Regn.

Regn från himlen. Droppar som faller, mot marken, mot huset, mot slutet.
Splash. En droppe träffar min kind. Mulet. Moln. Jag har tappat mina ord.

Jag känner tristess. Menlöshet. Värdelöst. Varför blev det som det blev? Jag vet inte. Men det känns sorgligt, det var inte såhär jag ville att det skulle bli. Jag ville inte att vi skulle end up behind. Någonting stort, och tryggt, som plötsligt blir ett sår som bara gör ont. Som ett kliande, svidande skavsår. Men jag klarar det bara inte längre.

I wish i did'nt have to warn you
I wish i did'nt have to let you know
I never wanted you to notice
I always try to hide it but it shows

You don't wanna know me
when i'm lonely
You don't wanna know me
when i'm small

Frågan är vilket som är värst - ovissheten att inte veta, eller att få det man fruktade bekräftat?