Lite kärlek, ska det vara så jävla svårt?

Vissa kvällar blir det mer markant än andra. Kvällarna då man antingen jobbar eller socialiserar sig håller det sig i skymundan, men när ensamheten tränger sig på gör det sig närvarande igen - behovet av kärlek. Hur mycket jag än försöker förneka och ignorrera det kommer det förr eller senare att göra mig bittert medveten om hur det är, att jag har ett behov av bekräftelse som inte är uppfyllt. Var sig jag vill det eller ej. Behovet att få ha någon att rikta känslor mot gör sig mer och mer markant ju mer tiden går. Jag känner mig inte desperat på något sätt, men ändå är den där känslan tillräckligt stark för att jag ska kunna inbilla mig att känslor är större än de egentligen är.

Och efter att under en så lång tid ha haft någon som jag riktat mina känslor emot gör det ännu svårare att veta huruvida jag faktiskt är kär, eller bara kärlekskrank, nu när känslorna börjar ebba ut och försvinna. Envägskommunikation funkar inte i längden, har jag fått erfara. Och när jag väl beslutat att lägga om riktningen på känslorna, då skakas bubblan jag lever i om igen, och vips så slog och sprängde alla känslor ännu en gång.

Tack för den. Nu vet jag återigen ingenting - allt är bara ett virrvarr av tankar, känslor, minnen, blickar, händelser, och över allt en stor längtan efter någon vars hand jag kan krama lite extra hårt när jag kollar på Garden State, en kall kind att värma med mina händer, en röst som lugnar när världen rasar samman, eller bara ett par ögon att möta i en varm blick.

Det går emot att erkänna det, men Polaren Per är faktiskt kärlekskrank, vare sig jag vill det eller ej.