Jag sörjer över att jag är så beroende av andra människor. Eller, egentligen är vi alla det egentligen, även om vi har olika sätt att hantera behovet och begäret på. Vissa verkar det som att de inte alls behöver några människor i sin omgivning för att de ska trivas. Andra, jag däribland, upplever den raka motsatsen. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde ströva fritt och vara en lycklig ensamvarg, att kunna reda mig själv och bara vara harmonisk. Men sanningen är dessvärre att jag inombords har ett brinnande behov av bekräftelse, vare sig jag vill erkänna det eller ej. Jag är medveten om det, och har väl (i och med att jag skriver detta) mer eller mindre accepterat det faktum that I depend on you, att jag hyser sådan stor makt till min omgivning rörande min sinnesstämning och min identitet. Ibland inbillar jag mig nästan att jag byggt min egen identitet kring andra, att det är personer i min omgivning, och deras bekräftelse, som är min identitet. Dock har jag tack och lov tillräckligt med självinsikt för att inse att jag faktiskt har ett ego, en person, ett jag som fortfarande kommer att vara jag när jag går själv hem från jobbet.
Jag har sedan länge insett att jag nog är mer kär i kärleken än i själva personen, så har jag i allafall upplevt det. Med ett undantag har jag med perspektiv på det hela förr eller senare insett att det hela är ren egoism. Självklart handlar en relation om att ge och ta, och jag har inga som helst problem med det, tvärt om. Men i grund och botten, om man skall hårddra det hela, handlar det om egoism. Jag söker bekräftelse. Jag får bekräftelse. Jag ger bekräftelse. Jag får mer bekräftelse tillbaks. Jag tycker om att ge komplimanger och att få den jag tycker om att känna sig speciell och bekräftad. Men undermedvetet misstänker jag att det bara är ett spel, att min hjärna har inprogramerat ÄNDAMÅLEN FRÄMJAR MEDLEN. Den har insett att bekräftelse leder till bekräftelse, bekräfta och bli bekräftad, älska och bli älskad. Ge och få. Självklart betyder inte det att jag inte menar de saker jag faktiskt säger, saker jag säger och gör är 100% sanna. Och ärliga, jag menar varje ord. Men ändock.
Troligtvis är det detta som får mig att önska, att drömma, att ständigt söka. Bekräfta mig! Se mig!
Det verkar som om mitt ego utvecklat ett behov av att bli omfamnat.
onsdag 28 maj 2008
söndag 25 maj 2008
En doft av svunna tider
En trevlig gårdag. Jobb hem från Malmö, parkhäng med folköl, och Klubb Saturn på kvällen. Efter att ha träffat Å på kvällen på Haket hängde jag med henne vidare till någon variant av rave, alldeles intill "Näckrosdammen" i närheten av Chalmers. Väldigt suspekt, men samtidigt lite mystiskt spännande att kliva av spårvagnen, och följa ett avlägset monotomt beat, för att senare ta sig bort från den upplysta cykelbanan längs mörka stigar. Efter en stunds klättrande och famlande i mörkret, enbart med mobilernas sken som lyste upp vår väg, skymtade vi blinkande ljus bland träden, och hörde ett sorl från människor, och självklart musiken som nu kunde höras med hög volym, fortfarande väldigt monotom. Människor dansade, pratade, rökte (bara legalt röka, vad jag såg) och drack. Någon "sprutade eld" från något som såg ut att vara en brandsläckare, något som såg ut att vara några ihoptejpade, uppblåsta sopsäckar stod invid ett träd. Det var en ganska gemytlig stämning, och även om vi inte stannade så länge så var det mycket trevligt. Vi drog oss hem till Å och åt ostsmörgåsar, och jag sov där.
Idag när jag så drog mig hemöver slogs jag av en doft när jag gick från bussen. Längs med en stig som går från busshållplatsen in mot mitt bostadsområde har någon rensat massor av mossa och lagt i en stor hög alldeles bredvid stigen. Doften som mötte mig kan närmast liknas vid den av nygrävd jord, och jag slogs genast av några tydliga minnen sen min barndom. Jag mindes hur jag inför en av alla dessa fiskeutflykter jag och min morfar gjorde stod invid och studerade hur morfar grävde mask. Den gamla grepen, morfars mörkgröna stövlar, hans grävande i gödselstacken nedanför vår gård, hur jag ivrigt plockade upp de maskar som tidigare legat i den svala jorden. Jag mindes den (jävligt fula) jeanskeps jag brukade använda till vardags, hur det låter när man springer i stövlar, ljudet av högt gräs som slog mot våra stövlar när vi vandrade ner till bäcken där vi alltid brukade meta.
Efter att jag under en millisekund slagits av alla dessa tankar och minnen klarnade minnet igen och jag fortsatte förbi den stora högen av mossa. Jag förundrades över alls minnen jag plötsligt slagits av, hur allting så plötsligt kunde komma upp i mitt huvud. Plötsligt kändes det som att det folk pratar om vid olyckor, hur de sett livet passera i revy framför dem, millisekunder innan olyckan skett, verkade helt logiskt, enkelt och självklart. För mig krävdes det inte mer än en doft för att jag skulle minnas saker jag inte tänkt på under flera år.
Idag när jag så drog mig hemöver slogs jag av en doft när jag gick från bussen. Längs med en stig som går från busshållplatsen in mot mitt bostadsområde har någon rensat massor av mossa och lagt i en stor hög alldeles bredvid stigen. Doften som mötte mig kan närmast liknas vid den av nygrävd jord, och jag slogs genast av några tydliga minnen sen min barndom. Jag mindes hur jag inför en av alla dessa fiskeutflykter jag och min morfar gjorde stod invid och studerade hur morfar grävde mask. Den gamla grepen, morfars mörkgröna stövlar, hans grävande i gödselstacken nedanför vår gård, hur jag ivrigt plockade upp de maskar som tidigare legat i den svala jorden. Jag mindes den (jävligt fula) jeanskeps jag brukade använda till vardags, hur det låter när man springer i stövlar, ljudet av högt gräs som slog mot våra stövlar när vi vandrade ner till bäcken där vi alltid brukade meta.
Efter att jag under en millisekund slagits av alla dessa tankar och minnen klarnade minnet igen och jag fortsatte förbi den stora högen av mossa. Jag förundrades över alls minnen jag plötsligt slagits av, hur allting så plötsligt kunde komma upp i mitt huvud. Plötsligt kändes det som att det folk pratar om vid olyckor, hur de sett livet passera i revy framför dem, millisekunder innan olyckan skett, verkade helt logiskt, enkelt och självklart. För mig krävdes det inte mer än en doft för att jag skulle minnas saker jag inte tänkt på under flera år.
söndag 18 maj 2008
Bäst
Få är de gånger jag unnar mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv, att jag öppet talar om för mig själv hur jävla bra jag är. Detta har såklart att göra med att jag har ganska höga krav på mig själv, vilket ofta orsakar prestationsångest och leder till att jag sällan når upp till dem. Inför gårdagens Göteborgsvarv kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag gett mig in i något som jag frisk och kry inte skulle klara av, och i synnerhet inte när jag hade såväl förkylning som nageltrång att bråkas med. Men, jag låtsades att jag hade mer än 10 mil sprungna i kroppen, och log och sade att "jodå, jag ska minsann klara det" till de som tvivlade. Till de som peppade mig log jag också, och sög åt mig all pepp jag kunde få, och kände mig faktiskt ganska taggad inför loppet.
Efter att ha träffat L, en gammal kär bekantskap jag inte sett på 1½ år på stan för lite kvalitéts-göra-ingenting-tid kändes det helt okej i kroppen, och jag anlände lite väl sent till Slottskogsvallen då man var rekommenderad att vara på plats minst en halvtimme innan start. 15:45 skulle min starttid vara, och jag anlände knappt 25 minuter före start, och då jag insåg hur mycket jävla publik det var kändes det lite smått oroande. Men jag skyndade mig snabbt igenom folkmassan, i takt med att de första löparna sprang i mål, och jag lämnade in väska och värdesaker. När väl det var gjort kände jag mig äntligen lugn, då jag hade en kvart på mig tills starten skulle gå. Jag joggade lite och värmde upp så gott det gick, och rörde mig bort mot den sista startgruppen, grupp 16, där jag skulle starta. Väl på plats infann sig en väldigt mysig känsla i kroppen, en känsla jag inte känt sedan föregående sommar, då jag sist spelade en golftävling. Den där pepp-känslan i magen, den som säger "Nu jävlar!" och taggar en. Jag visste att jag var förkyld och att jag hade nageltrång, men skit samma - nu jävlar ska jag klara detta. Jag har satt ett mål, att klara mig igenom Göteborgsvarvet springandes, sagt och gjort. Jag skulle klara det, så var det bara.
Starten gick, och efter lite trängsel och lunkande första 200 metrarna så kunde man till sist börja ta sig fram springandes. I början tänkte jag mycket på de råd jag fått innan, spring i din egen takt, att inte följa strömmen alltförmycket och springa fort bara för att det gick helt okej sådär i början, utan försökte köra samma hastighet genom hela loppet. Jag kände mig ganska nöjd med mitt val, solen sken och publiken hejade, och jag insåg plötsligt att jag sprang där och fånlog för mig själv. Detta var ju kul. Berusade åskådare utanför ett bostadshus hade satt upp skyltar som löd "Ge upp, det är inte värt det! Ta en öl istället!", och satt själva och skrålade snapsvisor. Själv satte jag igång mp3'n på telefonen och satte igång playlisten jag förberett inför loppet. bob hund. Daft Punk. Kaizers. Jens Lekman. ABX. Ja, väldigt blandat, men väldigt rofylld och peppande. Jag är glad att jag after all tog med mig mp3'n.
Väl uppe på Älvsborgsbron blåste det rejält, och det var lite kyligt, även fast solen sken. Ändå var det en frihetskänsla som mötte mig, lite mer än 6 km avklarade, och detta gick ju som en dans. Nästa år måste jag utmana någon, tänkte jag för mig själv. Efter en lång nedförslöpning ner från bron väntade en låååååång och tråkig sträcka i hamnen på Hisingen. Industriområde, bostadsområde, industriområde, industriområde. SJUKT trist sträcka! Men till sist hägrade den bortanför några bostadshus - Göta Älvsbron. Efter knappt 20 minuters ytterligare löpning, och efter att ha sprungit mer än halva loppet ("Nu har jag sprungit hälften, nu kan jag bara inte ge upp!) nådde jag fram till den kilometerlånga stigningen upp till Göta Älvsbrons topp. Jag mindes rådet jag fått från en tågvärd som sprungit loppet några gånger, spring i din egen takt så du orkar löpa hela vägen upp, många som springer förbi dig i början kommer du sen att jogga förbi när ni kommit längre upp, sagt och gjort.
Efter en behaglig nedförslöpning väntade Avenyn. Fördel: Mycket publik som peppar. Nackdel: Låååååång. Raaaaaaak. Svagt uppför hela vägen upp, och en liten nedförslöpning därefter, men den sög på krafterna. Likaså löpningen upp mot Vasaplatsen och vidare. Det var då det riktigt började bli jobbigt. 5 km kvar. Man liksom bara gick och väntade på nästa skylt. Efter en evighet kom den, och då var det 4 kilometer kvar. FYRA! Åh, det måste ha varit de längsta kilometer jag tagit mig igenom någonsin. Precis då kommer Kaizers Orchestra - Evig pint på i lurarna. Åh. Jag vet hur det känns. Lite sista vatten vid sista vattenkontrollen, sen var det bara slutsträckan kvar.
När jag passerat 20km-skylten kändes det som att jag ville ge upp. Bara lägga av. Men har man tagit sig igenom 20 jävla fucking kilometer kan jag bara inte lägga av. Jag gjorde väl inte så mycket annat än att fortsätta springa. Eller, jogga. Långsamt, men envist. När sen den sista stigningen var avklarad, och tre broar skulle springas under innan jag slutligen skulle komma inspringandes på Slottskogsvallen kändes det som en stor lättnad. Jag räknade broarna. När jag till sist kom in på löparbanan kändes allt lätt. På något sätt fick jag till och med krafter nog att spurta. Jag passerade in i målfållan, kunde inte tro det jag just klarat. Benen pumpade av adrenalin, och jag kände mig utmattad som aldrig förr. Men jag var nöjd. Jävlar vad nöjd jag var.
För en dag unnade jag mig själv att känna mig bäst.
Efter att ha träffat L, en gammal kär bekantskap jag inte sett på 1½ år på stan för lite kvalitéts-göra-ingenting-tid kändes det helt okej i kroppen, och jag anlände lite väl sent till Slottskogsvallen då man var rekommenderad att vara på plats minst en halvtimme innan start. 15:45 skulle min starttid vara, och jag anlände knappt 25 minuter före start, och då jag insåg hur mycket jävla publik det var kändes det lite smått oroande. Men jag skyndade mig snabbt igenom folkmassan, i takt med att de första löparna sprang i mål, och jag lämnade in väska och värdesaker. När väl det var gjort kände jag mig äntligen lugn, då jag hade en kvart på mig tills starten skulle gå. Jag joggade lite och värmde upp så gott det gick, och rörde mig bort mot den sista startgruppen, grupp 16, där jag skulle starta. Väl på plats infann sig en väldigt mysig känsla i kroppen, en känsla jag inte känt sedan föregående sommar, då jag sist spelade en golftävling. Den där pepp-känslan i magen, den som säger "Nu jävlar!" och taggar en. Jag visste att jag var förkyld och att jag hade nageltrång, men skit samma - nu jävlar ska jag klara detta. Jag har satt ett mål, att klara mig igenom Göteborgsvarvet springandes, sagt och gjort. Jag skulle klara det, så var det bara.
Starten gick, och efter lite trängsel och lunkande första 200 metrarna så kunde man till sist börja ta sig fram springandes. I början tänkte jag mycket på de råd jag fått innan, spring i din egen takt, att inte följa strömmen alltförmycket och springa fort bara för att det gick helt okej sådär i början, utan försökte köra samma hastighet genom hela loppet. Jag kände mig ganska nöjd med mitt val, solen sken och publiken hejade, och jag insåg plötsligt att jag sprang där och fånlog för mig själv. Detta var ju kul. Berusade åskådare utanför ett bostadshus hade satt upp skyltar som löd "Ge upp, det är inte värt det! Ta en öl istället!", och satt själva och skrålade snapsvisor. Själv satte jag igång mp3'n på telefonen och satte igång playlisten jag förberett inför loppet. bob hund. Daft Punk. Kaizers. Jens Lekman. ABX. Ja, väldigt blandat, men väldigt rofylld och peppande. Jag är glad att jag after all tog med mig mp3'n.
Väl uppe på Älvsborgsbron blåste det rejält, och det var lite kyligt, även fast solen sken. Ändå var det en frihetskänsla som mötte mig, lite mer än 6 km avklarade, och detta gick ju som en dans. Nästa år måste jag utmana någon, tänkte jag för mig själv. Efter en lång nedförslöpning ner från bron väntade en låååååång och tråkig sträcka i hamnen på Hisingen. Industriområde, bostadsområde, industriområde, industriområde. SJUKT trist sträcka! Men till sist hägrade den bortanför några bostadshus - Göta Älvsbron. Efter knappt 20 minuters ytterligare löpning, och efter att ha sprungit mer än halva loppet ("Nu har jag sprungit hälften, nu kan jag bara inte ge upp!) nådde jag fram till den kilometerlånga stigningen upp till Göta Älvsbrons topp. Jag mindes rådet jag fått från en tågvärd som sprungit loppet några gånger, spring i din egen takt så du orkar löpa hela vägen upp, många som springer förbi dig i början kommer du sen att jogga förbi när ni kommit längre upp, sagt och gjort.
Efter en behaglig nedförslöpning väntade Avenyn. Fördel: Mycket publik som peppar. Nackdel: Låååååång. Raaaaaaak. Svagt uppför hela vägen upp, och en liten nedförslöpning därefter, men den sög på krafterna. Likaså löpningen upp mot Vasaplatsen och vidare. Det var då det riktigt började bli jobbigt. 5 km kvar. Man liksom bara gick och väntade på nästa skylt. Efter en evighet kom den, och då var det 4 kilometer kvar. FYRA! Åh, det måste ha varit de längsta kilometer jag tagit mig igenom någonsin. Precis då kommer Kaizers Orchestra - Evig pint på i lurarna. Åh. Jag vet hur det känns. Lite sista vatten vid sista vattenkontrollen, sen var det bara slutsträckan kvar.
När jag passerat 20km-skylten kändes det som att jag ville ge upp. Bara lägga av. Men har man tagit sig igenom 20 jävla fucking kilometer kan jag bara inte lägga av. Jag gjorde väl inte så mycket annat än att fortsätta springa. Eller, jogga. Långsamt, men envist. När sen den sista stigningen var avklarad, och tre broar skulle springas under innan jag slutligen skulle komma inspringandes på Slottskogsvallen kändes det som en stor lättnad. Jag räknade broarna. När jag till sist kom in på löparbanan kändes allt lätt. På något sätt fick jag till och med krafter nog att spurta. Jag passerade in i målfållan, kunde inte tro det jag just klarat. Benen pumpade av adrenalin, och jag kände mig utmattad som aldrig förr. Men jag var nöjd. Jävlar vad nöjd jag var.
För en dag unnade jag mig själv att känna mig bäst.
lördag 17 maj 2008
Fysiskt disciplinstraff
Jag tror inte min kropp vill att jag ska springa den där halvmaran imorgon. Med drygt ett halvt dygn återstående så sitter jag här med en förkylning (som hängt med mig i 3-4 månader...) och en obehagligt smärtande nageltrång på höger stortå. När jag av en impuls anmälde mig till Göteborgsvarvet i slutet av januari tyckte jag att det lät som en kul grej, en motivation och sporre för att jag skulle komma igång med träningen.
Jävlar, vad jag har tränat.
Nåväl, imorgon är dagen D, som jag faktiskt ser fram emot snarare än bävar inför, och jag kommer definitivt att gå in i loppet med samma målsättning jag haft sen jag anmälde mig - att ta mig runt Göteborgsvarvet springande. Att jag sen fortfarande som längst sprungit halva sträckan sammanhängande, dvs drygt en mil, det ignorrerar jag. Jag är förvånansvärt taggad, och kommer att klara detta. Fyfan vad jag är bra.
Upptäckte också idag, till min stora förtjusning, att The Umbilical Brothers kommer till Lorensbergsteatern måndagen den 26:e maj. Glädjen har hållt i sig genom en lång arbetsdag, och det kommer bli sjukt kul att se "Speedmouse" live. Göteborg är en bra stad.
Jävlar, vad jag har tränat.
Nåväl, imorgon är dagen D, som jag faktiskt ser fram emot snarare än bävar inför, och jag kommer definitivt att gå in i loppet med samma målsättning jag haft sen jag anmälde mig - att ta mig runt Göteborgsvarvet springande. Att jag sen fortfarande som längst sprungit halva sträckan sammanhängande, dvs drygt en mil, det ignorrerar jag. Jag är förvånansvärt taggad, och kommer att klara detta. Fyfan vad jag är bra.
. ______________________ .
Upptäckte också idag, till min stora förtjusning, att The Umbilical Brothers kommer till Lorensbergsteatern måndagen den 26:e maj. Glädjen har hållt i sig genom en lång arbetsdag, och det kommer bli sjukt kul att se "Speedmouse" live. Göteborg är en bra stad.
onsdag 14 maj 2008
Du sa att jag doftade kamomill. Remember?
Som att glömma en timme som passerade under en eftermiddag. Som att se tillbaka på en dag och någon säger "Åh, vad jag tyckte om det vi gjorde då!", och man förskräckt tittar upp, med ett ögonbryn uppe i pannan och en blick som signalerar förvirring, och man är helt oförstående. Va? Den timmen? Vad gjorde vi? Jag minns klart och tydligt vad jag hittat på idag, men jag har minsann inget minne av det som skedde under den timmen. Men det har alltså hänt? Eller har det det?
Att irra bort sig själv när förvirringen tar fart, och jag försöker att påminna mig om saker som skett, men ändå inte. Minns man inte så finns det inte. Har aldrig hänt. Eller har det det?
Förälska dig ofta, förlova dig sällan, och gift dig aldrig är några väl valda visdomsord som finns yppade i en låt av en välbekant svensk artist, och det låter som någonting som jag skulle kunna leva efter.
Att irra bort sig själv när förvirringen tar fart, och jag försöker att påminna mig om saker som skett, men ändå inte. Minns man inte så finns det inte. Har aldrig hänt. Eller har det det?
Förälska dig ofta, förlova dig sällan, och gift dig aldrig är några väl valda visdomsord som finns yppade i en låt av en välbekant svensk artist, och det låter som någonting som jag skulle kunna leva efter.
. _______________________ .
Var och kollade på en lägenhet idag. En ljus och luftig 3:a med kök inte långt från Wieselgrensplatsen, och med fönster åt tre väderstreck. 5500-6000 i månader känns rimligt, även om jag blivit naturligt snål av mig sedan jag betalar 2000 i månaden som det är nu... En djungel, detta med att leta bostad. Men som det är nu verkar det som att något är på kroken, och det lutar åt att det är on the Hising Island som min nya bostad kommer att ligga.
lördag 10 maj 2008
Summer of 2008
Följande finns publicerat på bob hunds myspace:
09 maj 2008, 00:00
Gigs ... Message in Swedish
Gigs ... Message in Swedish
Hej
Sprid gärna vidare detta till alla ni känner (och om ni har kontakter inom media så kör iväg ett meddelade till dom också)
bob hund spelar på HELSINGBORGSFESTIVALEN 26/7
Dessutom gör vi två spelningar till
Mer info kommer när det blir officiellt
Här är ny pressbild : http://download.yousendit.com/1FDDA3EB675C3BDC
MVH
Marcus och bob hund
_____ . _____
Lycka och eufori är det nya svarta. Denna sommaren är det jag som kommer stå i Helsingborg och skråla om hur jag har kvar ett kort av far, hur jag tycker att väntan börjar bli lång, och att jag trodde att det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag. Sommaren 2008 kommer vara sommaren då jag för första gången fått se bandet vars storhet jag upptäckte den där vårterminen i nian, då de lägligt nog bestämt sig för att sadla om och börja sjunga på engelska under nytt bandnamn. Mina sommarplaner kommer att styras efter dessa spelningar, och jag kan inte låta bli att lite i smyg spekulera och hoppas på att de andra två spelningarna kommer att äga rum på Way out west respektive Roskilde.
Jag tycker att väntan börjar bli lång. Sommaren har bara börjat, men som den börjat!
_____ . _____
Imorgon kväll är det popklubb med bob hund-tema på Klubb Saturn mellan 21-02, och självklart jobbar jag till 22:50. Menmen. Den som väntar på något gott.
Nu ska jag gå och lägga mig, låta detta sjunka in, och vakna leende imorgon. Ja, så får det bli.
torsdag 8 maj 2008
Jag borde gå vilse oftare.
Dagen D närmar sig med stormsteg. Jag pressar mig själv att röra mig mer och mer, motionera i alla dess former, med tanke på det stundande Göteborgsvarvet om drygt en vecka, då jag för första gången ska springa längre än jag någonsin gjort. Närmare bestämt 21097,5 meter för att vara exakt, ett halvmaraton. Jag är sjuk i huvudet. Inte nog med att jag frivilligt väljer att utsätta mig för denna prövning - jag betalar för det. Men samtidigt kittlar tanken mig. Jag gillar utmaningen, att verkligen visa för de som skrattat och sagt att jag är sjuk i huvudet (jag sällar mig till dessa) att jag kan. Jag har ett mål, det kommer bli jobbigt som fan och jag kommer vara mör som en välhängd rådjursfiol efteråt - men jag ska klara det.
Lägligt nog har jag en förkylning som omsluter mig likt en grå dimma, men min fostran trogen gör jag mitt bästa för att äta frukt, ta C-vitaminbrus och knapra Esberitox för glatta livet. Allt för att bli av med sjukan. Det jobbigaste är att jag inte kan springa som jag önskar. Eller, jag borde i allafall inte göra det, och jag är inte 100%-igt i form för att kunna göra det.
