Lat oss saga som sa

Okej, jag skulle kunna snoa in mig i ytterligare en kryptisk formulering. Jag skriver valdigt mycket, och plitar ofta ner citat som jag slas av. Jag reser och ser sa javla mycket som ar sa javla langt borta fran det som i Sverige och av mig skulle benamnas som vardag. Lat oss saga som sa, att jag verkligen befinner mig i den dromvarld som jag dromskt gick och fantiserade om for ungefar ett ar sen vid den har tiden, da tankar pa att gora nanting annat sakta men sakert planterade sig i mitt huvud. Lat oss saga som sa.

Vi kan saga som sa, att det liksom inte ar lont att snurra in mig i ytterligare en formulering, i allafall inte i det har inlagget. Inte nar jag liksom vet i mitt inre vilka tankar jag tanker, hur mina tankegangar gar och hur mitt sinne kanns. Hur jag liksom inte behover luddighet for att forklara nagot konkret. Som att sprida askan i luften nar roken slutligen skringrats, bara for att det hela ska forbli vagt och diffust. Den har gangen behovs ingen smart formulering for att sammanfatta mitt sinne. Alla dagar ar inte bra dagar, och jag finner det inte alltid njutningsfullt att aka fran plats till plats och mota nya manniskor. Pa ett satt ar det valdigt uppfriskande, till allra storsta del och oftast bor tillaggas. Men ibland kanns det som att jag liksom inte orkar, pa ett satt sa tar det att fran stalle till stalle skapa nya band och kontakter, beratta hela historien igen. Det har sin charm, men det har aven sin baksida.

Det gar over sager de, och jag tror dem. Jag har hort det forut, och jag tror dem. Men i mitt innersta sinne langtar jag just nu efter mansklig kontakt fran nagon som kanner mig, ett mote med en kar van. Liksom, pa ett satt gar det liksom inte att forneka att aven denna sjalvvalda ensamhet far en att kanna sig - ensam. Och det kan tyckas otacksamt, och pa ett satt skams jag nastan for att jag kanner som jag gor. Vem ar jag att komma har och vara ensam, nar jag sjalv tagit beslutet att vandra ivag alena. Det motsager liksom all logik, att det som jag investerat stora pengar i skulle bli till nagot jobbigt. Jag ser fram emot att mota en del bekanta i Thailand, och att tillbringa en manad i en bil pa NZ i gott sallskap.

Men innerst inne vet jag att det inte bara ror sig om vanlig ensamhet, utan att det ar en form av process. Det ar sa manga tankar och intryck som blandas att det liksom ar en latt panikartad kansla som nar mig, som sticker i magen och som retar mina ogon. En blandad kansla av rotloshet, frustration, stress (hur javla dubbelt det nu kan lata), angest, vemarjag. Med flera. Och det kanns frustrerande pa ett satt att kanna mig sa avskarmad, att vara oformogen att delta. Sverige finns kvar nar jag kommer hem, det ar jag saker pa. Men vad finns kvar? Var finns kvar? Vem finns kvar? Och mitt i alltihop, var finns jag? With plenty of time to think (som mitt huvud formulerade, engelskan gor intrang i mina tankar) finns det massvis med tankar som tycks ha vaknat till liv, processer som maste bearbetas. Fick en ljus ide igar och borjade skriva ner ledord pa saker jag tanker pa ofta. Amnen, som jag liksom ett efter ett ska skriva en kort uppsats kring, med ordflodet som resultat, och om 4 manader som diskussion. Liksom, svaret finns dar, nagonstans. Jag behover bara fa ner det pa prant, lasa igenom vad jag faktiskt skrivit, och ta stallning till det hela. Analysera, ga igenom. Fan, hela jag kanns som en process just nu, och skulle ma valdigt bra av en kram just nu.

Jag njuter av att resa, och jag ar javligt stolt over att jag till sist tog mig ivag, gjorde verkstad av snacket. Jag kunde bara for mitt liv inte forsta att denna flod av tankar lag fordamd langre upp i mitt sinnes strida strom. Lat floden komma, sa att saga, forhoppningsvis ruvar nagra ljuva hemligheter pa botten. En dag blir allt som forut, och nar jag glommer framtiden kanns nuet inte sa javla illa anda.