Current: Springtime

Dagarna går väldigt fort just nu. Nätterna är dock lite längre, då jag skaffat mig en vana att sova väldigt lite. Måsåvara att det funkar en vecka eller två, men när man haft en störd dygnsrytm i ett halvår känns det som att varningsklockorna börjar ringa. Ganska destruktivt om man kombinerar sena utekvällar med jobb och lite sömn. Samtidigt känns det som att jag kan leva med det, då jag mestadels har väldigt roligt när jag väl är ute, oftast i sällskap av trevliga arbetskamrater. Och vilka arbetskamrater sen - anledningen till varför det kommer kännas väldigt tråkigt att sluta på mitt nuvarande jobb en vacker dag är just dem. De är en väldigt stor del av mitt sociala nätverk, och förgyller mina dagar. Utan många dem skulle jag nog ärligt talat känna mig väldigt ensam i stora vida Göteborg. Sorgligt nog har de en efter en börjat försvinna vidare av förklarliga skäl, och det är ju något en självklar "process", men likväl känns det sorgligt för det.

En sak som är väldigt glädjande är i allafall att våren snart verkar ha kommit för att stanna. Den ena soliga dagen avlöser den andra, och med ett fåtal undantag (snöfall igår morse, morr) verkar det som att vintern äntligen tagit slut, och värmen börjar infinna sig mer regelbundet. Flera after work-glassar/öl har det blivit, och när nästa lön kommit ska jag och Emma på jobbet köpa oss en varsin long board. LONGBOARD! Jag tror knappt detta om mig själv, men jag tror det kommer bli riktigt schysst. Jag ska glida runt och känna mig häftig i vårsolen.

Dock har jag börjat känna mig mer och mer irriterad på stämningen som liksom omsluter en såfort man beger sig ut på krogen under helger. Inte den glada och uppsluppna stämningen som finns på många av Göteborgs små guldkorn till uteställen, utan den tjocka dimman som tycks leta sig in på varenda bar i staden.

"Den allmäna inställningen".

Köttmarknaden.

Ibland känns det som att den enda anledningen till att folk medvetet dricker sig berusade är för att de ska våga stöta på folk, våga bryta sig igenom de svenska oskrivna lagarna. De som säger att det är förbjudet att sitta bredvid en främling på bussen såvida du absolut inte måste, lagarna som förbjuder dig att se folk i ögonen utan anledning, de som tvingar fram den pinsamma tystnaden som infinner sig när några för varandra okända människor tvingas dela på en mindre yta i något sammanhang. Inkräkta på varandras outtalade, min likväl medvetna inpinkade revir. Den personliga sfären. Det känns som att hela anledningen till att många går ut för för att delta i tävlingen, racet. Alla som går hem själva på natten är losers. Vinnarna får liggas. Det där det allt verkar handla om. Tävlingen. Loppet. Att vinna, att kunna lägra någon för en natt, och att kunna titta nedlåtande på de andra på spårvagnen, de som sitter med ett ledigt säte bredvid sig.

Jag har verkligen tröttnat på köttmarknaden. Inte krogen i sig, som en plats att umgås. Snarare har jag blivit led på att allt känns ytligt och tillfälligt. Jag vill inte tävla. Jag vill inte delta i racet. Jag känner att jag jagar efter något mer långsiktligt och mysigt. Någon att trivas med, längre än några berusade timmar under en natt. Game over, before it even started.

Måste jag gå med i UNF för att kunna träffa någon med större intentioner än dåligt fyllesex?

Snälla någon, ta mig bort från köttmarknaden!