What goes around comes around

Jag sörjer över att jag är så beroende av andra människor. Eller, egentligen är vi alla det egentligen, även om vi har olika sätt att hantera behovet och begäret på. Vissa verkar det som att de inte alls behöver några människor i sin omgivning för att de ska trivas. Andra, jag däribland, upplever den raka motsatsen. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde ströva fritt och vara en lycklig ensamvarg, att kunna reda mig själv och bara vara harmonisk. Men sanningen är dessvärre att jag inombords har ett brinnande behov av bekräftelse, vare sig jag vill erkänna det eller ej. Jag är medveten om det, och har väl (i och med att jag skriver detta) mer eller mindre accepterat det faktum that I depend on you, att jag hyser sådan stor makt till min omgivning rörande min sinnesstämning och min identitet. Ibland inbillar jag mig nästan att jag byggt min egen identitet kring andra, att det är personer i min omgivning, och deras bekräftelse, som är min identitet. Dock har jag tack och lov tillräckligt med självinsikt för att inse att jag faktiskt har ett ego, en person, ett jag som fortfarande kommer att vara jag när jag går själv hem från jobbet.

Jag har sedan länge insett att jag nog är mer kär i kärleken än i själva personen, så har jag i allafall upplevt det. Med ett undantag har jag med perspektiv på det hela förr eller senare insett att det hela är ren egoism. Självklart handlar en relation om att ge och ta, och jag har inga som helst problem med det, tvärt om. Men i grund och botten, om man skall hårddra det hela, handlar det om egoism. Jag söker bekräftelse. Jag får bekräftelse. Jag ger bekräftelse. Jag får mer bekräftelse tillbaks. Jag tycker om att ge komplimanger och att få den jag tycker om att känna sig speciell och bekräftad. Men undermedvetet misstänker jag att det bara är ett spel, att min hjärna har inprogramerat ÄNDAMÅLEN FRÄMJAR MEDLEN. Den har insett att bekräftelse leder till bekräftelse, bekräfta och bli bekräftad, älska och bli älskad. Ge och få. Självklart betyder inte det att jag inte menar de saker jag faktiskt säger, saker jag säger och gör är 100% sanna. Och ärliga, jag menar varje ord. Men ändock.

Troligtvis är det detta som får mig att önska, att drömma, att ständigt söka. Bekräfta mig! Se mig!

Det verkar som om mitt ego utvecklat ett behov av att bli omfamnat.