The countdown is on - 18 days until takeoff.

Nu är det definitivt, bestämt, beslutat och slutgiltigt - jag kommer att flytta till Göteborg den 11:e september. (Det slog mig idag vilket väl valt datum jag bestämt mig för...) Tack och lov planerar jag att åka tåg. Anyways. Dagarna har börjat ticka ner, nitton dagar kvar tills jag står där på stationen i Borlänge, med två fullpackade väskor, ett vemodigt leende på mina läppar, men samtidigt med en spänd förväntan, likt ett barn på julafton. Jag vet ärligt talat inte om jag ser fram emot det, eller jo, det gör jag, men känslan är kluven. Samtidigt som jag börjar något nytt, en resa med ett obestämt och ännu ganska osäkert mål, så avslutar jag något. Nu vill jag verkligen tona ner ordet avslut, då det inte är menar som ett avslut av relationer, djup vänskap, och fina minnen. Det är tvärt om dessa saker som håller mig kvar hemma, och inte avslutar helt. Som får mig att vilja stanna, på något konstigt sätt.

Början på en ny period i mitt liv, något helt nytt, då jag för första gången står helt på egna ben, utan någon som lagar mat åt mig, utan någon som skjutsar mig till bussen, utan någon som tjatar på att jag inte städat, utan någon som säger till mig att ta på mig varmare skor. Början på en förhoppningsvis lättare, och gladare tid. I en stad där jag kan andas, där jag kan vistas utan att behöva bry mig om vem jag möter (eller vem jag hoppas slippa möta), där man åker med olika människor i kollektivtrafiken, och slipper se samma ansikten dag efter dag när jag kliver på bussen. I en stad där jag knappt känner någon alls, och kan lära känna människor. Göteborg. Känslan säger mig att jag skulle kunna trivas där. Hursomhelst vet jag att jag kommer trivas så sjukt mycket bättre än det som nu är mitt hem, Borlänge, ytlighetens stad. Staden jag längtat bort från sen de första dagarna i högstadiet, staden som lärde mig hur jag skulle vara. Eller, borde vara. Den skrämde bort mig helt, först till Falun, där jag trivts betydligt mer än i min hemstad, och nu till Göteborg.

Jag avslutar en period i mitt liv som lärt mig att jag bör hålla fast i de vänner jag har när det blåser som hårdast, att de hårdaste band kan brista över en natt. Som har talat om för mig om natten hur viktigt det är att le och se glad ut. Men också en period som lärt mig vad kärlek är, såväl till vänner som i relationer. Som fått mig att förstå att även jag betyder saker, att jag är viktig och behövs. Men också den period i mitt liv som jag om 10, 20, 50 år kommer minnas som tiden då jag började förstå vem och vad jag var. Klart jag fortfarande är osäker på vem eller vad jag är för någonting, men samtidigt har jag sett saker efter vägen, tvingats välja väg. Och förhoppningsvis leder denna vägen mig in på någonting bra. Den leder till Göteborg.

This is not the end
This is not even the beginning of the end
But it might be the end of the beginning.

Wind of change

När jag vaknade dagen efter fanns känslan kvar, den där som fick mig att frenetiskt printa ner ytterligare ett långt blogginlägg, fullt av frustration och irritation. Irritation över vad jag är, och vad/vem jag blivit. Hur jag är, vem jag är. Tankarna har malt i huvudet sen dess, för att mer försöka specificera vad det är jag vantrivs med, och vad det är jag känner sån vilja över att förändra. Fortfarande ligger frustrationen kvar, känslan av att vantrivas med ens bästa/värsta själv, jaget. Jag har fortfarande inte kommit underfund med allt som jag ogillar, jag vet bara att.

Känslan av att ha ett tråkigt liv. Jag klarar inte av det.


Dock fick jag när jag vandrade hem i Stockholmsnatten igår kväll (slutade vid halv elva, men efter några timmars dödad tid framför en dator på SJ tillsammans med en Café au lait var klockan plötsligt två), den fuktiga Stockholmsluften som mötte mig när jag klev ut genom dörrarna från Centralstationen var överväldigande. Något sorts lugn fyllde mig, och jag mindes nostalgiskt den där Stockholmsnatten i december, jag och en vän, omkringvandrandes i Stockholm. Timo Räisänen på Debaser, därefter - dödande av tid i ett kyligt Stockholm city, neonljus. Denna gången var det inte kallt, utan snarare behagligt svalt. Doft av regn på asfalt en stund efter en regnskur. Wish you were there, pal. Färden tillbaks till hotellet var behaglig, med Billie som soundtrack till min promenad.



Nu är jag åter hemma igen efter 1½ veckas jobb, och jag kan inte beskriva det som annat än skönt. Jag vet inte hur min höst kommer bli, just nu verkar den mer oviss än någonsin. Mocambique är det enda jag vet. Jobb har jag ingen aning om faktiskt. Borlänge? Borlänge, med turer lite här och var? Göteborg? Jag har ingen aning, faktiskt. Framtiden är oviss.

I don't want another life that's killing me.

Alltså, jag känner för att skriva någon typ av manifest. Ju mer jag är själv, deståmer biter sig tankarna fast. I don't like what I am, what I've been, what I'll become(?). Hade det varit nyår hade jag gjort en lista med alla dumma saker hos mig själv som jag inte gillar som jag skulle ändra på, men nu hoppar jag det. Jag känner bara att jag vantrivs med allt just nu. Staden. Livet. Sysselsättningar. Familj. Personliga egenskaper. Folk. Jag. Mig själv. Det finns så mycket jag tänker om mig själv som jag önskar, "..jag borde..", men vafan, ska det vara så svårt? Ingenting blir bättre för att jag säger att jag borde vara mer principfast, ingenting löser sig för att jag känner att jag borde bete mig annorlunda mot mina vänner, eller att jag upprepar att jag borde fokusera på andra saker. Live present, not in the past. Jag ältar gamla saker som hänt, och det är bara negativt. Sure, live and learn förfan, men det lär ju ha sina gränser. Lär av misstagen du gör, men glöm inte att sätta punkt, eller gå vidare.

Ibland undrar jag hur och vem jag varit om jag för 2½ år sedan varit vad jag kallar principfast, fokuserat mer på andra än på jaget, men samtidigt försökt att göra saker som utvecklar mig som person. Som att läst mer. Jag mår bra av det, men tar mig aldrig tiden. Skrivit mer - det rensar skallen och är nyttigt att kunna "analysera" vad jag tänkt och tyckt i vissa situationer. Om jag för 2½ år sedan satsat på att vattna de relationer jag hade, istället för att så nya frön här och var. (Vilket leder mig in på någonting som jag ogillar hos mig själv just nu på gott och ont, jag sår så mycket nya frön att jag ofta glömmer att vattna och relationerna vissnar, I hate it)

Jag ska fan skriva ett manifest, om så inte här så iaf på svart papper. Analysera mig själv, ta reda på vem jag är en gång för alla, och sluta säga att jag borde göra saker. Jag ska göra saker jag mår bra av. Carpe diem förhelvete, lev idag och nu som om du aldrig gjort annat, och sluta vara sån jävla sucker som hänger upp sig på det förflutna, det som varit och som inte går att förändra. Jag lever idag, och imorgon (och enligt mina beräkningar kommer jag nog leva dagarna därefter också, även om de inte finns med i mina spekulationer just nu) och det är bara idag och imorgon (och därefter följande dagar) som jag kan påverka vem och vad och hur jag är, inte hur jag var.

From now on. Det låter som en jävla kliché, men I don't want another life that's killing me. Jag vill kunna se på mig själv som person och vara nöjd. Uppskatta och - framför allt - gilla killen som står på andra sidan spegeln. Så jävla mycket jag har bestämt mig nu. This is it. Jag är full av inspiration, om så hälften av den runnit av mig till imorgon så kommer saker att förändras. Till det bättre. Nu har jag bestämt mig. Turning point. (nej, jag kommer inte bli en annan person, men förhoppningsvis en bättre dito i mina ögon. I don't want another situation killing me.)

Kvällens soundtrack är Loney, Dear - The City, the Airport.
Kolla själv: http://www.myspace.com/loneydear

Nu ska jag sova.