Get me away from here, I'm dying

Ja, titeln på dagens blogg är redan tagen, men det skiter jag i. Har varit en rätt lugn dag för mig, åkt till Växjö och vänt trots att jag egentligen borde ha varit ledig. Men eftersom T satt in mig på totalt 27 timmar denna veckan (jag har kontrakt på 37 timmar i genomsnitt) och han missat min ledighetsansökan och satt in mig på en 10-timmarstur (som jag var tvungen att ta bort) på torsdag när jag ska tatuera mig hade jag bara 17 timmar på schemat. Så ja, jag erbjöd mig att ta ett extra pass idag bara för att få lite extra timmar.

Dock har jag funderat en massa idag. Funderat på resor och vänskap och planer och mål och sysselsättning och livet i största allmänhet. Om vad jag är idag, vad jag är idag jämfört med för ett år sen, vad jag är om ett år, vem jag är, var jag är, vad jag gör, vem jag eventuellt är med, och hundra frågor till. Mycket orsakat av en underlig typ som känner för att dra till Nya Zeeland lite hastigt och lustigt. Lägg det i kombination till att du hör av en gammal vän som du inte pratat med på minst ett halvår som läser überseriös internationella relationer-utbildning i Uppsala som hon kom in på med 2.0 i gymnasiebetyg, och du har ångest i en liten låda. Jag insåg att Göteborg är ett substitut för en vettigare sysselsättning, Trafikcaféer är en anledning till att skjuta upp beslutet om livet en månad till.

Jag avundas verkligen de som vet exakt vad de vill bli, vad de ska bli, och vad de ska plugga för att bli det. Själv bor jag i Göteborg, jobbar och dricker öl. Jag vill ha en plan. En idé om mitt liv, ett åtgärdspaket för mina närmaste år. Ska det vara så svårt??

Om att uppskatta det lilla...

Vissa måste tydligen till andra sidan jorden för att förgylla vardagen. Det låter rätt så överdrivet ambitiöst, med tanke på att en annan klarar av detsamma enbart genom att räkna ner dagar till den stora etsningsdagen. Ja, torsdag är det faktiskt dags för dagen jag planerat inför så länge - jag ska pränta in bläck i huden. Göra ett medvetet ärr. Jag ska göra min efterlängtade tatuering. Nya Zeeland? Bah. Det räcker fint med att ta sig till en tatuerarstudio på Älvsborgsgatan.

Idag är det minsann tre veckor sedan jag rökte senast. TRE veckor! Jag har hört att de tre första veckorna ska vara värst, och... ja, jag skulle nog kunna påstå att de första tre veckorna varit värst hittills... Saker känns rätt så lätta, jag känner inte i närheten samma begär till en cigg som jag gjorde de första dagarna. Beroendet var en vana, en vana jag tycks ha gjort mig av med. Jag har festat flera gånger, och sitter med kollegor/kamrater/vänner/nya bekantskaper som röker, och jag tackar nej om jag blir erbjuden. Jag röker inte längre, och det känns jättebra.

Har haft drygaste jobbhelgen på länge. Har insett att jag har haft ytterst sparsamt med jobbhelger senaste månaderna, vilket är jävligt skönt. Har jobbat 10,5h (plus en timmes rast i mitten) både lördag och söndag, något som i efterhand känns väldigt skönt, men som under dagarna känts sådär. Jävla dubbla tågset, hade med mig mindre kaffe idag än jag borde ha haft, hade för lite extra igår, fick inte med mig nog mackor idag första vändan som jag ville, etc etc. Petitesser tycker du, javisst, men för en som är mitt uppe i skiten och som sliter för brödfödan genom tåget är det sånt som är rätt frustrerande och som man blir rätt utmattad av. Man får tas med ilskna kaffetanter som är bittra för att kaffet tagit slut, buttra ölgubbar som inte kan få en öl för att man just sålt den sista, danskar (jag trodde att alla fick lära sig att man inte ska prata med mat i munnen, men att ett helt land har missat det känns smått otroligt...) som förundras över att man bara har en "ostogskinksmörebröd" kvar (hur de räknar ska vi inte ens gå in på), och höstlovslediga småglin som förpestar ens tillvaro med sitt timslånga funderande över vad de vill ha (som ändå slutar med; efter att de frågat vad 18 olika saker kostat, att de köper en Menthos eftersom de inte har mer än 10 kronor. Idioter!), och barnvagnsmammor som vill ha gratis varmvatten till välling.

Förresten, nämnde jag att jag gillar mitt jobb?

Trots en personalansvarig som inte precis är top notch, trots besvärliga kunder, trots jävla SJ, trots en ovisshet för företaget efter nyår (jag blir ju hursomhelst kvar), trots det - bland kollegorna (och även tågvärdarna) finns det många guldkorn som gör varje arbetsdag till en fröjd. Nackdelen: Kanske lite väl många after work-öl än vad som är hälsosamt, och så var det ju orsaken till att jag började röka en gång - jag trivs på mitt jobb.

En sak är dock säker - Nya Zeeland kommer aldrig att bli så exotiskt som Göteborg är en lördagsnatt vid tretiden. Puss.

På tal om Art Garfunkel...

..så finner jag det mycket roande med recensenter och deras småironiska formuleringar.

Och visst, det är ju en legend på besök i stan. Art Garfunkel ser fortfarande ut som en mix av Bruno K Öijer och ett tunnhårigt penntroll men ingen kan ta ifrån honom hans rättmätiga plats som Paul Simons sidekick.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=503&a=452592&ref=rss

På rymmen från flykten, på gränsen till det förflutna

Ännu en vecka har förflutit, och jag har inte bloggat en gång. Men det har varit en väldigt intensiv vecka, jag har jobbat drygt 40 timmar på 4 dagar, allt för att kunna koncentrera mig på det efterlängtade veckoslutet.

Det smygstartade redan i torsdags afton, då jag begav mig i sällskap med två flaskor vin hem till Albin, där vi snackade skit och och mat. Vi begav oss därefter till Härlanda Fängelse, där den ende, den bäste, den enaste en - Emil Jensen skulle uppträda. Ösregn utomhus, värme inomhus. Kloka ord, tänkvärda funderingar, roliga formuleringar. Jag vet ingen som är så bra att göra "smygpoesi", vränga ord så de passar ihop på ett lagomt udda sätt och pussla ihop dem till en verbal filt som omsluter en och berör varenda kvadratmillimeter på kroppen. Det var en mycket bra konsert hursomhelst.

"Hör dåligt, fattar trögt", inspelad av mig, framförd av Emil Jensen

På fredagen tog jag (mycket trött efter drygt 4 timmars sömn på två nätter) bussen ut till Göteborgs City Airport och mötte en Londonsyster som kom med flyg. En behaglig dag, en solig eftermiddag med slottskogspromenad och stadsvandring i trevligt sällskap avslutades med några öl på andra långgatan och "Maria Larssons eviga ögonblick" (där Emil "En naiv idealist som dör på slutet" Jensen hade en roll!) på bio. Fick förresten tre inbjudningar (välkommen, och ta med en vän = SEX inbjudningar!) till Weekdays invigningsfest av nya butiken på onsdag. Sjukt kul det kommer bli! Fri tillgång till tilltugg och dryck, detta kan bli farligt...

På lördagen mötte vi mor, far och syster vid tåget, vilket var en väldigt spännande upplevelse. Konstaterade att detta var första gången hela familjen gjorde något tillsammans annat än på hemmaplan sedan Tunisienresan våren 2004... Väldigt underlig insikt. Efter lunch tillbringade vi eftermiddagen i Nordstan, innan vi begav oss hem till (den förfärligt ostädade...) lägenheten i Högsbohöjd. Mor och far, vilka nog är lite för ordningssamma för sitt eget bästa, sade inte så mycket som jag förväntat mig att de skulle göra om lägenheten. Inte ens klyschor som "Här har ni det väl bra?" och "Vilken mysig lägenhet ni fått tag på" yppades, vilket jag kan tro att vi just gjort det lite väl hemtrevligt. Städning är en bristvara i denna lägenheten, men det står jag för. Typ. Eller; jag är medveten om problemet - bra så i allafall...

Efter att ha letat runt efter ett ställe där vi kunnat äta middag till ett hyfsat pris (ska det vara så jävla svårt att hitta ett ställe där man efter lunch kan äta mat under hundringen, och som inte är ett kebabhak??) hamnade vi till sist på The Dubliner, en engelsk pub där vi åt enkel och god mat till en rätt billig penning. Vår tidsplan höll (sug på det, en familj där 3/5 är förfärliga tidsoptimister som håller en tidsplan!), och 19:05 satte vi oss som planerat på spårvagn 5 från Kungsportplatsen och åkte till Liseberg. Kön utanför Lisebergshallen ringlade rätt lång när vi kom fram vid 20 över 7, trots att det klart och tydligt stod på biljetten att insläppet började vid halv 7, och konserten vid halv 8. Antar att det är fler än min familj som drabbats av den hemska åkomman tidsoptimism...

Kön in flöt i allafall på snabbt. Efter några minuter var vi inne och kunde traska ner till rad 5 och sätta oss till rätta, rysligt nära scenen... Några minuter efter halv kliver musikerna upp på scenen, och efter ett något underligt intro kommer en åldrad Art Garfunkel inklivandes på scenen, stoppar händerna i gubbjeans-fickorna och inleder med El Condor Pasa, och får därefter en imponerande lång applåd. Det märktes verkligen under konserten att det var en speciell person som stod där uppe på scenen, applåderna tycktes bara bli längre och längre, och efter "Mrs Robinson" ville hyllningarna aldrig ta slut. Det var en väldigt egendomlig konsert, väldigt speciellt att vara där tillsammans hela familjen, också att en legendarisk artist stod endast 15 meter framför en och framför odödliga låtar gjorde känslan absurd. När Art (eller Arthur som han egentligen heter...) börjar sjunga sail on silvergirl..., precis innan Bridge over troubled water kulminerar fällde jag faktiskt en tår, det var riktigt, riktigt speciellt. En väldigt minnesvärd konsert, och jag är glad att jag köpte biljetter till konserten, också att det blev en familjegrej av det hela. Både mamma och pappa verkade överväldigade efteråt, så det var riktigt lyckat.

Efter en avslutande öl på the Dubliner (där vi som familj knappt blev insläppt, då det ju var åldersgräns på 23...) begav sig mor och far till hotellet, systrarna styrde under förfogande av mina nycklar hem mot Högsbohöjd, och jag i min tur begav mig vidare till Ritz, där jag mötte upp A och M. De var båda rätt party, även om jag måste erkänna att jag faktiskt får lite obehagskänslor av M, att inte veta om hon bara är överdrivet trevlig eller om hon faktiskt stöter på mig... Hursomhelst drog vi rätt så snart vidare till Nefertiti, där fler snart slöt upp.

Självklart träffar jag K där, som (när jag för en gångs skull klätt upp mig lite snyggare privat i skjorta och väst för första gången på jag vet inte hur länge..) fäller kommentaren "...har du gått direkt från jobbet till krogen?", och jag vill inget hellre än att hon ska försvinna, samtidigt som jag är glad att se henne. Jag borde ha ignorrerat och dissat henne mer än jag faktiskt gjorde under aftonen, men självklart bedyrade jag precis som henne att det var jättekul att ses igen, att jag saknat henne med och blablabla. När jag till sist dissade henne med en nödlögn fann jag henne såklart ganska kort därefter språkandes med en kille hon därefter stod och hängde med resten av kvällen. Jag vill inte ha någonting med henne att göra, eller, vill jag det egentligen? Svartsjuka kan ju ta knäcken på den bäste som bekant, och jag vet inte. Jag blev kluven och lite bitter, och hade kul på annat håll. Tog en svarttaxi hem framåt 4, och lade mig tillrätta på soffan vid halv 5 (sedan min säng ockuperades av två systrar, helgen tillära).

Idag åkte vi och mötte upp mamma och pappa vid hotellet, och efter en lättare lunch begav sig Londonsyster och Borlängefamilj till respektive färdmedel hem till sist, och jag var åter lämnad åt mitt öde. Lite konstigt att vara själv igen, samtidigt som det är skönt att kunna få lite oplanerad tid för sig själv igen. Lite väl intensivt blev det dock, hade gärna haft en dag till med de allihop. Men snart är det jul, och i år tänker jag inte spendera julen jobbandes.

Förövrigt är det idag 2 veckor sen jag slutade röka, och trots flertalet festkvällar har jag inte tagit ett bloss. Heja mig!

Lugn bakis-söndag

Gårdagen var mycket angenäm, om än den var kantad av misslyckanden. Tänkte tvätta på morgonen, men tog lite för lång sovmorgon. När jag väl gick till tvättstugan vid 5 över 10 hade en tant (som hängt i tvättstugan i väntan på min "walk over" - efter en timme får vem som helst tvätta på den bokade tiden om den som bokat inte dykt upp) precis börjat tvättat. Mötte M vid tåget (efter att ha missat 2, nästan 3 bussar) vid halv 3, och gick och låste in bagage. Vi var hungriga, så vi gick till Göteborgs bästa sushi-ställe. Stängt på lördagar. Tog en vända på stan, tänkte köpa té. De hade stängt. Tänkte köpa ett par vita converse jag kollat på, och sett att de rear ut till halva priset på Reddevil - slut. Skulle in på systemet och investera alkohol - stängde vid 3. Skulle till Pusterviksbiljetter och hämta ut biljetter - stängt. Skit också. Vi åkte hem till Högsbohöjd och skulle bara handla lite käk innan vi drog hem. "Kyckling, ris och wok, det blir bra". Glömde koka ris, glömde köpa kyckling, satte på woken först av allt, och fick ta kött istället. Fanskap.

Menmen, efter en lätt måltid började kalaset. Efter ett tag droppade lite kära kollegor och vänner in, och det var ett riktigt trevligt sällskap som begav sig mot Röda Sten och månadens Skoldisco. Väl där var det lite dimmigt, har inte hundra koll på exakt alla som hängde med hela vägen och vilka som bangade... Menmen, jag och M skiljdes åt framåt småtimmarna, och pga en död mobil för hennes del blev det några oroliga timmar innan vi återsågs idag vid halv 1. Eftermiddagen spenderades i Nordstan, och några timmar senare tog vi trötta bussen hem till Pennygången igen.

Helgen har varit rolig, och nästa helg kommer också bli minnesvärd med familje-gathering och Art Garfunkel i Lisebergshallen. Sjukt att jag inte träffat min Londonsyster sen studentveckan i våras, och dessförinnan ett år sen vi sågs. Ska hursomhelst bli sjukt kul att träffa alla.

Har dock haft en klump i magen idag igen. En sån där jobbig klump som bara ligger där i maggropen och gör sig obehagligt påmind. Gillar inte att den har en tendens att dyka upp när jag som minst anar det, utan att jag riktigt vet varför den finns där. Någon sorts oro, över något jag ännu inte vet. Förkylningen har dessutom slutit sina kalla armar runtom mig, så jag sitter här och snörvlar och har allmänt andningsbesvär. Lite småjobbig söndag (om än i trevligt sällskap), även om bakfyllan var lindrig - förkylningen är nog för att ta knäcken på mig...

V

Nej Marcus, jag tänker inte döpa om bloggen till "sluta röka-bloggen", trots att den för stunden handlar mycket om mitt projekt att sluta med skiten.

Det känns som att det bara blir värre och värre. Detta var värsta dagen hittills. Jag har sett rökare här och var, och i Växjö kändes det tomt. Vad gör man i Växjö, i väntan på att nästa tåg ska komma? Jo, man röker. Vad gör man i Göteborg, när tåget äntligen har kommit fram? Jo, man röker. Vad gör man när man är ute och pimplar pilsner? Jo, man röker. WAH! Måste man röka så jävla mycket?!?!

Idag var första dagen jag riktigt saknade ciggen. ÅH vad gott det vore med en cigarett. Men icke. 5 dagar avklarade, more to come....

Imorgon kommer M, och det kommer bli så sjukt kul. Efter en snabb vända på systemet väntar hemvändning och vidare in till stan, och efter en eftermiddag i de centralare delarna finns det inget annat än fest och sentimentalitet som väntar. Pepp som aldrig förr, längt längt. Jag har saknat dig.

Dag IV

Idag var nog den mest påfrestande rökfria dagen hittills. Dels för att den började helvete, men också för att vart jag än gick tyckte mig se rökande människor (jag lägger märke till dem på ett annat själv sen jag själv inte längre är en av dem), vilket framkallar ett ganska stort sug efter nikotin. Jag kan verkligen inte besluta om mitt begär är psykiskt, fysiskt, eller både och. Det känns som att det är en vana som jag måste vänja mig av vid, samtidigt som jag märker att jag lätt blir grinig... Att något så lätt kan vara så komplicerat.

Jag fick dessutom en skriftlig varning från min chef idag - det låter galet, jag vet. Men ja, tidigare i veckan försov jag mig ju som bekant, och idag var jag helt övertygad om att jag hade tur 3, som började 12:25. Nöjd klev jag över sängkanten vid elva, och kände att jag minsann skulle käka frukost, något jag sågottsom alltid nowadays hoppar över. Kvart över ringer de från jobbet och frågar om jag är på väg, och jag säger raskt "Säg inte att jag åker 4:an idag, Jonas. jag åker väl ändå trean?" - 4:an börjar 11:25, och självklart hade jag tagit fel på turer. Jag skyndade mig raskt igenom duschen och tog mig ner till jobbet.

Väl där var det bara att le med svansen mellan benen, och svälja stoltheten och erkänna att jag är väl medveten om att det inte är bra det som skett. Sen var det bara att jobba på, vilket flöt på rätt så bra. Senare på eftermiddagen kallade T in mig på kontoret, och jag fick läsa och skriva under ett papper.

Varning
Härmed framhåller vi att vi inte kan acceptera Ditt beteende den 2008-10-09, då Du ej infann dej i tid till ditt arbetspass. Vi ser mycket allvarligt på den här typen av förseelse.

Ett upprepande av det inträffade, eller om Du skulle göra Dig skyldig till någon annan förseelse mot kollektivavtalet eller företagets ordningsföreskrifter, kan i förlängningen medföra att vi tvingas skilja Dig från Din anställning.

Varför skriver de bara inte "man måste komma i tid till jobbet, annars får du sparken"??
T medgav dock att han tyckte att det kändes tråkigt att ge en varning till just mig (jag har en tendens att sköta mig någotsånär i övrigt, tack och lov), men att de måste börja sätta ner foten mer än vad de gjort tidigare, då många nya inte verkar ta särskilt hårt på att missa turer osv... Om någon missar en tur, och vi inte fixar så att vi får på någon servering efter vägen som vi ska, får företaget böta ca 14000 kronor. Mao är det väldigt viktigt att vi kommer i tid...

Och imorgon 10:30 ska jag på "ritmöte" hos tatueraren. Jag är spänd, och jättepepp. 30:e oktober är nåldatumet. Jag längtar.

Mitt rökfria liv, dag III

Så har det gått ganska precis tre dygn utan nikotin. Måste säga att det hittills gått förvånansvärt lätt, suget kommer väldigt intensivt ibland, men är över på 10 minuter tack och lov. Har faktiskt inte använt tuggummi som substitut, har helt enkelt bara försökt koppla bort suget och tanken på hur gott det vore med en cigarett. Det känns ändå rätt så skönt att det inte är några förfärliga abstinensbesvär jag har, det enda är att jag varit lite ilsken kvällen i förrgår vilket jag tror kan ha en hel del att göra med suget efter nikotin. Det bevisar det jag själv anat, att mitt cigarettmissbruk varit mer en ful vana än något riktigt beroende.

Min dygnsrytm är åt helvete, varför sitter jag uppe halva nätterna för? Nog för att jag har långa pass nowadays (jobbar 10,5-timmarspass som inte börjar tidigare än 11:30 måndag, onsdag, torsdag denna veckan), men ändå. Jag sätter klockan på 10, snoozar och håller ändå på att försova mig i slutändan (vilket jag dessutom gjorde i måndags). Mitt nya renlevnadsliv måste få struktur och rutiner. Ett träningskort skall inhandlas inom kort (dvs den dag jag vågar mig dit), mer och nyttigare mat skall börja lagas, mer frukt skall förtäras, och jag måste börja sova mer regelbundet. Okej, jag kanske kommer klara hälften av det där, men det är i allafall något. Mål, det är inte något jag haft sen Göteborgsvarvet. Vad har jag för mål med detta egentligen då? Ptja - bli rökfri, och en allmänt hälsosammare människa.

Veckan flyter på, helgen närmar sig med stormsteg, och som jag ser fram emot denna helgen. M's besök kan jag knappt bärga mig till, var år och dagar sen vi sågs "på riktigt". Två (ja, jag rättar dig, inte en) gånger har vi setts sen studenten, 5 minuter på PnL förra året, och några berusade timmar under T's Pimp'n'Hoe-fest i våras. Har lite planer en del för helgen, och det blir berusning och umgänge som tema, med inslag av shopping (det skulle jag inte ens kunna avskriva om jag så ville), ev. Liseberg och klubb Skoldisco med mindre förfest i boningen. Det kommer bli bäst. Att die Familie har familjegathering med Art Garfunkel-konsert här helgen därpå gör inte saken sämre...

Och idag fick jag två positiva besked:
1: Jag är en av ca 6-7 anställda som nog inte behöver oroa sig över att ha kvar jobb efter nyår.
2: Kryssningen, den där jävla kryssningen de snackat om ungefär sen jag började på Trafikcaféer i Göteborg kommer att bli av, en kryssning med julbord 8-10:e december. Me like.

Att beklaga sig över sömn, och samtidigt sitta uppe och blogga låter som en väldigt motsägelsefull idé. Tack och godnatt.

Nu säger jag upp bekantskapen med herr Marlboro.

Okej, för de som inte visste det - jag röker. Eller; har rökt kanske jag kan säga. Inte bara feströker, som det en gång började, utan dagligdags, 1-2 paket i veckan. En last jag införskaffat mig sen jag flyttade till Göteborg. Verkligen ingenting jag är stolt över på något sätt, men det har bara blivit så. I början var det mestadels den sociala biten, det var många på jobbet som rökte, det blev en naturlig sak att gå ut från jobbet i tio minuter och ta en kaffe och en cigarett. Likaså feströkandet, en last jag haft ännu längre. Man går ut och tar en nypa luft och en cigarett, snackar lite skit. Precis lika självklart är det att man, när man kliver av tåget i Ängelholm där man har en halvtimmes uppehåll, tar en cigg. Jag har länge irriterat mig på min fula ovana, min last. Så onödigt, och det finns inga fördelar som gör det hela på långa vägar motiverat. Men nu har jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök att sluta. Inte ta ett uppehåll eller trappa ner, det har jag försökt tidigare utan att lyckas särskilt bra. Det längsta uppehållet jag kan minnas sen jag blev daglig rökare skulle jag tro är 6 dagar, veckan innan Göteborgsvarvet. En patetisk liten siffra, som borde ha varit mycket större. Men den här gången är jag mer motiverad än på länge. Lite därför jag skriver det just här också, så det liksom blir lite mer officiellt, att jag verkligen bestämt mig. Jag vill inte mer.

Jag vet att det kommer att bli riktigt jobbigt, jag har trots allt rökt i mer eller mindre ett år nu. Men jag har bestämt mig. Jag ska göra ett seriöst försök att bli av med cigaretterna för gott. Jag vågar inte spekulera i hur jag kommer att lyckas, men jag går in i det hela med inställningen att jag kommer att lyckas. Kommer i allafall till en början att försöka utan några hjälpmedel, inget nikotintuggummi eller något sånt, utan bara vanligt tuggummi. Ett tuggummi istället för en cigg. Jag vill kunna säga "Nejtack, jag har slutat" och "Nejtack, jag röker inte". Och jag tänker göra det från och med nu.

Rökte alldeles nyss min sista cigarett, åtminstone på länge. Imorgon börjar räkningen av dagar.

En bättre dag

När jag är glad befinner jag mig något sorts vacuum. Jag bara är, njuter av stunden och livet, och reflekterar inte särskilt mycket över sinnesstämning. Den är ju positiv, så jag känner inget behov av att rota i tankarna i skallen. Jag är ju ändå glad, och det vore ju synd att förstöra det med att av misstag rota fram någon otänkt negativ tanke som kan påverka sinnesstämningen till det sämre.

När sinnesstämningen inte är lika positiv däremot mal tankarna. Plötsligt har jag ett större behov av att tänka tankarna, rota i alla vrår och skrymslen på jakt efter andra tankebanor. Det yppar sig till exempel genom ett behov av att sätta ord på tankarna, om än inte komma till klarhet med det jag tänker så i allafall att komma till medvetenhet med vad det är jag faktiskt tänker. Att jag varit väldigt dålig på att uppdatera min blogg påsistone kan nog i allafall delvis speglas i denna ekvationen. Jag har faktiskt mått ganska bra den senaste tiden, min kampanj mot den negativa hösten tycks ha fungerat förvånansvärt bra faktiskt. Jag har trivits bra med mitt liv den senaste tiden med en lagom blandning av jobb och nöjen, vardag och fest. Igår var det dock någonting som trängde mig. Under hela dagen gick jag med en klump i magen av någon anledning som jag själv inte visste, som en påminnelse om att det faktiskt var höst och inte alls den mentala sommaren jag inbillat mig. Att jag sen bara sovit 3 timmar natten till lördag pga utgång spelade definitivt sin roll då jag har en tendens att bli lite neråt om jag sovit för lite.

