En bättre dag

När jag är glad befinner jag mig något sorts vacuum. Jag bara är, njuter av stunden och livet, och reflekterar inte särskilt mycket över sinnesstämning. Den är ju positiv, så jag känner inget behov av att rota i tankarna i skallen. Jag är ju ändå glad, och det vore ju synd att förstöra det med att av misstag rota fram någon otänkt negativ tanke som kan påverka sinnesstämningen till det sämre.

När sinnesstämningen inte är lika positiv däremot mal tankarna. Plötsligt har jag ett större behov av att tänka tankarna, rota i alla vrår och skrymslen på jakt efter andra tankebanor. Det yppar sig till exempel genom ett behov av att sätta ord på tankarna, om än inte komma till klarhet med det jag tänker så i allafall att komma till medvetenhet med vad det är jag faktiskt tänker. Att jag varit väldigt dålig på att uppdatera min blogg påsistone kan nog i allafall delvis speglas i denna ekvationen. Jag har faktiskt mått ganska bra den senaste tiden, min kampanj mot den negativa hösten tycks ha fungerat förvånansvärt bra faktiskt. Jag har trivits bra med mitt liv den senaste tiden med en lagom blandning av jobb och nöjen, vardag och fest. Igår var det dock någonting som trängde mig. Under hela dagen gick jag med en klump i magen av någon anledning som jag själv inte visste, som en påminnelse om att det faktiskt var höst och inte alls den mentala sommaren jag inbillat mig. Att jag sen bara sovit 3 timmar natten till lördag pga utgång spelade definitivt sin roll då jag har en tendens att bli lite neråt om jag sovit för lite.

Dagen skulle tillbringas i Falkenberg, där min kära mor tillsammans med hennes kusin var och hälsade på släktingar, något jag sett fram emot eftersom jag inte besökt staden (och släktingarna, syskon till min mormor) på säkert 7-8 år. Jag försökte så gott som hela dagen att förtränga den konstiga känslan, även om den inte precis minskade när jag (självklart) träffade K som skulle servera på tåget jag åkte med till Falkenberg på morgonen. Ett svalt hälsande utan kram, en fråga vart jag skulle, och ett leende. Något av en romans i slutfasen på väg till att bli något vänskapligt får mig att vilja kräkas.

När jag senare kom tillbaks till Göteborg igen efter några trevliga timmar i Fbg bar det hemöver för en snabb storstädning kombinerat med uppfräschning av väggarna. Helt underbart att ha ett dammsuget golv, och att ha väggar som pryds av fina affischer hellre än gräsliga tavlor med japanska tecken och egyptiska papyrusmålningar som tidigare...

Förfesten var mycket angenäm, celebert besök av lite jobbfolk och vänner som besökte boningen i Högsbohöjd för första gången. Vädret för aftonen var inte det bästa, storm hade utlovats och regnet började strila i samma sekund som vårt sällskap klev av bussen vid Nordstan. Vägen ut till Ringö Brygga där festen ägde rum var lång och blåsig, men väl framme kändes det lovande. Flera gamla bekanta, och mycket nytt folk. Billig öl är lika med billig fylla, men jag höll mig på en behagligt mysig nivå. Framåt småtimmarna kom dock ångesten krypande, klumpen i magen var plötsligt markant igen, och E kommenterade att det verkligen syntes på mig att jag inte mådde bra. Jag vandrade omkring tämligen planlöst, kände mig rastlös och illa tillmods. Då och då gick jag och kollade efter min jacka för att försäkra mig om att den fanns kvar, eftersom det var en allmän garderob utan någon som vaktade kläderna.

Framåt småtimmarna kände jag hur alkoholen börjat ta ut sin rätt, och i takt med att mina bekantingar börjat dra sig hemöver. Det bästa alternativet jag fann var att sätta mig i en soffa och sova en stund eftersom det var för sent (alternativt för tidigt) för spårvagn in till stan, och jag ändå knappt skulle ha hunnit mer än hem innan jag fått åka in till stan igen för att jobba. Jag nickade till efter en stund, och vaknade av att M kom tillbaks efter att ha varit inne i stan och vänt (enbart för att konstatera att bussen hem slutat gå för natten, och därför funnit det bästa alternativet - att vända tillbaks igen), och även han satte sig för att sova.

När vi sen vaknade vid sju och vi beslöt att gå mot spårvagnen hängde det endast 4 jackor kvar i garderoben - och ingen av dem tillhörde mig. Frustration, ilska, trötthet och uppgivenhet sköljde över mig, och jag fann inget annat val än att bara gilla läget, bita ihop, och bege sig ut i regnet och blåsten i en tunn tröja. När jag sen kom till jobbet och direkt fick höra att T sjukanmält sig pga bakfylla gick jag i ren trötthet och lade mig i ett duschrum på två madrasser och sov en timme i väntan på att jag skulle börja. Istället för 3 lugna timmar stundade 6 rätt intensiva timmar i köket.

Jag kan lugnt påstå att det sliter att för tredje kvällen i rad festa, och att jobba efter att ha sovit totalt 4 timmar på två nätter är påfrestande, även om jag i grund och botten får skylla mig själv för det. Att jag sen fick beskedet att jag troligtvis står utan jobb efter nyår kändes dagen fulländad. Höstens första riktiga skitdag var ett faktum, och sinnesstämningens bott var nådd.

Imorgon väntar 10,5 timmars arbete, och jag kan lugnt påstå att jag inte är överdrivet sugen. Att jag får finfrämmande nästa helg är det som hållt mina tankar någotsånär tillfreds. Det är tankarna på helgen som hållt mig ovanför ytan under dagen. Kommer bli helt underbart att få återse M igen, jag behöver verkligen den här helgen just nu.