Lägligt nog har jag en förkylning som omsluter mig likt en grå dimma, men min fostran trogen gör jag mitt bästa för att äta frukt, ta C-vitaminbrus och knapra Esberitox för glatta livet. Allt för att bli av med sjukan. Det jobbigaste är att jag inte kan springa som jag önskar. Eller, jag borde i allafall inte göra det, och jag är inte 100%-igt i form för att kunna göra det.
I förrgår kände jag ett stort behov att röra på mig, då jag för första dagen på länge var ledig och sov så länge jag kände för (vilket var till klockan 10, lagom och bra - sen vände jag på mig och sov till 2...). Då allt jag åstadkommit under eftermiddagen var att hänga en tvättmaskin samt gå och handla mat kände jag ett stort behov av att ut och ta en rask promenad, i brist på hälsa nog för att springa. Jag begav mig ut, längs de vägar jag mestadels sprungit längs tidigare, lyssnandes på senaste pod-avsnitten av P3 Populär. Det kändes bra, fastän klockan var strax efter tio och det började mörkna beslöt jag att fortsätta då det trots allt bara var upplysta motionsspår jag gick efter.
Då jag kom till ett vägskäl där jag tidigare svängt av när jag sprungit fick jag nu impulsen att fortsätta rakt fram och gå en väg jag inte följt tidigare. Den var till en början lång och rak, och följdes därefter av en lite kurva med ytterligare en efterföljande raka. Jag gick och gick, funderade kring när vägen jag följde skulle börja svänga mer, för att till sist möta vägen jag en gång kommit ifrån - alla vet ju att elljusspår har slingor som leder tillbaks därifrån man en gång började. Jag fortsatte, gick längs med en sjö (som jag senare lärt mig kallas Delsjön), följde vägen som ledde längs med strandkanten. Vägen ledde in mot skogen igen, och jag följde den - nu började det bli riktigt mörkt, och jag kände inte för att lämna den upplysta väg som jag så länge följt.
Tankarna började segla iväg, även om detta med "vilse" fanns i bakhuvudet kändes det avlägset och absurt, jag följde ju trots allt upplysta stigar. Få var de löpare, hundägare och stavgångare jag mötte - vettigt folk ger sig helt enkelt inte ut i motionsspår när klockan passerat tio, med all rätt. Stigen delade på sig, jag följde en asfalterad väg. Kom upp till en klubbstuga, vände och gick tillbaks. Fortsatte längs motionsspåret, vägen delade sig igen, jag gick höger. Lysena slocknade efter några hundra meter, så jag fann det klokast att vända och följa den belysta vägen istället igen. Ignorrerade känslan av att känna mig ensam och vilse. Jag fortsatte följa den upplysta grusvägen, efter några hundra meter såg jag fler lysen skymta genom träden, kände ett litet hopp om att till sist börja hamna någonstans där jag kunde rekognisera mig. Jag gick över parkeringen, och till sist skymtade jag ett vägskäl jag alltid passerar i början av mina löprundor. Ett stort leende spreds över mina läppar, och jag gick med raska steg hemåt igen.
Till sist kom jag hem igen, 1 timme och 45 minuter efter att jag gått. Ganska nöjd var jag ändå, jag hade trots allt avverkat nästan en mil gåendes.
På ett sätt var den där känslan kittlande, precis som denna jag har inför min stora utmaning. Känslan av att inte veta vart jag fann mig, att i mörker ströva på vägar jag ej tidigare beträtt, var ganska rofylld, på något underligt sätt. Det var behagligt. Jag log för mig själv när jag kommit hem, nöjd över att till sist ha funnit vägen tillbaka igen. Jag skulle nog inte ha särskilt mycket emot att låta det hända igen, gärna i sällskap. Om det är något som verkar vara mysigt, så är det att gå vilse tillsammans. Det står numer uppskrivet på "Att göra"-listan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar