Åh Doktorn, kan du ge mig någonting så jag blir sjuk?

Detta skulle kunna vara ett väldigt djupt blogginlägg. Jag hade kunnat skriva om hur komplext jag tycker att allting är, hur komplexiteten liksom omsluter oss och finns i allt vi gör. Att allting känns invecklat, och inte alls så självklart som det borde vara. Jag skulle kunna beskriva hur jag upplever att allt bara känns fejk, en yta, en fasad, som för att dölja att det finns något mer. Att varje leende, varenda artig fras, att allt jag och folk runt omkring mig säger och gör känns på låtsas och tillgjort. Att det känns som en konstruerad värld jag lever i. Jag hade kunnat försökt förklara varför jag fortfarande i svaga stunder ogillar personen jag är, och varför jag har så svårt att släppa det som varit men inte längre är. Varför jag alltförofta brukar dubbelmoral, och inte anstränger mig mer för att förbättra jaget snarare än självbilden. Beskriva hur jag de senaste två åren format det jag som jag lever med idag, prövat mina värderingar och formats som person. Att jag genom mål och prestation, motgångar och misslyckanden med tiden utvecklats och förändrats. Hur jag förändrats till något som jag hoppas är det bättre, till en person som inte är pojken jag möter i spegeln varje morgon som frågar vad jag egentligen gör där. Jag hade kunnat beskriva hur mitt behov av bekräftelse lurat mig många gånger om, vad placebokänslor kan ställa till med, och hur jag har insett hur mycket jag faktiskt påverkas av andras tankar och åsikter. Att tillsynes hopplös kärlek skakat om mig, gett mig kickar, och lämnat mig med ett huvud fyllt av tankar, och frustration nog för att hålla mig vaken en hel natt. Tankar som slår och spränger, längtan efter någon eller något, i största allmänhet eller mer specifikt. Jag hade kunnat förklara min frustration över vänskaper som brutits, på grund av mig, på grund av andra. Saker jag gjort rätt, saker jag gjort fel, saker jag inte gjort alls. Vänskap som lett till tårar, ångest och förfäran, vänskap som runnit ut i sanden, förhoppningar om vänskap som aldrig infriats. Att jag i svaga ögonblick tillåter mig själv att vara naiv och godtrogen, och trotsa mitt sunda förnuft. Jag hade kunnat beskriva, förklara, resonera, försvara, utveckla, inveckla, diskutera eller komplicera något av de tidigare nämnda sakerna som tränger mig, och göra det här till ett djupt blogginlägg.

Men jag har verkligen ingen inspiration.