(så, nu har jag ryggen fri.)
Kom på tåget till Köpenhamn idag att tänka på en grej. Rätt så mycket folk, men det är en rätt lång resa vilket innebär en del tid sittandes, kort och gott - idag var en sån dag då man hade tid att sitta ner, peta naglarna och tänka på triviala saker. Plötsligt, som en obefintlig blixt från en lika obefintlig himmel (blir så när man är inne i ett tåg) kom ett ord till mig - sorgkanter. Kanske väldigt intetsägande ord, och inte särskilt användbart i det stora hela, men likväl är det ett ord som jag minns från min barndom. Smutsiga naglar som mor lade märke till (hey, I was a kid - why would I care??) beskrevs med ordet sorgkanter. De var inte rena, utan hade ett uns av smutsighet under sig (bakteriehärd, måsåvara, men en svart (ja, 99 gånger av hundra är det svart smuts under mina naglar) kant av smuts var det i allafall), alltså sorgkanter.
Inte för att jag på något sätt tror att min kära mor låg sömnlös över, ej heller att hon blev genuint deprimerad över mina skitiga naglar (jag hoppas åtminstone inte det), men hon noterade det likväl, och det var säkerligen ett uns av sorg i rösten. Mindes också att jag inte tyckte om att få naglarna klippta (av precis samma anledning som jag t.ex. inte vet en hund som gillar klippa klorna), ej heller att få naglarna rensade. Mor var hårdhänt, och inte alls så försiktig på handen som man borde vara mot ett litet barn.
Tror iofs inte för sekund att mitt liv drastiskt påverkats och präglats av min barndoms nagelansningstrauman, men det förhindrar mig inte att få en flashback.
Och vad ville jag då säga med detta ingående inlägg om något fruktansvärt oviktigt?
Ingenting.
Möjligtvis att jag borde klippa naglarna.
Inte för att jag på något sätt tror att min kära mor låg sömnlös över, ej heller att hon blev genuint deprimerad över mina skitiga naglar (jag hoppas åtminstone inte det), men hon noterade det likväl, och det var säkerligen ett uns av sorg i rösten. Mindes också att jag inte tyckte om att få naglarna klippta (av precis samma anledning som jag t.ex. inte vet en hund som gillar klippa klorna), ej heller att få naglarna rensade. Mor var hårdhänt, och inte alls så försiktig på handen som man borde vara mot ett litet barn.
Tror iofs inte för sekund att mitt liv drastiskt påverkats och präglats av min barndoms nagelansningstrauman, men det förhindrar mig inte att få en flashback.
Och vad ville jag då säga med detta ingående inlägg om något fruktansvärt oviktigt?
Ingenting.
Möjligtvis att jag borde klippa naglarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar