Bäst

Få är de gånger jag unnar mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv, att jag öppet talar om för mig själv hur jävla bra jag är. Detta har såklart att göra med att jag har ganska höga krav på mig själv, vilket ofta orsakar prestationsångest och leder till att jag sällan når upp till dem. Inför gårdagens Göteborgsvarv kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag gett mig in i något som jag frisk och kry inte skulle klara av, och i synnerhet inte när jag hade såväl förkylning som nageltrång att bråkas med. Men, jag låtsades att jag hade mer än 10 mil sprungna i kroppen, och log och sade att "jodå, jag ska minsann klara det" till de som tvivlade. Till de som peppade mig log jag också, och sög åt mig all pepp jag kunde få, och kände mig faktiskt ganska taggad inför loppet.

Efter att ha träffat L, en gammal kär bekantskap jag inte sett på 1½ år på stan för lite kvalitéts-göra-ingenting-tid kändes det helt okej i kroppen, och jag anlände lite väl sent till Slottskogsvallen då man var rekommenderad att vara på plats minst en halvtimme innan start. 15:45 skulle min starttid vara, och jag anlände knappt 25 minuter före start, och då jag insåg hur mycket jävla publik det var kändes det lite smått oroande. Men jag skyndade mig snabbt igenom folkmassan, i takt med att de första löparna sprang i mål, och jag lämnade in väska och värdesaker. När väl det var gjort kände jag mig äntligen lugn, då jag hade en kvart på mig tills starten skulle gå. Jag joggade lite och värmde upp så gott det gick, och rörde mig bort mot den sista startgruppen, grupp 16, där jag skulle starta. Väl på plats infann sig en väldigt mysig känsla i kroppen, en känsla jag inte känt sedan föregående sommar, då jag sist spelade en golftävling. Den där pepp-känslan i magen, den som säger "Nu jävlar!" och taggar en. Jag visste att jag var förkyld och att jag hade nageltrång, men skit samma - nu jävlar ska jag klara detta. Jag har satt ett mål, att klara mig igenom Göteborgsvarvet springandes, sagt och gjort. Jag skulle klara det, så var det bara.

Starten gick, och efter lite trängsel och lunkande första 200 metrarna så kunde man till sist börja ta sig fram springandes. I början tänkte jag mycket på de råd jag fått innan, spring i din egen takt, att inte följa strömmen alltförmycket och springa fort bara för att det gick helt okej sådär i början, utan försökte köra samma hastighet genom hela loppet. Jag kände mig ganska nöjd med mitt val, solen sken och publiken hejade, och jag insåg plötsligt att jag sprang där och fånlog för mig själv. Detta var ju kul. Berusade åskådare utanför ett bostadshus hade satt upp skyltar som löd "Ge upp, det är inte värt det! Ta en öl istället!", och satt själva och skrålade snapsvisor. Själv satte jag igång mp3'n på telefonen och satte igång playlisten jag förberett inför loppet. bob hund. Daft Punk. Kaizers. Jens Lekman. ABX. Ja, väldigt blandat, men väldigt rofylld och peppande. Jag är glad att jag after all tog med mig mp3'n.

Väl uppe på Älvsborgsbron blåste det rejält, och det var lite kyligt, även fast solen sken. Ändå var det en frihetskänsla som mötte mig, lite mer än 6 km avklarade, och detta gick ju som en dans. Nästa år måste jag utmana någon, tänkte jag för mig själv. Efter en lång nedförslöpning ner från bron väntade en låååååång och tråkig sträcka i hamnen på Hisingen. Industriområde, bostadsområde, industriområde, industriområde. SJUKT trist sträcka! Men till sist hägrade den bortanför några bostadshus - Göta Älvsbron. Efter knappt 20 minuters ytterligare löpning, och efter att ha sprungit mer än halva loppet ("Nu har jag sprungit hälften, nu kan jag bara inte ge upp!) nådde jag fram till den kilometerlånga stigningen upp till Göta Älvsbrons topp. Jag mindes rådet jag fått från en tågvärd som sprungit loppet några gånger, spring i din egen takt så du orkar löpa hela vägen upp, många som springer förbi dig i början kommer du sen att jogga förbi när ni kommit längre upp, sagt och gjort.

Efter en behaglig nedförslöpning väntade Avenyn. Fördel: Mycket publik som peppar. Nackdel: Låååååång. Raaaaaaak. Svagt uppför hela vägen upp, och en liten nedförslöpning därefter, men den sög på krafterna. Likaså löpningen upp mot Vasaplatsen och vidare. Det var då det riktigt började bli jobbigt. 5 km kvar. Man liksom bara gick och väntade på nästa skylt. Efter en evighet kom den, och då var det 4 kilometer kvar. FYRA! Åh, det måste ha varit de längsta kilometer jag tagit mig igenom någonsin. Precis då kommer Kaizers Orchestra - Evig pint på i lurarna. Åh. Jag vet hur det känns. Lite sista vatten vid sista vattenkontrollen, sen var det bara slutsträckan kvar.

När jag passerat 20km-skylten kändes det som att jag ville ge upp. Bara lägga av. Men har man tagit sig igenom 20 jävla fucking kilometer kan jag bara inte lägga av. Jag gjorde väl inte så mycket annat än att fortsätta springa. Eller, jogga. Långsamt, men envist. När sen den sista stigningen var avklarad, och tre broar skulle springas under innan jag slutligen skulle komma inspringandes på Slottskogsvallen kändes det som en stor lättnad. Jag räknade broarna. När jag till sist kom in på löparbanan kändes allt lätt. På något sätt fick jag till och med krafter nog att spurta. Jag passerade in i målfållan, kunde inte tro det jag just klarat. Benen pumpade av adrenalin, och jag kände mig utmattad som aldrig förr. Men jag var nöjd. Jävlar vad nöjd jag var.

För en dag unnade jag mig själv att känna mig bäst.