Lyssnar på Christopher Sander och kom att fundera. Har av någon anledning blivit att förknippa honom med en enda sak, asociationsbanorna bär alla i samma riktning. Känns konstigt, men ändå naturligt. Jag gillar hans stundtals naiva sätt att vara ärlig, blotta sig själv, på gränsen till pinsamma nödrim till trots. Fascineras över hur många låtar han kan nämna Gud i, utan att för den sakens skull velat kommentera sin syn på tron. Gillar att jag såg honom på en Ljummen i gräset, förvånas över att jag kunnat lyssna på Chasing Dorotea så länge utan att reflektera över att det är han som sjunger. Sörjer lite över att [ingenting] på Way Out West var en sån flopp. Förundras över att han väckt till liv Astrid Lindgrens låtskatt och gjort tolkningar på Fattig bonndräng, Kalle Theodor och Mors lilla lathund på nya skivan.
Får intrycket att han i grund och botten är ganska nöjd med vad han har, inte ställer så mycket krav. Åtminstone inbillar jag mig det. Han känns på något sätt verkligt äkta, som inte i onödan anstränger sig för att måla om sanningar till kryptiska metaforer, utan som hellre säger som det är. Svart på vitt. Genuin, sann, äkta. Kravlös.
Jag antar att det nog är därför jag asocierar som jag gör.
vindens susoch den trasiga gatlyktans ljuspåminner mig omatt allt det härockså tar slut
I övrigt
blev jag just överlycklig
ty jag såg att [ingenting]s nya skiva
släpps
den nionde september
hurra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar