Hemstadsångest och stora ord över en takeawaykaffe

Jag börjar få ångest av att åka hem till Borlänge. Efter 4 dagar, tre hotellnätter, tre jobbdagar och två utekvällar känner jag att jag fått min Borlängedos för den här gången. Med råge. Har varit hemma och jobbat i ett par dagar nu, och det känns som att det uppriktigt ska bli riktigt skönt att få komma tillbaks till stora Göteborg, anonymitetens stad (iaf för mig) där man är okänd. Självklart träffar man mycket gamla nära och kära när man är hemma såhär, och det blir många "jag måste vidare, vi får höras!", och sen blir det tyst tills man stöter på varann nästa gång. Men självklart träffar man människor man helst önskar att man sluppit stöta på. Det är kluvet, det där. Samtidigt som jag kan sakna lugnet och vännerna hemma i Borlänge så tycker jag ångesten, som på sistone sköljt över mig när jag vandrat ut från Borlänges stationshus, blivit mer och mer intensiv. Jag gillar inte känslan av att få ångest av att besöka sin hemstad. Det är nog som Karin så fint beskrev det, jag har nog fått perspektiv.

Tack och lov för det.