Är jag fortfarande så labil? Kan jag fortfarande påverkas så lätt? Fortfarande får jag en klump i magen bara jag märker av människan. Upptäckte efter att jag sett i loggen att hon varit inne på min sida att hon har en blogg, och var inne och läste. Stod inget märkvärdigt precis, men det förhindrar inte att jag låter mig påminnas om relationen jag aldrig klarade av att hantera, hur jag satte upp någon på pidestal, och där sitter hon av någon anledning än idag. Det känns fortfarande som att hon har överläge på mig, att hon sitter uppe på pidestalen (där jag satt henne) och tittar ner på mig. Nedvärderande, mörka blickar. Om hur någon hon redan tyckte sänkt sig till en så låg nivå sänkte sig ännu lägre. Det är i längden väldigt destruktivt att se någon som mycket bättre än en själv. Jag ältar.
I övrigt så lever jag ett ganska luddigt liv just nu. Två helger på hemmaplan i rad gjorde mig mycket gott, gav ny inspiration och energi. Återseende av människor jag inte träffat på månader, och försoning/återförening med en förlorad vän. Men jag behöver ljus nu. Sommar, värme, glädje. Sol i ögonen. Folköl i en park. En promenad i vårsol. Vadsomhelst. Mörker och ensamhet är det sista jag behöver just nu. Sand präglar min tillvaro för stunden känns det som. Saker försvinner där i sanden, och jag gillar det inte. Planer som inte blev som de borde ha blivit, saker som verkar förbli som de alltid varit, och inte växer. Likt en isbit som smälter, från något fysiskt som man (nästan) kunde röra vid, smälter det istället ju mer tiden går. Blir mindre och mindre, tills det till sist bara en våt pöl. En antydan om vad som varit, eller vad som kunde ha blivit.
Men jag har nya planer, visioner. Jag vägrar vissna, låta inspirationen och motivationen försvinna. If there is a will there is a way. Steg två börjar på tisdag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar