Hörde för en stund sen att det mullrade till. De mörka molnen som omgett Göteborg (och västkusten, för all del) tycktes till sist ha lyckats frammana lite åska, lite oväder. (oväder? Varför oväder egentligen? Åskväder är väl minst lika mycket väder som solskensväder? Är dåliga känslor inga känslor? Är dåliga äpplen inga äpplen? Klart att de är. Oväder är väder, kort och gott) Slogs av att jag tyckte det var rätt mycket bakgrundsljud i musiken, och insåg att vädret äntligen blivit väder. Öppnade dörren, låter dörren vara öppen, sitter bara och lyssnat. Äntligen säger jag gladeligen eftersom jag är inne i hemmets torra vrå och värmer mig, och för att jag (när jag själv inte slipper utsättas brutalt för det) uppskattar regn. Det renar luften, sköljer, och låter vackert. Rofyllt. Jag älskar ljudet av droppar som faller mot marken, landar, skvätter, låter. Renar. Faller. Faller. Jag uppskattar. Jag gillar verkligen regn. Och åska, muller i bakgrunden och ljussken, jag gillar. Det är mysigt. Avnjutes bäst under någon form av regnskydd och med en fin person invid.
Twitter är nu ett avslutat kapitel för min del. Eller snarare, jag twittrar inte längre, men har min nanoblogg kopplad till twitter, vilket ändå gör mig till en relativt frekvent twittrare. Men jag ska ta bort det snart, nanobloggen tillsammans med denna räcker gott för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar