Nu kor vi.

Nu slapper jag handerna fran relingen och tar over rodret. Den har ganger ar det jag som styr skutan.

Kriget.

Det tar att standigt slass. Hur konstigt det an ma lata blir jag fysiskt trott av att fundera, sa ar det just det jag upplever. En utmattning. Fysisk anstrangning, anledning till att jag tillater att vissa dagar mer eller mindre forblir tankelosa. Liksom, helg, ledig dag. (en impuls far mig att bara vilja skriva LOL har, men jag star emot. Inte.)

Vissa dagar ter sig allt sa sjalvklart, en annan dag kan allt vara raka motsatsen. Insag igar att jag onskade att jag last filosofi pa gymnasiet. Funderar pa det nar jag bladdrar i Lunds pdf-katalog over framtiden. Lund eller Uppsala. Eller Goteborg. Framtiden ar oviss, men jag har hort att det ovissa ar pa min sida, sa det gor liksom inget. Eller jo, det vore javligt skont att ha den dar spikade vagen och veta allt, men om jag hade vetat vilken vag det vore skulle jag sakerligen redan befinna mig pa den. Istallet finner jag mig mitt i ett aventyr, pa jakt efter nasta. Standigt vidare, standigt nanting nytt.

Finner mina egna ord genom andras. Edith Soderstrom. Ani Difranco. Lewis Carrol's "Alice i underlandet", Gregory David Roberts' "Shantaram". Den senare stracklaste jag, 940 sidor pa 7 dagar. Fruktansvart bra bok, ska lasa igen.

Men jag fann Scandinavian Bakery har i Vientianne, och aven om jag inte visste att jag saknat det kande jag mig verkligen varm inombords nar jag avslutade dagens lyxfrunch med en lussebulle. Pa battringsvagen, typ frisk. Aker norrut om tva dagar nar jag fatt mitt Thailandska visum. Nagot nytt.

Sjalvrannsakan - temat for helgen v.48

SJALVBILD.
Bara ordet i sig ar angestframkallande, och framkallar nagon obehagligt psykologiskt sjalvrannsakande kansla, en kansla av nagot obekvamt. Lite som min sjalvbild, alltsa. Den har med allra storsta sakerhet inte stamt med verkligheten, eftersom jag mer eller mindre medvetet tycks vinkla det hela till min nackdel. Liksom, lagga fokus pa fel saker.

For det ar sa, jag har skrivit en hel uppsats om mig sjalv, om det som ar jag och det satt jag ser pa mig sjalv, och insett att jag faktiskt vrider saker till min nackdel, ser saker och ser saker pa ett annat satt an manniskor i min omgivning skulle gora. Har manga ganger tankt att anledningen till att folk upplever mig pa ett visst fordelaktigt satt ar for att de inte kanner mig, att de helt enkelt kanner for manga bra sidor av mig jamfort med de daliga. Insag nar jag satte orden pa papper att det var pure bullshit. Att faktumet snarare ar att de sidor jag kanner hos mig sjalv som jag ser som daliga sidor, baksidor, det finstilta, det marks inte. Anledningen till att min omgivning inte tycks "ha lart kanna" sidorna ar antingen att de forekommer sa sallsynt och anonymt, alternativt att dess betydelse ar sa ringa att det inte ar nagot att reflektera over. Har insett att jag endast har tre alternativ for hur jag kan hantera daliga sidor:

• Gora mig av med densamma
• Gor om densamma
• Acceptera densamma

Ingen ar felfri. Kanns sa komiskt att den svaraste personen i varlden att leva tillsammans med ar ens eget jag.

Jag har insett att min osakerhet (ja, jag upplever fortfarande mig sjalv som osaker, vare sig det marks eller ej) grundar sig i en stravan att vara nagot mer, nagot battre. En kansla som framkallar en nedvarderande kansla gentemot jaget titt som tatt. Men det ar liksom, ju mer jag blir medveten om att graset kan vara gronare, desto blekare tycks mitt eget. Darav den standiga jakten efter nagot, som jag sa ofta upplevt och konstaterat. Men det behover inte nodvandigtvis vara ett problem, eftersom jag uppskattar den dar stravan, som i grund och botten ar positiv. Vad jag kan forandra ar mitt satt att se pa det hela, och sattet jag hanterar det. Efter flera ars "ettstegbakochtvastegfram" borjar jag antligen narma mig nagon sorts inre balans. Jag har lyckats omvandla en kansla som en gang uttryckte sig i avund och att uppleva mig som samre, till att istallet kunna inspireras och jamfora med mig sjalv, pa ett konstruktivt satt. Men jag upplever fortfarande att jag har svart att stundtals omvandla det hela fran konstaterande till inspirerande.

Det ar en konstant stravan mot nagot battre, men efter snart 21,5 ar levda borde jag sannerligen kanna mig sjalv battre an att behova bryta ner mig sjalv totalt och omformulera det som jag valjer att befatta mig med som jag, jag borde inte behova gora det annu en gang. Anda finner jag mig i samma sits annu en gang, men denna gangen ar det nagot som kanns annorlunda. Kanske ar det faktum att jag for forsta gangen verkligen brot med allt, forsta gangen jag verkligen har mojligheten att rannsaka mig sjalv utan nagra forbehall. Jag vet inte vad det ar som ar annorlunda, jag kan bara ana. Men kanslan skvallrar om en sjalvinsikt jag inte upplevt pa samma satt tidigare, aven om jag upplever att det fortfande ar saker som kanns jobbigt ovissa ar jag liksom mer medveten den har gangen.

Det kanns som att mitt satt ar okej nar allt kommer ikring. Graset blir inte gronare pa andra sidan om du inte vet om det, precis som det faktiskt blir gronare nar du hor om detsamma. Ju mer jag konstaterar, ju mer inser jag att det finns att konstatera. Det kanns som en omojlig utopi, det dar perfekta jaget som bara finns i mitt huvud. Men det ar nagot att strava efter, det ar en stravan jag inser jag mar bra av, eftersom jag inser att den alltid leder till nagot battre. En vagran att noja mig med nuet, att standigt blicka framat.

Och nar allt kommer ikring, om inte jag kanner mig sjalv, vem fan ska da gora det?

I'll lift your arm and you'll lifte mine
and in a communist state of mind
We're not worth more than anyone else
bu surely not worth less

Lat oss saga som sa

Okej, jag skulle kunna snoa in mig i ytterligare en kryptisk formulering. Jag skriver valdigt mycket, och plitar ofta ner citat som jag slas av. Jag reser och ser sa javla mycket som ar sa javla langt borta fran det som i Sverige och av mig skulle benamnas som vardag. Lat oss saga som sa, att jag verkligen befinner mig i den dromvarld som jag dromskt gick och fantiserade om for ungefar ett ar sen vid den har tiden, da tankar pa att gora nanting annat sakta men sakert planterade sig i mitt huvud. Lat oss saga som sa.

Vi kan saga som sa, att det liksom inte ar lont att snurra in mig i ytterligare en formulering, i allafall inte i det har inlagget. Inte nar jag liksom vet i mitt inre vilka tankar jag tanker, hur mina tankegangar gar och hur mitt sinne kanns. Hur jag liksom inte behover luddighet for att forklara nagot konkret. Som att sprida askan i luften nar roken slutligen skringrats, bara for att det hela ska forbli vagt och diffust. Den har gangen behovs ingen smart formulering for att sammanfatta mitt sinne. Alla dagar ar inte bra dagar, och jag finner det inte alltid njutningsfullt att aka fran plats till plats och mota nya manniskor. Pa ett satt ar det valdigt uppfriskande, till allra storsta del och oftast bor tillaggas. Men ibland kanns det som att jag liksom inte orkar, pa ett satt sa tar det att fran stalle till stalle skapa nya band och kontakter, beratta hela historien igen. Det har sin charm, men det har aven sin baksida.

Det gar over sager de, och jag tror dem. Jag har hort det forut, och jag tror dem. Men i mitt innersta sinne langtar jag just nu efter mansklig kontakt fran nagon som kanner mig, ett mote med en kar van. Liksom, pa ett satt gar det liksom inte att forneka att aven denna sjalvvalda ensamhet far en att kanna sig - ensam. Och det kan tyckas otacksamt, och pa ett satt skams jag nastan for att jag kanner som jag gor. Vem ar jag att komma har och vara ensam, nar jag sjalv tagit beslutet att vandra ivag alena. Det motsager liksom all logik, att det som jag investerat stora pengar i skulle bli till nagot jobbigt. Jag ser fram emot att mota en del bekanta i Thailand, och att tillbringa en manad i en bil pa NZ i gott sallskap.

Men innerst inne vet jag att det inte bara ror sig om vanlig ensamhet, utan att det ar en form av process. Det ar sa manga tankar och intryck som blandas att det liksom ar en latt panikartad kansla som nar mig, som sticker i magen och som retar mina ogon. En blandad kansla av rotloshet, frustration, stress (hur javla dubbelt det nu kan lata), angest, vemarjag. Med flera. Och det kanns frustrerande pa ett satt att kanna mig sa avskarmad, att vara oformogen att delta. Sverige finns kvar nar jag kommer hem, det ar jag saker pa. Men vad finns kvar? Var finns kvar? Vem finns kvar? Och mitt i alltihop, var finns jag? With plenty of time to think (som mitt huvud formulerade, engelskan gor intrang i mina tankar) finns det massvis med tankar som tycks ha vaknat till liv, processer som maste bearbetas. Fick en ljus ide igar och borjade skriva ner ledord pa saker jag tanker pa ofta. Amnen, som jag liksom ett efter ett ska skriva en kort uppsats kring, med ordflodet som resultat, och om 4 manader som diskussion. Liksom, svaret finns dar, nagonstans. Jag behover bara fa ner det pa prant, lasa igenom vad jag faktiskt skrivit, och ta stallning till det hela. Analysera, ga igenom. Fan, hela jag kanns som en process just nu, och skulle ma valdigt bra av en kram just nu.

Jag njuter av att resa, och jag ar javligt stolt over att jag till sist tog mig ivag, gjorde verkstad av snacket. Jag kunde bara for mitt liv inte forsta att denna flod av tankar lag fordamd langre upp i mitt sinnes strida strom. Lat floden komma, sa att saga, forhoppningsvis ruvar nagra ljuva hemligheter pa botten. En dag blir allt som forut, och nar jag glommer framtiden kanns nuet inte sa javla illa anda.

For att trotsa det givna temat.

Ibland, eller for att saga javligt ofta, slas jag av hur trangsynta en del ar. Jag vill inte lata som en besserwisser, jag ar sjalv en del av denna turistskaran. Men nar nagon precis anlant med bat till en 16*8 km stor o, precis ska checka in pa guesthouset invig farjelaget, och yppar en kommentar i stil med "I've heard this island should be amazing, but it doesn't seem to be quite much" blir till och med jag bitter. For att generalisera ar det oftast amerikanare. Europeer ar ocksa ratt vanligt. Jag har hort folk som prutar for vatten i ett stand pa gatan (8000? (=ca 2,5 SEK) I give you 4000.) Jag har hort en fransman ilsket skalla ut en servitris for att hon inte kunde fixa en espresso. Kom i kontakt med ett schweiziskt par som over en middag beskrev varfor "Green Discovery", ett foretag inriktat pa s.k. eco-tourism och som ar lite dyrare an medelpriset for upplevelseutflykter har i Laos, var en dalig ide. De ar dyrare an "medelagenturen", men istallet ser de till att lokala kaffeodlare, chaufforer och byar som erbjuder "home staying" i deras hus far en del av den ekonomiska kakan. Tydligen var det daligt, eftersom det skapade ett valstand och ekonomisk frihet hos de berorda parterna som var alltfor olik ovriga invanare i trakten. Kort sagt, battre att agenturen var billigare och inte lamnade nagot over till "de exotiska byborna".

Detta ar givetvis ett undantag och endast nagra promille av de man moter, men de ger dessvarre en ett bestaende intryck. Givetvis forstar jag att man aven i ett land dar man ar gast och betalar vill kunna stalla vissa krav, och sjalvklart kan det ibland vara irriterande nar saker inte alltid blir som man planerar. Men nar det marks att en person verkligen forvantar sig att saker ska vara precis som de ar hemma i ..., att personen bara for att den rakar ha pengar kan stalla orimliga krav, att det nastan ar synd om person for att dessa manniskor inte vet hur service stavas, lart sig ata med kniv och gaffel, an mindre talar flackfri engelska - da blir till och med jag arg. Aven om jag sjalv ar en turist precis som honom eller henne sa hyser jag anda en respekt som detta typexempel tycks sakna. For det ar inget unikt, jag har traffat flera efter vagen. Vissa anser att pengar ger en mer rattigheter, oavsett vart man ar. Man har ratten att bete sig hur man vill. Ratten att krava. Krav, mojligtvis. Men jag ser inget pris pa vanlighet, och jag ser heller ingen prislapp pa ratten att bete sig illa. For det ar ingen rattighet.

Tack for kaffet.

Fraga mig inte varfor, men det har var det jag dromde for ungefar en vecka sen.

Jag dromde jag att jag plotsligt kommit hem igen.
Att jag vaknade upp och insag att jag var i Sverige igen.
Att jag gatt tillbaks till mitt gamla jobb, och insag att en klasskamrat fatt en befordran jag egentligen inte ville ha.
Att min systers pojkvan hjalpte pappa som hade problem med datorn.
Att min syster blev glad att se mig.
Jag hade Obama som granne.
Vi hyrde ut ett rum till honom pa var gamla gard.
Han hade inget varmvatten, men han klagade inte.
Jag visade honom en bastu han kunde satta igang nar han fros.
Han blev glad.
Han var trevlig.
Du fanns i periferin.

Javla orden.

Har precis skrivit det kanske jobbigaste mail jag nagonsin skrivit. Mar lite illa. Ska sova pa saken.

Godnatt Sverige.

Lat orden komma.

Det kanns lite motstravigt nar man efter veckors funderande till sist bokar flygbiljetter, kanner sig javligt nojd, och anda i slutandan nagon vecka senare borjar fundera pa om det var sa javla smart det dar egentligen, de dar datumen. Men biljetterna ar liksom bokade, det finns ingen atervando. Och det ar fortfarande sticktotheoriginalplan som ar planen, och jag kommer verkligen att kanna mig javligt nojd nar jag kommer hem. Och jag ar verkligen, verkligen inte den som ska vara den som kommer har och ar den. Det kanns liksom javligt i-land over det, och jag gillar inte sant. Jag har sjalv gjort valet. Forfan. Sa jag dissar den iden. Laget ar spikat, och sa lange laget ar spikat tanker jag verkligen gora det absolut basta av mina dagar den har sidan jordklotet. LIVET var faktiskt inte meningen att skrivas med versaler, men det blev liksom sa. Jag later det vara, eftersom det verkligen ar med versaler det ska vara, valdigt mycket, och valdigt... livligt. Jag vill inte angra nagot. Man angrar bara det man aldrig gjorde. Sa jag reser vidare, imorgon mot ett nytt land, och jag overtygar mig sjalv om att detta verkligen ar livet. For det ar det. Och jag rycker upp mig. Laxar upp min daliga sjalvkansla. Talar om att jag faktiskt ar javligt bra, vad jag an forsoker inbilla mig. For det ar jag, vad jag an sager. Jag jobbar pa den. Och nu later jag bara javligt forvirrad och ostrukturerad, men jag antar att det far vara sa ibland, nar man later orden floda fritt. Det finns faktiskt substans i strommen ocksa, aven om den bara rakar vara lite mer utspadd.

Det har ar bara spontana ord som jag var tvungen att fa ur mina fingrar, och imorgon tanker jag fara till Laos. Godnatt.
(och grattis som fan, Sanna!)

Sammanfattning av nagra dagars anteckningar.

Reser vidare, ryggen mot staden och nasan i riktning mot nasta aventyr. Har vagen klar och utstakad, men snitslarna gar igenom okand terrang. Trodde aldrig jag skulle kanna den isande kylan pa dessa sydliga breddgrader, men den ar pataglig. Ingen Gore-Tex som skyddar.

Jag kande kanslan, jag svar. Ostadiga hander. Har sett filmen alltfor manga ganger, en kamera som snurrar runt, runt, riktad mot centrum. Byter perspektiv, forsoker se saker fran en annan vinkel. Samma film.

Skadar satelliter som fortsatter sin bana, planeterna langs sin konstanta vag runt solen. Samma himmel ovanfor. Foljer strommen, go with the flow, i det stora hela liknar det anda mest en smekning.

Låter gåtorna förklara,
som att viska hemlisar under anförandet.
Pusselbitarna bildar ett mönster.

Reflektion: tillvaro.

Kanns som att man har det ratt bra nar man kan aka till andra sidan jorden bara for att fundera lite over sig sjalv. Inte for att det kommer som nagon blixt fran klar himmel, men man ser och upplever saker dagligen som far en att ifragasatta hur det egentligen ar stallt med det har med rattvisa. Hor sa fruktansvart sjuka siffror pa hur skevt fordelat allt ar.

Stalls infor dilemman dagligen, da nagon kommer fram till en och ber om pengar eller vill salja saker man inte alls vill ha, samtidigt som man vet att personens levebrod mer eller mindre star och faller pa det dar man sa nonchalant nekar. Men till slut gar det bara inte. Jag ar aldrig otrevlig, bara - kall. Efter ett tag ids man inte ens lagga pa det dar ursaktande Nothankyou-leendet, utan man skakar bara latt pa huvudet och gar forbi. Men det blir en form av spontan, selektiv valgorenhet, vissa kanner man for att dela med sig till, andra tittar man bort fran. Och den kanns inte bra den heller. Det ar liksom... Jag har det javligt bra. Ofortjant bra. Att leva i en kravlos tillvaro kan stundom kannas valdigt jobbigt, men nar man tanker efter vilka mojligheter man har, att man kan valja vad ens tillvaro ska besta av - det ar ett privilegium.

