The countdown is on - 18 days until takeoff.

Nu är det definitivt, bestämt, beslutat och slutgiltigt - jag kommer att flytta till Göteborg den 11:e september. (Det slog mig idag vilket väl valt datum jag bestämt mig för...) Tack och lov planerar jag att åka tåg. Anyways. Dagarna har börjat ticka ner, nitton dagar kvar tills jag står där på stationen i Borlänge, med två fullpackade väskor, ett vemodigt leende på mina läppar, men samtidigt med en spänd förväntan, likt ett barn på julafton. Jag vet ärligt talat inte om jag ser fram emot det, eller jo, det gör jag, men känslan är kluven. Samtidigt som jag börjar något nytt, en resa med ett obestämt och ännu ganska osäkert mål, så avslutar jag något. Nu vill jag verkligen tona ner ordet avslut, då det inte är menar som ett avslut av relationer, djup vänskap, och fina minnen. Det är tvärt om dessa saker som håller mig kvar hemma, och inte avslutar helt. Som får mig att vilja stanna, på något konstigt sätt.

Början på en ny period i mitt liv, något helt nytt, då jag för första gången står helt på egna ben, utan någon som lagar mat åt mig, utan någon som skjutsar mig till bussen, utan någon som tjatar på att jag inte städat, utan någon som säger till mig att ta på mig varmare skor. Början på en förhoppningsvis lättare, och gladare tid. I en stad där jag kan andas, där jag kan vistas utan att behöva bry mig om vem jag möter (eller vem jag hoppas slippa möta), där man åker med olika människor i kollektivtrafiken, och slipper se samma ansikten dag efter dag när jag kliver på bussen. I en stad där jag knappt känner någon alls, och kan lära känna människor. Göteborg. Känslan säger mig att jag skulle kunna trivas där. Hursomhelst vet jag att jag kommer trivas så sjukt mycket bättre än det som nu är mitt hem, Borlänge, ytlighetens stad. Staden jag längtat bort från sen de första dagarna i högstadiet, staden som lärde mig hur jag skulle vara. Eller, borde vara. Den skrämde bort mig helt, först till Falun, där jag trivts betydligt mer än i min hemstad, och nu till Göteborg.

Jag avslutar en period i mitt liv som lärt mig att jag bör hålla fast i de vänner jag har när det blåser som hårdast, att de hårdaste band kan brista över en natt. Som har talat om för mig om natten hur viktigt det är att le och se glad ut. Men också en period som lärt mig vad kärlek är, såväl till vänner som i relationer. Som fått mig att förstå att även jag betyder saker, att jag är viktig och behövs. Men också den period i mitt liv som jag om 10, 20, 50 år kommer minnas som tiden då jag började förstå vem och vad jag var. Klart jag fortfarande är osäker på vem eller vad jag är för någonting, men samtidigt har jag sett saker efter vägen, tvingats välja väg. Och förhoppningsvis leder denna vägen mig in på någonting bra. Den leder till Göteborg.

This is not the end
This is not even the beginning of the end
But it might be the end of the beginning.