Brother, bring me some good news

Fanskap. Detta är (okej, det är inte längre, men avslutningen på den hela har varit) en riktig skittorsdag. Har jobbat mer än 10 timmar idag med elev, vilket faktiskt var rätt skönt, om än lite segt pga att det varit så lite resenärer idag. När jag, fortfarande rätt glad i hågen, kommer tillbaks till basen konstaterar jag att schemat för nyår kommit upp. Att jag fått julledigt visste jag redan (inte mer än rätt eftersom jag ofrivilligt tvingades jobba jul förra året), men nyår var fortfarande ovisst. Har länge tänkt att jag skulle sticka till Oslo en snabbis på kalajs i goda vänners lag om jag får ledigt nyår-nyårsdagen, om inte annat väljer jag ett av de 3-4 festförslag jag fått i Göteborg. Så jag kollar hoppfull in schemat, och konstaterar besviket att jag fått en Växjö-övernattning. Jävla luftslott, detta nyåret.

När jag sen efter lite efterarbete och bitterhet går från jobbet inser jag i samma sekund som dörren slår igen (när jag är i full färd att gå till något random ölhak eller klubb för att med gott samvete berusa mig tack vare sent jobb under morgondagen) att mitt kort till jobbet (aka nyckel) ligger i tryggt förvar inne i mitt skåp i omklädningsrummet, i sällskap av mitt leg, de enda fysiska pengar jag har som inte finns på mitt Visa-kort, samt mitt Visa-kort.

Bitterheten när jag satte mig på bussen är svår att beskriva med ord, men den kan nog närmast beskrivas med MATT.

Jag inser gång på gång på gång att jag fastnat. Sitter fast, i gamla vanor, i ångest, i tankar, och i Göteborg. Jag har en plan, men det känns för avlägset med att veta att jag kommer sitta fast i mer än ett halvår, kanske mer än 9 månader till. Jag vet mycket jag vill, men det finns så mycket som påverkar och beror på annat. Jobb kan rasera mina planer, och tvinga mig att bygga upp ett nytt torn av drömmar. Visst, det är bra på sitt sätt, men ibland känns det så frustrerande att planera för en framtid som ter sig så oviss och abstrakt. Klart det finns många vägar för att komma till samma mål, men ibland känner jag att min uppritade väg känns alltför avlägsen.