig alldeles varm, och när någon författar orden "När jag kippar efter andan ska det vara för någon annans skull, jag är så trött på min egen" vill jag bara smälta. Lätt ångest över att jag dissade hennes spelning i Hagakyrkan i förrgår, men istället ser jag fram emot att se henne den 27:e istället. Då spelar hon i Kristinehallen i Falun i sällskap av Elias and the Wizzkids samt Jakob Hellman(!). Kommer bli tokbra.

Brother, bring me some good news

Fanskap. Detta är (okej, det är inte längre, men avslutningen på den hela har varit) en riktig skittorsdag. Har jobbat mer än 10 timmar idag med elev, vilket faktiskt var rätt skönt, om än lite segt pga att det varit så lite resenärer idag. När jag, fortfarande rätt glad i hågen, kommer tillbaks till basen konstaterar jag att schemat för nyår kommit upp. Att jag fått julledigt visste jag redan (inte mer än rätt eftersom jag ofrivilligt tvingades jobba jul förra året), men nyår var fortfarande ovisst. Har länge tänkt att jag skulle sticka till Oslo en snabbis på kalajs i goda vänners lag om jag får ledigt nyår-nyårsdagen, om inte annat väljer jag ett av de 3-4 festförslag jag fått i Göteborg. Så jag kollar hoppfull in schemat, och konstaterar besviket att jag fått en Växjö-övernattning. Jävla luftslott, detta nyåret.

När jag sen efter lite efterarbete och bitterhet går från jobbet inser jag i samma sekund som dörren slår igen (när jag är i full färd att gå till något random ölhak eller klubb för att med gott samvete berusa mig tack vare sent jobb under morgondagen) att mitt kort till jobbet (aka nyckel) ligger i tryggt förvar inne i mitt skåp i omklädningsrummet, i sällskap av mitt leg, de enda fysiska pengar jag har som inte finns på mitt Visa-kort, samt mitt Visa-kort.

Bitterheten när jag satte mig på bussen är svår att beskriva med ord, men den kan nog närmast beskrivas med MATT.

Jag inser gång på gång på gång att jag fastnat. Sitter fast, i gamla vanor, i ångest, i tankar, och i Göteborg. Jag har en plan, men det känns för avlägset med att veta att jag kommer sitta fast i mer än ett halvår, kanske mer än 9 månader till. Jag vet mycket jag vill, men det finns så mycket som påverkar och beror på annat. Jobb kan rasera mina planer, och tvinga mig att bygga upp ett nytt torn av drömmar. Visst, det är bra på sitt sätt, men ibland känns det så frustrerande att planera för en framtid som ter sig så oviss och abstrakt. Klart det finns många vägar för att komma till samma mål, men ibland känner jag att min uppritade väg känns alltför avlägsen.

Konsten att förgylla någons tillvaro genom hårt arbete

Fick en tråkig överraskning när jag höll på att byta om på jobbet igår kväll. Ända sen februari har jag sparat den dricks jag fått. Det är inte mycket, någon enstaka "det är bra så"-krona per dag, men jag har likväl lagt vartenda öre i en burk på jobbet. Denna har fungerat som växel-burk för mig, har jag ont om något i växelkassan när jag kommer in efter en tur, ja då passar jag på att växla. Precis som vanligt igår lade jag dagens 5,50:- i burken när jag kom in efter turen, och gjorde samtidigt den trevliga upptäckten att någon hade varit i mitt skåp och hälsat på. Jag hade en bunt sedlar i burken också, en femhundring och ett gäng hundringar som tillkommit när jag växlat, och dessa var spårlöst försvunna.

Mitt skåp som det såg ut i början av augusti

Jag kan inte direkt säga att det är pengarna det hela handlar om, var ärligt talat mer matt än sur och ledsen igår när jag gick från jobbet. Men det är hela tillitsgrejen. Har tidigare haft halva min skivsamling i skåpet, tillsammans med växelkassa och burken med dricks i mitt skåp. Idag var jag förbi och satte lås på skåpet för första gången på över ett år, vilket känns sjukt trist. Jag har tidigare litat blint på mina kära kollegor, och inte varit orolig för fem öre över att något skulle försvinna. På sin höjd att någon lånade en skiva och glömde lägga tillbaks den - men sånt händer, det får man räkna med. Men att behöva sätta lås på skåpet för att förhindra att någon obehörig rotar i skåpet - det känns sjukt trist.


Utöver detta har jag åkt på en dunderförkylning. Var på apoteket igår och investerade i förkylningspreparat för över 200 spänn igår, måste bli kvitt denna dryga parasit som funnit sin hemvist i min kropp... Imorgon ska jag i allafall överraska A med en konsert med Anna Ternheim på Röda sten. Det ska bli sjukt kul, tror både hon och jag behöver något sådant just nu, då ingen av oss precis mår hundra... Och på måndag väntar äntligen kryssning med jobbet, som det snackats om ungefär sen jag började här för mer än ett år sedan. Så det kommer bli grymt kul, att ta sig till Helsingfors och vända tillsammans med mina käraste kollegor. M-M.

At this particular moment

Det händer för mycket just nu. Det är för mycket som snurrar i min skalle, som sker med människor i min omvärld. Det är fel tid på året nu, och även om hösten hittills varit många gånger mindre svart än tidigare höstar så kan jag inte bortse från faktumet till hundra procent. Hur mycket jag än önskar och försöker inbilla mig själv så kommer jag inte ifrån att jag har ett påtagligt behov av bekräftelse. Det håller inte att leva i en jobba-äta-sova-cirkel, jag måste hålla mig sysselsatt med något för att tankarna inte skall bli lika påtagliga. Och det är just det jag inte är - sysselsatt. Det är en av några saker jag inom en väldigt snar framtid kommer åtgärda. Jag måste ha någonting att göra, en plats att andas på, ett annat ställe. Har jag inte möjlighet att resa för stunden måste jag göra något annat, för att inte kvävas av min egen närvaro.


I övrigt så kommer jag precis som förra året att publicera mitt Soundtrack of 2008 i min bilddagbok, där jag dag för dag fram till den 24:e december lägger upp en låt som präglat mitt 2008. Hela projektet finner ni här.

Last.fm lever

Efter att av någon anledning hastigt och lustigt bestämt sig för att dö har jag nu äntligen, med hjälp av hjärt- och lungräddning i kombination med lite nedladdande av last.fm's skrobblare på nytt, lyckats återuppliva last.fm efter 3 veckors koma. Nu kan jag äntligen visa (till alla er som längtat och undrat...) att jag faktiskt inte bara lyssnar på bob hund. Nej, för att kompensera för de tre bortfallna veckorna kan jag nu skvallra om att det varit mycket Anna Ternheim (som släppte skiva för två veckor sen), Born Ruffians, Los Campesinos samt Loney, Dear (med vilken jag vann två demo-skivor på tradera som gått varma den senaste veckan).

Så, nu var det utrett. Inga fler sömnlösa nätter!

Nybro - stället gud glömde

Nu ska jag inte vara överdrivet hatisk mot en stad jag inte rört mig mer än totalt en sträcka 400 meters radie inom. Nybro är alltså en liten håla, vackert(?) belägen mellan Emmaboda och Kalmar. Att ett litet samhälle med knappt 13000 invånare kan göra sånt negativt intryck på mig kan tyckas underligt, men mer förståeligt när själva avskyn är jobbrelaterad. På TC har vi nämnligen övernattningar på tre ställen, nämnligen Malmö (där någon enstaka överliggning förekommer), Växjö (favoritstället att övernatta på, Hotell Esplanad är ett litet men mysigt hotell där vi sover. Anna, som äger hotellet men som dessvärre är där mer sällan nuförtiden, är helt underbar, och vi blir skjutsade till och från stationen - mycket bekvämt), samt då; dear Nybro.

Man kommer fram med tåget vid 21:45 efter 4 timmars resa från Göteborg, och får glatt pinna till Stora Hotellet (alternativt enda hotellet - såvida man nu inte definerar ett hotell med monstruösa 37 rum för stort, såklart) med kaffetermosar och kylbag. Mackor i kylen, skölja ur kaffekannor. Därefter hinner man förhoppningsvis se större delen av nyheterna på tv4, (vilket nog är den största behållningen med Nybroövernattningen, det kanske säger en del) och därefter borde man somna. Jag säger borde, för man gör aldrig det. Jag är dels en kvälls-/nattmänniska, men att dessutom vara läskigt medveten om att man måste upp klockan 04:55 för att koka kaffe och absolut inte får somna, kan göra den tröttaste till ett stressat nervvrak. Att stressa sig till sömns är ganska svårt, kan jag intyga.

Men efter att ha vänt på sig 17 gånger, funderat alltför länge och för mycket, vänt på täcke och kuddar fler gånger än du har fingrar och tår, efter den pärsen lyckas man till sist somna, och att vakna efter 1,5-2,5h sömn känns sådär. Menmen, man gör vad man ska, tar sig upp och ut, ner till köket och kokar kaffe, eventuellt slänger i sig lite av den gräsliga "hotellfrukosten" (att ens kalla det hotellfrukost vore helgerån, därav situationstecknen), så pallrar man sig till sist mot stationen. Detta, i släptåg av en kärra med kaffekannor och kylbag, är inte min favoritsyssla klockan 05:45 på morgonen. Verkligen inte.

Men 06:02 går tåget, och efter dryga 4 timmar är man åter hemma i Göteborg. Det är få gånger man är så tacksam över att vara tillbaks i Götet efter att ha varit på visit i Nybro. Precis som idag.

Men tack och lov finns det ljus i tunneln. Efter nyår kommer vi inte att bemanna tågen på kust till kust-banan, vilket helt enkelt betyder att jag inte behöver sätta min fot i Nybro en gång till. Hoppas jag.


I övrigt filar jag i detta nu på min självförbättringsplan. Jag har en idé, men som bekant är det rätt så långt mellan tanke och handling - men jag är målmedveten, så detta kommer jag att genomföra. Jag kan, jag ska, jag kommer genomföra det. I do!

I thought I had it, but then I lost it all once again

Det är skrämmande hur lätt jag har för att bara låta saker vara. Det är sorgligt mycket som förändrats bara på grund av att jag (och i vissa fall utomstående) låtit saker vara, undvikit att ta tag i dem. Jag tycker det är sorgligt, att jag låtit min oförmåga att ta tag i saker påverka mitt liv så mycket, både till det positiva och negativa. När man har saker i sina egna händer, som tillåter en att själv ta kontrollen över sitt liv och besluta över sitt eget öde, känns det verkligen förkastligt att låta likgiltigheten spela in och påverka de saker som sker. Enda gångerna jag känt att jag verkligen tagit tag i något till 120% är när jag koncentrerar mig på EN sak, och går in i det helhjärtat.

