Den definitiva dagen

Så var dagen äntligen här, dagen D - Utendal 11 tillhör inte längre min familj. Efter en halvårs flytt, igenomgång och slängande av grejer, flyttloppis och överfulla billass dagligen de senaste veckorna har 1 juli slutligen kommit. Mamma och pappa var inne på banken idag och skrev köpekontrakt, och några signaturer senare är de helt plötsligt skuldfria och med bara ett "hem" i ägorna. Känns konstigt, vemodigt, skönt och härligt på samma gång. Firade tillsammans med mor och far med ett glas mousserande till kvällen, och det var nästan så man blev tårögd. Väldigt skönt som helhet, med tanke på omständigheterna (eller kanske omständligheterna?). Sen vad hem kommer att bli för mig fortsättningsvis, det återstår att se. Lär nog leva med inställningen att hemma, det är där man är i ett år framöver.

Senaste två veckorna har verkligen varit galet ohälsosamt intensiva. Hem till Borlänge morgonen före midsommar, flyttpackstäd, midsommar i Storsund (galet, galet roligt, trots det faktum att jag morgonen efter när jag vaknade i tältet varken visste vart vare sig telefon, plånbok, kamera, cykelnyckel (till den låsta cykeln, var det ens jag som låste den?) samt bandare. Tack och lov kom allt tillrätta i takt med att jag plockade ihop grejerna, enda kruxet var att bandspelaren återfanns inuti en låst bil vars ägare för mig var okänd. Spännande) flyttpackstäd, på måndagen stundade samma visa tills på kvällen, då jag begav mig in till P&L-campingen för att slå upp tält. En baggis tänkte jag, åkte in vid sex för att planera hemfärd inom två timmar - bah. En kvarts kö för armband, en och en halvtimmes kö till att komma in på campingen. Därefter en timmas kö till att få tältplats, innan mitt sällskap slutligen trängde oss ur kön och tog oss in på ett nyss öppnat område. Rullade hem strax efter tio.

Återstoden av veckan förflöt halv 8-eftermiddag i Utendal/Skenshyttenäs (dit det flyttats), medan kvälls och nattetid spenderades på campingen. Under senare delen av veckan märktes sömnbristen alltmer markant, och när flyttloppis stundade dagtid lördag och söndag var jag mer eller mindre död. Likväl, några grymma festivaldagar hade nått sin ända, och jag kan knappt bärga mig till Emmaboda om lite mer än tre veckor.

En Martina har övergett mig, Sverige och verkligheten för några veckor framöver, och det känns grymt konstigt att veta att vi inte kommer att ses på mer än ett halvår, förmodligen mer. Fick tack och lov några vackra timmar i fint sällskap på föregående helgs festival, vackert så. Men även där, visst vemod. Vad är det egentligen för fel på gamla Svedala? Åtminstone sålänge jag härjar i krokarna...


Nu på lördag stundar återkomsten i Göteborg igen - kommer faktiskt bli rätt skönt, eftersom "semestern" här inte riktigt varit någon semester. Bara att börja räkna ner till nästa semestervecka i slutet av juli - 26 återstående dagar.


Avslutningsvis vill jag bara påpeka det jag just läste, Jens Lekman har fått svininfluensa. Ingen fara på taket precis, han är satt i karantän i 10 dagar, men det var inte utan att jag drog lite på smilbanden över hans fantastiska formulering.
I was crossing the Atlantic when things started getting really bad, the fever was hallucinogenic and shaking me like a leaf and I grabbed the sleeve of the Air France steward. "I'm not feeling well, I should see a doctor" I said and the reply came as a brilliant mix of death anxiety and french rudeness: "Uh, yes... Terminal D... go there maybe... when we land". After that the stewards and stewardesses took long detours. A ring of empty seats formed around me. Peoples eyes were kind but determined, they read "Poor you, I really wish you all the best but if you come near me or my kid I will have to stab you with this plastic fork". I got up and went to the bathroom where I fainted.