Ännu en vecka har förflutit, och jag har inte bloggat en gång. Men det har varit en väldigt intensiv vecka, jag har jobbat drygt 40 timmar på 4 dagar, allt för att kunna koncentrera mig på det efterlängtade veckoslutet.
Det smygstartade redan i torsdags afton, då jag begav mig i sällskap med två flaskor vin hem till Albin, där vi snackade skit och och mat. Vi begav oss därefter till Härlanda Fängelse, där den ende, den bäste, den enaste en - Emil Jensen skulle uppträda. Ösregn utomhus, värme inomhus. Kloka ord, tänkvärda funderingar, roliga formuleringar. Jag vet ingen som är så bra att göra "smygpoesi", vränga ord så de passar ihop på ett lagomt udda sätt och pussla ihop dem till en verbal filt som omsluter en och berör varenda kvadratmillimeter på kroppen. Det var en mycket bra konsert hursomhelst.
"Hör dåligt, fattar trögt", inspelad av mig, framförd av Emil Jensen
På fredagen tog jag (mycket trött efter drygt 4 timmars sömn på två nätter) bussen ut till Göteborgs City Airport och mötte en Londonsyster som kom med flyg. En behaglig dag, en solig eftermiddag med slottskogspromenad och stadsvandring i trevligt sällskap avslutades med några öl på andra långgatan och "Maria Larssons eviga ögonblick" (där Emil "En naiv idealist som dör på slutet" Jensen hade en roll!) på bio. Fick förresten tre inbjudningar (välkommen, och ta med en vän = SEX inbjudningar!) till Weekdays invigningsfest av nya butiken på onsdag. Sjukt kul det kommer bli! Fri tillgång till tilltugg och dryck, detta kan bli farligt...
På lördagen mötte vi mor, far och syster vid tåget, vilket var en väldigt spännande upplevelse. Konstaterade att detta var första gången hela familjen gjorde något tillsammans annat än på hemmaplan sedan Tunisienresan våren 2004... Väldigt underlig insikt. Efter lunch tillbringade vi eftermiddagen i Nordstan, innan vi begav oss hem till (den förfärligt ostädade...) lägenheten i Högsbohöjd. Mor och far, vilka nog är lite för ordningssamma för sitt eget bästa, sade inte så mycket som jag förväntat mig att de skulle göra om lägenheten. Inte ens klyschor som "Här har ni det väl bra?" och "Vilken mysig lägenhet ni fått tag på" yppades, vilket jag kan tro att vi just gjort det lite väl hemtrevligt. Städning är en bristvara i denna lägenheten, men det står jag för. Typ. Eller; jag är medveten om problemet - bra så i allafall...
Efter att ha letat runt efter ett ställe där vi kunnat äta middag till ett hyfsat pris (ska det vara så jävla svårt att hitta ett ställe där man efter lunch kan äta mat under hundringen, och som inte är ett kebabhak??) hamnade vi till sist på The Dubliner, en engelsk pub där vi åt enkel och god mat till en rätt billig penning. Vår tidsplan höll (sug på det, en familj där 3/5 är förfärliga tidsoptimister som håller en tidsplan!), och 19:05 satte vi oss som planerat på spårvagn 5 från Kungsportplatsen och åkte till Liseberg. Kön utanför Lisebergshallen ringlade rätt lång när vi kom fram vid 20 över 7, trots att det klart och tydligt stod på biljetten att insläppet började vid halv 7, och konserten vid halv 8. Antar att det är fler än min familj som drabbats av den hemska åkomman tidsoptimism...