Som med rökningen till exempel. Jag fick till sist nog, bestämde mig, och "gick ut" med det till typ alla jag kände, och verkligen ansträngde mig. Det gick, och nu har jag varit rökfri i nästan sju veckor. Men jag vet inte, jag unnade mig att vara hur osund som helst under de veckorna i början, för att kunna klara av det. Sagt och gjort, men nu har ju de veckorna passerat. Vad har hänt sen dess? Har jag börjat träna? Har jag börjat lägga upp en ekonomisk buffert? Har jag börjat laga mer mat? Har jag börjat förbättra min dygnsrytm? Har jag börjat läsa på kring de saker jag tänkt att jag ska läsa på om? Har jag börjat göra de där situpsen jag skulle göra varje morgon? Har jag gått igenom min stora hög med papper? Har jag blivit av med mitt tidsoptimistiska tänkande? Har jag kollat runt efter alla de där jobben som jag tänkt söka.

Nej.

Inte ens i närheten av, inte ens lite. Inte alls. Not even close. Och det suger att vara medveten om något, men bara känna hur orka-känslan konstant infinner sig. Detta är inte första gången jag känner såhär, det har jag reflekterat över både en och sju gånger de senaste åren. Men fortfarande har jag inte gjort något åt det. Och det irriterar mig lots. Jag skulle behöva en livsstilscoach, eller bara någon som peppar/pressar/tjatar på mig. Någon som hjälper mig att styra upp mitt liv, något jag för stunden inte tycks vara kapabel att göra själv.

Vad jag borde göra är att sätta mig ner, skriva ner alla dessa "brister", tillkortakommanden eller bara mål rent allmänt. Detta har jag faktiskt gjort (kom jag såklart på), och tanken slog mig då också - nu har jag en lista med tillkortakommanden. Saker som jag vill, och i flera fall har sagt att jag borde kunna, som jag bara inte tagit tag i. Och även om jag har en lista med 20 punkter att beta av så måste jag fortfarande välja bort 19 för stunden för att fokusera på 1.

Efter att ha läst igenom mitt resonemang har jag insett ännu en punkt. Jag måste lära mig att se möjligheter snarare än problem i situationer jag sätter mig i. Istället för att se 20 sätt jag kan förbättra mitt liv och min livssituation på väljer jag snarare att se 20 brister i mitt liv. Detta är ingen livskris, det är en mental uppläxning. Jag ska är dåligt. Det är att skjuta problemen en vecka framåt i tiden.

6 weeks

Det känns väldigt skönt att veta att jag varit rökfri i mer än 6 veckor nu. Jag klassar mig nuförtiden officiellt som ickerökare, and it feels really good. Jag är stolt över mig själv, och unnar mig att vara stolt över mig själv.

I övrigt var det en riktig ångestsöndag igår. En lördagskväll på Gretas, en försovning och jobba övertid på det? Mja, inte var det någon toppendag inte. Imorgon är jag dock ledig, vilket ska bli sjukt SKÖNT. Något effektivt/kreativt/spontant har jag i allafall tänkt åstadkomma, och det ryktas om att en riktigt sunkig lägenhet skall storstädas och röjas imorgon - kan det verkligen stämma? Jag återkommer med rapport om det senare.

I övrigt har det under förra veckans tankeverksamhet insetts att tillfälliga relationer är helt värdelösa, när man värderar känslan av att somna och vakna tillsammans med en speciell person hundra gånger mer än fumligt fyllesex. Dock vet jag i allafall efter lördagens besök på Gretas (gayställe, reds. anm.) att homosexualitet inte är något att ens överväga. Usch...

Konstnärlig smärta, för evigt förevigad.

Timmar av funderande framför spegeln resulterade i beslutet närmast hjärtat.

Ritad på kroppen i tatueringsstudion

Det gjorde ont. Väldigt ont.

..men till sist blev den klar. Jag är jättenöjd.

Dan före dan

Om ca 9 timmar kommer det ske. Känslan i magen skvallrar om nervositet, tankarna jag tänker skvallrar om beslutsamhet. Jag har bestämt mig, och efter en uppskjuten tid har äntligen fått en ny, så nu ska det nu slutligen bli av. 9 timmar, och jag borde sova. Strax.


Jag vill bara njuta av den kittlande känslan en liten stund till. En känsla som närmast kan liknas vid den som infann sig kvällen före julafton, då man inte kunde sova för man låg och tänkte på allt som skulle hända dagen efter, om strumptomten skulle ha kommit med paket, när tomten skulle komma, och alla paket man skulle få. Längesen jag kände fjärilar i magen, men nu finns de där i allafall. Kan det inte bara bli imorgon snart?

Lost & Found

Nycklarna kom tillrätta. Efter en rundfrågning visade det sig att det var en som tagit fel kasse med sig från förfesten när vi skulle dra. Sjukt skönt att slippa nojja mig mer över det. Gah. Nu har jag i allafall åkt ur Sunday Million (som jag kvalade in till för totalt $2,10 i en satellit, ordinarie inköp $200+15), slutade runt 1000 av lite mer än 7200. Kom alldeles i början av pengarna, så jag fick åtminstone $300. Anyhow, tid för att ge upp datorn för nu och ägna mig åt det man bör göra på dygnets mörka timmar. Godnatt.

Bakis-söndag

Som så många andra söndagar blev detta en lugn bakfyllesöndag. Har inte åstadkommit mer än en stunds filmtittande, en promenad till pizzerian, och häng vid datorn. Ska precis kasta mig över och lära mig kameran tänkte jag, jag ska lusläsa manualen till punkt och prickar tills jag kan fota i sömnen - är riktigt nöjd över mitt köp.

Gårdagskvällen tillbringades inledningsvis hemma och Albin och Robert, mycket trevlig förfest där jag kände alla som var där, vilket inte är jättevanligt för min del... Men senare bar det av till skoldisco, och på vägen till spårvagnen blev det lite smådrygt när ett gäng på 5-6 killar helt oprovocerat började mucka gräl. S hade redan blivit småsur (dock inte pga dem) och slängt en flaska i marken så glassplittret flög, och detta provocerade tydligen dessa herrar väldigt mycket. Sen hade Simon slagit på en bil också, och tydligen var det först en kille vars pappa ägde bilen (Visst...), sen var det någon mer som också hade denne pappas bil till sin agressions försvar (jojo, ni är bröder. Tjena.) Minsta killen av de alla (15 skulle jag tro, två huvud kortare än S) var nog den ettrigaste av dem. Han frågade S "Är du en kille eller tjej?", varvid han tog två steg bakåt och ställde sig bakom sina kompisar. Sjukt häftig. Tack och lov var det kvinnor med i sällskapet som kunde hjälpa till att resonera, och jag vill inte veta vad som hänt om A varit med och gått emellan. Sjukt onödigt bara, finns det verkligen inget mer spännande att göra på en lördagskväll än att söka bråk? Tragiskt, säger jag.

Kvällen i övrigt var trevlig, men som vanligt så var det förfesten som var trevligast (vilket nu även finns bevisat i en kandidatsuppsats), Skoldisco var trevligt men inte extra-ordinärt.

Denna dagen har varit seg och lugn, har egentligen inte hänt något alls. Menmen, bakisdagar är riktigt schysst emellanåt. Något som dessvärre inte är lika schysst är att mina nycklar försvunnit, i sällskap av ett par vantar som båda låg i min Gogol Bordello-kasse jag hade med mig till förfesten igår. Ringde Albin, men han hade visst inte hittat den... Jag fattar det inte. Hur kan den ha försvunnit? Jag hittade den inte igår när vi skulle dra in till stan, och den finns inte nu heller. Vad finns det för värde i den? WAH. Hoppas verkligen inte att den försvunnit, då blir jag galen...

I övrigt så värmde denna sida, som min syster tipsade om, min själ - en sida jag kan ägna timmar åt... http://www.gatukonst.se/index.php?page=all.php

(den här bilden däremot, den har minsann jag tagit här i Göteborg)

Subtle investment

Efter månaders funderande, tänkandes att jag ska, gjorde jag idag äntligen slag i saken. Jag köpte en riktig kamera, så jag äntligen kan börja fota mer seriöst igen.


Nu bär det av hem till Albin och Robert för lite trevligt umgänge, för att senare utvecklas till förfest, och slutligen utgång till Röda Sten och kvällens skoldisco. Men kameran får snällt ligga hemma och vänta - nu har jag något att göra under morgondagens bakisdag.

Just nu...

...väntar jag spänt på Anna Ternheims nya skiva som kommer med posten på onsdag. Förutom den 10 spår långa skivan medföljer en 5-spårs bonusskiva med Annas tolkningar av Frank Sinatra-låtar. Hela konceptet låter som att det borde passa mig som fisken i handsken, men efter en tjuvlyssning är jag inte lika säker längre. Hennes version av Strangers in the night känns bara fel och ansträngd - men förhoppningsvis ändrar jag mig när jag fått höra hela låten och hela skivan. Signeringsspelning på Bengans nästa vecka också - M-M.

Sick and tired

Blev tvungen att sjukskriva mig en dag till, i hopp om att förkylningen slutligen skall lämna min lekamen. Nog för att jag lever rätt så ohälsosamt, såväl kost- som levnadsvanor i största allmänhet är knappast hälsofrämjande, men det börjar kännas lite småfrustrerande när man har varit förkyld mer eller mindre under ett antal månader utan några tecken på att det vill ge med sig... Dock känns det jättetrist att man verkligen måste kämpa för att få vara sjukskriven. Jag vet att det finns de på jobbet som inte tycks veta varför man ska sjukskriva sig, men det skall inte jag behöva lida av när jag för en gångs skull är sjuk? Jag är hellre hemma 2-3 dagar än att jag går runt på tågen och snorar och smittar ner folk. Dessvärre verkar inte min chef tycka det, det är ju trots allt bara en förkylning, och jag har ju inte feber. Feber?! Sen när måste man ha feber för att få sjukskriva sig pga förkylning?!?! Jag blir vansinnig snart.

Nu har i allafall jag och Marcus åter blivit själva i lägenheten, efter några dagars sällskap av två gamla bekanta från Borlänge. Självklart har vi dörrarna öppna för gäster, men det är väldigt skönt att åter få lite andrum igen...

Upptäckte dessvärre nyss att jag kommer att sova i Nybro (av alla ställen - jag hatar Nybro av hela mitt hjärta) på onsdag nästa vecka - samma kväll som Tiger Lou spelar i Göteborg... Känns sjukt bittert kan jag lova, då det var en av de spelningar jag verkligen längtat till under denna hösten. Visst, det kommer fler spelningar med Tiger Lou, men ändå - antiklimax.

Nu ska jag gå ut och ta en promenad till ett berg dit jag brukade gå, det är så vackert där; nästan som en saga, nästan som en tavla över rätt och fel, för man ser gårdakvarnar men man ser skiten med. Håkantrakter runt hörnet - Högsbohöjd.

Kyla, förkylning och fundering

Förkylningen har lägrat min kropp, och jag har sjukskrivit mig för första gången sen dagen efter Roskilde. Vill verkligen inte springa runt med en rosslig hals och rinnande näsa på tågen, även om min chef verkar tycka så. När han automatiskt frågar, då man ringer och vill sjukskriva sig, frågar ifall man har feber och hur förkyld man är, och gnäller sen över att det är många sjukskrivna nu, varför man tyvärr inte får sjukskriva sig om man "bara är förkyld". Bara?! Jag är inte den som dukar under i första taget, jag kan räkna antalet sjukskrivna dagar på jobbet på ena handens fingrar. Att många andra på mitt jobb verkar ha en rätt låg smärtgräns ska inte jag behöva lida för - eller?

Fick dock reda på att vi efter nyår troligtvis kommer att ha kvar några turer om dagen på SJ-tåg. Detta innebär även att vi kommer att köra hela vägen till Köpenhamn, och även ha övernattningar... Låter som att jag kommer vara kvar på TC ett tag efter nyår iaf.

Sen möttes jag av detta glädjebeskedet idag:

bob hund - ny skiva, ny turné

just nu håller vi på att spela in musik i malmö.

vårt album kommer 25 mars, 2009.

innan dess släpps en singel.

den 2 maj avslutar vi vår turné på Cirkus i Stockholm.

vi ses

mvh bob hund

PS. vi har inte så mycket mer att säga just nu. därmed gör vi ingen press för tillfället. men självklart ger vi intervjuer lagom till skivsläpp och turné. först då har vi mer konkreta saker att berätta.

resten av turnén ser ut så här:

20-Apr DK Aalborg - Studenterhuset
21-Apr DK Aarhus - Voxhall
22-Apr DK Köpenhamn - Lille Vega
23-Apr SWE Malmö - KB
24-Apr SWE Lund - Mejeriet
25-Apr SWE Skövde - Valhall
27-Apr NO Stavanger - Folken
28-Apr NO Bergen USF- Rökeriet
29-Apr NO Trondheim - Samfundet
30-Apr NO Oslo - Rockefeeler
1-maj SWE Göteborg - Trägårn
2-maj SWE Stockholm – Cirkus

Hemsidor:
www.bob-hund.com
www.myspace.com/bobhundofficial

Speldatum:
LÖRDAG 2 MAJ - CIRKUS, STOCKHOLM

Biljetterna till konserten släpps den 7 november, kostar 270 kr+ serviceavgift och säljs via Ticnet, www.ticnet.se, samt lokala Ticnet-ombud. Bokade biljetter kan lösas ut hos valfritt ATG-ombud.

Åldersgräns: 13 år.

Aktuell pressbild finns att hämta på www.aeglive.se/press.

Låter som att det kommer bli en galet fin vår.

Get me away from here, I'm dying pt. II

Åh. Helt seriöst - vilka är oddsen för att ens tatuerare, eftermiddagen innan man skall tatuera sig, drygt 16 timmar innan ens tatueringstid, ringer till en och talar om att han varit med om en olycka, och tyvärr inte kan tatuera en på beställd tid. Att han ska höra av sig till en efter att han varit hos ortopeden på måndagen? Vad är oddsen?? SUCK.

Det har blivit kallt och kyligt, det känns inte alls lika gemytligt svalt som det gjort den senaste månaden, snarare är det isande kyla som möter en så fort man beger sig utanför dörren. And I don't like it - vart tog min värme vägen egentligen? Jag är, och kommer förbli en sommarmänniska. Det är den bättre halvan av året. Mysighet, ljus och värme kan suga. Jag gillar inte kylan, that's it.

Get me away from here, I'm dying

Ja, titeln på dagens blogg är redan tagen, men det skiter jag i. Har varit en rätt lugn dag för mig, åkt till Växjö och vänt trots att jag egentligen borde ha varit ledig. Men eftersom T satt in mig på totalt 27 timmar denna veckan (jag har kontrakt på 37 timmar i genomsnitt) och han missat min ledighetsansökan och satt in mig på en 10-timmarstur (som jag var tvungen att ta bort) på torsdag när jag ska tatuera mig hade jag bara 17 timmar på schemat. Så ja, jag erbjöd mig att ta ett extra pass idag bara för att få lite extra timmar.

Dock har jag funderat en massa idag. Funderat på resor och vänskap och planer och mål och sysselsättning och livet i största allmänhet. Om vad jag är idag, vad jag är idag jämfört med för ett år sen, vad jag är om ett år, vem jag är, var jag är, vad jag gör, vem jag eventuellt är med, och hundra frågor till. Mycket orsakat av en underlig typ som känner för att dra till Nya Zeeland lite hastigt och lustigt. Lägg det i kombination till att du hör av en gammal vän som du inte pratat med på minst ett halvår som läser überseriös internationella relationer-utbildning i Uppsala som hon kom in på med 2.0 i gymnasiebetyg, och du har ångest i en liten låda. Jag insåg att Göteborg är ett substitut för en vettigare sysselsättning, Trafikcaféer är en anledning till att skjuta upp beslutet om livet en månad till.

Jag avundas verkligen de som vet exakt vad de vill bli, vad de ska bli, och vad de ska plugga för att bli det. Själv bor jag i Göteborg, jobbar och dricker öl. Jag vill ha en plan. En idé om mitt liv, ett åtgärdspaket för mina närmaste år. Ska det vara så svårt??

Om att uppskatta det lilla...

Vissa måste tydligen till andra sidan jorden för att förgylla vardagen. Det låter rätt så överdrivet ambitiöst, med tanke på att en annan klarar av detsamma enbart genom att räkna ner dagar till den stora etsningsdagen. Ja, torsdag är det faktiskt dags för dagen jag planerat inför så länge - jag ska pränta in bläck i huden. Göra ett medvetet ärr. Jag ska göra min efterlängtade tatuering. Nya Zeeland? Bah. Det räcker fint med att ta sig till en tatuerarstudio på Älvsborgsgatan.

Idag är det minsann tre veckor sedan jag rökte senast. TRE veckor! Jag har hört att de tre första veckorna ska vara värst, och... ja, jag skulle nog kunna påstå att de första tre veckorna varit värst hittills... Saker känns rätt så lätta, jag känner inte i närheten samma begär till en cigg som jag gjorde de första dagarna. Beroendet var en vana, en vana jag tycks ha gjort mig av med. Jag har festat flera gånger, och sitter med kollegor/kamrater/vänner/nya bekantskaper som röker, och jag tackar nej om jag blir erbjuden. Jag röker inte längre, och det känns jättebra.

Har haft drygaste jobbhelgen på länge. Har insett att jag har haft ytterst sparsamt med jobbhelger senaste månaderna, vilket är jävligt skönt. Har jobbat 10,5h (plus en timmes rast i mitten) både lördag och söndag, något som i efterhand känns väldigt skönt, men som under dagarna känts sådär. Jävla dubbla tågset, hade med mig mindre kaffe idag än jag borde ha haft, hade för lite extra igår, fick inte med mig nog mackor idag första vändan som jag ville, etc etc. Petitesser tycker du, javisst, men för en som är mitt uppe i skiten och som sliter för brödfödan genom tåget är det sånt som är rätt frustrerande och som man blir rätt utmattad av. Man får tas med ilskna kaffetanter som är bittra för att kaffet tagit slut, buttra ölgubbar som inte kan få en öl för att man just sålt den sista, danskar (jag trodde att alla fick lära sig att man inte ska prata med mat i munnen, men att ett helt land har missat det känns smått otroligt...) som förundras över att man bara har en "ostogskinksmörebröd" kvar (hur de räknar ska vi inte ens gå in på), och höstlovslediga småglin som förpestar ens tillvaro med sitt timslånga funderande över vad de vill ha (som ändå slutar med; efter att de frågat vad 18 olika saker kostat, att de köper en Menthos eftersom de inte har mer än 10 kronor. Idioter!), och barnvagnsmammor som vill ha gratis varmvatten till välling.

Förresten, nämnde jag att jag gillar mitt jobb?

Trots en personalansvarig som inte precis är top notch, trots besvärliga kunder, trots jävla SJ, trots en ovisshet för företaget efter nyår (jag blir ju hursomhelst kvar), trots det - bland kollegorna (och även tågvärdarna) finns det många guldkorn som gör varje arbetsdag till en fröjd. Nackdelen: Kanske lite väl många after work-öl än vad som är hälsosamt, och så var det ju orsaken till att jag började röka en gång - jag trivs på mitt jobb.

En sak är dock säker - Nya Zeeland kommer aldrig att bli så exotiskt som Göteborg är en lördagsnatt vid tretiden. Puss.

På tal om Art Garfunkel...

..så finner jag det mycket roande med recensenter och deras småironiska formuleringar.

Och visst, det är ju en legend på besök i stan. Art Garfunkel ser fortfarande ut som en mix av Bruno K Öijer och ett tunnhårigt penntroll men ingen kan ta ifrån honom hans rättmätiga plats som Paul Simons sidekick.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=503&a=452592&ref=rss

På rymmen från flykten, på gränsen till det förflutna

Ännu en vecka har förflutit, och jag har inte bloggat en gång. Men det har varit en väldigt intensiv vecka, jag har jobbat drygt 40 timmar på 4 dagar, allt för att kunna koncentrera mig på det efterlängtade veckoslutet.

Det smygstartade redan i torsdags afton, då jag begav mig i sällskap med två flaskor vin hem till Albin, där vi snackade skit och och mat. Vi begav oss därefter till Härlanda Fängelse, där den ende, den bäste, den enaste en - Emil Jensen skulle uppträda. Ösregn utomhus, värme inomhus. Kloka ord, tänkvärda funderingar, roliga formuleringar. Jag vet ingen som är så bra att göra "smygpoesi", vränga ord så de passar ihop på ett lagomt udda sätt och pussla ihop dem till en verbal filt som omsluter en och berör varenda kvadratmillimeter på kroppen. Det var en mycket bra konsert hursomhelst.

"Hör dåligt, fattar trögt", inspelad av mig, framförd av Emil Jensen

På fredagen tog jag (mycket trött efter drygt 4 timmars sömn på två nätter) bussen ut till Göteborgs City Airport och mötte en Londonsyster som kom med flyg. En behaglig dag, en solig eftermiddag med slottskogspromenad och stadsvandring i trevligt sällskap avslutades med några öl på andra långgatan och "Maria Larssons eviga ögonblick" (där Emil "En naiv idealist som dör på slutet" Jensen hade en roll!) på bio. Fick förresten tre inbjudningar (välkommen, och ta med en vän = SEX inbjudningar!) till Weekdays invigningsfest av nya butiken på onsdag. Sjukt kul det kommer bli! Fri tillgång till tilltugg och dryck, detta kan bli farligt...

På lördagen mötte vi mor, far och syster vid tåget, vilket var en väldigt spännande upplevelse. Konstaterade att detta var första gången hela familjen gjorde något tillsammans annat än på hemmaplan sedan Tunisienresan våren 2004... Väldigt underlig insikt. Efter lunch tillbringade vi eftermiddagen i Nordstan, innan vi begav oss hem till (den förfärligt ostädade...) lägenheten i Högsbohöjd. Mor och far, vilka nog är lite för ordningssamma för sitt eget bästa, sade inte så mycket som jag förväntat mig att de skulle göra om lägenheten. Inte ens klyschor som "Här har ni det väl bra?" och "Vilken mysig lägenhet ni fått tag på" yppades, vilket jag kan tro att vi just gjort det lite väl hemtrevligt. Städning är en bristvara i denna lägenheten, men det står jag för. Typ. Eller; jag är medveten om problemet - bra så i allafall...

Efter att ha letat runt efter ett ställe där vi kunnat äta middag till ett hyfsat pris (ska det vara så jävla svårt att hitta ett ställe där man efter lunch kan äta mat under hundringen, och som inte är ett kebabhak??) hamnade vi till sist på The Dubliner, en engelsk pub där vi åt enkel och god mat till en rätt billig penning. Vår tidsplan höll (sug på det, en familj där 3/5 är förfärliga tidsoptimister som håller en tidsplan!), och 19:05 satte vi oss som planerat på spårvagn 5 från Kungsportplatsen och åkte till Liseberg. Kön utanför Lisebergshallen ringlade rätt lång när vi kom fram vid 20 över 7, trots att det klart och tydligt stod på biljetten att insläppet började vid halv 7, och konserten vid halv 8. Antar att det är fler än min familj som drabbats av den hemska åkomman tidsoptimism...

Kön in flöt i allafall på snabbt. Efter några minuter var vi inne och kunde traska ner till rad 5 och sätta oss till rätta, rysligt nära scenen... Några minuter efter halv kliver musikerna upp på scenen, och efter ett något underligt intro kommer en åldrad Art Garfunkel inklivandes på scenen, stoppar händerna i gubbjeans-fickorna och inleder med El Condor Pasa, och får därefter en imponerande lång applåd. Det märktes verkligen under konserten att det var en speciell person som stod där uppe på scenen, applåderna tycktes bara bli längre och längre, och efter "Mrs Robinson" ville hyllningarna aldrig ta slut. Det var en väldigt egendomlig konsert, väldigt speciellt att vara där tillsammans hela familjen, också att en legendarisk artist stod endast 15 meter framför en och framför odödliga låtar gjorde känslan absurd. När Art (eller Arthur som han egentligen heter...) börjar sjunga sail on silvergirl..., precis innan Bridge over troubled water kulminerar fällde jag faktiskt en tår, det var riktigt, riktigt speciellt. En väldigt minnesvärd konsert, och jag är glad att jag köpte biljetter till konserten, också att det blev en familjegrej av det hela. Både mamma och pappa verkade överväldigade efteråt, så det var riktigt lyckat.

Efter en avslutande öl på the Dubliner (där vi som familj knappt blev insläppt, då det ju var åldersgräns på 23...) begav sig mor och far till hotellet, systrarna styrde under förfogande av mina nycklar hem mot Högsbohöjd, och jag i min tur begav mig vidare till Ritz, där jag mötte upp A och M. De var båda rätt party, även om jag måste erkänna att jag faktiskt får lite obehagskänslor av M, att inte veta om hon bara är överdrivet trevlig eller om hon faktiskt stöter på mig... Hursomhelst drog vi rätt så snart vidare till Nefertiti, där fler snart slöt upp.

Självklart träffar jag K där, som (när jag för en gångs skull klätt upp mig lite snyggare privat i skjorta och väst för första gången på jag vet inte hur länge..) fäller kommentaren "...har du gått direkt från jobbet till krogen?", och jag vill inget hellre än att hon ska försvinna, samtidigt som jag är glad att se henne. Jag borde ha ignorrerat och dissat henne mer än jag faktiskt gjorde under aftonen, men självklart bedyrade jag precis som henne att det var jättekul att ses igen, att jag saknat henne med och blablabla. När jag till sist dissade henne med en nödlögn fann jag henne såklart ganska kort därefter språkandes med en kille hon därefter stod och hängde med resten av kvällen. Jag vill inte ha någonting med henne att göra, eller, vill jag det egentligen? Svartsjuka kan ju ta knäcken på den bäste som bekant, och jag vet inte. Jag blev kluven och lite bitter, och hade kul på annat håll. Tog en svarttaxi hem framåt 4, och lade mig tillrätta på soffan vid halv 5 (sedan min säng ockuperades av två systrar, helgen tillära).

Idag åkte vi och mötte upp mamma och pappa vid hotellet, och efter en lättare lunch begav sig Londonsyster och Borlängefamilj till respektive färdmedel hem till sist, och jag var åter lämnad åt mitt öde. Lite konstigt att vara själv igen, samtidigt som det är skönt att kunna få lite oplanerad tid för sig själv igen. Lite väl intensivt blev det dock, hade gärna haft en dag till med de allihop. Men snart är det jul, och i år tänker jag inte spendera julen jobbandes.

Förövrigt är det idag 2 veckor sen jag slutade röka, och trots flertalet festkvällar har jag inte tagit ett bloss. Heja mig!

Lugn bakis-söndag

Gårdagen var mycket angenäm, om än den var kantad av misslyckanden. Tänkte tvätta på morgonen, men tog lite för lång sovmorgon. När jag väl gick till tvättstugan vid 5 över 10 hade en tant (som hängt i tvättstugan i väntan på min "walk over" - efter en timme får vem som helst tvätta på den bokade tiden om den som bokat inte dykt upp) precis börjat tvättat. Mötte M vid tåget (efter att ha missat 2, nästan 3 bussar) vid halv 3, och gick och låste in bagage. Vi var hungriga, så vi gick till Göteborgs bästa sushi-ställe. Stängt på lördagar. Tog en vända på stan, tänkte köpa té. De hade stängt. Tänkte köpa ett par vita converse jag kollat på, och sett att de rear ut till halva priset på Reddevil - slut. Skulle in på systemet och investera alkohol - stängde vid 3. Skulle till Pusterviksbiljetter och hämta ut biljetter - stängt. Skit också. Vi åkte hem till Högsbohöjd och skulle bara handla lite käk innan vi drog hem. "Kyckling, ris och wok, det blir bra". Glömde koka ris, glömde köpa kyckling, satte på woken först av allt, och fick ta kött istället. Fanskap.

Menmen, efter en lätt måltid började kalaset. Efter ett tag droppade lite kära kollegor och vänner in, och det var ett riktigt trevligt sällskap som begav sig mot Röda Sten och månadens Skoldisco. Väl där var det lite dimmigt, har inte hundra koll på exakt alla som hängde med hela vägen och vilka som bangade... Menmen, jag och M skiljdes åt framåt småtimmarna, och pga en död mobil för hennes del blev det några oroliga timmar innan vi återsågs idag vid halv 1. Eftermiddagen spenderades i Nordstan, och några timmar senare tog vi trötta bussen hem till Pennygången igen.

Helgen har varit rolig, och nästa helg kommer också bli minnesvärd med familje-gathering och Art Garfunkel i Lisebergshallen. Sjukt att jag inte träffat min Londonsyster sen studentveckan i våras, och dessförinnan ett år sen vi sågs. Ska hursomhelst bli sjukt kul att träffa alla.

Har dock haft en klump i magen idag igen. En sån där jobbig klump som bara ligger där i maggropen och gör sig obehagligt påmind. Gillar inte att den har en tendens att dyka upp när jag som minst anar det, utan att jag riktigt vet varför den finns där. Någon sorts oro, över något jag ännu inte vet. Förkylningen har dessutom slutit sina kalla armar runtom mig, så jag sitter här och snörvlar och har allmänt andningsbesvär. Lite småjobbig söndag (om än i trevligt sällskap), även om bakfyllan var lindrig - förkylningen är nog för att ta knäcken på mig...

V

Nej Marcus, jag tänker inte döpa om bloggen till "sluta röka-bloggen", trots att den för stunden handlar mycket om mitt projekt att sluta med skiten.

Det känns som att det bara blir värre och värre. Detta var värsta dagen hittills. Jag har sett rökare här och var, och i Växjö kändes det tomt. Vad gör man i Växjö, i väntan på att nästa tåg ska komma? Jo, man röker. Vad gör man i Göteborg, när tåget äntligen har kommit fram? Jo, man röker. Vad gör man när man är ute och pimplar pilsner? Jo, man röker. WAH! Måste man röka så jävla mycket?!?!

Idag var första dagen jag riktigt saknade ciggen. ÅH vad gott det vore med en cigarett. Men icke. 5 dagar avklarade, more to come....

Imorgon kommer M, och det kommer bli så sjukt kul. Efter en snabb vända på systemet väntar hemvändning och vidare in till stan, och efter en eftermiddag i de centralare delarna finns det inget annat än fest och sentimentalitet som väntar. Pepp som aldrig förr, längt längt. Jag har saknat dig.

Dag IV

Idag var nog den mest påfrestande rökfria dagen hittills. Dels för att den började helvete, men också för att vart jag än gick tyckte mig se rökande människor (jag lägger märke till dem på ett annat själv sen jag själv inte längre är en av dem), vilket framkallar ett ganska stort sug efter nikotin. Jag kan verkligen inte besluta om mitt begär är psykiskt, fysiskt, eller både och. Det känns som att det är en vana som jag måste vänja mig av vid, samtidigt som jag märker att jag lätt blir grinig... Att något så lätt kan vara så komplicerat.

Jag fick dessutom en skriftlig varning från min chef idag - det låter galet, jag vet. Men ja, tidigare i veckan försov jag mig ju som bekant, och idag var jag helt övertygad om att jag hade tur 3, som började 12:25. Nöjd klev jag över sängkanten vid elva, och kände att jag minsann skulle käka frukost, något jag sågottsom alltid nowadays hoppar över. Kvart över ringer de från jobbet och frågar om jag är på väg, och jag säger raskt "Säg inte att jag åker 4:an idag, Jonas. jag åker väl ändå trean?" - 4:an börjar 11:25, och självklart hade jag tagit fel på turer. Jag skyndade mig raskt igenom duschen och tog mig ner till jobbet.

Väl där var det bara att le med svansen mellan benen, och svälja stoltheten och erkänna att jag är väl medveten om att det inte är bra det som skett. Sen var det bara att jobba på, vilket flöt på rätt så bra. Senare på eftermiddagen kallade T in mig på kontoret, och jag fick läsa och skriva under ett papper.

Varning
Härmed framhåller vi att vi inte kan acceptera Ditt beteende den 2008-10-09, då Du ej infann dej i tid till ditt arbetspass. Vi ser mycket allvarligt på den här typen av förseelse.

Ett upprepande av det inträffade, eller om Du skulle göra Dig skyldig till någon annan förseelse mot kollektivavtalet eller företagets ordningsföreskrifter, kan i förlängningen medföra att vi tvingas skilja Dig från Din anställning.

Varför skriver de bara inte "man måste komma i tid till jobbet, annars får du sparken"??
T medgav dock att han tyckte att det kändes tråkigt att ge en varning till just mig (jag har en tendens att sköta mig någotsånär i övrigt, tack och lov), men att de måste börja sätta ner foten mer än vad de gjort tidigare, då många nya inte verkar ta särskilt hårt på att missa turer osv... Om någon missar en tur, och vi inte fixar så att vi får på någon servering efter vägen som vi ska, får företaget böta ca 14000 kronor. Mao är det väldigt viktigt att vi kommer i tid...

Och imorgon 10:30 ska jag på "ritmöte" hos tatueraren. Jag är spänd, och jättepepp. 30:e oktober är nåldatumet. Jag längtar.

Mitt rökfria liv, dag III

Så har det gått ganska precis tre dygn utan nikotin. Måste säga att det hittills gått förvånansvärt lätt, suget kommer väldigt intensivt ibland, men är över på 10 minuter tack och lov. Har faktiskt inte använt tuggummi som substitut, har helt enkelt bara försökt koppla bort suget och tanken på hur gott det vore med en cigarett. Det känns ändå rätt så skönt att det inte är några förfärliga abstinensbesvär jag har, det enda är att jag varit lite ilsken kvällen i förrgår vilket jag tror kan ha en hel del att göra med suget efter nikotin. Det bevisar det jag själv anat, att mitt cigarettmissbruk varit mer en ful vana än något riktigt beroende.

Min dygnsrytm är åt helvete, varför sitter jag uppe halva nätterna för? Nog för att jag har långa pass nowadays (jobbar 10,5-timmarspass som inte börjar tidigare än 11:30 måndag, onsdag, torsdag denna veckan), men ändå. Jag sätter klockan på 10, snoozar och håller ändå på att försova mig i slutändan (vilket jag dessutom gjorde i måndags). Mitt nya renlevnadsliv måste få struktur och rutiner. Ett träningskort skall inhandlas inom kort (dvs den dag jag vågar mig dit), mer och nyttigare mat skall börja lagas, mer frukt skall förtäras, och jag måste börja sova mer regelbundet. Okej, jag kanske kommer klara hälften av det där, men det är i allafall något. Mål, det är inte något jag haft sen Göteborgsvarvet. Vad har jag för mål med detta egentligen då? Ptja - bli rökfri, och en allmänt hälsosammare människa.

Veckan flyter på, helgen närmar sig med stormsteg, och som jag ser fram emot denna helgen. M's besök kan jag knappt bärga mig till, var år och dagar sen vi sågs "på riktigt". Två (ja, jag rättar dig, inte en) gånger har vi setts sen studenten, 5 minuter på PnL förra året, och några berusade timmar under T's Pimp'n'Hoe-fest i våras. Har lite planer en del för helgen, och det blir berusning och umgänge som tema, med inslag av shopping (det skulle jag inte ens kunna avskriva om jag så ville), ev. Liseberg och klubb Skoldisco med mindre förfest i boningen. Det kommer bli bäst. Att die Familie har familjegathering med Art Garfunkel-konsert här helgen därpå gör inte saken sämre...

Och idag fick jag två positiva besked:
1: Jag är en av ca 6-7 anställda som nog inte behöver oroa sig över att ha kvar jobb efter nyår.
2: Kryssningen, den där jävla kryssningen de snackat om ungefär sen jag började på Trafikcaféer i Göteborg kommer att bli av, en kryssning med julbord 8-10:e december. Me like.

Att beklaga sig över sömn, och samtidigt sitta uppe och blogga låter som en väldigt motsägelsefull idé. Tack och godnatt.

Nu säger jag upp bekantskapen med herr Marlboro.

Okej, för de som inte visste det - jag röker. Eller; har rökt kanske jag kan säga. Inte bara feströker, som det en gång började, utan dagligdags, 1-2 paket i veckan. En last jag införskaffat mig sen jag flyttade till Göteborg. Verkligen ingenting jag är stolt över på något sätt, men det har bara blivit så. I början var det mestadels den sociala biten, det var många på jobbet som rökte, det blev en naturlig sak att gå ut från jobbet i tio minuter och ta en kaffe och en cigarett. Likaså feströkandet, en last jag haft ännu längre. Man går ut och tar en nypa luft och en cigarett, snackar lite skit. Precis lika självklart är det att man, när man kliver av tåget i Ängelholm där man har en halvtimmes uppehåll, tar en cigg. Jag har länge irriterat mig på min fula ovana, min last. Så onödigt, och det finns inga fördelar som gör det hela på långa vägar motiverat. Men nu har jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök att sluta. Inte ta ett uppehåll eller trappa ner, det har jag försökt tidigare utan att lyckas särskilt bra. Det längsta uppehållet jag kan minnas sen jag blev daglig rökare skulle jag tro är 6 dagar, veckan innan Göteborgsvarvet. En patetisk liten siffra, som borde ha varit mycket större. Men den här gången är jag mer motiverad än på länge. Lite därför jag skriver det just här också, så det liksom blir lite mer officiellt, att jag verkligen bestämt mig. Jag vill inte mer.

Jag vet att det kommer att bli riktigt jobbigt, jag har trots allt rökt i mer eller mindre ett år nu. Men jag har bestämt mig. Jag ska göra ett seriöst försök att bli av med cigaretterna för gott. Jag vågar inte spekulera i hur jag kommer att lyckas, men jag går in i det hela med inställningen att jag kommer att lyckas. Kommer i allafall till en början att försöka utan några hjälpmedel, inget nikotintuggummi eller något sånt, utan bara vanligt tuggummi. Ett tuggummi istället för en cigg. Jag vill kunna säga "Nejtack, jag har slutat" och "Nejtack, jag röker inte". Och jag tänker göra det från och med nu.

Rökte alldeles nyss min sista cigarett, åtminstone på länge. Imorgon börjar räkningen av dagar.

En bättre dag

När jag är glad befinner jag mig något sorts vacuum. Jag bara är, njuter av stunden och livet, och reflekterar inte särskilt mycket över sinnesstämning. Den är ju positiv, så jag känner inget behov av att rota i tankarna i skallen. Jag är ju ändå glad, och det vore ju synd att förstöra det med att av misstag rota fram någon otänkt negativ tanke som kan påverka sinnesstämningen till det sämre.

När sinnesstämningen inte är lika positiv däremot mal tankarna. Plötsligt har jag ett större behov av att tänka tankarna, rota i alla vrår och skrymslen på jakt efter andra tankebanor. Det yppar sig till exempel genom ett behov av att sätta ord på tankarna, om än inte komma till klarhet med det jag tänker så i allafall att komma till medvetenhet med vad det är jag faktiskt tänker. Att jag varit väldigt dålig på att uppdatera min blogg påsistone kan nog i allafall delvis speglas i denna ekvationen. Jag har faktiskt mått ganska bra den senaste tiden, min kampanj mot den negativa hösten tycks ha fungerat förvånansvärt bra faktiskt. Jag har trivits bra med mitt liv den senaste tiden med en lagom blandning av jobb och nöjen, vardag och fest. Igår var det dock någonting som trängde mig. Under hela dagen gick jag med en klump i magen av någon anledning som jag själv inte visste, som en påminnelse om att det faktiskt var höst och inte alls den mentala sommaren jag inbillat mig. Att jag sen bara sovit 3 timmar natten till lördag pga utgång spelade definitivt sin roll då jag har en tendens att bli lite neråt om jag sovit för lite.

Dagen skulle tillbringas i Falkenberg, där min kära mor tillsammans med hennes kusin var och hälsade på släktingar, något jag sett fram emot eftersom jag inte besökt staden (och släktingarna, syskon till min mormor) på säkert 7-8 år. Jag försökte så gott som hela dagen att förtränga den konstiga känslan, även om den inte precis minskade när jag (självklart) träffade K som skulle servera på tåget jag åkte med till Falkenberg på morgonen. Ett svalt hälsande utan kram, en fråga vart jag skulle, och ett leende. Något av en romans i slutfasen på väg till att bli något vänskapligt får mig att vilja kräkas.

När jag senare kom tillbaks till Göteborg igen efter några trevliga timmar i Fbg bar det hemöver för en snabb storstädning kombinerat med uppfräschning av väggarna. Helt underbart att ha ett dammsuget golv, och att ha väggar som pryds av fina affischer hellre än gräsliga tavlor med japanska tecken och egyptiska papyrusmålningar som tidigare...

Förfesten var mycket angenäm, celebert besök av lite jobbfolk och vänner som besökte boningen i Högsbohöjd för första gången. Vädret för aftonen var inte det bästa, storm hade utlovats och regnet började strila i samma sekund som vårt sällskap klev av bussen vid Nordstan. Vägen ut till Ringö Brygga där festen ägde rum var lång och blåsig, men väl framme kändes det lovande. Flera gamla bekanta, och mycket nytt folk. Billig öl är lika med billig fylla, men jag höll mig på en behagligt mysig nivå. Framåt småtimmarna kom dock ångesten krypande, klumpen i magen var plötsligt markant igen, och E kommenterade att det verkligen syntes på mig att jag inte mådde bra. Jag vandrade omkring tämligen planlöst, kände mig rastlös och illa tillmods. Då och då gick jag och kollade efter min jacka för att försäkra mig om att den fanns kvar, eftersom det var en allmän garderob utan någon som vaktade kläderna.

Framåt småtimmarna kände jag hur alkoholen börjat ta ut sin rätt, och i takt med att mina bekantingar börjat dra sig hemöver. Det bästa alternativet jag fann var att sätta mig i en soffa och sova en stund eftersom det var för sent (alternativt för tidigt) för spårvagn in till stan, och jag ändå knappt skulle ha hunnit mer än hem innan jag fått åka in till stan igen för att jobba. Jag nickade till efter en stund, och vaknade av att M kom tillbaks efter att ha varit inne i stan och vänt (enbart för att konstatera att bussen hem slutat gå för natten, och därför funnit det bästa alternativet - att vända tillbaks igen), och även han satte sig för att sova.

När vi sen vaknade vid sju och vi beslöt att gå mot spårvagnen hängde det endast 4 jackor kvar i garderoben - och ingen av dem tillhörde mig. Frustration, ilska, trötthet och uppgivenhet sköljde över mig, och jag fann inget annat val än att bara gilla läget, bita ihop, och bege sig ut i regnet och blåsten i en tunn tröja. När jag sen kom till jobbet och direkt fick höra att T sjukanmält sig pga bakfylla gick jag i ren trötthet och lade mig i ett duschrum på två madrasser och sov en timme i väntan på att jag skulle börja. Istället för 3 lugna timmar stundade 6 rätt intensiva timmar i köket.

Jag kan lugnt påstå att det sliter att för tredje kvällen i rad festa, och att jobba efter att ha sovit totalt 4 timmar på två nätter är påfrestande, även om jag i grund och botten får skylla mig själv för det. Att jag sen fick beskedet att jag troligtvis står utan jobb efter nyår kändes dagen fulländad. Höstens första riktiga skitdag var ett faktum, och sinnesstämningens bott var nådd.

Imorgon väntar 10,5 timmars arbete, och jag kan lugnt påstå att jag inte är överdrivet sugen. Att jag får finfrämmande nästa helg är det som hållt mina tankar någotsånär tillfreds. Det är tankarna på helgen som hållt mig ovanför ytan under dagen. Kommer bli helt underbart att få återse M igen, jag behöver verkligen den här helgen just nu.

Not quite

Varför gör jag det här?
Tankarna mal, och en oförmögenhet att somna leder mig istället där jag frossar i det förflutna. Frossar i sorg, och minnen. Överskådar mitt liv de senaste åren, minns saker som fallit i glömska. Popaganda fick mig att minnas. Gjorde mig påmind, och startade tankar som malde i mitt huvud för två år sedan. Det känns så länge sen nu, dessa tankar har funnits här förut, fastän det känns som en evighet sen.

Jag vet inte vad det är som får mig att frivilligt sitta och ögna igenom gamla bilder, se och läsa. Det har blivit höst igen, värmen finns inte kvar där likt den gjort de senaste månaderna. Bistra vindar och hårt regn. Har bestämt mig för att inte gå ner mig även denna hösten, likt jag gjort de senaste 3-4 åren. Verkligen beslutat att inte låta ännu en höst passera med bitterhet som soundtrack. Ändå är det som att öppna en dörr när jag sitter här, som en bekant väg jag gått förut, som finns utstakad framför mig som leder neråt i dunklet.

Men jag tänker inte följa den. Inte den här gången.
Jag tänker inte låta tankar förstöra ännu en höst för mig.

Om ensam är stark är jag hellre svag.

HLR

Ännu en gång tvingar jag mig själv att återuppliva denna bloggen. Det är lite underligt, det är inte alls att jag inte vill skriva, det är snarare att jag inte får inspirationen jag behöver. Jag önskar jag kunde ha den där brinnande inspirationen som får mig att anteckna orden som flödar ur mina tankar, men det vill sig inte. Det går i perioder, och just nu är helt enkelt inte en sån period.

Sen har jag haft semester också. Var hemma i Borlänge över midsommar och P&L-festivalen, innan jag med sällskap styrde kosan söderut till Göteborg, för att på måndagen sedan åka vidare till Roskilde. Alltsammans var en stor fest, med två veckors konstant fest, mycket musik, alkohol, och som för min del avslutades storslaget på Roskildes Orangea scen, där bob hund fick kroppen att sjuda av lycka. Jag fick äntligen se mitt kära bob hund, och kommer så göra två gånger till innan sommaren är över. Lördag nästa vecka styr jag, efter att kvällen innan ha firat storslaget med Kent-konsert och sällskap av en syster, kosan söderut mot Helsingborg där jag kommer att avnjuta ännu en session med Sveriges bästa live-band. I slutet av augusti kommer jag även att se herrarna på Popadelica, på deras 400'e konsert. Så ja - denna sommaren går verkligen i musikens tecken.

____________________________________

Efter månader av sökande efter bostad har jag och Marcus äntligen fått napp. Om cirka två veckor är det vi som flyttar in i en möblerad 2,5:a på Pennygången i Högsbohöjd i västra Göteborg. ÄNTLIGEN, att slippa ägna varje afton att ögna igenom blocket och boplatsgbg efter till synes "för bra lägenheter" för oss. På några hundra intresseanmälningar på boplatsgbg har vi fått två erbjudanden om visning - båda på lägenheter ute i Biskopsgården, ett mindre eftertraktat område.

Dock finns det en sak jag kommer att sakna från mitt kära rum där jag bor nu, på Hermelinsvägen i Sävedalen. Snedtaket har faktiskt sin charm, även om jag tar mig till och från sängen med krökt rygg. Men det jag kommer att sakna mest är fönstret i snedtaket. Fönstret som det smattrar så härligt på varje gång det regnar, som det gjort flertalet gånger denna afton. Egentligen borde jag vara jättetrött och ha gått och lagt mig för länge sen, efter 2 dagar inkluderandes 2 hektiska 11,5-timmars arbetspass på tåg (jag hatar Gothia cup), men det rofyllda i att höra vattendroppar smattra mot rutan höll mig kvar här. Det är något meditativt med droppar mot fönster, något lugnande.

Dessutom känns det mer rättfärdigat att gråta när det regnar. Inte för att jag liksom går och bygger upp en massa sorg inombords, för att få lätta på trycket var gång det regnar, men det känns som att det hör ihop på något sätt. Oftast har jag ingenting emot att gråta, i synnerhet inte när det regnar. Tårarna blandas med regnet.

Du och jag är inget vidare bra

men jag kan inte säga nej

Jag kanske rent av behöver dig

Sentimentalitet

Var för knappt två timmar sen med om det sjukaste på länge. Hade varit ute med två arbetskamrater/vänner och druckit öl på Lilla London på Avenyn, och skulle precis dra oss. Den ena hade lite bråttom tillbaks till stationen pga en buss hem som hon var tvungen att hinna med, så hon hade lite bråttom. Precis när vi kommer till utgången från stället möter jag en blick, och hinner inte reflektera över vems blick denna är innan personen utbrister "Per...?", och jag hamnar i någon sorts chocktillstånd. Malin Bodin Wigler! För er som inte har någon aning om vem denna person är (alla) kan jag upplysa om att detta är en person som jag konfirmerades med i Dömle sommaren 2003, och som jag blev ganska nära vän med. Vi sågs strax efter konfirmationen, därefter dröjde det till sommaren 2004 då jag träffade henne på Arvikafestivalen, och jag minns EXAKT vilket tillfälle det var jag såg/träffade/pratade med henne senast, det var alldeles utanför Apollo, innan Promoes spelning, (hon hade gummistövlar) och vi sa att vi skulle ses mer innan festivalen var slut. Dock blev det tyvärr inte så, festivalen tog slut, hon åkte till USA i ett år och var utbytesstudent. Jag envisades med att fortsätta skicka julkort både ett och två år, men då responsen var föga lade jag till slut ned det där med julhälsningar och lät den relationen rinna ut i sanden, även om det kändes trist. Hursomhelst berättade hon att hon var i Göteborg eftersom hennes kusin tagit studenten, och hon själv (som haft ett sabbatsår) skulle ta studenten nästa vecka. Hon skulle tydligen åka hem redan dagen efter, så vi skulle inte hinna ses något, men innan jag sprang vidare med min vän mot centralen (eftersom det inte gick några vagnar som passade) kom vi överens om att höras imorgon (läs: lördag) då vi båda hade tid.

Sjukt udda, men det förgyllde min kväll (bland annat). Sånt som man blir lycklig av.

Menvafan

Ska jag vara glad eller bitter? Två riktigt pissiga nyheter, samt en fetbra. Fick besked idag att vi after all inte fick lägenhetshelvetet vid Wieselgrensplatsen, eftersom kvinnan vi skulle hyra av enligt hyresbolaget inte hade skäl nog för att få hyra ut i andra hand. Så, typ 1 vecka innan inflyttning blev det nobben. FUCK! Sen fick jag dessutom ett brev jag helst klarat mig utan.

Något som är lite positivt är iaf glädjebeskedet att bob hund kommer att spela på Roskilde i sommar. Jag visste att det skulle komma en nyhet idag, men jag vågade för mitt liv inte hoppas på detta, men det gjorde mig sjukligt pepp för Roskilde. Sjukt kul kommer det bli.

Men jag vet inte. Känner mig bara kall just nu, allt blev så drygt helt plötsligt. Bara att ge sig in i bostadsmarknaden igen då...

That's why we only work when we need the money

Helgen var den bästa på länge. Planen var ursprungligen att åka hem till Borlänge på fredagen för säsongens sista Klubb Phoneme, men de planerna gick i stöpet i samma stund som jag upptäckte att Jens Lekman aviserade att han tänkte avsluta sin världsomspännande turné på Hammarkullekarnevalen (Hammarkullen förstår jag ligger honom varmt om hjärtat - men Hammarkullekarnevalen av alla ställen??). Så; jag beslöt helt enkelt att stanna en dag längre i Göteborg, något jag i efterhand är mycket nöjd över att jag gjorde. Spelningen i sig var lite underlig, han spelade bara sju låtar, och den hemlige gästen, José González, gjorde en strålande insats bestående av handklapp och bombombom på 'You are the the light (by which I travel into this and that)' och 'A sweet summers night on Hammer Hill'. Men ändå var det så fint. Så vackert, så fulländat. Jag fann mig helt hängiven åt musiken, och befann mig i något av ett rus under den knappt halvtimmeslånga spelningen. Kort men fulländat. Jag var lyckligare än på länge.

Dock drog vi oss därifrån direkt när spelningen var slut (publiken ropade in honom en gång till, men han försvarade sig att det var omöjligt att spela några fler låtar efter att ha avslutat med 'A sweet summers night on Hammer Hill', men att han gladeligen skulle spela låtar folk önskade om man kom fram till honom senare under kvällen), men efter en sökning på youtube, samt efter att ha läst igenom Jens smalltalk och fann att man nog borde ha stannat någon timme ändå. Detta verkar ha varit magiskt. (vi skulle nog ha väntat lite med bärsen, Karin..)



Menmen, det är inget att göra åt nu. Sjukt underbar spelning, riktigt härlig kväll. Jag njöt.
Låtlistan:
Another sweet summers night on Hammer Hill
Sipping on the sweet nectar
You are the light (by which I travel into this and that)*
Julie
I am leaving you because I don't love you
The opposite of hallelujah
A sweet summers night on Hammer Hill*
*med José González


Lördagen stundade den beryktade Pimp's and Ho-festen. Det var längesen jag hade så kul på en fest, riktigt lyckat också när alla bjuder på sig själva och verkligen klär upp sig på riktigt! Det blev cigarrer och en lätt champagne-fylla, precis som det ska vara. Konstaterade dock att det var svårare än jag trott att bli berusad på mousserande vin... Efter en helg fylld av inspiration är jag så tillbaks i Göteborg för att jobba igen. Sjukt frustrerande bara att ha 12,5-timmarspass tre dagar i rad när solen gassar och värmer som den gör, och man inget hellre vill än att åka ut till Saltholmen och lägga sig och gassa...

Helgen fick mig på bra tankar. Inspiration, och glädje. Den bästa helgen på månader. Jag lever.

What goes around comes around

Jag sörjer över att jag är så beroende av andra människor. Eller, egentligen är vi alla det egentligen, även om vi har olika sätt att hantera behovet och begäret på. Vissa verkar det som att de inte alls behöver några människor i sin omgivning för att de ska trivas. Andra, jag däribland, upplever den raka motsatsen. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde ströva fritt och vara en lycklig ensamvarg, att kunna reda mig själv och bara vara harmonisk. Men sanningen är dessvärre att jag inombords har ett brinnande behov av bekräftelse, vare sig jag vill erkänna det eller ej. Jag är medveten om det, och har väl (i och med att jag skriver detta) mer eller mindre accepterat det faktum that I depend on you, att jag hyser sådan stor makt till min omgivning rörande min sinnesstämning och min identitet. Ibland inbillar jag mig nästan att jag byggt min egen identitet kring andra, att det är personer i min omgivning, och deras bekräftelse, som är min identitet. Dock har jag tack och lov tillräckligt med självinsikt för att inse att jag faktiskt har ett ego, en person, ett jag som fortfarande kommer att vara jag när jag går själv hem från jobbet.

Jag har sedan länge insett att jag nog är mer kär i kärleken än i själva personen, så har jag i allafall upplevt det. Med ett undantag har jag med perspektiv på det hela förr eller senare insett att det hela är ren egoism. Självklart handlar en relation om att ge och ta, och jag har inga som helst problem med det, tvärt om. Men i grund och botten, om man skall hårddra det hela, handlar det om egoism. Jag söker bekräftelse. Jag får bekräftelse. Jag ger bekräftelse. Jag får mer bekräftelse tillbaks. Jag tycker om att ge komplimanger och att få den jag tycker om att känna sig speciell och bekräftad. Men undermedvetet misstänker jag att det bara är ett spel, att min hjärna har inprogramerat ÄNDAMÅLEN FRÄMJAR MEDLEN. Den har insett att bekräftelse leder till bekräftelse, bekräfta och bli bekräftad, älska och bli älskad. Ge och få. Självklart betyder inte det att jag inte menar de saker jag faktiskt säger, saker jag säger och gör är 100% sanna. Och ärliga, jag menar varje ord. Men ändock.

Troligtvis är det detta som får mig att önska, att drömma, att ständigt söka. Bekräfta mig! Se mig!

Det verkar som om mitt ego utvecklat ett behov av att bli omfamnat.

En doft av svunna tider

En trevlig gårdag. Jobb hem från Malmö, parkhäng med folköl, och Klubb Saturn på kvällen. Efter att ha träffat Å på kvällen på Haket hängde jag med henne vidare till någon variant av rave, alldeles intill "Näckrosdammen" i närheten av Chalmers. Väldigt suspekt, men samtidigt lite mystiskt spännande att kliva av spårvagnen, och följa ett avlägset monotomt beat, för att senare ta sig bort från den upplysta cykelbanan längs mörka stigar. Efter en stunds klättrande och famlande i mörkret, enbart med mobilernas sken som lyste upp vår väg, skymtade vi blinkande ljus bland träden, och hörde ett sorl från människor, och självklart musiken som nu kunde höras med hög volym, fortfarande väldigt monotom. Människor dansade, pratade, rökte (bara legalt röka, vad jag såg) och drack. Någon "sprutade eld" från något som såg ut att vara en brandsläckare, något som såg ut att vara några ihoptejpade, uppblåsta sopsäckar stod invid ett träd. Det var en ganska gemytlig stämning, och även om vi inte stannade så länge så var det mycket trevligt. Vi drog oss hem till Å och åt ostsmörgåsar, och jag sov där.

Idag när jag så drog mig hemöver slogs jag av en doft när jag gick från bussen. Längs med en stig som går från busshållplatsen in mot mitt bostadsområde har någon rensat massor av mossa och lagt i en stor hög alldeles bredvid stigen. Doften som mötte mig kan närmast liknas vid den av nygrävd jord, och jag slogs genast av några tydliga minnen sen min barndom. Jag mindes hur jag inför en av alla dessa fiskeutflykter jag och min morfar gjorde stod invid och studerade hur morfar grävde mask. Den gamla grepen, morfars mörkgröna stövlar, hans grävande i gödselstacken nedanför vår gård, hur jag ivrigt plockade upp de maskar som tidigare legat i den svala jorden. Jag mindes den (jävligt fula) jeanskeps jag brukade använda till vardags, hur det låter när man springer i stövlar, ljudet av högt gräs som slog mot våra stövlar när vi vandrade ner till bäcken där vi alltid brukade meta.

Efter att jag under en millisekund slagits av alla dessa tankar och minnen klarnade minnet igen och jag fortsatte förbi den stora högen av mossa. Jag förundrades över alls minnen jag plötsligt slagits av, hur allting så plötsligt kunde komma upp i mitt huvud. Plötsligt kändes det som att det folk pratar om vid olyckor, hur de sett livet passera i revy framför dem, millisekunder innan olyckan skett, verkade helt logiskt, enkelt och självklart. För mig krävdes det inte mer än en doft för att jag skulle minnas saker jag inte tänkt på under flera år.

Bäst

Få är de gånger jag unnar mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv, att jag öppet talar om för mig själv hur jävla bra jag är. Detta har såklart att göra med att jag har ganska höga krav på mig själv, vilket ofta orsakar prestationsångest och leder till att jag sällan når upp till dem. Inför gårdagens Göteborgsvarv kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag gett mig in i något som jag frisk och kry inte skulle klara av, och i synnerhet inte när jag hade såväl förkylning som nageltrång att bråkas med. Men, jag låtsades att jag hade mer än 10 mil sprungna i kroppen, och log och sade att "jodå, jag ska minsann klara det" till de som tvivlade. Till de som peppade mig log jag också, och sög åt mig all pepp jag kunde få, och kände mig faktiskt ganska taggad inför loppet.

Efter att ha träffat L, en gammal kär bekantskap jag inte sett på 1½ år på stan för lite kvalitéts-göra-ingenting-tid kändes det helt okej i kroppen, och jag anlände lite väl sent till Slottskogsvallen då man var rekommenderad att vara på plats minst en halvtimme innan start. 15:45 skulle min starttid vara, och jag anlände knappt 25 minuter före start, och då jag insåg hur mycket jävla publik det var kändes det lite smått oroande. Men jag skyndade mig snabbt igenom folkmassan, i takt med att de första löparna sprang i mål, och jag lämnade in väska och värdesaker. När väl det var gjort kände jag mig äntligen lugn, då jag hade en kvart på mig tills starten skulle gå. Jag joggade lite och värmde upp så gott det gick, och rörde mig bort mot den sista startgruppen, grupp 16, där jag skulle starta. Väl på plats infann sig en väldigt mysig känsla i kroppen, en känsla jag inte känt sedan föregående sommar, då jag sist spelade en golftävling. Den där pepp-känslan i magen, den som säger "Nu jävlar!" och taggar en. Jag visste att jag var förkyld och att jag hade nageltrång, men skit samma - nu jävlar ska jag klara detta. Jag har satt ett mål, att klara mig igenom Göteborgsvarvet springandes, sagt och gjort. Jag skulle klara det, så var det bara.

Starten gick, och efter lite trängsel och lunkande första 200 metrarna så kunde man till sist börja ta sig fram springandes. I början tänkte jag mycket på de råd jag fått innan, spring i din egen takt, att inte följa strömmen alltförmycket och springa fort bara för att det gick helt okej sådär i början, utan försökte köra samma hastighet genom hela loppet. Jag kände mig ganska nöjd med mitt val, solen sken och publiken hejade, och jag insåg plötsligt att jag sprang där och fånlog för mig själv. Detta var ju kul. Berusade åskådare utanför ett bostadshus hade satt upp skyltar som löd "Ge upp, det är inte värt det! Ta en öl istället!", och satt själva och skrålade snapsvisor. Själv satte jag igång mp3'n på telefonen och satte igång playlisten jag förberett inför loppet. bob hund. Daft Punk. Kaizers. Jens Lekman. ABX. Ja, väldigt blandat, men väldigt rofylld och peppande. Jag är glad att jag after all tog med mig mp3'n.

Väl uppe på Älvsborgsbron blåste det rejält, och det var lite kyligt, även fast solen sken. Ändå var det en frihetskänsla som mötte mig, lite mer än 6 km avklarade, och detta gick ju som en dans. Nästa år måste jag utmana någon, tänkte jag för mig själv. Efter en lång nedförslöpning ner från bron väntade en låååååång och tråkig sträcka i hamnen på Hisingen. Industriområde, bostadsområde, industriområde, industriområde. SJUKT trist sträcka! Men till sist hägrade den bortanför några bostadshus - Göta Älvsbron. Efter knappt 20 minuters ytterligare löpning, och efter att ha sprungit mer än halva loppet ("Nu har jag sprungit hälften, nu kan jag bara inte ge upp!) nådde jag fram till den kilometerlånga stigningen upp till Göta Älvsbrons topp. Jag mindes rådet jag fått från en tågvärd som sprungit loppet några gånger, spring i din egen takt så du orkar löpa hela vägen upp, många som springer förbi dig i början kommer du sen att jogga förbi när ni kommit längre upp, sagt och gjort.

