Avsked är för töntar.

- Kära vän, betyder det här att det är slut nu? Är det över?
Han vände sig om i tamburen. Stirrade inåt igen, in i mörkret. Försökte fokusera blicken, men lyckades inte fästa den på något. Han började gå ut igen.
- Är det över nu?
Åter vände han sig om. Den röda ryggsäcken vägde tungt mot hans rygg, och de stora svarta resväskorna var tunga. Han ställde ner dem igen.
- Nej, min vän, suckade han in i den tomma lägenheten. Det är inte slut nu. Vi behöver bara en paus från varann. En tillfällig separation, tillfälle och andas.
Lägenheten ekade tyst. Det ven genom ett fönster, en bil åkte förbi på gatan nedanför.
- Jag behöver komma bort ett slag. Åka iväg, få något annat att tänka på. Behöver få tid att göra ingenting, ta dagen som den kommer. Bort från rutiner och vanor, bort från det jag idag kallar vardag. Till en plats där jag kan känna mig främmande, en gäst, någonstans som inte är hemma. Att tillfullo kunna leva efter måttot att hemma, det är där man är. Jag behöver det här just nu.
Det var åter tyst i lägenheten.
- Jag måste åka. Jag kommer ångra mig om jag stannar, och skulle du verkligen velat ha på ditt samvete att du hindrat mig från att göra någonting jag längtat efter?
Tystnad.
- Nej, tänkte väl det.
Han vände sig om, lyfte upp väskorna, och gick ut genom dörren. Ställde ifrån sig väskorna, och greppade dörren för att stänga.
..men du kommer väl tillbaka? hördes rösten igen.
Han log.
- Givetvis, Göteborg. Du ligger mig alldeles för varmt om hjärtat för att jag inte ska återvända. Därför lämnar jag dörren olåst.