Dagen skulle tillbringas i Falkenberg, där min kära mor tillsammans med hennes kusin var och hälsade på släktingar, något jag sett fram emot eftersom jag inte besökt staden (och släktingarna, syskon till min mormor) på säkert 7-8 år. Jag försökte så gott som hela dagen att förtränga den konstiga känslan, även om den inte precis minskade när jag (självklart) träffade K som skulle servera på tåget jag åkte med till Falkenberg på morgonen. Ett svalt hälsande utan kram, en fråga vart jag skulle, och ett leende. Något av en romans i slutfasen på väg till att bli något vänskapligt får mig att vilja kräkas.

När jag senare kom tillbaks till Göteborg igen efter några trevliga timmar i Fbg bar det hemöver för en snabb storstädning kombinerat med uppfräschning av väggarna. Helt underbart att ha ett dammsuget golv, och att ha väggar som pryds av fina affischer hellre än gräsliga tavlor med japanska tecken och egyptiska papyrusmålningar som tidigare...

Förfesten var mycket angenäm, celebert besök av lite jobbfolk och vänner som besökte boningen i Högsbohöjd för första gången. Vädret för aftonen var inte det bästa, storm hade utlovats och regnet började strila i samma sekund som vårt sällskap klev av bussen vid Nordstan. Vägen ut till Ringö Brygga där festen ägde rum var lång och blåsig, men väl framme kändes det lovande. Flera gamla bekanta, och mycket nytt folk. Billig öl är lika med billig fylla, men jag höll mig på en behagligt mysig nivå. Framåt småtimmarna kom dock ångesten krypande, klumpen i magen var plötsligt markant igen, och E kommenterade att det verkligen syntes på mig att jag inte mådde bra. Jag vandrade omkring tämligen planlöst, kände mig rastlös och illa tillmods. Då och då gick jag och kollade efter min jacka för att försäkra mig om att den fanns kvar, eftersom det var en allmän garderob utan någon som vaktade kläderna.

Framåt småtimmarna kände jag hur alkoholen börjat ta ut sin rätt, och i takt med att mina bekantingar börjat dra sig hemöver. Det bästa alternativet jag fann var att sätta mig i en soffa och sova en stund eftersom det var för sent (alternativt för tidigt) för spårvagn in till stan, och jag ändå knappt skulle ha hunnit mer än hem innan jag fått åka in till stan igen för att jobba. Jag nickade till efter en stund, och vaknade av att M kom tillbaks efter att ha varit inne i stan och vänt (enbart för att konstatera att bussen hem slutat gå för natten, och därför funnit det bästa alternativet - att vända tillbaks igen), och även han satte sig för att sova.

När vi sen vaknade vid sju och vi beslöt att gå mot spårvagnen hängde det endast 4 jackor kvar i garderoben - och ingen av dem tillhörde mig. Frustration, ilska, trötthet och uppgivenhet sköljde över mig, och jag fann inget annat val än att bara gilla läget, bita ihop, och bege sig ut i regnet och blåsten i en tunn tröja. När jag sen kom till jobbet och direkt fick höra att T sjukanmält sig pga bakfylla gick jag i ren trötthet och lade mig i ett duschrum på två madrasser och sov en timme i väntan på att jag skulle börja. Istället för 3 lugna timmar stundade 6 rätt intensiva timmar i köket.

Jag kan lugnt påstå att det sliter att för tredje kvällen i rad festa, och att jobba efter att ha sovit totalt 4 timmar på två nätter är påfrestande, även om jag i grund och botten får skylla mig själv för det. Att jag sen fick beskedet att jag troligtvis står utan jobb efter nyår kändes dagen fulländad. Höstens första riktiga skitdag var ett faktum, och sinnesstämningens bott var nådd.

Imorgon väntar 10,5 timmars arbete, och jag kan lugnt påstå att jag inte är överdrivet sugen. Att jag får finfrämmande nästa helg är det som hållt mina tankar någotsånär tillfreds. Det är tankarna på helgen som hållt mig ovanför ytan under dagen. Kommer bli helt underbart att få återse M igen, jag behöver verkligen den här helgen just nu.