I förrgår kände jag ett stort behov att röra på mig, då jag för första dagen på länge var ledig och sov så länge jag kände för (vilket var till klockan 10, lagom och bra - sen vände jag på mig och sov till 2...). Då allt jag åstadkommit under eftermiddagen var att hänga en tvättmaskin samt gå och handla mat kände jag ett stort behov av att ut och ta en rask promenad, i brist på hälsa nog för att springa. Jag begav mig ut, längs de vägar jag mestadels sprungit längs tidigare, lyssnandes på senaste pod-avsnitten av P3 Populär. Det kändes bra, fastän klockan var strax efter tio och det började mörkna beslöt jag att fortsätta då det trots allt bara var upplysta motionsspår jag gick efter.
Då jag kom till ett vägskäl där jag tidigare svängt av när jag sprungit fick jag nu impulsen att fortsätta rakt fram och gå en väg jag inte följt tidigare. Den var till en början lång och rak, och följdes därefter av en lite kurva med ytterligare en efterföljande raka. Jag gick och gick, funderade kring när vägen jag följde skulle börja svänga mer, för att till sist möta vägen jag en gång kommit ifrån - alla vet ju att elljusspår har slingor som leder tillbaks därifrån man en gång började. Jag fortsatte, gick längs med en sjö (som jag senare lärt mig kallas Delsjön), följde vägen som ledde längs med strandkanten. Vägen ledde in mot skogen igen, och jag följde den - nu började det bli riktigt mörkt, och jag kände inte för att lämna den upplysta väg som jag så länge följt.
Tankarna började segla iväg, även om detta med "vilse" fanns i bakhuvudet kändes det avlägset och absurt, jag följde ju trots allt upplysta stigar. Få var de löpare, hundägare och stavgångare jag mötte - vettigt folk ger sig helt enkelt inte ut i motionsspår när klockan passerat tio, med all rätt. Stigen delade på sig, jag följde en asfalterad väg. Kom upp till en klubbstuga, vände och gick tillbaks. Fortsatte längs motionsspåret, vägen delade sig igen, jag gick höger. Lysena slocknade efter några hundra meter, så jag fann det klokast att vända och följa den belysta vägen istället igen. Ignorrerade känslan av att känna mig ensam och vilse. Jag fortsatte följa den upplysta grusvägen, efter några hundra meter såg jag fler lysen skymta genom träden, kände ett litet hopp om att till sist börja hamna någonstans där jag kunde rekognisera mig. Jag gick över parkeringen, och till sist skymtade jag ett vägskäl jag alltid passerar i början av mina löprundor. Ett stort leende spreds över mina läppar, och jag gick med raska steg hemåt igen.
Till sist kom jag hem igen, 1 timme och 45 minuter efter att jag gått. Ganska nöjd var jag ändå, jag hade trots allt avverkat nästan en mil gåendes.
På ett sätt var den där känslan kittlande, precis som denna jag har inför min stora utmaning. Känslan av att inte veta vart jag fann mig, att i mörker ströva på vägar jag ej tidigare beträtt, var ganska rofylld, på något underligt sätt. Det var behagligt. Jag log för mig själv när jag kommit hem, nöjd över att till sist ha funnit vägen tillbaka igen. Jag skulle nog inte ha särskilt mycket emot att låta det hända igen, gärna i sällskap. Om det är något som verkar vara mysigt, så är det att gå vilse tillsammans. Det står numer uppskrivet på "Att göra"-listan.
Lägligt nog har jag en förkylning som omsluter mig likt en grå dimma, men min fostran trogen gör jag mitt bästa för att äta frukt, ta C-vitaminbrus och knapra Esberitox för glatta livet. Allt för att bli av med sjukan. Det jobbigaste är att jag inte kan springa som jag önskar. Eller, jag borde i allafall inte göra det, och jag är inte 100%-igt i form för att kunna göra det.
I förrgår kände jag ett stort behov att röra på mig, då jag för första dagen på länge var ledig och sov så länge jag kände för (vilket var till klockan 10, lagom och bra - sen vände jag på mig och sov till 2...). Då allt jag åstadkommit under eftermiddagen var att hänga en tvättmaskin samt gå och handla mat kände jag ett stort behov av att ut och ta en rask promenad, i brist på hälsa nog för att springa. Jag begav mig ut, längs de vägar jag mestadels sprungit längs tidigare, lyssnandes på senaste pod-avsnitten av P3 Populär. Det kändes bra, fastän klockan var strax efter tio och det började mörkna beslöt jag att fortsätta då det trots allt bara var upplysta motionsspår jag gick efter.
Då jag kom till ett vägskäl där jag tidigare svängt av när jag sprungit fick jag nu impulsen att fortsätta rakt fram och gå en väg jag inte följt tidigare. Den var till en början lång och rak, och följdes därefter av en lite kurva med ytterligare en efterföljande raka. Jag gick och gick, funderade kring när vägen jag följde skulle börja svänga mer, för att till sist möta vägen jag en gång kommit ifrån - alla vet ju att elljusspår har slingor som leder tillbaks därifrån man en gång började. Jag fortsatte, gick längs med en sjö (som jag senare lärt mig kallas Delsjön), följde vägen som ledde längs med strandkanten. Vägen ledde in mot skogen igen, och jag följde den - nu började det bli riktigt mörkt, och jag kände inte för att lämna den upplysta väg som jag så länge följt.
Tankarna började segla iväg, även om detta med "vilse" fanns i bakhuvudet kändes det avlägset och absurt, jag följde ju trots allt upplysta stigar. Få var de löpare, hundägare och stavgångare jag mötte - vettigt folk ger sig helt enkelt inte ut i motionsspår när klockan passerat tio, med all rätt. Stigen delade på sig, jag följde en asfalterad väg. Kom upp till en klubbstuga, vände och gick tillbaks. Fortsatte längs motionsspåret, vägen delade sig igen, jag gick höger. Lysena slocknade efter några hundra meter, så jag fann det klokast att vända och följa den belysta vägen istället igen. Ignorrerade känslan av att känna mig ensam och vilse. Jag fortsatte följa den upplysta grusvägen, efter några hundra meter såg jag fler lysen skymta genom träden, kände ett litet hopp om att till sist börja hamna någonstans där jag kunde rekognisera mig. Jag gick över parkeringen, och till sist skymtade jag ett vägskäl jag alltid passerar i början av mina löprundor. Ett stort leende spreds över mina läppar, och jag gick med raska steg hemåt igen.
Till sist kom jag hem igen, 1 timme och 45 minuter efter att jag gått. Ganska nöjd var jag ändå, jag hade trots allt avverkat nästan en mil gåendes.
På ett sätt var den där känslan kittlande, precis som denna jag har inför min stora utmaning. Känslan av att inte veta vart jag fann mig, att i mörker ströva på vägar jag ej tidigare beträtt, var ganska rofylld, på något underligt sätt. Det var behagligt. Jag log för mig själv när jag kommit hem, nöjd över att till sist ha funnit vägen tillbaka igen. Jag skulle nog inte ha särskilt mycket emot att låta det hända igen, gärna i sällskap. Om det är något som verkar vara mysigt, så är det att gå vilse tillsammans. Det står numer uppskrivet på "Att göra"-listan.
måndag 5 maj 2008
Simons 120 dagar
Jag brukar vara ytterst dålig på att läsa böcker, trots att jag verkligen anstränger mig, men när böckerna består av serier i sin allra ädlaste form så kan inte ens problembarnet jag låta bli att plöja igenom en bok. Simons 120 dagar handlar om hur Simon Gärdenfors, serietecknare och tillika sångare i Las Palmas, för ungefär ett år sedan hyrde ut sin lägenhet i 4 månader, och begav sig på en resa runt i Sverige där han bodde och åt hos vänner, bekanta, och fullkomliga främlingar. Mycket hände under resan, och allt finns dokumenterat i denna bok.
60 spänn är inget att tala om, det är billigt. Så köp den, få dig några goda skratt, och stöd Simon Gärdenfors fortsatta överlevnad som serietecknare.
söndag 4 maj 2008
Försvenskningen av oss alla för oss ned i fördärvet
De senaste veckornas solsken har lyft mitt humör och mestadels hållt mig på den gladare halvan av humörskalan. Vår och grönt, doften av växter som väcks till liv igen efter en lång och kall vinter får mina mungipor att reagagera, och jag gillar det. Sommaren är på väg, och vintern kommer inte att göra sig påmind på mer än ett halvår, jag kan inte vara annat än glad.
Sista april tillbringades i sällskap av en trevlig Karin, till en början vid Vasaplatsen i väntan på att Cortégen (och inte studentkortegen som jag ville få det till...) skulle passera. Detta ägde rum för 99:e året i rad, då Avenyn och vissa kringliggande gator stängs av för att lastbilsekipage med diverse dekorerade och uppyntade flak (som ska påminna oss om uppmärksammade händelser som skedde under förra året) lastade med chalmerister skall kunna köra i en lång parad. Lite småroligt, men segt i längden. Det faktum att jag sovit 8 timmar på två nätter bör nog också ha spelat in lite, lägg på det en förkylning samt vetskapen om att det dagen efter stundade 14 timmars arbete. Efter cortégen drog vi oss vidare hem till J, där jag drack danskt 28-kronorsvin som gav valuta för pengarna med råge. Och under en rökpaus gjorde jag det alla drömt om (I bet you do), men som ingen gjort - jag klappade en hare. Jajjemen, yess indeed. En hare som sprang runt ett hörn och satte sig och tryckte bakom ett knippe brännässlor, kröp jag sakta fram till den och strök den två gånger över öronen och ryggen, kände dess frenetiskt bultande hjärta, innan den förskräckt sprang iväg. Jag var exalterad. Några glas vatten på det, så mådde jag som en prins morgonen och hela dagen efter.
