Tankar om livet (och omständigheter därtill)

Man vet att det är en bra dag när den avrundas av ett (för andra kvällen i rad) spontanbesök av en vän, som tillsammans med en avnjuter några timmars skitsnack om världen och dagen och livet. Fint att bo lite mer tillgängligt (ja, Kaptensgatan där jag bor nu är endast kanske 50 stenkast från Järntorget, och därmed mycket mer spontanbesökvänligt än Högsbohöjd), likaså att ha två nära vänner inom 5 stenkasts avstånd. Gillar.

Jag börjar misstänka att det här med ultrarapid, 15 sekunder av allt konstant och intensivt är ord som kommer att prägla min tillvaro ända fram till 14 september, då jag inte längre kommer ha möjlighet att göra 23 saker samtidigt som jag jobbar heltid och försöker umgås med fint folk så gott det går. Jag försöker helt enkelt så gott det går att finna mig i tillvaron, och eftersom den flyter på vare sig jag vill det eller ej så lär jag väl klassa det hela som att jag lyckats på ett eller annat sätt. Betalade oavsett vilket pengar för Transsibiriska-biljetterna åt mig och Sven nu i morse, och så var ännu ett steg närmare resan taget. Läskigt att inse att det nu rör sig om fem, 5, ynka veckor tills det bär av nu. Känslan är så tvedelad att jag inte ids beskriva den, allt är vare sig svart, vitt eller grått.


Tankar finns det gott om just nu dessutom, jag upplever att jag har mer att tänka på i detta nu än jag haft totalt under hela förra året, känns det som. Funderingar om livet, tillhörigheten, jaget, det lilla, det varma, det stora, det självklara (som inte alls är självklart, och jag vet inte ens vad det är som åsyftas specifikt i denna parentesen, eftersom jag inte längre vet vad det är som är självklart. WAH!), det logiska, det djupa, det intensiva, identiteten, moralen, det nya, det som var förut, det som kommer bli, och det som aldrig varit. I ärlighetens namn finns det nog om jag tänker efter minst 50 saker som jag kan innefatta i alla dessa substantiv och adjektiv, och många kan innefatta minst hälften av dem. Mycket av allt, eller lite av inget. Samma sak.

Den här sommaren bokstavligt talat rinner mellan mina fingrar. Inte för att jag på något sätt försummat eller gått miste om den, snarare att jag det är så mycket som händer att jag inte riktigt upplever att jag tillfullo kan uppskatta och njuta. Stanna till vid vägkanten, gå ut på ängen och lägga mig för att dofta på blommorna. Mer ta ett kort i förbifarten, för att ha något att minnas.

Jag funderar mycket på, att minnas, att komma ihåg. Hur kommer min stundande resa egentligen att bli? Kommer det att bli en ny resa, något helt främmande äventyrligt nytt, eller kommer det att bli en transportsträcka längre och längre bort från verkligheten? För det känns verkligen abstrakt alltihop, diffust, underligt och overkligt. Svårt att greppa och förstå, svårt att tillfullo ta in orden jag nästan dagligen upprepar, med det där tonläget som om jag aldrig förr fått frågan.

- Ptja, Transsibiriska, Sydostasien, Nya Zeeland. Ett halvår, 9 månader, vi får se. Ligger ännu väldigt öppet, vi får se helt enkelt. Inget bestämt, beror mycket på hur jag trivs och vad jag känner för.

Det är abstrakt, och finns inte annat än i tanken ännu. Inte för mig, fastän det bara är 5 veckor tills det psykiska blir fysiskt.

Något som däremot i högsta grad, om något, är fysiskt och mer definitivt är nästa vecka. Kulturkalas varvat med häng med en massa fina människor, nya som gamla bekantskaper, samt en avslutande helg med festival i Slottskogen. Jag tror det blir grymt, utan att spä på några förväntningar. Känslan av att göra saker, åka och gå på festivaler, blir så mycket finare när man inom sig vet att det egentligen kvittar vilka band som spelar. Man läser gästböcker som till bredden fylls med jubel och önskeakter. Superlativ och uttryck som exklusiv Sverigespelning, skivaktuell och liknande uttryck står som spön i backen, och en själv reflekterar knappt längre. Det känns uppriktigt sagt irrelevant, det är fint och trevligt, men min sommar är redan toppad. Även om bob hund skulle få för sig att ljuda huvudet (nytt verb? Någonsin hör någon bli sönderljudad? Styckljudad? Kanske blir förljudet?) av Poseidon med en vit vägkon, om så Hajen skulle sjunga taket av Annedalskyrkan. Om [ingenting] skulle återutleva sina punkdrömmar och inse att världen faktiskt räcker till, ifall Christopher Sander skulle få hjärtat att börja slå regelbundet.

Det spelar verkligen ingen roll längre.

Denna sommaren har gett mig så mycket redan, att jag inte känner att jag med gott samvete kan, eller vågar, förvänta mig så mycket mer. Även om jag vill, och troligtvis borde. Kanske är det så, att saker blir som bäst när man skippar förväntningarna. Inte hoppas ihjäl sig, inte hämmar sina förhoppningar. Släpper allt, flyter med och låter saker vara, komma och gå bäst de vill. Saker tycks uppenbarligen bli som bäst då.