Skrivet i Kina, dar blogspot inte ar bra nog.

Forvanansvart hur mycket man kan sakna hosten. Jag har som bekant aldrig varit mycket for host med allt vad den innebar. Bara vetskapen om att man gar mot morkare tider, att the best is yet to come, javisst, men att det minsann ar en hel bergskedja som ska passeras dessforinnan. Bah. Hosten har och kommer nog alltid pa ett eller annat satt att forknippas av mig som en nedgang. Mot nagot samre, morkare, mindre varmt, obekvamt. Som en troja som skaver, fast den sag sa fin ut dar den satt i skyltfonstret. Jag har kort sagt for denna arstiden, och det ar nog troligtvis den arstid jag haft svarast for. Nar jag sen, for forsta gangen i mitt liv, liksom hoppar over en, nastan tva arstider, da ar det som att laget ar helt annorlunda. Slogs nyss av en ny typ av hostangest., en angest over att missa hosten, hur konstigt det an ma lata. Trots regn pa vag hem fran bussen, trots karlek som aldrig tycks vilja falla pa plats, trots motiga dagar pa jobbet, trots trots. Plotsligt saknar jag de fina delarna av hosten. Jag saknar kanslan av att krypa ner under en filt, dricka te. Jag saknar att ta en promenad under farggranna trad och diskutera livet i sallskap av en kar van. Jag saknar kanslan av att komma in efter att ha varit ute i hostrusk. Man saknar inte kon forran baset ar tomt, som det ju hueter, och ack, ack. Det stammer ju forfasen. Det kvittar hur gront man far sitt eget gras, man blir aldrig nojd. Alltid ar det nagons gras som ar gronare, aven om man sjalv haft det.