Igår stundade Popadelica, och jag och Emma drog oss ner till Jönköping där vi huserade i en lånad lägenhet fredag-söndag, mycket angenämt. Själva festivalen i sig var trevlig, jag såg alla band jag tänkte se, stämningen var god och gemytlig, och jag träffade flertalet människor jag inte sett på längde. Vad som dock inte var lika trevligt var publiken. Man vet att det är någonting som är fel när det är mer röj på Lasse Lindhs konsert än på Hidden Cameras. Affischnamnet. Frälsarna från Kanada, som kommit för att upprätthålla hedern, trots Kings of Convenience's närvaros frånvaro på grund av en bruten arm. Efter en stunds försening och en stunds väntan sprang vi så in i teaterladan några minuter över midnatt, peppade för kvällens konsert. Dock blev den tyvärr inte så bra som vi hoppats, då de som stod framför oss (längst framme vid kravallstaketet) betedde sig ungefär som om de aldrig hört bandet förut. Och förvånansvärt många runt omkring oss också. Man började klappa i takt, några enstaka runt om oss hängde på, men klappningen var död mindre än en halv minut senare. Kanske är det för mycket begärt av ett sömnigt Husqvarna, men det är trist när man känner att man skäms för publiken man står i. Framåt slutet verkade folk i allafall vakna till liv, och det räddade någotsånär spelningen, även om det stort sett kändes mest lamt, även om de kanadensiska kamerorna gjorde sitt allra bästa för att liva upp stämningen.
Sista april tillbringades i sällskap av en trevlig Karin, till en början vid Vasaplatsen i väntan på att Cortégen (och inte studentkortegen som jag ville få det till...) skulle passera. Detta ägde rum för 99:e året i rad, då Avenyn och vissa kringliggande gator stängs av för att lastbilsekipage med diverse dekorerade och uppyntade flak (som ska påminna oss om uppmärksammade händelser som skedde under förra året) lastade med chalmerister skall kunna köra i en lång parad. Lite småroligt, men segt i längden. Det faktum att jag sovit 8 timmar på två nätter bör nog också ha spelat in lite, lägg på det en förkylning samt vetskapen om att det dagen efter stundade 14 timmars arbete. Efter cortégen drog vi oss vidare hem till J, där jag drack danskt 28-kronorsvin som gav valuta för pengarna med råge. Och under en rökpaus gjorde jag det alla drömt om (I bet you do), men som ingen gjort - jag klappade en hare. Jajjemen, yess indeed. En hare som sprang runt ett hörn och satte sig och tryckte bakom ett knippe brännässlor, kröp jag sakta fram till den och strök den två gånger över öronen och ryggen, kände dess frenetiskt bultande hjärta, innan den förskräckt sprang iväg. Jag var exalterad. Några glas vatten på det, så mådde jag som en prins morgonen och hela dagen efter.
Igår stundade Popadelica, och jag och Emma drog oss ner till Jönköping där vi huserade i en lånad lägenhet fredag-söndag, mycket angenämt. Själva festivalen i sig var trevlig, jag såg alla band jag tänkte se, stämningen var god och gemytlig, och jag träffade flertalet människor jag inte sett på längde. Vad som dock inte var lika trevligt var publiken. Man vet att det är någonting som är fel när det är mer röj på Lasse Lindhs konsert än på Hidden Cameras. Affischnamnet. Frälsarna från Kanada, som kommit för att upprätthålla hedern, trots Kings of Convenience's närvaros frånvaro på grund av en bruten arm. Efter en stunds försening och en stunds väntan sprang vi så in i teaterladan några minuter över midnatt, peppade för kvällens konsert. Dock blev den tyvärr inte så bra som vi hoppats, då de som stod framför oss (längst framme vid kravallstaketet) betedde sig ungefär som om de aldrig hört bandet förut. Och förvånansvärt många runt omkring oss också. Man började klappa i takt, några enstaka runt om oss hängde på, men klappningen var död mindre än en halv minut senare. Kanske är det för mycket begärt av ett sömnigt Husqvarna, men det är trist när man känner att man skäms för publiken man står i. Framåt slutet verkade folk i allafall vakna till liv, och det räddade någotsånär spelningen, även om det stort sett kändes mest lamt, även om de kanadensiska kamerorna gjorde sitt allra bästa för att liva upp stämningen.
Imorgon hade jag, om jag inte hade jobbat villsäga, med nöje sett på Kobra OCH Fotbollskväll, 21:30 på ettan respektive tvåan. Inte just för att jag är sånt särskilt stort fan av fotboll, men eftersom programledarna för en kväll kommer att byta program. Kristofer Lundström kommer att prata fotboll i tvåan, medan Mats Nyström kommer att vara mer kulturell. Jag får se programmen på webbtv när jag kommit hem istället. Ni får titta åt mig istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)