Principer blir petitesser.

Kom tillbaks till Göteborg ikväll, lastade av termosar. Blev matt. Upptäckte ett anmärkningsfullt tåg på perrongen intill vår, klockan var ändå halv 11. På en måndagkväll också, brukar vara (på sin höjd) ett 50-tal utspridda själar som sitter och halvsover. Kom på att det varit match idag, IFK-Malmö. Hörde ett maskulint vrål, någon som med myndig stämma skrek "LÄGG AV" gång på gång, och såg hur en hord av killar i sena tonåren som rusade ut genom dörrarna. Förstod direkt att det vankades slagsmål, en möjlighet för idioter med (imaginära?) agressioner att få agera i grupp, och kanske möjligheten att få till en klocka utan att få skit för det. Bara sekunder senare rusar fiskstimmet in i tåget igen, flertalet med leenden på läpparna, grabbigt knuffandes de som är framför dem på väg in. Ca 40 poliser runt spåret. Sjukt fint spenderade skattepengar.

Jag blir så matt.

Jag har verkligen noll förståelse för det där beteendet, det där fenomenet, intresset. Det nöjsamma med att slåss, för att det är så roligt. För det är det inte. I synnerhet som det hela görs av idioter som utnyttjar fotbollsmatcher som en motivering till att vädra nävarna, som håller sig i stora grupper, rädda att lämna flocken. Som använder sig av "så länge jag inte är den enda som gör det så är det okej"-mentaliteten, som är för feg för att vara själv. Såna som själva knappt vågar tänka tanken att ens kommentera en jämnlång motståndarsupporter när han (ja, för det är alltid han, har aldrig i mitt liv sett eller hört om en kvinnlig fotbollshuligan) går själv, men som skrattande sparkar på den som är dubbelt så lång när han är i grupp. Som har föräldrar med vanliga jobb, går i skolan/är arbetslös/har ett vanligt jobb, som säger att matchen gick sådär när de kommit hem.

Jag vet inte, jag blir bara trött. Jag funderar om det är någon gen som saknas mig, eller om det är någonting som gick snett när jag föddes eller något, eftersom jag inte har det där behovet eller intresset för att slåss. Om jag har någon annan ventil för att få ut mina agressioner, om jag har några agressioner. Vad det är för fel, på mig, på oss, på människan. Det är stunder som den då jag känner att jag behöver en motpol till det onda. Jag har svårt att se det fina i världen när folk helt meningslöst finner nöje i att bråka med någon med andra färger på tröjan, för att det är kul. Ingen revolution, inget som ska förändras, ingen diktatur som ska störtas. Bara på kul.

Det känns verkligen som att välfärdssamhället hånler och strör salt i såren på en när det folk engagerar sig för är att slåss under sitt favoritfotbollslags färger.