Det kanns verkligen som ett valfardsproblem att inte veta svart pa vitt vad man vill gora med sitt liv, an mindre vart jag ska ta vagen. Och det kanske underligaste av allt, jag kan aka till andra sidan jorden bara for att forsoka komma underfund med det. Lite perspektiv pa tillvaron, sadar.

Flerdimensionell resplan.

Ena dagen finner jag mig harmonisk med livet och tillvaron.
Andra dagen tanker jag att jag var lite val optimistisk nar jag planerar restid.
Tredje dagen gillar jag sallskap och ar ratt tillfreds med livet.
Fjarde dagen undrar jag vad det var som fick mig att tanka sa stort.
Femte dagen gor jag upp en lista pa allt jag ska gora och astadkomma nar jag kommit hem.
Sjatte dagen skriver jag ett brev om saknad.
Sjunde dagen tanker jag pa den forflutna veckan, och funderar pa vad som komma skall under de narmaste dagarna.
Attonde dagen diskuterar jag livets komplexitet med en framling over en kopp kaffe.
Nionde dagen dricker jag billig ol och diskuterar hur enkel tillvaron pa resande fot ar.
Tionde dagen gor jag upp planer.
Elfte dagen ar jag forsjunken i min ipod och med min skrivbok.
Tolfte dagen traffar jag nytt ressallskap och omformulerar mina planer for de narmaste dagarna.
Trettonde dagen aker jag pa utflykt, och funderar pa ekonomin.
Fjortonde dagen befinner jag mig forsjunken i funderingar pa hur mycket pengar som gatt at under den senaste veckan.
Femtonde dagen sover jag lite for lange, och gar vilse i gamla kvarter i en frammande stad.
Sextonde dagen ater jag lite dyrare an planerat i underhallande sallskap, och byter hostel.
Sjuttonde dagen tanker jag.
Artonde dagen lurar jag mig sjalv, och kanner mig valdigt nojd.
Nittonde dagen funderar jag pa hur jag bast, billigast och mest upplever landet.
Tjugonde dagen skriver jag mail.
Tjugoforsta dagen ar en resdag.
Tjugoandra dagen utforskar jag en ny stad, och finner den jag just lamnat monstruost stor i jamforelse.
Tjugotredje dagen slutar jag tanka pa vad jag egentligen gor, forsoker ta saker lite som de kommer, och inser att det har faktiskt ar nuet, och att nuet faktiskt ar javligt fett nar jag tanker pa det. Jag kommer pa mig sjalv med djupa tankar, skriver ner tankarna pa papper, stanger boken och tar mig i kragen. Det blir sannerligen en flerdimensionell resa nar man reser mer an till destinationer. Det ar valdigt pafrestande pa samma gang, men det ar anda nagot som jag vill. Jag kanner ett behov, och det ar liksom inget jag sjalv kan paverka, saledes ar det bara att go with the flow. Jag spelar svar, men det kanske inte bara ar spelat, nar man upplever sig sjalv for svar for en sjalv att forsta. Go with the flow. Gilla laget, njut av nuet. Imorgon ar en ny dag. The best is yet to come. Jag tror jag lever i en klyscha. Men jag tror jag gillar det.

Lat det krossade glaset yra.

Kvallens kombinationserbjudande:
Paradisforsvunnen omvarldskontakt i samklang med en klump i magen, omslutet av en patrangande kansla av att vilja krakas. Alltsammans serveras tillsammans med billig ol som bast avnjuts pa plaststolar i valtrafikerad vagkorsning.
Alltsammans till priset av endast nagra timmars patrangande tankeverk.
Passa pa, endast idag!


Kanslan av att vilja krakas, som jag vet inte alls ar sa illa, egentligen. Det ar inte olen. Det ar inte en san kvall.

Kanske ar det just det faktum att det ar forpassat till periferin som gor marks sa val. Imma pa rutan. Ur fokus. Vener och artarer som pumpar mer an bara blod, kanslan ungefar som efter for manga koppar kaffe. Koppla bort, koppla av, oformogen att disconnecta. Gar inte att varja sig.


Att balansera pa en knivsegg, men att finna sig. Att bestamma sig for att dansa tills fotterna bloder, for att finna att allt som finns under fotterna ar krossat glas. Fortsatt dansa sa pumpar adrenalinet, fortsatt annu mer sa domnar fotterna. Langsamt. Kanske inte sa javla smart. Men jag vill ju dansa.
Och kisar jag ser jag stjarnor bland kristallerna.

Dissar fornuftet, det som skvallrar om samtiden. Det ar inte langre sunt. Fran och med nu kor vi pa kansla.