Konsten att förgylla sin tillvaro

Då och då unnar jag mig en dag i Danmark. Det tycker jag att jag är värd.

Sälj din själ, men gör det snyggt.

Jag är lite fascinerad över uttrycket Sell out. Vanligen används uttrycket när en artist eller ett band gör något oväntat kommersiellt, som exempelvis hävdades flitigt i höstas vid lanseringen av kents nya skiva. De ingick då i ett kontrakt med Sony Ericsson i samband med släppet av "Tillbaka till Samtiden", där de fick ett antal miljoner på kontot mot att Sony Ericsson fick släppa en speciell "Kent edition" av sin telefon W910. Denna innehöll nya skivan samt lite bilder och teman med bandet. På kents forum blev det något av ett ramaskri hos många, och en del hävdade att allt de uppfattat att kent stod för blivit motbevisat. Kent själva försvarade sig naturligt med att "Samma kids som laddar ned skivan gnäller på att man försöker få in pengar på annat håll. Men sluta ladda ner skivorna då för fan, så gör vi inte såna här grejer. Vi gör det ju för att kunna fortsätta med det här. Den där mobilen säkrar en Kent-skiva till." enligt en intervju i NT.

De senaste 40 åren har debatten rasat med jämna mellanrum och hur olika artister "sålt sig" på ett eller annat sätt blivit för kommersiella. Jag slogs själv av känslan idag när jag i en reklampaus under Sanningens Ögonblick möttes av denna reklamfilm:



3 har släppt en ny reklam för sitt bärbara bredband, och något jag direkt reagerade på var att jag kände igen låten. Jag funderade, tills det slog mig att det tonerna som ljöd var de i Jens Lekmans The Opposite of Hallelujah (se fotnot vid botten av inlägget). Genast började jag tänka på sell out, att han sålt sig och blivit jättekommersiell, och till 3 av alla företag dessutom.
Samtidigt slogs jag av tanken varför jag kände så. Vad det i sånafall är för fel att han ingått ett avtal som gör att han kan försörja sig, och kan producera mer musik, som jag vill ha. Var problemet att det var just 3 han ingått avtal med? Eller att det låter honom få en bredare publik, och jag tvingas trängas med fans som "inte är lika äkta" på konserter med honom och som bara kan skråla med i reklam-låten?

Det finns något av en allmän ovilja bland fans att artister man gillar ska bli stora, ska bli kända. Att sälja skivor och officiell bandmerch, det är en självklarhet. Men att sätta sin musik i andra sammanhang tycks vara känsligt. Som när José González (till The Knifes stora förtret) sålde sin själ till Sony Bravia, där han lanserade tv-apparater med hjälp av studsande färgglada bollar, och på köpet gjorde sig väletablerad i USA. Skillnaden då var att jag fascinerades över vilken vacker reklam det var, och därför relaterade jag inte alls till sell out på samma sätt som om han skulle ha bidragit med musiken till exempelvis en reklam för McDonalds nya burgare.

Jag fascineras över hur man över lag, och jag likaså, anser att det är fel när en artist exploaterar sig, och finner nya vägar för att kunna försörja sig på det man gör. Men med sjunkande skivförsäljning är detta ett nödvändigt ont för att kunna försörja sig på det man gör, sell out eller ej. Jag jobbar med att göra min egna inställning till det hela mer positiv, men är av åsikten att det är bra sålänge det är på artistens villkor, och det görs på ett snyggt sätt.

Sony Bravia vs. José González - JAVISST, det var riktigt snyggt gjort. Jens Lekman vs. 3 - NEJTACK, 3 har aldrig fallit mig i smaken, plus att det bara var ytterligare en 3-polerad datakreation med en äckligt glad kvinnoröst som vill kränga på mig ett bredband jag inte vill ha. Ändamålen främjar medlen heter det ju, men om ett behov av pengar ska främja medverkan i en reklam av till exempel 3, så bör behovet vara väldigt stort om du frågar mig.

Det är okej att sälja sin själ, sålänge man gör det snyggt.





FOTNOT: Jag konstaterade själv efter andra genomlyssningen att det såklart inte är Jens Lekman som är med i reklamen, utan det i själva verket är det gamla soulbandet Chairmen of the board med låten Give me just a little more time, vilket låter slående lik herr Lekmans The Opposite of Hallelujah. Anledningen till att jag blandade ihop dessa är att Jens själv mixat in denna låten i slutet av TOOH, avslutningslåten på hans konsert i Istanbul på alla hjärtans dag tidigare i våras.

Hemstadsångest och stora ord över en takeawaykaffe

Jag börjar få ångest av att åka hem till Borlänge. Efter 4 dagar, tre hotellnätter, tre jobbdagar och två utekvällar känner jag att jag fått min Borlängedos för den här gången. Med råge. Har varit hemma och jobbat i ett par dagar nu, och det känns som att det uppriktigt ska bli riktigt skönt att få komma tillbaks till stora Göteborg, anonymitetens stad (iaf för mig) där man är okänd. Självklart träffar man mycket gamla nära och kära när man är hemma såhär, och det blir många "jag måste vidare, vi får höras!", och sen blir det tyst tills man stöter på varann nästa gång. Men självklart träffar man människor man helst önskar att man sluppit stöta på. Det är kluvet, det där. Samtidigt som jag kan sakna lugnet och vännerna hemma i Borlänge så tycker jag ångesten, som på sistone sköljt över mig när jag vandrat ut från Borlänges stationshus, blivit mer och mer intensiv. Jag gillar inte känslan av att få ångest av att besöka sin hemstad. Det är nog som Karin så fint beskrev det, jag har nog fått perspektiv.

Tack och lov för det.

Current: Springtime

Dagarna går väldigt fort just nu. Nätterna är dock lite längre, då jag skaffat mig en vana att sova väldigt lite. Måsåvara att det funkar en vecka eller två, men när man haft en störd dygnsrytm i ett halvår känns det som att varningsklockorna börjar ringa. Ganska destruktivt om man kombinerar sena utekvällar med jobb och lite sömn. Samtidigt känns det som att jag kan leva med det, då jag mestadels har väldigt roligt när jag väl är ute, oftast i sällskap av trevliga arbetskamrater. Och vilka arbetskamrater sen - anledningen till varför det kommer kännas väldigt tråkigt att sluta på mitt nuvarande jobb en vacker dag är just dem. De är en väldigt stor del av mitt sociala nätverk, och förgyller mina dagar. Utan många dem skulle jag nog ärligt talat känna mig väldigt ensam i stora vida Göteborg. Sorgligt nog har de en efter en börjat försvinna vidare av förklarliga skäl, och det är ju något en självklar "process", men likväl känns det sorgligt för det.

En sak som är väldigt glädjande är i allafall att våren snart verkar ha kommit för att stanna. Den ena soliga dagen avlöser den andra, och med ett fåtal undantag (snöfall igår morse, morr) verkar det som att vintern äntligen tagit slut, och värmen börjar infinna sig mer regelbundet. Flera after work-glassar/öl har det blivit, och när nästa lön kommit ska jag och Emma på jobbet köpa oss en varsin long board. LONGBOARD! Jag tror knappt detta om mig själv, men jag tror det kommer bli riktigt schysst. Jag ska glida runt och känna mig häftig i vårsolen.

Dock har jag börjat känna mig mer och mer irriterad på stämningen som liksom omsluter en såfort man beger sig ut på krogen under helger. Inte den glada och uppsluppna stämningen som finns på många av Göteborgs små guldkorn till uteställen, utan den tjocka dimman som tycks leta sig in på varenda bar i staden.

"Den allmäna inställningen".

Köttmarknaden.

Ibland känns det som att den enda anledningen till att folk medvetet dricker sig berusade är för att de ska våga stöta på folk, våga bryta sig igenom de svenska oskrivna lagarna. De som säger att det är förbjudet att sitta bredvid en främling på bussen såvida du absolut inte måste, lagarna som förbjuder dig att se folk i ögonen utan anledning, de som tvingar fram den pinsamma tystnaden som infinner sig när några för varandra okända människor tvingas dela på en mindre yta i något sammanhang. Inkräkta på varandras outtalade, min likväl medvetna inpinkade revir. Den personliga sfären. Det känns som att hela anledningen till att många går ut för för att delta i tävlingen, racet. Alla som går hem själva på natten är losers. Vinnarna får liggas. Det där det allt verkar handla om. Tävlingen. Loppet. Att vinna, att kunna lägra någon för en natt, och att kunna titta nedlåtande på de andra på spårvagnen, de som sitter med ett ledigt säte bredvid sig.

Jag har verkligen tröttnat på köttmarknaden. Inte krogen i sig, som en plats att umgås. Snarare har jag blivit led på att allt känns ytligt och tillfälligt. Jag vill inte tävla. Jag vill inte delta i racet. Jag känner att jag jagar efter något mer långsiktligt och mysigt. Någon att trivas med, längre än några berusade timmar under en natt. Game over, before it even started.

Måste jag gå med i UNF för att kunna träffa någon med större intentioner än dåligt fyllesex?

Snälla någon, ta mig bort från köttmarknaden!