Efter en behaglig nedförslöpning väntade Avenyn. Fördel: Mycket publik som peppar. Nackdel: Låååååång. Raaaaaaak. Svagt uppför hela vägen upp, och en liten nedförslöpning därefter, men den sög på krafterna. Likaså löpningen upp mot Vasaplatsen och vidare. Det var då det riktigt började bli jobbigt. 5 km kvar. Man liksom bara gick och väntade på nästa skylt. Efter en evighet kom den, och då var det 4 kilometer kvar. FYRA! Åh, det måste ha varit de längsta kilometer jag tagit mig igenom någonsin. Precis då kommer Kaizers Orchestra - Evig pint på i lurarna. Åh. Jag vet hur det känns. Lite sista vatten vid sista vattenkontrollen, sen var det bara slutsträckan kvar.

När jag passerat 20km-skylten kändes det som att jag ville ge upp. Bara lägga av. Men har man tagit sig igenom 20 jävla fucking kilometer kan jag bara inte lägga av. Jag gjorde väl inte så mycket annat än att fortsätta springa. Eller, jogga. Långsamt, men envist. När sen den sista stigningen var avklarad, och tre broar skulle springas under innan jag slutligen skulle komma inspringandes på Slottskogsvallen kändes det som en stor lättnad. Jag räknade broarna. När jag till sist kom in på löparbanan kändes allt lätt. På något sätt fick jag till och med krafter nog att spurta. Jag passerade in i målfållan, kunde inte tro det jag just klarat. Benen pumpade av adrenalin, och jag kände mig utmattad som aldrig förr. Men jag var nöjd. Jävlar vad nöjd jag var.

För en dag unnade jag mig själv att känna mig bäst.

Fysiskt disciplinstraff

Jag tror inte min kropp vill att jag ska springa den där halvmaran imorgon. Med drygt ett halvt dygn återstående så sitter jag här med en förkylning (som hängt med mig i 3-4 månader...) och en obehagligt smärtande nageltrång på höger stortå. När jag av en impuls anmälde mig till Göteborgsvarvet i slutet av januari tyckte jag att det lät som en kul grej, en motivation och sporre för att jag skulle komma igång med träningen.

Jävlar, vad jag har tränat.

Nåväl, imorgon är dagen D, som jag faktiskt ser fram emot snarare än bävar inför, och jag kommer definitivt att gå in i loppet med samma målsättning jag haft sen jag anmälde mig - att ta mig runt Göteborgsvarvet springande. Att jag sen fortfarande som längst sprungit halva sträckan sammanhängande, dvs drygt en mil, det ignorrerar jag. Jag är förvånansvärt taggad, och kommer att klara detta. Fyfan vad jag är bra.

. ______________________ .

Upptäckte också idag, till min stora förtjusning, att The Umbilical Brothers kommer till Lorensbergsteatern måndagen den 26:e maj. Glädjen har hållt i sig genom en lång arbetsdag, och det kommer bli sjukt kul att se "Speedmouse" live. Göteborg är en bra stad.

Du sa att jag doftade kamomill. Remember?

Som att glömma en timme som passerade under en eftermiddag. Som att se tillbaka på en dag och någon säger "Åh, vad jag tyckte om det vi gjorde då!", och man förskräckt tittar upp, med ett ögonbryn uppe i pannan och en blick som signalerar förvirring, och man är helt oförstående. Va? Den timmen? Vad gjorde vi? Jag minns klart och tydligt vad jag hittat på idag, men jag har minsann inget minne av det som skedde under den timmen. Men det har alltså hänt? Eller har det det?

Att irra bort sig själv när förvirringen tar fart, och jag försöker att påminna mig om saker som skett, men ändå inte. Minns man inte så finns det inte. Har aldrig hänt. Eller har det det?

Förälska dig ofta, förlova dig sällan, och gift dig aldrig är några väl valda visdomsord som finns yppade i en låt av en välbekant svensk artist, och det låter som någonting som jag skulle kunna leva efter.

. _______________________ .

Var och kollade på en lägenhet idag. En ljus och luftig 3:a med kök inte långt från Wieselgrensplatsen, och med fönster åt tre väderstreck. 5500-6000 i månader känns rimligt, även om jag blivit naturligt snål av mig sedan jag betalar 2000 i månaden som det är nu... En djungel, detta med att leta bostad. Men som det är nu verkar det som att något är på kroken, och det lutar åt att det är on the Hising Island som min nya bostad kommer att ligga.

Summer of 2008

Följande finns publicerat på bob hunds myspace:

09 maj 2008, 00:00

Gigs ... Message in Swedish

Hej

Sprid gärna vidare detta till alla ni känner (och om ni har kontakter inom media så kör iväg ett meddelade till dom också)

bob hund spelar på HELSINGBORGSFESTIVALEN 26/7

Dessutom gör vi två spelningar till

Mer info kommer när det blir officiellt

Här är ny pressbild : http://download.yousendit.com/1FDDA3EB675C3BDC

MVH

Marcus och bob hund

_____ . _____

Lycka och eufori är det nya svarta. Denna sommaren är det jag som kommer stå i Helsingborg och skråla om hur jag har kvar ett kort av far, hur jag tycker att väntan börjar bli lång, och att jag trodde att det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag. Sommaren 2008 kommer vara sommaren då jag för första gången fått se bandet vars storhet jag upptäckte den där vårterminen i nian, då de lägligt nog bestämt sig för att sadla om och börja sjunga på engelska under nytt bandnamn. Mina sommarplaner kommer att styras efter dessa spelningar, och jag kan inte låta bli att lite i smyg spekulera och hoppas på att de andra två spelningarna kommer att äga rum på Way out west respektive Roskilde.


Jag tycker att väntan börjar bli lång. Sommaren har bara börjat, men som den börjat!

_____ . _____

Imorgon kväll är det popklubb med bob hund-tema på Klubb Saturn mellan 21-02, och självklart jobbar jag till 22:50. Menmen. Den som väntar på något gott.

Nu ska jag gå och lägga mig, låta detta sjunka in, och vakna leende imorgon. Ja, så får det bli.

Jag borde gå vilse oftare.

Dagen D närmar sig med stormsteg. Jag pressar mig själv att röra mig mer och mer, motionera i alla dess former, med tanke på det stundande Göteborgsvarvet om drygt en vecka, då jag för första gången ska springa längre än jag någonsin gjort. Närmare bestämt 21097,5 meter för att vara exakt, ett halvmaraton. Jag är sjuk i huvudet. Inte nog med att jag frivilligt väljer att utsätta mig för denna prövning - jag betalar för det. Men samtidigt kittlar tanken mig. Jag gillar utmaningen, att verkligen visa för de som skrattat och sagt att jag är sjuk i huvudet (jag sällar mig till dessa) att jag kan. Jag har ett mål, det kommer bli jobbigt som fan och jag kommer vara mör som en välhängd rådjursfiol efteråt - men jag ska klara det.

Lägligt nog har jag en förkylning som omsluter mig likt en grå dimma, men min fostran trogen gör jag mitt bästa för att äta frukt, ta C-vitaminbrus och knapra Esberitox för glatta livet. Allt för att bli av med sjukan. Det jobbigaste är att jag inte kan springa som jag önskar. Eller, jag borde i allafall inte göra det, och jag är inte 100%-igt i form för att kunna göra det.

I förrgår kände jag ett stort behov att röra på mig, då jag för första dagen på länge var ledig och sov så länge jag kände för (vilket var till klockan 10, lagom och bra - sen vände jag på mig och sov till 2...). Då allt jag åstadkommit under eftermiddagen var att hänga en tvättmaskin samt gå och handla mat kände jag ett stort behov av att ut och ta en rask promenad, i brist på hälsa nog för att springa. Jag begav mig ut, längs de vägar jag mestadels sprungit längs tidigare, lyssnandes på senaste pod-avsnitten av P3 Populär. Det kändes bra, fastän klockan var strax efter tio och det började mörkna beslöt jag att fortsätta då det trots allt bara var upplysta motionsspår jag gick efter.
Då jag kom till ett vägskäl där jag tidigare svängt av när jag sprungit fick jag nu impulsen att fortsätta rakt fram och gå en väg jag inte följt tidigare. Den var till en början lång och rak, och följdes därefter av en lite kurva med ytterligare en efterföljande raka. Jag gick och gick, funderade kring när vägen jag följde skulle börja svänga mer, för att till sist möta vägen jag en gång kommit ifrån - alla vet ju att elljusspår har slingor som leder tillbaks därifrån man en gång började. Jag fortsatte, gick längs med en sjö (som jag senare lärt mig kallas Delsjön), följde vägen som ledde längs med strandkanten. Vägen ledde in mot skogen igen, och jag följde den - nu började det bli riktigt mörkt, och jag kände inte för att lämna den upplysta väg som jag så länge följt.
Tankarna började segla iväg, även om detta med "vilse" fanns i bakhuvudet kändes det avlägset och absurt, jag följde ju trots allt upplysta stigar. Få var de löpare, hundägare och stavgångare jag mötte - vettigt folk ger sig helt enkelt inte ut i motionsspår när klockan passerat tio, med all rätt. Stigen delade på sig, jag följde en asfalterad väg. Kom upp till en klubbstuga, vände och gick tillbaks. Fortsatte längs motionsspåret, vägen delade sig igen, jag gick höger. Lysena slocknade efter några hundra meter, så jag fann det klokast att vända och följa den belysta vägen istället igen. Ignorrerade känslan av att känna mig ensam och vilse. Jag fortsatte följa den upplysta grusvägen, efter några hundra meter såg jag fler lysen skymta genom träden, kände ett litet hopp om att till sist börja hamna någonstans där jag kunde rekognisera mig. Jag gick över parkeringen, och till sist skymtade jag ett vägskäl jag alltid passerar i början av mina löprundor. Ett stort leende spreds över mina läppar, och jag gick med raska steg hemåt igen.
Till sist kom jag hem igen, 1 timme och 45 minuter efter att jag gått. Ganska nöjd var jag ändå, jag hade trots allt avverkat nästan en mil gåendes.

På ett sätt var den där känslan kittlande, precis som denna jag har inför min stora utmaning. Känslan av att inte veta vart jag fann mig, att i mörker ströva på vägar jag ej tidigare beträtt, var ganska rofylld, på något underligt sätt. Det var behagligt. Jag log för mig själv när jag kommit hem, nöjd över att till sist ha funnit vägen tillbaka igen. Jag skulle nog inte ha särskilt mycket emot att låta det hända igen, gärna i sällskap. Om det är något som verkar vara mysigt, så är det att gå vilse tillsammans. Det står numer uppskrivet på "Att göra"-listan.