En doft av svunna tider

En trevlig gårdag. Jobb hem från Malmö, parkhäng med folköl, och Klubb Saturn på kvällen. Efter att ha träffat Å på kvällen på Haket hängde jag med henne vidare till någon variant av rave, alldeles intill "Näckrosdammen" i närheten av Chalmers. Väldigt suspekt, men samtidigt lite mystiskt spännande att kliva av spårvagnen, och följa ett avlägset monotomt beat, för att senare ta sig bort från den upplysta cykelbanan längs mörka stigar. Efter en stunds klättrande och famlande i mörkret, enbart med mobilernas sken som lyste upp vår väg, skymtade vi blinkande ljus bland träden, och hörde ett sorl från människor, och självklart musiken som nu kunde höras med hög volym, fortfarande väldigt monotom. Människor dansade, pratade, rökte (bara legalt röka, vad jag såg) och drack. Någon "sprutade eld" från något som såg ut att vara en brandsläckare, något som såg ut att vara några ihoptejpade, uppblåsta sopsäckar stod invid ett träd. Det var en ganska gemytlig stämning, och även om vi inte stannade så länge så var det mycket trevligt. Vi drog oss hem till Å och åt ostsmörgåsar, och jag sov där.

Idag när jag så drog mig hemöver slogs jag av en doft när jag gick från bussen. Längs med en stig som går från busshållplatsen in mot mitt bostadsområde har någon rensat massor av mossa och lagt i en stor hög alldeles bredvid stigen. Doften som mötte mig kan närmast liknas vid den av nygrävd jord, och jag slogs genast av några tydliga minnen sen min barndom. Jag mindes hur jag inför en av alla dessa fiskeutflykter jag och min morfar gjorde stod invid och studerade hur morfar grävde mask. Den gamla grepen, morfars mörkgröna stövlar, hans grävande i gödselstacken nedanför vår gård, hur jag ivrigt plockade upp de maskar som tidigare legat i den svala jorden. Jag mindes den (jävligt fula) jeanskeps jag brukade använda till vardags, hur det låter när man springer i stövlar, ljudet av högt gräs som slog mot våra stövlar när vi vandrade ner till bäcken där vi alltid brukade meta.

Efter att jag under en millisekund slagits av alla dessa tankar och minnen klarnade minnet igen och jag fortsatte förbi den stora högen av mossa. Jag förundrades över alls minnen jag plötsligt slagits av, hur allting så plötsligt kunde komma upp i mitt huvud. Plötsligt kändes det som att det folk pratar om vid olyckor, hur de sett livet passera i revy framför dem, millisekunder innan olyckan skett, verkade helt logiskt, enkelt och självklart. För mig krävdes det inte mer än en doft för att jag skulle minnas saker jag inte tänkt på under flera år.