Otillfredsstallt krigslysten.

Ibland far jag panik over att resa. Livet pa resande fot, som fran andra sidan staketet sag sa naivt problemfritt ut, tycks stundom sakna mening. Att resa och upptacka ar fantastiskt, se och uppleva saker man bara last och sett pa bild likasa, for att inte tala om alla manniskor man moter. Men motiverar det verkligen att ta semester fran det seriosa livet i Sverige, motiverar det att jag branner en smarre formogenhet som ju hade kunnat betyda mycket och sakerligen kunnat ha ett vettigare syfte pa plats hemma i Svedala? Till stor del motiveras det antagligen, men ibland tvivlar jag.

Syftet med denna resan, som fran borjan helt enkelt var att fa semester fran det seriosa livet, semester fran vardagen och tillfalle att gora nagot annat och finna inspiration har med tiden (det har bara gatt en manad, en sjattedel!) omarbetats i mitt huvud, kanske till och med mot min vilja. For det ar just det, nagot jag inte raknade med, att helt plotsligt har man all varldens tid att tanka. Fundera. Tanka igenom. Det raknade jag inte med nar jag i juli bokade biljetter till Transsibiriska, aven om jag saklart raknade med ratt mycket dotid. For aven om man gor saker storre delen av dagarna, haller sig sysselsatt pa ett eller annat satt, traffar folk och umgas och har roligt, sa kommer tankarna smygande nar minst jag anar. Jag borjar att komma till insikt, att malet jag borjade min resa mot kommer att bli ett helt annat an det jag forst tog sikte pa. Men det ar egentligen ganska logiskt nar jag tanker pa det, eftersom det ju ar resan som ar sjalva aventyret, och malet nagot helt annat. Jag vet inte vart det ligger, och har annu bara vaga aningar om vart det kommer ligga.

Har konstaterat att livet, vardagen, handlar mycket om strider. Konsten att brinna. Om det sa handlar om att fa toppbetyg, ratten till att studera, att overleva dagen, ratten for andra att overleva, demokratiska rattigheter, att fa sig ett ligg med hem fran krogen, ratten till karlek - allt tycks i grund och botten handla om strider. Nagonting man ger sig fan pa, en overtygelse, nagonting man sjalv brinner for och tror pa tillfullo. Och jag har insett under resan hittills, och hade mina aningar hemma i Sverige ocksa, att det ar nagot jag kanner att jag saknar och som jag inte ar helt tillfreds med. Jag har minsann haft, och har sakerligen mina strider jag ocksa. Strid for ett bra jobb, strid for att halla relationer vid liv, strid for karlek, strid mot och med mig sjalv. Men det ar inte det som tranger mig.

Det jag inser ar att jag inte funnit min strid annu. Det kanns inte tillrackligt motiverat och inspirerat, det kanns inte tillrackligt. Kanske ar jag helt enkelt inte valdsam av naturen, kanske ar jag helt enkelt for nojd. Men jag kanner mig inte nojd. Jag kanske helt enkelt inte har vackt den dar javeln inom mig, den valdsamma. Jag har helt enkelt inte funnit min strid annu. Och jag kanner att det ar en strid som saknas mig, for att jag ska kunna kanna mig tillfreds med tillvaron och livet hemma i Sverige. Darfor fortsatter jag tankarna rulla, darfor finner jag ett storre syfte med min resa an semester. Vad vet jag inte annu pa langa vagar, men jag har nagra manader pa mig. Kanske vet jag inte nar jag kommer hem heller. Kanske gor jag. Den som lever far se.