Intensiv frånvaro.

Mitt liv spinner på i fortsatt ultrarapid, trots att semestern (som nog aldrig riktigt blev någon semester i dess rätta mening) är över och jag åter lägrat min plats invid vagnen på tågen. Dagarna nuförtiden är mestadels rätt lugna, nästan för lugna. Är man lite småtrött och har det lugnt ombord, dvs det blir mycket tid att stå still - då kan det vara farligt uttröttande. Jobbigt, eftersom jag såklart vill hålla sig pigg, glad, munter och trevlig jobbtid. Liten kamp mot tröttheten varje dag, brukar övervinnas efter någon kopp kaffe.

Såhär med en veckas distans till det hela har jag nog tagit in det hela med husförsäljningen känns det som, jag tycker det känns rätt naturligt och bra, tänker inte så mycket på det. Har en egen flytt att tänka på (mindre än tre veckor kvar, HU) och en stundande resa som för stunden rör mig och min tillvaro destomer. Har varit tvungen att göra en lista på allt som måste göras om dagarna, vet vad jag ska göra varje dag i veckan, och vad som ska skjutas åt framtiden. För varje grej som jag checkar av slås jag av två nya. Vips så var det inte till att njuta av ännu en avklarad måste-grej, utan jag måste istället komma ihåg att säga upp min hemförsäkring, och så måste jag skaffa ICA-kort, adressändring, budget, bokning, tågbiljetter, Emmaboda, planering, planering, förvirring... Tillvaron rullar på i en faslig hastighet.

I söndags träffade jag åtminstone killen jag tänkte resa med i höst. Har aldrig träffat personen förut, utan kom i kontakt med honom genom Backpacking där han skrev till mig. Vi stämde träff på Stigbergstorget i lördags, sågs och tog en fick, och vi kunde konstatera att det inte var något freak vi planerade att resa med. Vackert så.


Har av någon anledning börjat brottas med min självbild också. Vet inte riktigt vad det är som plötsligt hänt, men någonting inom mig försöker övertala mig att jag inte alls är så sjukt bra som jag vill ge sken av. Jag vet ju att jag i grund och botten är en rätt vettig person (tycker jag själv i allafall), och jag har nog aldrig haft särskilt svårt att tro på mig själv. Men plötsligt är det som att det där självförtroendet veckopendlar till Kungsbacka, medan jag själv fortsätter på samma långa sträckor som alltid. Det hänger liksom inte med, närvarar inte alls i den mån jag vill. Övertalar mig att detta är något temporärt, en tillfällig svacka, det finns ju där egentligen. Handlar för stunden bara om rätt tänk, att tänka rätt tankar när jag har en dålig dag. Hålla huvudet högt fastän benen viker sig under mig.

Jag borde nog ta ett allvarligt snack med mig själv i spegeln någon kväll. Visa vem det är som bestämmer i den här kroppen, att ingen ska kunna kommer här och sticka upp. Inom mig.

Jag vet det är trasigt, men för mig är det ändå helt
- fantastiskt