Lura mig!

Jag förstår mig verkligen inte på denna hysterin. Ett årligt kommande arrangemang som utvecklats till en miljonindustri som man inte kan undgå. Stjärnor som kommer och går, stjärnor som föds, och stjärnor som dör. Jag förstår mig inte på hysterin. Är det inte melodifestivalen så är det idol. Är det inte idol så är det allsång på skansen, eller något annat som tidningarna blåst upp till något relevant och viktigt, något som media fått oss att vilja läsa om. Jag kräks.

Jag vill inte läsa om vem som har decimeterhöga klackar, vem som fick en död mikrofon under repetitionerna, jag vill inte se dessa stjärnor fläka ut sin garderob till allmän beskådan. Jag skiter i schlagern, kort och gott. Kan inte media lägga sin bevakning på något mer relevant än hur BWO blir dissade av Carola känns det som att jag lika gärna kan sluta läsa dagstidningar. Breaking news - my ass.


Min syster kommer att bli kvar i London i två år till, tack vare en befordran. Jättekul att det går bra för henne, även om jag såklart saknar att ha henne på lite mindre avstånd. Känns sjukt att tänka att jag inte träffat henne sen jag tog studenten. Förhoppningsvis ses vi runt midsommar igen, även om det känns som en mindre evighet tills dess, men det lär nog gå ganska fort. Särskilt med tanke på att jag nu bott i Göteborg i mer än ett halvår, det om något känns skrämmande länge. Det var inte alls länge sen jag pendlade Borlänge-Frövi med min kära serveringsvagn, men när jag tänker efter är det mer än 7 månader sen. Tiden flyger iväg, eller så passerar den obemärkt förbi mig.

Samtidigt är jag rädd att tiden tagit ut sin rätt. Att något har liksom sträckts ut från då till nu, likt ett tuggummi som blivit jättelångt, och helt plötsligt har man yttepyttelite under en jättelång
tid, vilket betyder att det i princip är ingenting kvar av det man hade från början. Bra eller synd, jag vet inte vilket som är bäst. Men just nu känns det som att jag önskar att det fanns något där. Det. But you can't live in the past.