Kön in flöt i allafall på snabbt. Efter några minuter var vi inne och kunde traska ner till rad 5 och sätta oss till rätta, rysligt nära scenen... Några minuter efter halv kliver musikerna upp på scenen, och efter ett något underligt intro kommer en åldrad Art Garfunkel inklivandes på scenen, stoppar händerna i gubbjeans-fickorna och inleder med El Condor Pasa, och får därefter en imponerande lång applåd. Det märktes verkligen under konserten att det var en speciell person som stod där uppe på scenen, applåderna tycktes bara bli längre och längre, och efter "Mrs Robinson" ville hyllningarna aldrig ta slut. Det var en väldigt egendomlig konsert, väldigt speciellt att vara där tillsammans hela familjen, också att en legendarisk artist stod endast 15 meter framför en och framför odödliga låtar gjorde känslan absurd. När Art (eller Arthur som han egentligen heter...) börjar sjunga sail on silvergirl..., precis innan Bridge over troubled water kulminerar fällde jag faktiskt en tår, det var riktigt, riktigt speciellt. En väldigt minnesvärd konsert, och jag är glad att jag köpte biljetter till konserten, också att det blev en familjegrej av det hela. Både mamma och pappa verkade överväldigade efteråt, så det var riktigt lyckat.
Det smygstartade redan i torsdags afton, då jag begav mig i sällskap med två flaskor vin hem till Albin, där vi snackade skit och och mat. Vi begav oss därefter till Härlanda Fängelse, där den ende, den bäste, den enaste en - Emil Jensen skulle uppträda. Ösregn utomhus, värme inomhus. Kloka ord, tänkvärda funderingar, roliga formuleringar. Jag vet ingen som är så bra att göra "smygpoesi", vränga ord så de passar ihop på ett lagomt udda sätt och pussla ihop dem till en verbal filt som omsluter en och berör varenda kvadratmillimeter på kroppen. Det var en mycket bra konsert hursomhelst.
"Hör dåligt, fattar trögt", inspelad av mig, framförd av Emil Jensen
På fredagen tog jag (mycket trött efter drygt 4 timmars sömn på två nätter) bussen ut till Göteborgs City Airport och mötte en Londonsyster som kom med flyg. En behaglig dag, en solig eftermiddag med slottskogspromenad och stadsvandring i trevligt sällskap avslutades med några öl på andra långgatan och "Maria Larssons eviga ögonblick" (där Emil "En naiv idealist som dör på slutet" Jensen hade en roll!) på bio. Fick förresten tre inbjudningar (välkommen, och ta med en vän = SEX inbjudningar!) till Weekdays invigningsfest av nya butiken på onsdag. Sjukt kul det kommer bli! Fri tillgång till tilltugg och dryck, detta kan bli farligt...
På lördagen mötte vi mor, far och syster vid tåget, vilket var en väldigt spännande upplevelse. Konstaterade att detta var första gången hela familjen gjorde något tillsammans annat än på hemmaplan sedan Tunisienresan våren 2004... Väldigt underlig insikt. Efter lunch tillbringade vi eftermiddagen i Nordstan, innan vi begav oss hem till (den förfärligt ostädade...) lägenheten i Högsbohöjd. Mor och far, vilka nog är lite för ordningssamma för sitt eget bästa, sade inte så mycket som jag förväntat mig att de skulle göra om lägenheten. Inte ens klyschor som "Här har ni det väl bra?" och "Vilken mysig lägenhet ni fått tag på" yppades, vilket jag kan tro att vi just gjort det lite väl hemtrevligt. Städning är en bristvara i denna lägenheten, men det står jag för. Typ. Eller; jag är medveten om problemet - bra så i allafall...
Efter att ha letat runt efter ett ställe där vi kunnat äta middag till ett hyfsat pris (ska det vara så jävla svårt att hitta ett ställe där man efter lunch kan äta mat under hundringen, och som inte är ett kebabhak??) hamnade vi till sist på The Dubliner, en engelsk pub där vi åt enkel och god mat till en rätt billig penning. Vår tidsplan höll (sug på det, en familj där 3/5 är förfärliga tidsoptimister som håller en tidsplan!), och 19:05 satte vi oss som planerat på spårvagn 5 från Kungsportplatsen och åkte till Liseberg. Kön utanför Lisebergshallen ringlade rätt lång när vi kom fram vid 20 över 7, trots att det klart och tydligt stod på biljetten att insläppet började vid halv 7, och konserten vid halv 8. Antar att det är fler än min familj som drabbats av den hemska åkomman tidsoptimism...
Kön in flöt i allafall på snabbt. Efter några minuter var vi inne och kunde traska ner till rad 5 och sätta oss till rätta, rysligt nära scenen... Några minuter efter halv kliver musikerna upp på scenen, och efter ett något underligt intro kommer en åldrad Art Garfunkel inklivandes på scenen, stoppar händerna i gubbjeans-fickorna och inleder med El Condor Pasa, och får därefter en imponerande lång applåd. Det märktes verkligen under konserten att det var en speciell person som stod där uppe på scenen, applåderna tycktes bara bli längre och längre, och efter "Mrs Robinson" ville hyllningarna aldrig ta slut. Det var en väldigt egendomlig konsert, väldigt speciellt att vara där tillsammans hela familjen, också att en legendarisk artist stod endast 15 meter framför en och framför odödliga låtar gjorde känslan absurd. När Art (eller Arthur som han egentligen heter...) börjar sjunga sail on silvergirl..., precis innan Bridge over troubled water kulminerar fällde jag faktiskt en tår, det var riktigt, riktigt speciellt. En väldigt minnesvärd konsert, och jag är glad att jag köpte biljetter till konserten, också att det blev en familjegrej av det hela. Både mamma och pappa verkade överväldigade efteråt, så det var riktigt lyckat.
Efter en avslutande öl på the Dubliner (där vi som familj knappt blev insläppt, då det ju var åldersgräns på 23...) begav sig mor och far till hotellet, systrarna styrde under förfogande av mina nycklar hem mot Högsbohöjd, och jag i min tur begav mig vidare till Ritz, där jag mötte upp A och M. De var båda rätt party, även om jag måste erkänna att jag faktiskt får lite obehagskänslor av M, att inte veta om hon bara är överdrivet trevlig eller om hon faktiskt stöter på mig... Hursomhelst drog vi rätt så snart vidare till Nefertiti, där fler snart slöt upp.
Självklart träffar jag K där, som (när jag för en gångs skull klätt upp mig lite snyggare privat i skjorta och väst för första gången på jag vet inte hur länge..) fäller kommentaren "...har du gått direkt från jobbet till krogen?", och jag vill inget hellre än att hon ska försvinna, samtidigt som jag är glad att se henne. Jag borde ha ignorrerat och dissat henne mer än jag faktiskt gjorde under aftonen, men självklart bedyrade jag precis som henne att det var jättekul att ses igen, att jag saknat henne med och blablabla. När jag till sist dissade henne med en nödlögn fann jag henne såklart ganska kort därefter språkandes med en kille hon därefter stod och hängde med resten av kvällen. Jag vill inte ha någonting med henne att göra, eller, vill jag det egentligen? Svartsjuka kan ju ta knäcken på den bäste som bekant, och jag vet inte. Jag blev kluven och lite bitter, och hade kul på annat håll. Tog en svarttaxi hem framåt 4, och lade mig tillrätta på soffan vid halv 5 (sedan min säng ockuperades av två systrar, helgen tillära).
Idag åkte vi och mötte upp mamma och pappa vid hotellet, och efter en lättare lunch begav sig Londonsyster och Borlängefamilj till respektive färdmedel hem till sist, och jag var åter lämnad åt mitt öde. Lite konstigt att vara själv igen, samtidigt som det är skönt att kunna få lite oplanerad tid för sig själv igen. Lite väl intensivt blev det dock, hade gärna haft en dag till med de allihop. Men snart är det jul, och i år tänker jag inte spendera julen jobbandes.
Förövrigt är det idag 2 veckor sen jag slutade röka, och trots flertalet festkvällar har jag inte tagit ett bloss. Heja mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar