Tänk på döden.

Jag funderar mycket kring denna bloggens mening, dess funktion och min syn på den hela. Jag antar att den är högst (för att inte säga till hundra procent) personlig, den är ändå jag. Men oavsett, hur nöjd jag kan tänkas vara med ett inlägg så sneglar jag alltid över axeln på min bordsgranne, avundas och inspireras. Jag önskar jag kunde skriva lika kortfattat som Simon, lika underhållande som Isak, lika genomtänkt som Sanna, kunna bildblogga som Mirja, formulera mig lika målande träffsäkert som Linnea, lika flummigt som Martina, lika underhållande som könsmogen, och såklart - inspirera som Navid Modiri. För att nämna några. Inspiration, avund och intresse i en enda stor röra.

Livet tycks fortlöpa i sedvanlig ultrarapid, varje dag har jag 2-3-5 saker som måste avverkas. Har till och med gjort en lista med alla saker jag har som måste göras, för att kunna komma ihåg allt och för att försöka få lite struktur på tillvaron. Jobbar långa pass, men är istället oftast ledig på helger. För och nackdelar, horisonten känns fortfarande avlägsen, om än alltmer konkret. Träffade åter min reskamrat Sven i fredags och gjorde idéer till planer, och klart är nu att vi kommer att påbörja den makalösa resan den 14e september - skriv upp det. Kommer enligt nuvarande plan att nå Peking ganska precis 2 veckor senare, men det beror på om vi ska stanna en eller flera nätter i Ulan Bator, Mongoliets huvudstad. Har tydligen hört sjusärdeles gott om de trakterna, och det vore ju synd att i princip bara åka igenom Mongoliet... Vi får se, helt enkelt.

Min telefon (som jag reklamerade för någon månad sen, och fick reparerad) har åter blivit skärmdöd, och det hela underlättas inte av att kvittot finns hemma i Borlänge. Tacka vettja posten och övriga kommunikationsmedel.


Föregående helg var ett enda stort utropstecken. Solsken, värme och regn omvartannat, men långhelgen lämnade mig med en varm känsla på måndagskvällen. Jag är övertygad om att glädje ökar livslängden, och därmed inkasserar jag glatt två extra levnadsveckor på livskontot. Förvånansvärt hur mycket man kan komma till klarhet med genom att bara tvingas sätta ord på tankar. Självbilden må flacka, men den har onekligen fått sig en knuff i rätt riktning. Insikten om att jag för tillfället fyller mitt liv och min tillvaro med för lite meningsfulla saker, konstruktivitet och saker jag mår bra av spelar stor roll när det gäller sättet jag ser på mig själv. Om man kunnat sätta ord och specificera problemet är det avsevärt lättare att börja bena i det hela. Och jag är på god väg. Tumme upp.



Avslutningsvis kommer här en himla massa bilder jag varit för lat för att göra något med, dvs lägga upp på min nästan döda bilddagbok eller min nyfödda Facebook eller på min blogg. Tills nu.

Kvällen före midsommar, tillsammans med "gubbarna i byn"

Midsommar i Storsund, komplett med folkdräkter, midsommarstång och spelmanslag

En moderatpirat.

En förnimmelse av ett pojkrum

"Min familj" (när jag var fyra år och gick på kyrkans barntimmar. Min familj inkluderade då, konstverket att döma, ett antal katter, hundar, två kvinnor, en liten pojke samt Kicki Danielsson)

Inventering ibland gamla kassetter

Gårdsloppis

Gårdsloppis

Gårdsloppis

En garderobsdörr

Idyllen vid mor och fars nya permanenta bofäste

PNL & ett kärt återseende

En diss

En hiss (och troligtvis den bästa konserten på PNL - för min del)

Vägskyltslycka strax söder om Båstad

Registreringsskyltsextremism

(och ja, rubriken - jag misstänker att det var ungefär så kyrkan formulerade Carpe Diem för 100 år sen. För jag upplever att jag just nu fångar dagen, eller åtminstone lever i nuet, rätt så bra)