Försvenskningen av oss alla för oss ned i fördärvet

De senaste veckornas solsken har lyft mitt humör och mestadels hållt mig på den gladare halvan av humörskalan. Vår och grönt, doften av växter som väcks till liv igen efter en lång och kall vinter får mina mungipor att reagagera, och jag gillar det. Sommaren är på väg, och vintern kommer inte att göra sig påmind på mer än ett halvår, jag kan inte vara annat än glad.

Sista april tillbringades i sällskap av en trevlig Karin, till en början vid Vasaplatsen i väntan på att Cortégen (och inte studentkortegen som jag ville få det till...) skulle passera. Detta ägde rum för 99:e året i rad, då Avenyn och vissa kringliggande gator stängs av för att lastbilsekipage med diverse dekorerade och uppyntade flak (som ska påminna oss om uppmärksammade händelser som skedde under förra året) lastade med chalmerister skall kunna köra i en lång parad. Lite småroligt, men segt i längden. Det faktum att jag sovit 8 timmar på två nätter bör nog också ha spelat in lite, lägg på det en förkylning samt vetskapen om att det dagen efter stundade 14 timmars arbete. Efter cortégen drog vi oss vidare hem till J, där jag drack danskt 28-kronorsvin som gav valuta för pengarna med råge. Och under en rökpaus gjorde jag det alla drömt om (I bet you do), men som ingen gjort - jag klappade en hare. Jajjemen, yess indeed. En hare som sprang runt ett hörn och satte sig och tryckte bakom ett knippe brännässlor, kröp jag sakta fram till den och strök den två gånger över öronen och ryggen, kände dess frenetiskt bultande hjärta, innan den förskräckt sprang iväg. Jag var exalterad. Några glas vatten på det, så mådde jag som en prins morgonen och hela dagen efter.

Igår stundade Popadelica, och jag och Emma drog oss ner till Jönköping där vi huserade i en lånad lägenhet fredag-söndag, mycket angenämt. Själva festivalen i sig var trevlig, jag såg alla band jag tänkte se, stämningen var god och gemytlig, och jag träffade flertalet människor jag inte sett på längde. Vad som dock inte var lika trevligt var publiken. Man vet att det är någonting som är fel när det är mer röj på Lasse Lindhs konsert än på Hidden Cameras. Affischnamnet. Frälsarna från Kanada, som kommit för att upprätthålla hedern, trots Kings of Convenience's närvaros frånvaro på grund av en bruten arm. Efter en stunds försening och en stunds väntan sprang vi så in i teaterladan några minuter över midnatt, peppade för kvällens konsert. Dock blev den tyvärr inte så bra som vi hoppats, då de som stod framför oss (längst framme vid kravallstaketet) betedde sig ungefär som om de aldrig hört bandet förut. Och förvånansvärt många runt omkring oss också. Man började klappa i takt, några enstaka runt om oss hängde på, men klappningen var död mindre än en halv minut senare. Kanske är det för mycket begärt av ett sömnigt Husqvarna, men det är trist när man känner att man skäms för publiken man står i. Framåt slutet verkade folk i allafall vakna till liv, och det räddade någotsånär spelningen, även om det stort sett kändes mest lamt, även om de kanadensiska kamerorna gjorde sitt allra bästa för att liva upp stämningen.

Imorgon hade jag, om jag inte hade jobbat villsäga, med nöje sett på Kobra OCH Fotbollskväll, 21:30 på ettan respektive tvåan. Inte just för att jag är sånt särskilt stort fan av fotboll, men eftersom programledarna för en kväll kommer att byta program. Kristofer Lundström kommer att prata fotboll i tvåan, medan Mats Nyström kommer att vara mer kulturell. Jag får se programmen på webbtv när jag kommit hem istället. Ni får titta åt mig istället.