SJALVBILD.
Bara ordet i sig ar angestframkallande, och framkallar nagon obehagligt psykologiskt sjalvrannsakande kansla, en kansla av nagot obekvamt. Lite som min sjalvbild, alltsa. Den har med allra storsta sakerhet inte stamt med verkligheten, eftersom jag mer eller mindre medvetet tycks vinkla det hela till min nackdel. Liksom, lagga fokus pa fel saker.
For det ar sa, jag har skrivit en hel uppsats om mig sjalv, om det som ar jag och det satt jag ser pa mig sjalv, och insett att jag faktiskt vrider saker till min nackdel, ser saker och ser saker pa ett annat satt an manniskor i min omgivning skulle gora. Har manga ganger tankt att anledningen till att folk upplever mig pa ett visst fordelaktigt satt ar for att de inte kanner mig, att de helt enkelt kanner for manga bra sidor av mig jamfort med de daliga. Insag nar jag satte orden pa papper att det var pure bullshit. Att faktumet snarare ar att de sidor jag kanner hos mig sjalv som jag ser som daliga sidor, baksidor, det finstilta, det marks inte. Anledningen till att min omgivning inte tycks "ha lart kanna" sidorna ar antingen att de forekommer sa sallsynt och anonymt, alternativt att dess betydelse ar sa ringa att det inte ar nagot att reflektera over. Har insett att jag endast har tre alternativ for hur jag kan hantera daliga sidor:
Jag har insett att min osakerhet (ja, jag upplever fortfarande mig sjalv som osaker, vare sig det marks eller ej) grundar sig i en stravan att vara nagot mer, nagot battre. En kansla som framkallar en nedvarderande kansla gentemot jaget titt som tatt. Men det ar liksom, ju mer jag blir medveten om att graset kan vara gronare, desto blekare tycks mitt eget. Darav den standiga jakten efter nagot, som jag sa ofta upplevt och konstaterat. Men det behover inte nodvandigtvis vara ett problem, eftersom jag uppskattar den dar stravan, som i grund och botten ar positiv. Vad jag kan forandra ar mitt satt att se pa det hela, och sattet jag hanterar det. Efter flera ars "ettstegbakochtvastegfram" borjar jag antligen narma mig nagon sorts inre balans. Jag har lyckats omvandla en kansla som en gang uttryckte sig i avund och att uppleva mig som samre, till att istallet kunna inspireras och jamfora med mig sjalv, pa ett konstruktivt satt. Men jag upplever fortfarande att jag har svart att stundtals omvandla det hela fran konstaterande till inspirerande.
Det ar en konstant stravan mot nagot battre, men efter snart 21,5 ar levda borde jag sannerligen kanna mig sjalv battre an att behova bryta ner mig sjalv totalt och omformulera det som jag valjer att befatta mig med som jag, jag borde inte behova gora det annu en gang. Anda finner jag mig i samma sits annu en gang, men denna gangen ar det nagot som kanns annorlunda. Kanske ar det faktum att jag for forsta gangen verkligen brot med allt, forsta gangen jag verkligen har mojligheten att rannsaka mig sjalv utan nagra forbehall. Jag vet inte vad det ar som ar annorlunda, jag kan bara ana. Men kanslan skvallrar om en sjalvinsikt jag inte upplevt pa samma satt tidigare, aven om jag upplever att det fortfande ar saker som kanns jobbigt ovissa ar jag liksom mer medveten den har gangen.
Det kanns som att mitt satt ar okej nar allt kommer ikring. Graset blir inte gronare pa andra sidan om du inte vet om det, precis som det faktiskt blir gronare nar du hor om detsamma. Ju mer jag konstaterar, ju mer inser jag att det finns att konstatera. Det kanns som en omojlig utopi, det dar perfekta jaget som bara finns i mitt huvud. Men det ar nagot att strava efter, det ar en stravan jag inser jag mar bra av, eftersom jag inser att den alltid leder till nagot battre. En vagran att noja mig med nuet, att standigt blicka framat.
Och nar allt kommer ikring, om inte jag kanner mig sjalv, vem fan ska da gora det?
I'll lift your arm and you'll lifte mine
and in a communist state of mind
We're not worth more than anyone else
bu surely not worth less
Bara ordet i sig ar angestframkallande, och framkallar nagon obehagligt psykologiskt sjalvrannsakande kansla, en kansla av nagot obekvamt. Lite som min sjalvbild, alltsa. Den har med allra storsta sakerhet inte stamt med verkligheten, eftersom jag mer eller mindre medvetet tycks vinkla det hela till min nackdel. Liksom, lagga fokus pa fel saker.
For det ar sa, jag har skrivit en hel uppsats om mig sjalv, om det som ar jag och det satt jag ser pa mig sjalv, och insett att jag faktiskt vrider saker till min nackdel, ser saker och ser saker pa ett annat satt an manniskor i min omgivning skulle gora. Har manga ganger tankt att anledningen till att folk upplever mig pa ett visst fordelaktigt satt ar for att de inte kanner mig, att de helt enkelt kanner for manga bra sidor av mig jamfort med de daliga. Insag nar jag satte orden pa papper att det var pure bullshit. Att faktumet snarare ar att de sidor jag kanner hos mig sjalv som jag ser som daliga sidor, baksidor, det finstilta, det marks inte. Anledningen till att min omgivning inte tycks "ha lart kanna" sidorna ar antingen att de forekommer sa sallsynt och anonymt, alternativt att dess betydelse ar sa ringa att det inte ar nagot att reflektera over. Har insett att jag endast har tre alternativ for hur jag kan hantera daliga sidor:
- Gora mig av med densamma
- Gor om densamma
- Acceptera densamma
Jag har insett att min osakerhet (ja, jag upplever fortfarande mig sjalv som osaker, vare sig det marks eller ej) grundar sig i en stravan att vara nagot mer, nagot battre. En kansla som framkallar en nedvarderande kansla gentemot jaget titt som tatt. Men det ar liksom, ju mer jag blir medveten om att graset kan vara gronare, desto blekare tycks mitt eget. Darav den standiga jakten efter nagot, som jag sa ofta upplevt och konstaterat. Men det behover inte nodvandigtvis vara ett problem, eftersom jag uppskattar den dar stravan, som i grund och botten ar positiv. Vad jag kan forandra ar mitt satt att se pa det hela, och sattet jag hanterar det. Efter flera ars "ettstegbakochtvastegfram" borjar jag antligen narma mig nagon sorts inre balans. Jag har lyckats omvandla en kansla som en gang uttryckte sig i avund och att uppleva mig som samre, till att istallet kunna inspireras och jamfora med mig sjalv, pa ett konstruktivt satt. Men jag upplever fortfarande att jag har svart att stundtals omvandla det hela fran konstaterande till inspirerande.
Det ar en konstant stravan mot nagot battre, men efter snart 21,5 ar levda borde jag sannerligen kanna mig sjalv battre an att behova bryta ner mig sjalv totalt och omformulera det som jag valjer att befatta mig med som jag, jag borde inte behova gora det annu en gang. Anda finner jag mig i samma sits annu en gang, men denna gangen ar det nagot som kanns annorlunda. Kanske ar det faktum att jag for forsta gangen verkligen brot med allt, forsta gangen jag verkligen har mojligheten att rannsaka mig sjalv utan nagra forbehall. Jag vet inte vad det ar som ar annorlunda, jag kan bara ana. Men kanslan skvallrar om en sjalvinsikt jag inte upplevt pa samma satt tidigare, aven om jag upplever att det fortfande ar saker som kanns jobbigt ovissa ar jag liksom mer medveten den har gangen.
Det kanns som att mitt satt ar okej nar allt kommer ikring. Graset blir inte gronare pa andra sidan om du inte vet om det, precis som det faktiskt blir gronare nar du hor om detsamma. Ju mer jag konstaterar, ju mer inser jag att det finns att konstatera. Det kanns som en omojlig utopi, det dar perfekta jaget som bara finns i mitt huvud. Men det ar nagot att strava efter, det ar en stravan jag inser jag mar bra av, eftersom jag inser att den alltid leder till nagot battre. En vagran att noja mig med nuet, att standigt blicka framat.
Och nar allt kommer ikring, om inte jag kanner mig sjalv, vem fan ska da gora det?
I'll lift your arm and you'll lifte mine
and in a communist state of mind
We're not worth more than anyone else
bu surely not worth less
4 kommentarer:
och så reste han till andra sidan jordklotet,
bara för att finna sig själv.
men jag tänker mig också det,
att när man kommer till en annan miljö så förändras verkligen allt.
du har ju förstås fått många nya perspektiv, på en massa olika saker; och inte bara dig själv.
det får jag också.
i mindre skala.
jag kan sitta och frustreras över matteläxan på mitt rum.
men sätter jag mig i biblioteket, bland en massa okända grejer - eller grejer jag kanske inte har någon speciell relation till - då släpper man det som fanns i rummet. lämnar det där.
och bara hänger [mjukt g] sig åt matteläxan.
det är skönt. och säkerligen stärkande, konstruktiv, sund terapi.
lycka till i utforskandet av dig själv! må expeditionen gå väl.
Du vet vad jag menar, Isak. Byt miljo, forandra nagot, byt ut nagot. Sa fruktansvart mycket lattare att se inifran utifran om man faktiskt reser utanfor kroppen samtidigt som inuti. Sa att saga.
jag gillar din ärlighet. Med bästa hälsningar anzy
Skicka en kommentar